Språkregler

Geobastard har en intressant kommentar till inlägget Bokrecension: Konsten att argumentera. Kommentaren handlar om den evigt återkommande frågan om språkpoliser. Han kritiserar att jag kommenterar att Konsten att Argumentera felaktigt har en versal i »argumentera«, med hänvisning till att man inte bör vara språkpolis, och att språk förändras.

Detta är ett intressant tema. Jag har två motstridiga men förenliga uppfattningar.

För det första älskar jag språklig frihet. Jag älskar poesi och skönlitteratur som tar sig friheter, som tänjer det skrivna språket för att nå fram, nå längre, nå något annorlunda.

För det andra finns det en språkkonvention. Den hör hemma i formella texter, såsom reportage och facklitteratur. Syftet med sådana texter är att informera. Medlet för att göra det är ett tydligt språk. Språket bär informationen, och måste därför vara tydligt för att på ett så effektivt sätt som möjligt nå fram till läsaren. Det innebär inte att texten måste vara torr och formell. Men dock tydlig. Tydligheten uppnås genom att följa de språkkonventioner som växt fram. Dessa är föränderliga, men är i stor utsträckning fasta i vid den givna tidpunkten då texten skrivs. Språkkonventionen är en överenskommelse mellan författaren och läsaren om hur svensk texts infrastruktur ser ut, vilka grammatikaliska förhållningsdirektiv som vi har nått fram till i dag. Dessa är inte regler eller lagposter, utan snarare något som ska underlätta språkförståelsen och få texten att flyta fritt och utan friktion.

Språkkonventionen ska inte upplevas som bindande, utan som bärande. Det gör den också, när man är tillräckligt bekant med språkkonventionen, så att den sitter i ryggraden, på samma sätt som en van bilförare sällan tänker på när eller hur han växlar.