Omläsning: Egil Skallagrimssons saga

Jag läste om Egil Skallagrimssons saga, denna gång Atlantis utgåva, i översättning av Karl G. Johansson. Och jag fastnade särskilt för en serie händelser som skildras med början i kapitel 70. Nämligen när Egil drar i väg för att hämta norske kungens skatteuppbörd i Värmland.

– Låt mig försöka mig på ett litet referat!

* * *

Norske kungen Harald Hårfager har lagt under sig Värmland. I Värmland hade han en jarl, som skulle samla in skatt åt honom. Kungen skickade sändebud för att hämta in skatten, men alla dödades på vägen.

Kungen ber då en vän till Egil att ta på sig uppdraget att fara till Värmland. Men Egil, som den grymme, våldsamme viking han är, tar själv på sig det hela i vännens ställe. Fast kungen hade nog inte räknat med att Egils vän skulle utföra uppdraget, för kungen ville nämligen bli av med honom - och landsflykt hade varit alternativet till att vägra kungens order.

– Nåväl! Egil samlar ihop ett gäng och ger sig iväg tillsammans med några av kungens män. Det är vinter och snö överallt; det är hemskt svårt att ta sig fram. Och till råga på allt hinner sällskapet inte långt in i de djupa skogarna innan kungens män smyger sig iväg och försvinner i avsikt att lämna Egil och hans mannar åt sitt öde.

Efter ett tag kommer Egil och karlarna till en gård. Där bor en man vid namn Årmod, som erbjuder dem att stanna där över natten. Årmod bjuder gästerna på mat och nåt att dricka, men han ojar sig mycket över att han inte har någon öl att bjuda på.

Besynnerligt nog visar sig dock Årmod likväl ha öl hemma, och när gästabudet pågått ett tag kommer också det på bordet. Det blev ett djävla drickande, kort sagt. Och Årmods folk verkar försöka supa Egils folk under bordet. – Om det nu var detta eller lögnen om ölet som irriterade den av svåra humörsvängningar drabbade Egil må vara osagt, men han trycker upp Årmod mot väggen, spyr på honom så att det sprutar honom i ansiktet,

"i ögonen och näsan och i munnen och det rann ned över bröstet."

Sen bad Egil om mer att dricka, inför de förtrutna huskarlarna. Han drack så länge han fick mer, och sen gick hela sällskapet och lade sig att sova i ladan.

* * *

Nästa morgon är Egil tydligen fortfarande förbannad på sin värd, för med draget svärd går han in i Årmods sovrum, drar honom i skägget och trycker honom mot en bänk. Sen skär Egil av Årmod skägget och kröker fingret och drar ut hans ena öga, "så att det låg ute på kinden".

– Det faller sig därefter tämligen naturligt att Egil och hans beväpnade sällskap drar från gården. Och frampå dagen kommer de till en annan gård. Och där bor en viss Torfinn.

Torfinn ger Egil och de andra mat och hästarna de har med sig får foder. Det verkar som att den vildsinte Egil och bonden Torfinn kommer väl överens, för liksom i farten passar Egil på att medelst runmagi bota bondens sjuka dotter.

Egil får emellertid också veta att Årmod skickat folk som ligger i försåt för honom ute i skogen. De är naturligtvis ingen match för några käcka vikingar, som lyckas ta livet av två av dem, under det att resten flyr.

* * *

Och så var det dags för den tredje gården: nu kommer man till bonden Alf, och efter en övernattning hos honom kommer man ytterligare en dag senare till kung Harald Hårfagers jarl i Värmland: Arnvid.

Jarl Arnvid visar inte alls veta vad som hänt med kungens tidigare sändebud. Han hade ju minsann gett dem skatteuppbörden och sen hade de dragit därifrån. Men han var inte den som var den: även Egil fick med sig silver och pälsar att ta med till kung Harald, fastän Egil konfronterat jarl Arnvid med att det nog var han själv som sett till att sändebuden aldrig nådde tillbaka till Norge.

Egil hade inte fel. Så snart han och de andra lämnat jarl Arnvid sänder denne sitt folk efter dem för att ta deras liv. Resan gick bra tills Egil kom tillbaka till bonden Alf. Denne avrådde bestämt Egil från att fortsätta, för Alfs folk hade sett många spår i snön på stora stigen genom skogen. Men vi känner ju vid det här laget Egil för väl för att tro om honom att han skulle avstå från resan för en sån saks skull.

De ger sig iväg på oländig väg, och hamnar naturligtvis i ett bakhåll, där jarl Arnvids mannar attackerar Egil och de andra från två håll. Men räds ej, lilla hop! – Egil slår först ihjäl åtta män, sedan fäller han tre till med stenar och därefter elva ytterligare. Egils folk förefaller ha dräpt tre angreppsmän. Själva kom de undan med några blessyrer.

Sen gick resan galant. De tog in igen hos bonden Torfinn, där dottern nu helt kvicknat till. Och med hjälp av Torfinn och hans son tog de sig oskadda förbi Årmod och dennes huskarlar, som på grund av övermakten satt hemma och tryckte. Och så var Egil med sitt sällskap snart hemma igen.

* * *

– Kung Harald Hårfager fick naturligtvis veta hur hans jarl förfarit med skatteuppbörden och hans sändebud och drar till Värmland med en stark styrka vilket resulterar i att jarl Arnvid flyr och de bönder som ställt sig på tvären får betala dryga böter.

Om nidstången

I Egil Skallagrimssons saga är Egil invecklad i en komplicerad och blodig fejd med norske kung Erik Blodyx (ca. 895-954). Vid ett tillfälle reser Egil en så kallad nidstång mot kungen. Detta är den utförligaste beskrivningen vi äger från nordisk medeltid, över hur en sådan akt gick till.

"[Egil] tog en hasselstång i händerna och gick ut på en klippkant som var vänd mot land. Han tog ett hästhuvud och satte på stången. Sedan läste han en ramsa och sade: 'Här sätter jag upp en nidstång och nidet vänder jag mot kung Erik och drottning Gunnhild.' Han vände hästhuvudet in mot land. 'Jag vänder nidet mot landvättarna som bebygger landet, så att de alla går vilse och ingen ska hitta hem innan de har drivit Erik och Gunnhild ur landet.' Sedan stötte han ned stången i en bergskreva och lät den stå där. Han vände huvudet inåt land och ristade runor på stången och de säger hela ramsan."

Ur Egil Skallagrimssons saga, övers. Karl G. Johansson. 

Atlantis 1992. ISBN: 91-746-017-8. Kap. 57.

Egil Skallagrimssons saga antas vara nedskriven på 1200-talet, eventuellt av Snorre Sturlasson, och skildrar händelser som muntliga berättelser möjligen traderat intill dess, även om det är mycket omdiskuterat vilket värde texten har som historisk källa.

Bokrecension: Sällskap för en eremit | Frans G. Bengtsson

Sällskap för en eremit är en essaysamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Boken utgavs första gången 1938.

* * *

Det är sällan man hör talas om Frans G. Bengtsson. Utom möjligen när någon läst hans nyligen återutgivna klassiker Röde Orm, för övrigt ett mästerverk. Men Frans G. Bengtsson var inte endast romanförfattare, utan dessutom en stilsäker och skicklig essäist. Det är några av dessa essäer eller essayer som utgivits i Sällskap för en eremit.

* * *

I en sällsynt lyckad och intresseväckande essäsamling, som den här föreliggande, finns stil, innehåll, vederhäftighet och kunskap sammansmält till en skön enhet. Och jag använder ordet "skön" mycket medvetet, för Bengtssons texter är litterära skönhetsupplevelser. Inte i betydelsen pekoral, definitivt inte, utan i betydelsen att de är så utmärkt skrivna som texter gärna kan tänkas vara, med schvung, med ledighet utan slarv, koncisa utan att bli komprimerade, utförliga utan att bli långrandiga.

Essäerna är litterära i två betydelser.

För det första tar de ofta avstamp i konkret litteratur: en vis typ av böcker eller någon särskild bok, som Bengtsson sedan resonerar kring.

För det andra är de genom sin inneboende elegans själva litteratur av högsta karat. Essäerna fungerar som ett slags litterära, lärda kåserier eller krönikor: de är undervisande utan att bli magistrala, berättande och så långt jag kan bedöma vederhäftiga. I någon mån påminner Bengtssons sätt att skriva i Sällskap för en eremit om berättarglädjen hos Peter Englund i dennes essäböcker.

Kort sagt är upplevelsen av att läsa Sällskap för en eremit som att lyssna till eller rentav delta i ett lärt samtal i en bokhyllebeklädd salong, doftande av gammalt papper och cigarrök, där inredningen för övrigt består av djupa fåtöljer och lurviga mattor. En formidabel läsfest, alltså.

* * *

Så vad möter man då för typ av ämnen i Sällskap för en eremit? Jo, de är av brokigt slag...!

Bengtsson utreder frågan om marskalkämbetets historia i Frankrike, uppehåller sig en del vid det koloniala Indiens förflutna, upplyser om den besynnerlige Sir John Maundevilles reseberättelse från medeltiden, funderar på hur man bäst avnjuter en resa, bjuder på en exposé av litterära detektiver, framför sina uppfattningar om romaner och uttrycker därvid sitt gillande av den historiska och sitt ogillande av psykologiserande dito.

Vidare behandlar Bengtsson etymologiska frågeställningar, lyfter fram Lord Byrons storhet och brister, slår sig ner vid den store Schopenhauer, presenterar en översättning av en fornnordisk saga, berättar om Canterbury Tales och beskriver sina intryck i en något besynnerlig essä om brottningskonsten. Och mer, och mer.

Särskilt fastnar jag för några texter. En av dem är en nästan meditativ essä om den äldre Eddan, om vilken han skriver att

"[h]on är kärvt ordkarg, djupt gåtfull, barbariskt hård och högst majestätisk, med en syn på tillvaron som är mycket skild från vår."

Bengtsson skriver om hur svårtolkad denna skriftsamling är, och hur översvallande kommentarslitteraturen är, samt om verkets poetiska kraft.

* * *

Nästan trollbindande intressant är essän om Thugskulten i Indien och kampen mot densamma. Thugerna dyrkade gudinnan Bhowani genom att strypa resanden och begrava dem. Sysselsättningen gick i arv och en enskild medlem av kulten kunde mycket väl ha hundratals liv på sina samveten.

Bengtsson beskriver hur medlemmar av kulten som lovats straffrihet med obesvärad tydlighet och till synes lika obesvärade samveten för den engelska kolonialmakten gärna berättade om hur man bar sig åt som medlem i kulten, hur man till exempel hade ett civilt arbete största delen av året, men då och då tog ledigt för att ge sig ut och ta livet av folk.

* * *

Essän om resande är också givande. Bengtsson menar att man får mest ut av sin resa, inte genom minutiöst planerande, utan genom en slags medveten lättja. Han skriver:

"Två ganska säkra sätt att förstöra en resa äro dels att resa efter en bestämd resplan, dels att springa på museer."

Istället ska man ge sig iväg till en lockande plats, ägna platsen den tid man önskar, och sedan dra vidare så länge kassan tillåter. Vardagslivets stress och åtaganden bör man låta fara för barnets lediga spontanitet.

* * *

Slutligen bör jag nämna något om den ganska korta texten "Framför en bokhylla". I den resonerar Bengtsson om läsandet som sådant och lämnar råd om hur man bör ha det ställt med sina böcker. Bokhyllorna bör visa upp inte en "sportprestation" av samlande, utan blott de böcker man tänkt eller kan tänka sig att läsa om:

"Man skall inte sätta på hyllorna andra böcker än dem man tänker läsa en gång till."

Det kan måhända vara ett välbehövligt råd åt oss som äger dignande bokhyllor, men samtidigt uppskattar jag att omge mig med ett rejält referensbibliotek, även om jag sanningen att säga blivit duktigare på att sovra mellan böcker jag magasinerar och böcker som jag har framme. Slänga böcker kommer naturligtvis, menar jag, inte på tal annat än i extrema undantagsfall.

* * *

Totalt rymmer Sällskap för en eremit tjugo essäer, som trots sina emellanåt djuplodande ämnen av litterär eller historisk karaktär är mycket tillgängliga och läsvänliga.

Efter att jag läst dem känner jag mig faktiskt inspirerad, tubbad, motiverad. Skrivsättet är nämligen förebildligt, och jag kommer på mig själv med att känna: jag vill kunna skriva som Frans G. Bengtsson! — Det sker aldrig, men även den som siktar mot en avlägsen höjd och aldrig når dit kommer förhoppningsvis en aning närmare bara resan målmedvetet kommer igång, om så blott något steg. Man bör ha sina ideal. Jag vill dofta litteratur, såsom Frans G. Bengtssons essäer luktar litteratur.
– – –
Sällskap för en eremit, Frans G. Bengtsson. P. A. Norstedt & söner förlag 1958. 267 sidor.

Bokrecension: Tyranniet begär förtroende | Herbert Tingsten

Tyranniet begär förtroende är en antologi med artiklar av Herbert Tingsten (1896-1973), professor i statsvetenskap och 1946-1959 chefredaktör på Dagens Nyheter. Artiklarna är sammanställda och boken försedd med ett förord av Per Ahlmark (f. 1939).

* * *

För oss som inte var med när Herbert Tingsten var med och påverkade svensk opinion som publicist och skribent är en antologi som den Ahlmark satte samman i början av 90-talet välbehövlig.

Boken är dessutom på intet sätt snuttifierande, utan rejält omfångsrik. Den rymmer 68 artiklar och därtill tre tal i utdrag och ett fullständigt. Texterna spänner över en rad ämnen och över en lång tid: från trettiotal till sjuttiotal. En del texter är tidigare publicerade i de böcker som Tingsten själv utgav.

* * *

Det är påfallande hur Tingsten liksom förutser historiens dom och genom sitt oryggliga försvar för demokrati och öppenhet i allmänhet landar i slutsatser som, när vi nu ser tillbaka, förefaller hedersamma, modiga och intellektuellt hederliga.

Liksom Torgny Segerstedt dundrade mot nazismen på sin tid, dundrar Tingsten likt en haubits mot alla former av tyranni och förtryck, kanske främst sovjetkommunismen, men också svenska statens ljumma inställning till att tydligt ta ställning mot diktatur och för demokrati, det som kom att kallas "den tredje ståndpunkten".

För Tingsten är det en hederssak att kalla en spade för en spade och alltså att kalla en diktatur för en diktatur, och att vi som land rimligen bör sluta upp på de öppna demokratiernas sida i den världskonflikt mellan demokrati och diktatur som då pågick, snarare än att vankelmodigt och sturskt vägra att ta offentlig ställning. För honom måste neutraliteten efter kriget ses som "en eftergift för ondskan." Tingsten skriver på annan plats:

"I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam."

Men också i andra frågor ser Tingsten klart. Sin antikommunism till trots fördömer han lika konsekvent den amerikanska McCarthyismen och senator McCarthy personligen. Tingsten gisslar antisemitismen och andra former av rashat, till exempel apartheidregimen i Sydafrika. Hans stöd för Israel är vidare tydligt, liksom för de baltiska staternas rätt till självstyre – något som de vid tiden för författandet icke hade.

Det är väl naturligt att det andra världskrigets skugga färgar många av texterna i Tyranniet begär förtroende, i synnerhet de texter som skrivits under eller efter detsamma. Kriget blir då en naturlig referenspunkt också rörande de dagsaktuella skeendena som diskuteras. Sovjetkommunismen med sitt tyranni blir i Tingstens ögon en motsvarighet till nationalsocialismen.

* * *

Ett antal av texterna skrevs redan under och rentav före andra världskriget. En intressant och bländande ilsken sådan är en recension från 1937 av upptäcktsresanden Sven Hedins bok om sin resa i det nationalsocialistiska Tyskland. Tingsten kallar Hedins bok för den sämsta som utgivits om Nazityskland, han pekar på de många bristerna och förklarar varför de är brister och avslutar med att deklarera att han inför boken blott känner "äckel och indignation."

* * *

Tingsten skrev en elegant men avancerad prosa. De långa meningarna med sina bisatser saknar emellertid inte snärt, i synnerhet inte när han på något vis låter prosan tjänstgöra i polemiskt syfte. Det slår mig att Tingstens språk ändå ställer krav på en måhända slö tidningsläsare: det kräver uppmärksamhet, och när det får den uppmärksamheten sugs läsaren lätt in i hans argumentation.

Tingsten utgår vidare i sina reflexioner gärna från det han läst; han håller sig uppenbarligen ajour med tryckpressarnas frukter, och det är omvittnat att han var en bokslukare av rang. Beläsenheten ger honom också rejäla insikter i historiska händelseförlopp, som han gärna använder sig av och beskriver i små historiska exposéer.

* * *

Tingstens blev ödet att av sina efterkommande göras till paria. Tingstens liberalism och otvetydiga inställning till öststaterna passade inte en offentlighet som intog en tredje ståndpunkt — alltså varken kunde tänka sig att ställa sig bakom de västerländska demokratierna med USA i spetsen, eller de sovjetiska östblocket. Man gjorde det bekvämt för sig, genom att tiga och då och då undslippa sig kommentarer om fördelar med livet bakom järnridån, blandat med ett och annat ord av kritik.

Så Tingsten tegs det om. Det är sorgligt i sin egen rätt, men också sorgligt vad beträffar idédebatten i svensk offentlighet. In Tingstens texter finns en kraft som vibrerar och verkar ännu i dag, även efter att Sovjet till sist föll, liksom Sydafrikas apartheidsystem och andra ting som Tingsten reagerade mot.

Fortfarande manar Tingsten genom sina texter läsaren att ta ställning, att inte böja sig för tyranni, för det som vill hämma friheten. Han förmår läsaren att försöka anlägga de stora perspektiven, att vara ärlig mot sig själv men även mot omvärlden. Och att ta ställning. Det är ett arv så gott som något.
– – –
Tyranniet begär förtroende, Herbert Tingsten. Inledning och urval av Per Ahlmark. Ratio 1995. ISBN: 91-7568-050-5. 355 sidor.

Bokrecension: Gärningsmän | Harald Welzer

Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare (ty. Täter. Wie aus ganz normalen Menschen Massenmörder werden) är skriven av den tyske socialpsykologen Harald Welzer (f. 1958) i samarbete med sociologen Michaela Christ. Boken utgavs i Tyskland år 2005 och i Sverige 2007.

* * *

Gärningsmän är en saklig och mycket detaljerad genomgång av hur förintelsen rent socialpsykologiskt blev möjlig. Bokens syfte är inte att peka ut monster, utan att förklara att de som utförde folkmordet i mångt och mycket var vanliga människor som rentav sällan efter kriget upplevde några större bekymmer kring vad de varit med om, till skillnad mot deras överlevande offer.

Welzers bok handlar alltså om att förklara de psykologiska processer som är förutsättningen för att massmord i gigantisk skala skall vara möjlig.

Just genom sin saklighet blir Gärningsmän åtminstone för mig ovanligt kraftfull. Welzer beskriver i detalj hur insatsgrupperna arkebuserar barn, vilka praktiska problem det innebar att skjuta ihjäl tiotusentals personer, hur gärningsmännen själva tänkte och kom att tänka kring sin egen medverkan i förintelsen av ett helt folk, hur det är möjligt att en person som endera dagen nog vridit sig i ångest över utsikten att behöva skjuta hundratals personer några veckor senare var en fullt fungerande massmördare. Och mycket annat sådant.

Fokus ligger just på insatsgrupperna, som bakom östfronten ledde utrensningsaktioner. Den industriella utrotningen i läger antyds, men Welzer ser insatsgruppernas aktioner som förutsättningen för Treblinka, Sobibor och de andra helvetesplatserna, som delar av samma helhet.

* * *

Vi finner genom Welzers genomgång och analyser att en mängd olika socialpsykologiska faktorer inverkade på att det som skedde faktiskt blev möjligt och skedde.

En av de faktorerna är att gärningsmännen själva upplevde att de inte agerade mot sin egen moral, utan tvärtom agerade moraliskt. Den moral de antagit var den nazistiska ideologins moral, enligt vilken det var nödvändigt, ehuru möjligen otrevligt, att förinta judarna, eftersom de ansågs vara ett hot mot det egna folket.

Gärningsmännen upplevde sig således aldrig som onda, utan som om de helt enkelt gjorde vad som förväntades av dem inom det värderingssystem som rekordsnabbt spred sig i och med den nationalsocialistiska ideologins genombrott i Tyskland. De agerade i sin egen sociala miljö normalt; de få som avvek agerade enligt samma premisser abnormt.

* * *

Något annat som spelar roll, förstår vi, är det stegvisa initierandet i gärningarna. Har du en gång fått en person att arkebusera en annan person, är det oändligt mycket lättare att få personen att göra det ytterligare en gång och åtskilliga gånger fler. Alltså: tar man väl det första steget är man benägen att ta ett steg till och omsider även det sista steget.

Människan, förstår vi på Welzer, ändrar ogärna sina val, när hon väl fattat dem. Har man en gång accepterat att det är nödvändigt att arkebusera judar, så omvärderar man sällan beslutet, fastän proportionerna på arkebuseringarna sväller till absurd omfattning. Från att avrätta en enskild judisk familj till de extremt omfattande massmorden på tiotusentals judiska män, kvinnor och barn i Babij Jar är det inte en artskillnad, psykologiskt, utan en gradskillnad.

Ytterligare något att väga in är den mycket utarbetade ansvarsfördelning som skedde i insatsgrupperna, där varje enskild individ ansvarade för sin mycket avgränsade uppgift: någon körde transporterna, någon ledde judarna fram till arkebuseringsplatsen, någon försåg skyttarna med ammunition, någon sköt faktiskt - men på order av någon annan, och så vidare.

På det viset kunde var och en säga: jag körde bara lastbilen, jag bar bara ammunition, jag gjorde bara som jag blev beordrad, och så vidare. Därmed fördelas också det moraliska ansvaret mellan de deltagande i aktionen. Utöver det infinner sig möjligheten att hävda att andra inom gruppen i själva verket var värre: de kanske sköt av sadism, medan man själv bara agerade av tvång, och så vidare.

* * *

Just tendensen att lyda när man blir beordrad att göra något analyseras ingående i Gärningsmän. Och också där är det fråga om en ansvarsfördelning: man lyder för att man förväntas göra det, man lyder för att det är det korrekta att göra i den konkreta vi-grupp man befinner sig i, och så vidare. Det sociala trycket skapar då också en slags möjligen ofrivillig frivillighet även när man haft möjlighet att avstå från att medverka.

Dessutom avhumaniseras offren samtidigt som förfarandet vid avrättningarna görs alltmer effektivt och därmed allt mindre personligt. Klyftan mellan vi och de blir på så vis så vidgad som möjligt.

Det är när klyftan på något sätt minskas, berättar Welzer, som gärningsmännen verkar få problem: till exempel när någon i ett barn får associationer till sitt eget barn. För att massmorden ska vara möjliga, måste offren förbli Fienden, ett hot mot den egna gruppen, snarare än Medmänniskor.

* * *

Welzer skriver en relativt tung prosa med långa meningar, långa ord och inskjutna bisatser. Det gör att boken inte är särdeles lättläst, ens för en van läsare. Därtill kommer att ämnet behandlas på relativt hög abstraktionsnivå, som kräver ett vaket förhållningssätt till texten om man inte snabbt ska tappa tråden i resonemangen.

Texten är också försedd med en mycket stor mängd fotnoter, nämligen 528 stycken fördelade på drygt 250 sidor prosa, vilket naturligtvis är utmärkt och möjliggör för den intresserade att få fördjupningar samt att gå till källorna och se vad Welzer bygger sin framställning på.

* * *

Gärningsmän ger oss värdefulla insikter. En oändligt viktig lärdom är att gärningsmännen inte var monster utan i de absolut flesta fallen psykologiskt normala människor i en socialt extremt ovanlig situation.

Därigenom går de också att förstå: de är inte nödvändigtvis några naturens nycker, sadister, aberrationer, utan människor som agerar i enlighet med vad som förväntas av dem på grund av den socialpsykologiska kontexten, som består av en mängd olika, mot samma mål samverkande, faktorer.

Den hisnande tanken inställer sig med nödvändighet: om jag är någorlunda psykologiskt normal, och de då var någorlunda psykologiskt normala, vad är det då som hindrar att jag inte varit en av dem, om jag befunnit mig där och då? Och vad kan jag göra för att undvika att någonsin hamna i en situation där jag blir som en av dem - dessa normala män i ett extraordinärt sammanhang där exempellös grymhet blev normen?

Welzer ger en antydan till lösning: individuell autonomi. Jag förmodar att det betyder att man bör odla förmågan att lära sig att värderingsmässigt stå eller ställa sig utanför sin egen sociala kontext.

Förmågan till genuin autonomi är dock inte medfödd, förklarar Welzer vidare. Den grundas i tidiga år genom förmågan att knyta an till andra människor och känna tillit. Så länge inte alla garanteras en barndom där sådant är möjligt, verkar Welzer mena, står den sociala kontextens nästan totala makt över individen fast som ett psykologiskt faktum.

Det må deprimerande nog dränera hoppet om att vi kommit ifrån den potentiella möjligheten till återupprepanden av allt det som är möjligt för människor, och det kollektiva utförandet av massmord är möjligt.
– – –
Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare, Harald Welzer i samarbete med Michaela Christ. Övers. Svenja Hums. Daidalos 207. ISBN: 978-91-7171-265-1. 311 sidor.

Bokrecension: Trolldomsprocesserna i Sverige | Bengt Ankarloo

Trolldomsprocesserna i Sverige är Bengt Ankarloos (1935-2008) doktorsavhandling från 1971. Ankarloo blev sedermera professor i historia vid Lunds universitet med häxprocesserna som specialitet. Avhandlingen är utgiven som band nummer 17 i serien Rättshistoriskt bibliotek.

* * *

Det stora oväsendet är det historiska epicentrum då häxprocesserna rasade som värst i Sverige. Mellan åren 1668 och 1676 uppspårades, jagades, dömdes och avrättades framför allt kvinnor i Norrland och ner mot Stockholm för samröre med djävulen.

Ankarloo belyser och plockar isär skeendet, vrider och vänder på det och grundforskar i urkunderna och presenterar sina resultat i en något trögläst men mycket detaljrik och intressant avhandling: Trolldomsprocesserna i Sverige.

* * *

Häxprocesser hade förvisso förekommit under lång tid före det stora oväsendet under andra hälften av 1600-talet, men just då antog häxjakten nya proportioner. Barn trädde fram och vittnade om att de blivit förda till Blåkulla på häxsabbater och redan förhörda häxor angav nya häxor.

Och fenomenet spred sig från trakt till trakt, som Ankarloo påvisar. När det till sist blev uppenbart att barnen helt enkelt fabulerade upphörde processerna hastigt. De hade då nått Stockholm.

* * *

Trolldomsprocesserna i Sverige är detaljerad och går inte bara på djupet utan på bråddjupet med processerna, inte minst de juridiska aspekterna, såsom förhörsmetoder, domsgrunder, etc.

Texten är uppdelad i tre huvuddelar: en behandlar tiden fram till häxprocesserna och sätter in dem i sin historiska kontext, en hanterar förloppet under det stora oväsendet kronologiskt och ytterligare en behandlar samma period tematiskt.

* * *

Genom Ankarloos framställning blir det uppenbart att det fanns de som var kritiska till vad som hände. I allmänhet hittades dessa kritiker bland den juridiska expertisen. Ankarloo nämner förvisso den i senare tid så framlyfte Urban Hiärne, men betonar också att han var långt ifrån först eller ensam om att på allvar ifrågasätta rimligheten i häxerierna.

I allmänhet kan man dra slutsatsen att den kyrkliga makten tillsammans med allmogen var pådrivande i processerna, medan de sekulära ämbetsmännen agerade bromsande. Mot främst slutet av perioden märks förvisso också en prästerlig opposition.

Det tänktes att det fanns tre olika former av trolldom: pactum (att försvära sig till djävulen), maleficium (att med trolldom orsaka skada) samt barnaförande (att föra med sig barn till Blåkulla).

Hundratals och åter hundratals personer förhördes, emellanåt med hjälp av tortyr, och omkring 240 personer avrättades - främst genom halshuggning med efterföljande brännande på bål. Endast ett dokumenterat fall ger vid handen att man bränt någon levande på bål, och det skedde i Stockholm mot processernas slut.

Tortyren var emellertid av begränsad, om än obehaglig, art, och användes mest för att tvinga fram bekännelse ur personer man ansåg överbevisade om skuld.

Tortyren skedde i regel i form av åtskruvning av fingrar eller handlovar, eventuellt med upphängning, alternativt i form av sömnberövning. En psykologisk variant som kom till bruk var att man ledde ut en icke bekänd men – som man tyckte – överbevisad häxa till avrättningsplatsen samtidigt som man intalade henne att det var dags att döda henne. Bekände hon då, så dödades hon. Bekände hon icke, fördes hon tillbaka.

Dessa hiskligheter som syftade till att få de anklagade att erkänna skedde av någon slags omsorg om deras själar: att gå i döden utan bekänna sin skuld tänktes leda till de avrättades eviga förtappelse, medan den som bekände kunde räkna med en salig hädanfärd. Att bekänna sågs som något gott, att förneka kunde ses som att djävulen i själva verket förhärdade den anklagade.

När den fullständiga omvändelsen i processen nåddes ledde det till att ett antal tidigare vittnen avrättades, bland annat den kringvandrande s.k. Gävlepojken, som pekat ut häxor mer eller mindre till professionen.

* * *

Ankarloos avhandling är, som redan antytts, inte alldeles lättforcerad. Språket är strikt akademiskt och en aning gammaldags. Det utmärks också av en viss lärdomsaristokratisk inställning, så översätts till exempel endast undantagsvis citat på latin.

Redan på 70-talet torde det varit relativt vanligt med historiker som inte nödvändigtvis talade tillräckligt bra latin för att tillgodogöra sig latin utan åtminstone bifogade översättningar, varför valet att inte översätta i dag synes en aning besynnerligt.

* * *

Det är omöjligt att läsa en så ingående genomgång av häxprocesserna utan att åtminstone i någon mån förfasas över hur lätt ett fenomen av det slaget kunde spridas, och hur långt den kunde gå. De underliggande religiösa föreställningarna i kombination med en alltför stor tilltro till barnens vittnesbörd leder till omkring 240 avrättningar av människor som vi nu vet var oskyldiga, även om de själva i något fall kanske trodde sig ha slutit förbund med den onde.

Samtidigt är det viktigt, för den som vill se händelserna ur ett historiskt perspektiv, att inte anlägga ett anakronistiskt perspektiv.

Lika självklart som det i dag är för oss att häxsabbater med djävulen inte existerar, lika självklart var det för människor då att djävulen fanns, att han agerade och att man kunde ha en relation med honom. Samtidens kyrkliga och sekulära myndighetspersoner delade den uppfattningen, de som var kritiska inom båda lägren ifrågasatte inte detta, utan snarare omfattningen och den faktiska situationen och om barnen verkligen talade sanning.

Men trodde man barnen och angivelserna var det ur samtidens perspektiv en skyldighet att agera, eljest riskerade man rikets säkerhet: Gud kunde annars drabba nationen med högst påtagliga hemsökelser.

* * *

Om man måhända skulle försöka sig på en reflexion kring vad man kan lära sig av denna svåra tid, kan det möjligen vara att det båtar att ställa sig utanför tidens föreställningar, att vara källkritisk även när någon säger något som bekräftar ens egen världsbild, att inte låta sig svepas med av en tung opinion.

I häxprocessernas tid ledde frånvaron av dessa spärrar till massdöd. Det kan vara den förlängda konsekvensen av att låta sig föras med på okritiska vågor mot okänt slutmål.
– – –
Trolldomsprocesserna i Sverige, Bengt Ankarloo. Rättshistoriskt bibliotek, bd 17. Utgiven av Institutet för rättshistorisk forskning 1971. 355 sidor.

Bokrecension: Flyktförsök | Herbert Tingsten

Flyktförsök: Notiser 1971-1972 är skriven av Herbert Tingsten (1896-1973), legendarisk tidningsman och intellektuell.

* * *

Under det att synen blev allt sämre lät dock Tingsten då och då på sin ålderdom ge ut ett slags tankeböcker: böcker med funderingar, notiser, förklaringar, fördjupningar. Flyktförsök är en sådan bok, och den sista. Tingsten avlider i jultid 1973, året efter att volymen utkommit.

Flyktförsök innehåller allt från inlägg i politiska diskussioner till högst privata betraktelser över sitt liv i Frankrike tillsammans med hustrun Gerd. Somt är publicerat tidigare, mycket är nytt. Tingsten rör sig obehindrat mellan storpolitiken och det privat intima. Det gör att man hela tiden ser människan vid pennan framför sig: ångestriden och med dödsskräck, men klarsynt och tydlig.

* * *

Vad gäller det mer uttalade politiska skriftställeriet i Flyktförsök bjuder Tingsten inte minst på fördjupningar av tankar han förut presenterat: ett slags kommentarer av hans åsiktsbatteri. Han bjuder på historiska analyser och förklarar varför han tänkt si eller tänkt så i olika ämnen. Alltjämt orädd kan han skriva:

"... att segra genom att följa majoriteten och vara lyhörd för dagens opinion är för mig ingenting avundsvärt."

I Flyktförsök återvänder Tingsten till sitt försvar för staten Israel, hans opinion för ett NATO-medlemskap, men kanske främst till sitt obändiga försvar för demokrati och kapitalism och sin avsky för alla slags absolutistiska ideologier, vare sig de kallats nazism, fascism eller kommunism. I den berömda "tredje ståndpunkten" ser han främst en antiamerikanism som inte klart tar ställning för demokratin genom att hysa alltför stor medkännande förståelse för östblockets sovjetiska diktatur.

Och diktaturer är synbarligen bland det värsta Tingsten vet, mot dem har han i långliga tider höjt sin röst. Han skriver:

"I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam."

Det är vidare uppenbart att Tingsten var en bokslukare av stora mått, åtminstone intill dess att synen blivit så dålig att han i allt större utsträckning fått ägna sig åt att lyssna till böcker på band eller upplästa av nära och kära. De litterära exkursionerna och referenserna är frekventa, emellanåt jämför han olika böcker och förhåller sig till deras innehåll.

* * *

Men Tingsten blir också mycket privat i vissa anteckningar.

Han skriver öppenhjärtigt och ohöljt om sin ångest, däribland hans dödsångest. Han berättar om hur skrivandet och ruset hjälper honom mot nervproblemen liksom samvaron med den älskade hustrun och nära vänner. Han kan också uppehålla sig vid skildringar av samtal med lokala fransmän, såsom behaget i att konversera om olika viner. I en annan notis skriver han och om en udda, halvtam duva som han sett i en affär.

* * *

Det är en behaglig prosa som den gamle intellektuelle tidningsmannen tillika professorn skriver. Här slår han inte på krigstrumman såsom han måhända förut gjort, själv medveten om sin tidvisa brist på medkänsla. Nej, i Flyktförsök är han fundersam. De stilistiskt säkra, ärliga och självrannsakande notiserna utvecklar sig gärna till ett slags kloka små meditationer.

