* * *
Sverker Åström dog den 26 juni i år. I efterskriften till sin 2003 nyutgivna bok om sin verksamhet inom UD, skriver han i det allra sista stycket:
"På min begravning kommer säkert många vänner, och ännu flera bekanta. Jag hoppas att de samlas till ett rejält och roligt kalas efteråt. Så synd att jag inte får vara med."Jag vet inte när Åströms begravning ägde rum, eller vilka som kom. Men jag hoppas verkligen att det blev som han önskade.
* * *
I originalutgåvan av Ögonblick från 1992, som också utgör lejonparten av nyutgåvan från 2003, berättar Åström om sin professionella gärning inom UD. En karriär som han påbörjade redan år 1939. Efter det hade han åtskilliga framstående uppdrag i den svenska statens sold: bland annat som byråchef och senare legationssekreterare just för UD, FN-ambassadör, och ambassadör i Paris.
Åström har verkligen sett insidan av det svenska diplomatiska maskineriet. Det är detta maskineri, som Åström låter lyfta på förlåten för så att läsaren kan ana något om hur det gått till i de allra högsta diplomatiska kretsarna i landet.
En del av de framlagda uppfattningarna i förstaupplagan kommenterar han i ett nytt förord i den senare upplagan, liksom han först i en epilog tillåter sig att bli lite personlig. I övrigt är det yrkesmannen Sverker Åström som vi får se.
* * *
De ämnen som behandlas, är i huvudsak de följande: Sveriges relation till Finland under det senare landets tryck från sovjetiskt håll, Sveriges engagemang för hjälp till utvecklingsländer, nordisk försvarspolitik, neutralitetsdoktrinen, FN, 68-vågen, miljödebatten, EG och europeiskt samarbete och annat.
Den enskilda person som skymtar fram mest vid sidan av bokens huvudperson, är kanske Olof Palme. Man får intrycket att den mycket intellektuelle Åström fann en jämlike i den mycket intellektuelle Palme, men att han inte alltid delade Palmes politiska uppfattningar. Åström skriver att många förknippat honom själv med "det stora partiet", men att han aldrig varit partiansluten: han har hållit sig till sin ämbetsmannaroll.
När Åström ser tillbaka på sitt liv, förefaller han bland sina många uppdrag själv vara mest nöjd med sin insats för att få igång miljödebatten inom FN, som kom att leda till bland annat en stor FN-konferens i Stockholm, som väl i någon mån beredde marken för den moderna miljörörelsen.
Han ser också sig själv som en förkämpe för neutralitetsortodoxin, och bekämpar med uppenbar indignation de antydningar som gjorts, om att Sverige i praktiken inte varit ett neutralt land — inte under andra världskriget och inte senare. Han skriver, att det nu kanske är dags att omvärdera vikten av neutraliteten, sedan Sovjet fallit, men att den fyllde en viktig funktion dessförinnan. Åström menar att man visserligen naggade neutraliteten i kanten under kriget, men att man i nästan allt väsentligt kunde hålla sig utanför kriget, och ge förutsättningarna till den ekonomiska blomstring som sedan nådde Sverige. Han skriver:
"Vår politik var förvisso inte hjältemodig med den var inte skamlig."
* * *
Sverker Åström var homosexuell. Han vet att han bevakats av SÄPO, och att dessa vägrade att lämna ut sina handlingar om honom så sent som 2003, fastän, som Åström skriver, uppgifterna om honom då torde vara trettio eller fyrtio år gamla. Han är medveten om att han blivit skuggad och att telefonen blivit avlyssnad. Åström själv misstänker att man inte ville lämna ut uppgifterna för att inte genera fortfarande levande personer.
"...det verkliga skälet till spaningarna mot mig var min sexuella läggning. Och det skäms, på goda skäl, även det nuvarande SÄPO att erkänna."Åström berättar själv, att han för sina chefer berättat om sin läggning, för att undvika att utpressning mot honom skulle vara effektiv. Palme och andra, skriver han, ryckte på axlarna åt detta faktum. Han berättar också, att för att undvika att misstänkas för särbehandling av "prydliga" män på UD, var han snarare benägen att fördröja deras avancemang i hierarkin än tvärtom. Han har aldrig, skriver han, haft någon affär med en kollega, utan levt sitt liv i två världar. Trots att toleransen på UD tydligen var hög, och man som homosexuell inte utsatts för någon diskriminering, utom möjligen någon spydighet.
* * *
Ögonblick är ett mycket elegant och koncist skrivet bokslut över ett liv i svensk diplomatis tjänst. Åström själv ger intryck av att hålla hårt på sin ämbetsmannaroll och att hålla partipolitik på armlängds avstånd, även om han som yrkesperson har att effektuera politikers beslut.
Ändå lär man knappast känna personen Åström, annat än i den epilog och den prolog som återfinns i nyutgåvan av boken. Själv menar han sig vara för oviktig för att uppgifter om hans mer personliga uppfattningar och liv skulle vara av intresse.
Här kan jag inte hålla med den gamle mannen. Det är tvärtom mycket personhistoriskt intressant att läsa om hur en man levde i praktiken som har träffat många av världens största samtida politiker, och med en inblick i andra länders väsen som få andra har. En del anekdoter finns givetvis med i själva redogörelsen. Men jag hade välkomnat än mer av det slaget.
Men vad Åström vill berätta är givetvis Åströms ensak. Åström var diplomat. Han var van att väga varje ord och varje formulering på guldvåg. Varje ord finns där för att det säger precis det han avser att säga. Vi får veta, det Åström vill att vi ska få veta. På ett mycket elegant vis.
— — —
Ögonblick: Från ett halvsekel i UD-tjänst, Sverker Åström, Lind & Co 2003. ISBN: 91-89538-72-2. 278 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar