Bokrecension: Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina

Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina: Essäer om Franz Kafka är skriven av Hans Blomqvist, som tillsammans med Erik Ågren är översättare av Kafkas samlade verk på Bakhåll förlag. Det är alltså en riktig Kafkaexpert som är författare till essäsamlingen.

Boken är en bok för Kafkafantaster. Den rymmer tio essäer som tar upp olika aspekter av Kafkas person och hans litteratur. Den första essän går igenom samtliga Kafkas flickvänner och resonerar kring hur hans sexualitet tog sig uttryck. Den andra essän tar upp möjligheten att Kafka hade Asbergers syndrom, något som Blomqvist långtifrån avfärdar. Den tredje essän behandlar Kafkas demonologi; det vill säga hur han egentligen kan tänkas ha sett på de »andar« som han ofta refererade till i sina texter.

Den fjärde essän handlar om brev; främst sådana som Kafka varit mottagare av. Den femte essän behandlar två legender om Kafka: att han varit mer eller mindre aktiv i den anarkistiska rörelsen, samt att damer ska ha svimmat under hans uppläsning av Domen i München.

Den sjätte essän belyser Kafkas överkänslighet för ljud och de olika platser han bodde på. Den sjunde essän handlar om Kafkas verklighetssyn och i vilken mån han kan tänkas ha varit påverkad av filosofen Franz Bretano. Den åttonde essän handlar om jobbet som försäkringstjänsteman. Den nionde om Kafkas ivriga försök att få bli publicerad. Och den sista essän handlar om Kafkas lyriska produktion: en handfull små dikter, som var och en analyseras i detalj.

Detalj är ledordet för Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina. Blomqvist är mycket detaljrik i sina analyser av det ämne han har framför sig. Vi får veta exakt när och var han bott under olika perioder i sitt liv, och hur det kan tänkas ha påverkat Kafkas person och produktion. Genom Blomqvists otroliga kännedom om Kafkas texter och de texter som behandlar Kafka klarar han av att måla en mycket komplett bild av författaren; och han kritiserar andra kafkaexperter genom att bära fram belägg i källtexter som direkt motsäger deras teser.

Man häpnar inför Blomqvists familjaritet med de texter som han behandlar. Han ger en viktig nyckel till förståelsen av en Kafkatext, när han beskriver hur Kafka gärna tog en helt naturlig verklighet och placerar in en anomali i den, och sedan utan att genom berättandet kommentera det som bisarrt eller märkligt, når en närmast (mar)drömsliknande effekt. Som skildringen av Gregor Samsa i Förvandlingen, som en morgon vaknar och märker att han blivit en jätteinsekt. Skildringen är, bortsett från själva anomalin, helt realistisk, och behandlas som sådan. Berättaren avstår från att påpeka att situationen är absurd, utan intar helt berättarrollen som skildrare och inte som en person som fäller omdömen om texten. Mycket skickligt.

Jag har haft förmånen att lyssna på Blomqvist under ett seminarium för några år sedan, och det märks att han brinner för sitt ämne. Och den elden smittar av sig på läsaren. I synnerhet på någon som precis börjat att fångas in i en fascination inför de texter som Kafka skrev. Någon som jag.