Bokrecension: The Reapers are the Angels | Alden Bell

The Reapers are the Angels är en zombieroman skriven av Alden Bell, pseudonym för Joshua Gaylord. Denna recension hittar man även hos Swedish Zombie.

* * *

Uttrycket som utgör bokens titel kommer från Matteusevangeliet.

Slår man upp det trettonde kapitelet, hittar man där liknelsen om ogräset — hur ogräset, ondskan, som såtts bland den goda säden, de rättfärdiga människorna, kommer från djävulen. Men skördetiden kommer! Gud skall sända sina änglar och rädda dem som hör honom till, vid tidens slut: "...och skördefolket är änglarna."

I sammanhanget fungerar termen givetvis bäst på engelska, med "reapers" biklang av ett annat uttryck — The Grim Reaper: Liemannen. När boken nu snart kommer ut på svenska, ska det bli spännande att se hur man formulerar titeln.

* * *

Vi befinner oss i en snar framtid. Det har gått tjugofem år sedan apokalypsen slog till över åtminstone Amerika, och gjorde människorna till flyktingar i sin egen värld. Men mänskligheten har i sin kamp nu nått dithän, att Churchills ord månne något apart kan appliceras på situationen:

"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."

För på den amerikanska kontinenten har små, små säkra enklaver börjat växa fram. De zombies som finns — och de är oändligt många — är inte ett så totalt överhängande hot, att inte modiga människor vågar sig ut på upptäcktsfärder och resor. Faran är långt ifrån överstånden. Men man anar, om än bara anar, att civilisationen är på väg att börja, bara börja, resa sig igen.

* * *

Trots detta lockande scenario, fångar inte The Reaper are the Angels mig omedelbart. Kanske har jag inledningsvis problem med huvudpersonen: en flicka i femtonårsåldern, som ensam och med en krigares själ försöker överleva i den postapokalyptiska världen.

Flickan, Temple, är en osannlik hjältegestalt i en bok som denna. Hon är ingen survivalist, ingen förlupen marinkårssoldat eller fyndig prylgubbe. Hon är en flicka som slipats stenhård av omständigheterna, och mist något av sig själv i förloppet.

Temple bär på tungt samvete för att hon blivit den person som hon tvingats att bli. Hon är en rastlös själ, som med sin gurkhakniv reser omkring i USA. Hon dödar de odöda där det behövs, men är farlig också för de levande, när hon blir hotad.

Tidigt i berättelsen hamnar hon på kant med en mer arketypisk zombieöverlevare. Denne inleder en hedersam katt och råtta-lek med Temple från stat till stat, samtidigt som den rastlösa flickan faktiskt fått ett mål, en uppgift, som hon känner sig manad att nå, att utföra.

Men, så händer det märkliga, att den unga flickan växer i mina ögon. Hennes bryderier ger henne djup, och hennes nära övermänskliga förmåga att på ett ändå trovärdigt sätt klara sig ur knipor är beundransvärd. Mina fördomar av vad femtonåriga flickor är kapabala att göra i en värld full av vidriga zombies krossas; ju längre in i berättelsen jag kommer, desto mer sympati känner jag för henne, och ju mer vill jag som läsare henne väl.

* * *

Ett sympatiskt drag som också är värt att nämna, är att människorna i berättelsen visserligen i mångt och mycket blivit råare i den nya världen, men de förblir ändå kännande människor; inte nödvändigtvis odjur. I marginalerna till berättelsen glimmar ibland filantropi till. Den upplevs som djupt mänsklig.

* * *

Bell skriver i dialogerna en talspråksmässig prosa, som fungerar mycket väl. Flickans tillknäppthet och människoskygghet kommer till lysande uttryck genom Bells sätt att hantera språket — hennes språk. De samtal som förs känns realistiska. När det gäller det större perspektivet i själva scenariot, förvånas jag ibland över hur många moderna bekvämligheter som klarat sig genom zombieankomsten: rinnande vatten på sina ställen, elektricitet verkar inte alldeles ovanligt, och därmed inte heller belysning. Själv föreställer jag mig en värld där människorna inte förmått underhålla kärnkraftverk och annat under ett kvartssekel som tämligen mörk, att förfallet skulle gå snabbare. Men jag köper Bells version.

The Reapers are the Angels är alltså en god zombieroman att sätta tänderna i. Den drar in läsaren i berättelsen och vädjar inte bara till läsarens längtan efter blod och zombieslakt, utan också till sann sympati med en plågad huvudperson, så ensam i en värld av odöda.
— — —
The Reapers are the Angels, Alden Bell, Tor 2011. ISBN: 978-0-330-51896-3. 293 sidor.