* * *
Kännetecken på skendöd. Professor dr Rosenthal i Wien har hållit ett föredrag om den wetenskapliga upptäckten, att man i elektriciteten har ett lika lätt som säkert medel att urskilja werklig död från skendöd.
Hwarje lik kan straxt efter döden lätt genom den elektriska strömmen förmås till rörelser; man kan med denna på liket framkalla icke blott andedrägtrörelser samt en höjning och sänkning af bröstet, utan äfwen ansigtsuttryck såsom skratt, smärta o.s.w.
Men denna höga elektriska retlighet warar dock blott en half timme; derefter aftager den och utslocknar helt och hållet tre timmar samt hos personer, som aflidit af en längre kronisk sjukdom, redan twå timmar efter den werkliga döden. Hos skendöde deremot fortfar den oförminskad och alltså är den elektriska strömmen ett tillförlitligt medel att afgöra, om lif ännu finns qwar i en kropp eller ej.
Det elektriska förfarandet består helt enkelt deri, att man något tillspetsar ändarne på det elektriska batteriets trådar och sticker in dem i kroppens hud, hwarwid dock venerna böra undwikas. Wanligen sker instickningen i nacken, på foten eller handen. Reagera musklerna tre timmar efter det liflösa tillståndets inträffande, så att de sammandraga sig, är detta ett tecken, att man har att göra med en skendöd.
* * *
Den som möjligen intresserar sig för den väl djupt mänskliga rädslan för att begravas såsom skendöd — en rädsla som tydligen grasserade i synnerhet i England på 1800-talet — rekommenderas läsa Jan Bondesons utmärkta bok Buried Alive: The Terrifying History of our Most Primal Fear.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar