Bokrecension: Nietzsche och Tredje riket

Friedrich Nietzsche (1844-1900)

Nietzsche och Tredje riket är skriven av litteraturvetaren Melker Johnsson (d. 1990).

Nietzsche och Tredje riket gavs ut 1943. Tidpunkten är viktig att notera. Andra världskriget var i full gång, och det skulle dröja ytterligare två år, innan Nazityskland var helt och hållet besegrat. Och Melker Johnsson, som den socialist han är, tycker inte om nazismen. Men i Nietzsche och Tredje riket försöker han upprätta och påvisa ett släktskap mellan Nietzsches filosofi och den nazistiska ideologin. Och hans antipati för nazismen, förefaller spilla över på Nietzsche, som ju dog redan 1900, decennier innan något sådant som nationalsocialism var konstruerat.

Det är ett vanskligt företag. Och Johnsson går långa vägar för att spåra protonazistiska tendenser hos tänkaren. Som en av sina huvudkällor har han dessutom den famösa Viljan till makt, som består av fragment från Nietzsches efterlämnade skrifter, sammansatta av hans högst antisemitiska syster Elisabeth Förster-Nietzsche. I dag använder ingen sig av Viljan till makt för att på allvar försöka förstå sig på Nietzsche. Den anses vara korrumperad. Istället är det viktigaste materialet för att förstå Nietzsche de skrifter han faktiskt publicerade eller åtminstone själv satte samman under sin verksamma tid, innan han 1889 insjuknade i sinnessjukdom.

Och viktigast av de böckerna, anser jag själv – som ivrig Nietzschekramare – att Så talade Zarathustra är, en programmatisk bok i profetisk-biblisk ton, som vänder upp och ner på bekväma, kristna uppfattningar, och påbörjar arbetet med att konstruera förutsättningar för en ny livsåskådning, en annan än en som har de kristna idealen i botten (och därmed alltså även de kristna avläggarna socialism och demokrati).

Emellertid återkommer Johnsson gång på gång till Viljan till makt.

* * *

Men vad är då Nietzsches huvudtemata, mer generellt? Några särskilt tydliga bör nämnas som självklara:

– Övermänniskotanken
– Guds död, och därmed den kristna etikens död
– Alltings återkomst
– Determinismen
– Viljan till makt som grundläggande psykologisk förklaring till mänskligt handlande
– Det svagas ressentiment gentemot allt starkt

Nazisterna försökte givetvis att använda sig av Nietzsche i högsta möjliga mån. Fastän de karaktäristika som nämns ovan på Nietzsches filosofi knappast är rakt överförbara till nazistisk ideologi. Och inte ens en sådan sak som begreppet övermänniska lånar ut sig till nazisternas dogmer per automatik, om man i begreppet lägger in en betydelse som motsvarar den som Nietzsche själv oftast gav uttryck för. Hos honom framstår i första hand övermänniskan som en enskild individ, som höjt sig över sina likar, genom sin andliga överlägsenhet.

Nazisterna kan för övrigt knappast ha varit omedvetna om Nietzsches brinnande hat mot antisemiter. När systern Elisabeth gifte sig med antisemiten Bernhard Förster, ledde detta till exempel till en långvarig brytning. Knappast går det heller att undvika Nietzsches förakt för allt samfällt hjordbeteende – och nåt annat än hjordbeteende är det svårt att beteckna nazisternas folkgemenskap som. De må sedan varit en gigantisk flock av disciplinerade vargar snarare än lamm.

* * *

Jonsson gör vid återkommande tillfällen en poäng, av att Nietzsche inte själv var den övermänniska som han såg som jordens mening. Nietzsche var en ensam och sjuklig man, som framlevde sina sina sista år som sjukpensionär, när hans migränanfall inte längre tillät honom att fortsätta verka som professor. Han ser i Nietzsches avståndstagande från det låga, hos Nietzsche själv en ressentimentsreaktion, på grund av att han själv aldrig fått vara med i en betydande gemenskap. Johnsson backar inte ens från att göra en spekulativ analys av Nietzsches, enligt honom, fattiga sexualliv...

Men, det är mig obegripligt hur Nietzsches filosofi om det starkas företräde skulle diskvalificeras av att han själv var välbekant med sjukdom. Snarare torde väl han, om någon, känna till fördelen med styrka och strålande hälsa.

* * *

Nietzsches produktion, om man kombinerar den med de efterlämnade fragmenten och breven är mycket stor. Hos mig upptar samlingen av publicerade verk, efterlämnade skrifter och brev ett tjugotal volymer. Han rör sig ofta i områden som tidigare endast sporadiskt besökts av mänsklig tanke; han gör små experiment med sina aforismer, för att pröva sina tankar, han är tankemässigt våghalsig! – Och naturligtvis kan man, om man letar, finna belägg för de flesta åsikter i hans texter – precis som man hade gjort hos kvarlåtenskapen efter vilken som helst intellektuellt rörlig person. Därför är huvudstråken i tänkandet de viktigaste att tolka resten ifrån. Därför får man inte stirra sig blind på ett fragment som kan synas komprometterande, utan rangordna det utifrån andra textstycken, som behandlar samma tema, för att på något sätt kunna skönja en linje.

Den i boken citerade Hans Larssons ord kan anföras:

»Tusen nietzscheställen kunna anföras för nazismen och det hjälper inte att lika många kunna anföras emot den. Till andan, d. v. s. rätt förstådda, är alltsamman emot, men vem bryr sig om andan!« (sid. 288)

Så, den som letar efter protonazistiskt material i Nietzsches texter, kommer att lyckas. Men då får man också bortse från de stycken av större dignitet som justerar betydelsen av det han sagt i de fragmenten.

Men nazisterna behövde en ideolog, och tog vad de kunde hitta.

»I partiets officiella ideologi har Nietzsche likväl fått den mest centrala platsen, fast han långt ifrån är renlärig, hade ett tvivelaktigt förhållande till rasfrågan och inte trodde på folkstaten.« (sid. 297)

Och det är ungefär lika intellektuellt hederligt av nazisterna att göra Nietzsche till chefsideolog, som det är av de postmoderna teologerna, att anropa Nietzsche och hans Gud är död-filosofi, för att motivera teologi på än högre styltor: en Gud bortom begreppen, ity den Gud som Nietzsche förklarade död, var Guden som definierades av begreppen.

* * *

Jag har hämtat oerhört mycket från Nietzsche. Han gav mig verktygen jag behövde för att kunna se kristendomen utifrån och senare lämna den. Han visar på hur rangordningen i samhället är ett faktum, vare sig man tycker om det eller inte: vissa är övermänniskor, andra är undermänniskor, något som jag accepterar som ett faktum. Hur rangordningen går till, måste ske på en ny, subjektiv etisk grundval, som den fria anden har att skapa åt sig själv på nya lagtavlor, för att använda ett annat begrepp från Nietzsche. Den materialistiska determinismen är ytterligare en hardcore-ateistisk hållning som jag delar. Och den enorma utsikten (vare sig man tror på den eller inte), att allting kommer att återkomma på exakt samma sätt som det en gång skett, ger motivation, till att låta varje stund bli så full av tillfredsställelse som möjligt.

* * *

Men Nietzsches arv till eftervärlden i större perspektiv, förutsäger jag blir hans oerhört omfattande kritik av kristen världsåskådning och den därmed följande kristna etiken. Det är själva kärnan i hans filosofi, och frigörandet från de kristna illusionerna om verkan och orsak och straff och belöning och Gud och himmel och helvete och rätt och fel och så vidare, blir själva fundamentet för nästan all hans övriga filosofi.

* * *

Nietzsche och Tredje riket är en träig och biaserad bok. En partsinlaga, om man så vill. Inte med plakatets hårda envägskommunikation, det finns förvisso resonemang. Men målet verkar klart, och Johnsson vill öppna läsarens ögon för Nietzsches beredande av viss nazistisk ideologi, när filosofens texter i själva verket blev kidnappade av hans märkliga syster och nazisterna för att tala å deras vägnar. När Nietzsche vandrade omkring i alperna, och föreställde sig sin övermänniska, var det knappast dödskallemärkta, stöveltrampande kolonner av brutala mördare han tänkte sig. Snarare den andligen överlägsne, den fria anden, den oerhört medvetna människan.
– – –
Nietzsche och Tredje riket, Melker Johnsson, Kooperativa Förbundets bokförlag 1943. 342 sid.