Den gamle opinionskrigaren Tingsten har nog undervärderats efter sin exit från samhällsdebatten. Men att förpassa honom till förflutenhetens skuggor är onödigt, när både hans privata funderingar kring livet och döden, och hans politiska åsikter samt hans uppfattningar om samhället ännu har bäring och kan besökas och konsulteras för både insikter och inspiration.
– – –
Flyktförsök: Notiser 1971-1972, Herbert Tingsten. P. A. Norstedt & Söners förlag 1972. ISBN: 91-1-725682-8. 184 sidor.

Bokrecension: Taras Bulba | Nikolaj Gogol

Nikolaj Gogol

Taras Bulba är en kortroman av Nikolaj Gogol (1809-1852). Boken utgavs första gången i en serie år 1835. Den omarbetades och utgavs på nytt 1842. Jag har läst en översättning av Carl-Elof Svenning (1904-1984).

* * *

Handlingen i Taras Bulba fokuserar på zaporogkosackerna och Taras Bulba själv, en av deras militära ledare. Bulba har de två sönerna Andrij och Ostap, som studerat i Kiev, men nu återvänt hem för att bli fostrade i den kosacktradition och kamratskap som de har fötts till.

Fadern och sönerna sätter sig tillsammans med kosackhorder snart i rörelse mot polacker och är med om en blodig belägring. Andrij blir där invecklad i ett Romeo och Julia-drama med en polsk adelsfröken och byter sida. Samtidigt drar halva kosackhären  i väg för att jaga tartarer som anfallit deras hemmabas. Belägringen fortsätter, blir allt blodigare och leder i förlängningen till tunga öden för både Taras Bulba och hans två söner.

Huvudpersonen Taras Bulba tecknas med breda penseldrag. Han är uppenbarligen en väldig krigare, kärv och utan pardon mot dem som går emot honom. Han äger också sina kosackers lojalitet och aktning.

Kosackerna utmålas i Gogols skildring som halvbarbariska vikingaliknande horder med smak för rus, krigiska dåd och rikedom. Romanen skall väl vara en aning slavofilt hagiografisk, men det är ändå svårt att känna någon större sympati för detta stenhårda släkte av krigare.

I berättelsen är hela tiden den ortodoxa tron närvarande. Det är för denna som kosackerna menar sig strida, för tron och för jorden. Det får till konsekvens att alla andra folk nedvärderas, och mest nedvärderas judarna: Taras Bulba fullkomligt svämmar över av kosackernas antisemitism, en svada som i dag är tämligen svårsmält – ehuru kosackernas inställning till det judiska folket mycket väl kan vara historiskt korrekt.

* * *

Det förefaller som att Gogol i sin skildring av de ukrainska zaporogkosackerna hämtat material ur de historiska skeendena, även om huvudpersonen Taras Bulba är en fiktiv gestalt. Angivelser i texten gör gällande att berättelsen bör utspela sig under i huvudsak första hälften av 1600-talet, även om det nog är möjligt att Gogols inspiration inte begränsas till den tiden, vilket också möjligen förklarar att andra menar att boken utspelas på 1500-talet.

* * *

Gogol skriver sin Taras Bulba med ett mustigt och hastigt språk. Prosan viner som hugg med värjor genom luften. Skildringen är realistisk, om Gogol än ej tvekat vad gäller att uttrycka rejäla proportioner.

Personskildringarna är grovhuggna, men är inte förfelade – ty personerna som skildras är förvisso grovhuggna själva. Och om det en gång var meningen att man skulle känna sympati med den prövade Taras Bulba, så gör åtminstone inte jag det i dag. Hela hans föreställningsvärld känns främmande, våldet bjuder emot, den uppstyltade inställningen till mannamodets dygdighet känns tämligen mossbelupen.

Så är då Taras Bulba en våldsam äventyrsbok som fortfarande går att läsa med behållning, men som likväl känns svårt ålderstigen. Mest får man möjligen ut av den som en källtext till hur man ville framställa zaporogkosackerna som ett slags friborna hjältar i Gogols egen tid — fastän de för oss genom romanen snarast framstår som ociviliserade vildar.
– – –
Taras Bulba, Nikolaj Gogol. Övers. Carl Elof Svenning. Fabel Bokförlag 1993. ISBN: 91-7842-1527. 154 sidor.

Bokrecension: Onda sagor | Pär Lagerkvist

Onda sagor är en samling noveller eller historietter av Pär Lagerkvist (1891-1974), ledamot av Svenska Akademien, nobelpristagare i litteratur 1951.

* * *

Det är inte självklart hur man bör kategorisera Pär Lagerkvists ofta korta texter i Onda sagor. Men Hjalmar Söderbergs term historietter känns passande. Den korta boken består hursomhelst allt som allt av elva sådana smånoveller.

Men de är små enbart sett till hur många rader de brer ut sig över; de är inte lätta för det. Tvärtom är de fulladdade med känsla som spränger det strama språk berättelserna formats av: av ångest, leda, trötthet. För detta är inga sagor för barn: det är sagor för vuxna, fullvuxna, ja, personer vuxna nog att glänta på dörren och skåda in i själsligt mörker.

Vi kan exemplifiera med samlingens första saga: "Far och jag".

Berättelsen inleds snarast idylliskt och pastoralt med en pojke som följer med sin far på en promenad ut i skogen utmed järnvägsspåret. De går, och allt är vackert, grönskande, somrigt.

Men dagen går, och skymningen kommer och snart också mörkret. Omedelbart förtätas berättelsen. Den inbjudande miljö man nyss som läsare befunnit sig i förvänds i en hotande dito. Så kommer tåget farande, ett spöktåg där gnistorna flyger ur lokets ugn. Det, förklarar berättaren, är pojkens framtid: det är hans ångest som skjuter in i mörkret, det djupa mörkret.

Särskilt intryck gör också "Den onda ängeln". Det är den näst sista sagan. Den onda ängeln har brutit sig loss från katedralen där han satt och är full av förakt och avsky för mänskligheten i allmänhet och de troende i synnerhet:

"Detta fega pack som stank av tro på allt som var lögn! Denna kväljande röra av förvirring och ängslan, av ynkligt hopp om att slippa undan, att kunna klänga sig fast ännu!"

Vandrande omkring på stadens gator mitt i natten ristar han kors på människornas dörrar: kors för att meddela dem, för att få dem att inse, att de skall dö.

Effekten uteblir. När morgonen kommer och människorna ser tecknen som signalerar deras egen dödlighet rörs de inte ryggen, de bryr sig inte, de är likgiltiga inför sin dödlighet: "Så mycket annat fanns ju som var av större vikt att påminna dem om."

* * *

Bland sagorna finns också många andra intagande historier, som den klassiska berättelsen om hissen som gick ner till helvetet. Och den om mannen som blir erbjuden en stor summa pengar för att till folkets förnöjelse falla ner från ett kyrktorn och slå ihjäl sig. Och så den om spöksoldaterna som nattetid träder upp ur sina massgravar vid slagfältet. Och alla de andra.

* * *

Sagorna andas leda vid de ytliga människorna, människorna som icke känner sig själva men ändå är helt upptagna av jaget. Det är som att sagorna förmedlar ett budskap om att de inte ser mörkret i det ljus de tror sig leva i. De känner inte den ångest de borde känna. De är inte medvetna om att de inte äger något djup, utan bara yta.

Var och en av de elva sagorna förtjänade en grundlig litteraturvetenskaplig analys; sådana har säkert också gjorts. Jag nöjer mig med att konstatera att dessa korta berättelser äger kraft att bulta på läsaren, att störa hennes ro.
– – –
Onda sagor, Pär Lagerkvist. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965. 68 sidor.

Dikt: Gumman

Jag såg en liten gumma,
hon gick precis förbi. 

Hon gick så snett och tafatt,
(det tog sin lilla tid). 

Och lilla gummans anlet'
var fårat hårt av år. 

– Men kanske långt därinne
det glittrar än av guld, 

där lever än den flicka
som skrattat ung och huld.

Bokrecension: Tiden och döden | Erik Janson

Tiden och döden: Kungliga gravöppningar är skriven av journalisten Erik Janson (f. 1942).

* * *

Döden är något att förfasa sig över, men också något som lätt kan väcka nyfikenhet. Erik Janson använder skickligt denna läsarens nyfikenhet när han skriver sin bok om kungliga svenska begravningar och gravöppningar genom tiderna. Ofta i stor detalj rekonstruerar han begravningsförfarandena, och ej sällan i lika stor detalj skildrar han hur gravöppningar gått till: dels rent praktiskt, dels vad man kunnat lära av dem.

Det är ur detta ovanliga perspektiv som vi i Tiden och döden möter Birger jarl, Magnus Ladulås, den heliga Birgitta, Karl Knutsson, Gustav Vasa, Erik XIV, Gustav II Adolf, drottning Kristina, Karl X Gustaf, Karl XI, Karl XII samt Gustaf III.

De flesta av dessa bemärkta personer har någon eller till och med flera gånger fått sina vilorum störda genom öppningar, vare sig dessa öppningar nu kommit sig av att någon helt enkelt velat se de timliga resterna av berömdheterna, eller om man velat genomföra reparationer av kistor och monument som hotat förfalla, eller om man velat genomföra vetenskapliga undersökningar.

Det sistnämnda var ju fallet med den kanske mest berömda gravöppningen i någorlunda modern tid: när Karl XII:s kista öppnades i Riddarholmskyrkan 1917. Karl XII:s döda kropp fotograferades, analyserades, mättes och undersöktes med extrem noggrannhet, och bilden av kungens mumifierade huvud har nog nästan alla historieintresserade svenskar sett.

* * *

Janson funderar en del kring intresset för de döda kungarna såsom just döda kroppar. Han skriver rörande intresset för DNA-analyser som genomförts på dem:

"För egen del har jag börjat luta åt att det i grunden handlar om vårt sätt att se på oss själva, att det är en existentiell fråga. Analyserna kan på ett allmänmänskligt plan upplevas som ytterligare ett sätt att formulera vårt behov av äkthet och identitet, fast för en gång skull inte uttryckt på ett humanistiskt utan på ett naturvetenskapligt språk."

Så kan det säkert vara emellanåt. Men själv tror jag att en sådan tolkning ofta är att gå över ån för att hämta vatten. Förklaringen till intresset för de döda kungarnas lik kan måhända vara mycket mer närliggande. Jag tror att det handlar om den ovan anförda nyfikenheten.

Jag tror att det var ren nyfikenhet som fick tusentals människor att köa för att 1958 betitta Erik XIV:s ben i Västerås domkyrka. Inte nödvändigtvis existentiella grubblerier över den egna dödligheten eller den egna identiteten som dödlig människa.

Jag tänker mig att funderingarna inte så mycket rörde "Den du är har jag varit, den jag är skall du varda", utan kanske: hur ser ett skelett ut? För hur många har egentligen sett ett äkta skelett — hur många har sett ett äkta skelett av en kunglighet som man läst om i historieböckerna? Och hursomhelst är ju en kunglig gravöppning något utöver det vanliga som också genom sin ovanlighet kan vara lockande i sig.

* * *

De döda kungarnas begravningar framstår i mycket som storslagna skådespel som manifesterar konungarikets makt och prestige. Janson berättar om hur till exempel allt svart tyg i Göteborg tar slut när kung Karl X Gustaf avlider där. Ett annat exempel ur boken är hur häpnadsväckande Riddarholmskyrkan omvandlats för att bli ceremonilokal när Gustaf III begravs.

Akterna är uppenbart symboltyngda och jag kan tänka mig att själva riterna blir stöd att luta sig mot när riket hamnar i ett slags liminalstadium, när det skall säga farväl till en monark och förbereda sig att mottaga en ny.

Det som sedan följer, långt efter, är förvisso intressant ur ett historiskt perspektiv. Möjligen kan detta överbrygga den snöda nyfikenheten för något vidare. Gravöppningarna skapar för den medvetne betraktaren en situation där det närvarande mycket påtagligt får besök av det förflutna.

Inför Karl XII:s sönderskjutna skalle är i någon mening den 30 november 1718 närvarande även tvåhundra år senare, när experter undersöker densamma. Inför Gustaf Vasas högtidsklädda kropp är det omöjligt – även om man bara ser det på bild – att inte slås av hans majestätiska framtoning.

Och kanske framför allt: inför de berömda döda får man möjligheten att skapa sig en bild av vilka de verkligen var, rent fysiskt: deras längd, deras ansikten, deras krämpor, deras kroppsbyggnad, och så vidare.

Erik Jansons rikt illustrerade bok hjälper till att koppla ihop det förflutna med det närvarande: att genom de kungliga döda kvarlevorna ge utrymme i dagens värld för gårdagens värld, till gagn både för nyfikenhet och historiskt intresse – var nu det ena slutar och det andra begynner.
– – –
Tiden och döden: Kungliga gravöppningar, Erik Janson. Wahlström & Widstrand 2004. ISBN: 91-46-21019-9. 229 sidor.

Bokrecension: Sossesverige | Fredrik Segerfeldt

Sossesverige: En återblick är skriven av den liberale opinionsbildaren Fredrik Segerfeldt (f. 1970).

* * *

I svensk politisk diskurs får man emellanåt intrycket att vänstern representerar det genuint goda - som samhällskraft, samhällsdanare och historisk rörelse. Det gör givetvis att det som inte är vänster enligt samma diskurs på något vis hamnar utanför och utmanar det goda.

Det är mot denna självbild och idé som Segerfeldt skrivit sin bok; målet är att visa att socialdemokraternas historia tidvis är solkig och emellanåt uppvisar ideologisk tvärställning i förhållande till nationalekonomiska resultat. Boken blir så

"... inte en bok för liberalism, för något parti eller för borgerligheten. I stället är det en bok mot arbetarrörelsen, det vill säga socialdemokratin och LO."

För mig, som liberal, är det givetvis välkommen läsning, som inbjuder till vidare undersökningar som ifrågasätter den socialdemokratiska hegemoni som under de senaste hundra åren varit så påfallande.

* * *

Segerfeldt tar ett helhetsgrepp på socialdemokraternas historia: boken handlar således både om vad han klassificerar som ideologiska misstag och och om enskilda händelser där socialdemokraterna ställt sig på fel sida om utvecklingen och historien. Han vill till exempel "rätta till ett antal av de skevheter som finns i den socialdemokratiska historieskrivningen".

Segerfeldt påpekar att råsocialism fanns i partiprogrammet intill helt nyligen. Målet att socialisera näringslivet togs till exempel bort först år 2001.

Han påpekar vidare att Sverige trots ett rekordhögt skatteuttag levererade en föga bättre välfärd för medborgarna än andra jämförbara länder, och att 82 procent av de skatter en person betalat in under sin livstid till välfärdsstaten till sist betalas tillbaka i en slags gigantisk rundgång av inbetalningar och utbetalningar. Pengarna omfördelas alltså i själva verket i låg grad.

* * *

Exemplen i Sossesverige är legio på hur den socialdemokratiska staten sökte påverka och styra folket.

Segerfeldt nämner barnprogrammen som importerades från det socialistiska östblocket, samtidigt som amerikanska barnprogram enbart sändes på julafton. Han nämner hur Maj-Britt Theorin ville förbjuda parabolantenner. Hur det var förbjudet att "välja läkare eller vårdcentral, skola eller daghem åt sina barn eller äldreomsorg åt sina föräldrar." Hur charterflygningar endast var möjligt dit statliga SAS inte hade intressen.

Även en del ekonomisk teori ryms. Som till exempel hur USA:s arbetare, som inte haft någon större facklig verksamhet i jämförelse med situationen i Sverige, har ungefär lika stor andel i lön av den totala produktionen som svenskarna.

Fackets verksamhet har alltså ur ett historiskt perspektiv, förklarar Segerfeldt, haft enbart en mycket marginell påverkan på arbetarlönerna, medan tillväxten däremot gjort det möjligt för lönerna att följa med utvecklingen. Med ett talande exempel från boken: lönerna har ökat inte på grund av hur kakan har delats, utan på grund av att kakan blivit allt större.

* * *

Särskilt intressant blir dock de utrikespolitiska ställningstaganden som gjordes under kalla kriget. Det fascinerar mig hur en sådan påfallande färgblindhet kunde vara möjlig, när man officiellt vägrade att ta ställning mellan västerländsk demokrati och östblockets kommunistiska diktaturer, fastän man dock spelade under täcket med USA.

Det verkar inte bättre än att man hade lätt för att se mellan fingrarna på brott av kommunistiska stater. Balternas strävan efter självständighet avfärdades. På Kuba fick Olof Palme en hjältes mottagande, samtidigt som de kubanska myndigheterna fängslade politiskt oliktänkande, däribland socialdemokrater. I landet fanns, skriver Segerfeldt, 15 000 samvetsfångar vid tiden för Palmes besök.

I Kambodja mördade Röda khmererna långt över en miljon kambodjaner på 70-talet. Även om Palme inte var införstådd med dessa proportioner, var mördandet dock känt, skriver Segerfeldt. Likväl uttrycker Palme att Röda khmerernas maktövertagande var "en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde." Birgitta Dahl kallade i en artikel vidare larmsignalerna om morden för "lögn och spekulation".

Ingvar Carlsson, vidare, promenerade hand i hand med Robert Mogabe så sent som 1989. Tusentals personer hade denne låtit avrätta med hjälp av nordkoreatränade soldater, berättar Segerfeldt. Sida hade varnat för terror flera år innan statsbesöket, även om väl inte omfattningarna var kända.

* * *

Nåväl, jag ska inte referera hela Segerfeldts intressanta bok. Karaktäriseringen av boken som en analys av den socialdemokratiska självbilden torde framgå. Därför blir Sossesverige en resurs att använda sig av när man förhåller sig till det senaste dryga seklets svenska politiska historia.

Ja, socialdemokraterna formade Sverige. Nej, det är inte säkert att det var av vital nödvändighet för den standardhöjning som följde. Ja, socialdemokraterna har haft hög svansföring i utrikespolitiska frågor. Nej, de satsade inte alltid, långt ifrån alltid, på rätt häst, om man med rätt häst menar utrikespolitiska aktörer som värnar mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet och annat dylikt.

* * *

Sossesverige fungerar som incitament till en intressant omvärdering av den svenska socialdemokratins historia. Naturligtvis finns det motröster; det är givet i varje politiskt laddat ämne. Men Segerfeldts bok utgör en god ingång till ett sätt att se på de senaste hundratrettio årens politiska utveckling som avviker från den man månne hör från socialistiska opinionsbildares håll. Det är värdefullt.
– – –
Sossesverige: En återblick, Fredrik Segerfeldt. Hydra förlag 2014. ISBN: 978-91-86185-26-2. 202 sidor.

Bokrecension: Sex tal inför senaten och folket | Cicero

Marcus Tullius Cicero

Sex tal inför senaten och folket är en samling tal av Marcus Tullius Cicero (106 f.v.t. - 43 f.v.t.). Talen är tolkade av Bertil Cavallin (1934-2015), som även skrivit en inledning och förklarande kommentarer.

Cicero är känd som antikens kanske främste vältalare. En kort biografi kan kanske vara på sin plats: Mannen var verksam som advokat, åklagare och politiker, och lyckades som sådan ta sig ända upp till den romerska republikens främsta ämbete: han blev en period konsul. Livet slutade emellertid blodigt för honom: han halshöggs och fick händerna avkapade. Men i dag är väl Cicero främst ihågkommen inte som politiker, utan som retoriker.

* * *

Jag har bläddrat lite i Ciceros brev förut, men inte fastnat. Men så läser jag några av hans tal, och plötsligt förändras allt.

I texterna blottas antikens pulsåder med all dess kraft. Antikens atmosfär strömmar mot läsaren, dess obesudlade livshållning kommer i dagen. Talen består inte av aforism på aforism (även om kända citat ej saknas), utan av ett vackert, oemotståndligt flöde av ord, alla i rörelse mot den riktning Cicero avsänder dem, vare sig det nu gäller försvar eller angrepp.

Det som särskilt förvånar mig med Sex tal inför senaten och folket är dock hur begripliga texterna är, hur tillgängliga de är, även om man är medveten om att de fått en idiomatisk, svensk språkdräkt. De känns alls inte främmande, tankegångarna är allt annat än dunkla utan utmärks tvärtom av klarhet. De är mycket skickligt uppbyggda. Och språket behåller en schvung genom årtusendena: lustigheterna är fortfarande lustiga, förolämpningarna svider fortfarande och lovprisningarna är - ehuru mer sällsynta i våra dagar - behagliga.

Det är således inte svårt att förstå att Cicero fått stå modell för den exemplariskt komponerade retoriken; han förmår till fulländning hantera språket, väcka känslor och driva hem sina poänger.

* * *

I den föreliggande samlingen, Sex tal inför senaten och folket, gäller Ciceros tal följande:

• Mot Catilina (63 f.v.t.)
• För Sextus Roscius (81 f.v.t.)
• För Milo (52 f.v.t.)

Ärendet Catilina inbegriper en serie tal, i vilka Cicero inför senaten som konsul begår karaktärsmord på Catilina, som stod i begrepp att genomföra en statsvälvning. Redan efter det första talet gick Catilina i landsflykt.

Ärendet Sextus Roscius gäller försvaret av en man som anklagades för att ha mördat sin fader, när det i själva verket var de som anklagade honom som låg bakom dådet. Roscius frikändes.

Ärendet Milo rör mordet på en Clodius, en berömd romare, där Cicero försvarar sin vän Milo, som anklagas för detsamma. Talet kom dock aldrig att hållas på grund av oroligheter vid rättegångstillfället. Men skickligt var det, och Cicero erkänner i sitt aldrig hållna anförande, att Milo visserligen låg bakom att Clodius dog, men att han därigenom gjorde romerska samhället en tjänst.

Milo gick i landsflykt och fick läsa talet i efterhand, varvid han lär ha uttryckt att han var glad att Cicero aldrig fick hålla det, för då hade han måhända gått miste om vinet i Massalia (nuvarande Marseille), dit han tagit sin tillflykt.

* * *

Språkhanteringsmässigt är Cicero ett ideal, ett geni.

Men intressant i hans tal är därtill inte minst de glimtar man får av den romerska antikens kultur och mentalitet. Genom sina tal skildrar Cicero, fastän det inte är primärsyftet, givetvis sin egen tid: hur man tänkte, vad man värderade, hur man var klädd, och så vidare.

På så vis blir talen för oss sentida läsare också en ingång i en annan värld, som tidvis är förvillande lik vår egen. Och denna tidsrumsliga förflyttning är, vid sidan av den språkliga elegansen, möjligen vad som fängslar mig mest med Sex tal inför senaten och folket.
– – –
Sex tal inför senaten och folket, Cicero. Övers. Bertil Cavallin. Forum 1975. ISBN: 91-37-05952-1. 204 sidor.

Bokrecension: Älvor, troll och talande träd | Ebbe Schön

Älvor, troll och talande träd: Folktro om svensk natur är skriven av folklivsforskaren Ebbe Schön (f. 1929).

* * *

Det är lätt att döma ut gamla tiders föreställningar som vidskepelse. Men då bedömer vi de gamla tiderna utifrån vad som är allmän kunskap nu, men som var helt okänt då. Vi glömmer eller är blinda för att dåtidens människor trodde sig leva i en annan slags verklighet än den mer avförtrollade tillvaro som vi numera vistas i.

Det är då inte märkligt att man tolkade rörelser i skogen, märkliga ljud och sägner som berättas vid brasans sken eller vid arbetet på åkrarna på ett helt annat sätt än vad vi nu hade gjort. Och det är inte märkligt att man tilltrodde än den ena än den andra växten allehanda kurerande egenskaper, när man ingen läkare hade att tillgå och inga vetenskapliga rön på området ännu slagit igenom.

Men föreställningarna som de som levde före oss hade lär oss inte bara något om själva föreställningarna i sig, utan också om de människor som hade dem. Bruket och idéerna vittnar om brukarna och idébärarna.

Därför lär Ebbe Schön med sin Älvor, troll och talande träd oss mer än hur man tänkte om näcken, skogsrået och skogens björnar — Schön skänker oss också insikter om den värld där dessa väsen eller deras märkliga egenskaper var lika verkliga som klockaren eller skolläraren.

* * *

Boken är uppdelad i två huvuddelar. Den första behandlar olika övernaturliga väsen, den andra behandlar djurs och växters egenskaper i folktron, vilka förvisso också de kunde ha med det övernaturliga att göra. Tillsammans blir delarna ett rejält panorama över folktrolandskapet.

Schön påpekar att detta folktrolandskap kompletterades av det religiösa troslandskapet på ett intressant sätt. Det religiösa idéerna sysslade ju icke sällan med de mer eteriska frågorna, om livet efter döden och dylikt, medan folktroidéerna fokuserade på världen hitom döden: om väsen man kunde komma på god eller dålig fot med, men inte minst om växter som kunde nyttjas för allehanda läkedomskonster och för mer eller mindre magiska ärenden.

Ett problem med folktroföreställningarna, som Schön också påpekar, är svårigheten att åldersbestämma dem.

Källmaterialet samlades i huvudsak in under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Vi har all anledning att tro att tankarna funnits långt dessförinnan, och vet det i vissa sammanhang, men källäget gör definitiva slutsatser vanskligt, inte minst om man försöker leda i bevis att den ena eller andra idén rentav stammar från förkristen tid.

* * *

Själv fascineras jag mest av de direkta övernaturliga väsendena, som oftast tänktes vara osynliga, men som emellanåt behagade visa sig för människorna för att gynna eller ställa till det för dem. Schön tar upp spöken, tomten, trollen, vättarna, vittra, älvor, lyktgubbar, jättar, drakar, skogsrået, sjörået, näcken, djävulen, häxorna, marorna och varulvarna.

Var och en får de en koncis och inte sällan mustig beskrivning. Emellanåt kompletteras skildringarna med Schöns erinringar från sin egen barndom i Bohuslän.

Vi får till exempel lära oss en hel del om trollen.

Dessa tänktes företrädesvis hålla till i bergen eller i stenblock. I allmänhet var de osynliga, men de kunde höras och ibland visa sig.

Numera har vi, påpekar Schön, en annan bild av trollen än vad man hade förr. Dessa tänktes nämligen inte som några ludna, motbjudande, spetsörade och svansförsedda figurer, utan verkar ha sett ut som folk i allmänhet, om de behagade – för de hade lätt att skifta gestalt, och uppträdde gärna som djur. Som människor kunde trollen vara utomordentligt elegant klädda.

Trollen var inte genomonda varelser, ehuru de var listiga och sluga och kunde ställa till rejält med ofog. Men det var fullt möjligt att ha en god relation till dem, tänkte man sig. Och det kunde hända att en person som blivit bergtagen – alltså kidnappats av trollen – längtade tillbaka till sin samvaro med trollen, där de förvisso förväntades arbeta, men också fick äta gott och leva i lyx. Särskilt komplicerat kunde det bli om en bergtagen kvinna fått barn med ett troll.

Trollen, skriver Schön, "levde i ett slags parallellvärld till människornas". Särskilt duktiga ansåg man dem vara på smide och att spinna. Ett troll kunde vidare avslöjas (ty de såg ju inte ut som vi oftast tänker oss dem numera) genom hur det talade: om det undvek vissa ord eller om de inte bad bordsbön, ty trollen avskydde kristendomen.

* * *

Älvor, troll och talande träd är pedagogiskt uppbyggd och ger en bra introduktion till folktrons värld, såsom den såg ut för bara några generationer sedan: när städerna hade långt färre invånare, och landsbygden, omgiven av djupa, mörka skogar, var hem för de flesta.

Folktrons komponenter utgör ett gemensamt narrativ för en bygds, ett landskaps eller hela landets föreställningsvärld, och det torde varit lantbrukaren lika naturligt att sätta ut särskilda pinnar runt ägorna för att skydda dem, som att tro prästens ord om nattvardens välsignelsebringande verkan.

Världen var förtrollad och inramad av tabun och påbud, som skulle tjäna människan i särskilda situationer, till exempel om hon mötte en björn eller om korna plötsligt började mjölka mindre. Folktron erbjöd förklaringar utifrån den världsförståelse man då hade.

Tankesätten kan måhända upplevas främmande i dag, och därför tjänar Ebbe Schöns Älvor, troll och talande träd den nyfikne väl, genom att skänka sammanhang och överblick över idéer i en värld som numera tillhör det förflutna. Även om det här och var fortfarande finns de som vittnar om att de träffat både det ena och andra slaget av väsen i skogen, och även om mängder av folk fortfarande tuggar vitlök för att bota sina förkylningar.
– – –
Älvor, troll och talande träd, Ebbe Schön. Bokförlaget Semic 2000. ISBN: 91-552-2874-7. 159 sidor.

Bokrecension: Satirer och epoder | Horatius

Satirer och epoder är en samling dikter av den romerske poeten Quintus Horatius Flaccus (65 f.v.t. - 8 f.v.t.). Jag har läst texterna i tolkning av Ebbe Linde (1897-1991), som även försett volymen med ett förord samt textkommentarer. Ursprungligen utgavs tolkningen 1959. Jag har läst den i nytryck från 1995.

* * *

Horatius föddes i södra nuvarande Italien som son till en frigiven slav. Gossens begåvning var inte fördold för fadern, som såg till att sonen fick en rejäl utbildning i Rom som senare kompletterades med studier i kulturmetropolen Athen.

Med tiden kom Horatius att komma i Maecenas följe, Maecenas som för all tid givit namn åt konstgynnare: mecenater. Därmed hade Horatius en mäktig allierad. Vid sin död hade Horatius hunnit bli en av sin tids främsta kulturpersonligheter. Åt eftervärlden lämnade han en mängd dikter och oräkneliga bevingade ord.

* * *

När man läser mycket gamla texter, till exempel romersk poesi, så presenterar sig omedelbart en mängd hinder. Det största hindret är okunskapen.

Det som Horatius nämner som en flyktig referens var måhända en självklarhet när det först skrevs ner, men utgör nu en obegriplighet. Därför tarvas stora kunskaper rörande ursprungsmiljöns kultur, politik, religion, mytologi, historia, levnadsbetingelser, etik och så vidare — för att göra det lästa inte bara tillgängligt, utan dessutom fullt njutbart.

Monumentala kunskaper av det slaget besitter få.

Men jag menar att det inte borde avskräcka från läsning. Förvisso, det är mycket som är dunkelt vid läsningen, men annat är tydligt nog. En del ting är allmänmänskliga, och andra ting kan man lätt förkovra sig i för att skapa sig förståelse. En sån sak som någorlunda begrepp om romersk mytologi och historia underlättar emellertid stort vid läsningen av en poet som Horatius.

* * *

Dikterna ger en ovärderlig möjlighet för sentida läsare att se den romerska kulturen utifrån dess egna förutsättningar, oretuscherad och levande, sprudlande och dynamisk. Däri finns det man kan sticka sig på, men också det man smeks av.

Horatius behandlar högt som lågt i sina texter och det blir oss emellanåt lättillgängligt, emellanåt svårtillgängligt, allt efter läsarens förkunskaper likväl som fördomar. Ibland framträder kontrasterna i jämförelse med nutiden tydligt, vid andra tillfällen slås man av likheterna.

Några särskilda teman i texterna kan särskilt lyftas fram. Ett av dem är den snarast hänsynslösa hånfullheten mot fiender i det poetiska skrået: polemiken är här utvecklad till en poetisk konstform. I en dikt skriver han om "slusken Maevius":

"När ditt kadaver ligger sträckt i buktens sand
   och ger kalas åt trutarna
skall här med vällust offras tacka, bock
   och lamm åt vädergudarna."

Ett annat tema är betonandet av en slags bekväm måtta, något av det vi kanske lägger in i begreppet "lagom". Det rör sig helt enkelt om föreställningen att man mår bäst av att leva varken i brist eller överflöd. Horatius skriver:

"Måttlighet odla, ej brist."

Vidare finns bot mot smärtan:

"... lätta allt ont genom sånger och vinet
och samspråk, som gör stunden kort och ljuvt vårt töckniga liv!"

Kärlekspoesin och den erotiska poesin är också rikligt företrädd. Det finns i den ingen askes, ej heller några döljande fikonlöv. Som en sann romare kallade han saker och ting vid sina rätta namn. Vare sig det nu handlar om kärlek till kvinnor, män – och som det också kan vara – flickor eller pojkar. Eller om ett brustet hjärta.

Mycket annat diktar Horatius också om: han diktar till sin gynnare Maecenas, han diktar Caesar Augustus lov, han diktar sina farhågor och sina funderingar.

* * *

De slagfärdiga formuleringarna saknas inte. Några exempel kan anföras:

"Den som har svulster själv och vill fordra fördrag med desamma,
han får väl överse med de vårtor han finner hos vännen."

Onekligen är denna framställning slagkraftigare än Jesu mer kända men bisarra bild av en bjälke i ögat.

En naturnära förståelse av tillvaron möter oss också:

"Nog gör naturen under ibland, men gudarna aldrig..."

Vid ett annat tillfälle låter han en samtalspartner helt frankt kalla "Gudarnas fruktan", det vill säga gudsfruktan, för en "själssjukdom."

Ett råd för den kommunicerande människan kan följande vara:

"Korthet krävs, så att tanken går in och ej hämmas och hindras,
snärjd i slingor av ord, som belamrar det tröttade örat."

Och även detta:

"... stryk ofta, om du vill skriva
något som läsvärt är!"

* * *

Att läsa Horatius är att lyssna till främmande musik. Särskilt när man inte är van vid de annorlunda tonerna och de ackord man inte tränat sig att känna igen.

Vi kan reagera mot att det i Horatius värld är helt naturligt att rekommendera en man att inte bryta sitt äktenskap men ändå få utlopp för sin lust genom att ta till "en huspojk eller en slavtös".

Men vi är anakronistiska när vi dömer en kultur utifrån vår egen kulturs normer: Horatius värld var annorlunda. Radikalt annorlunda. Men desto mer storartat blir det när man genom årtusendenas avstånd ändå hör skönsång som denna, vars budskap ju fortfarande kan vara mycket lätt att identifiera sig med:

"Lycklig den, som likt vårt släktes ursprungsled
   långt från affärers lister och knep
med egna oxar vänder fäders ärvda teg,
   inteckningsfri och loss från lån.
Ej störs hans vila av soldatens larmsignal,
   ej skräms hans blick av vreda hav,
han undgår vislig trängsel, torg och rättegång,
   och svettas ej i stormanshall."

Här beskrivs onekligen en tilltalande idyll för var och en som världstrött vill vända sig till ett liv långt bort från massornas skrän och vardagens onödiga stress. Även om diktens sista strofer berättar att det tidigare sagda blev sagt av en ogin procentare, och därmed apostroferar dennes slemhet. Hur som helst: idylllbeskrivningen i början äger sin omedelbara charm.

* * *

Satirer och epoder består, precis som namnet anger, av två typer av dikter. Satirerna är icke satir, utan snarare en slags kåserier på vers. Epoderna är ett slags dikter som utgörs av två strofer av olika längd. Om satirerna hos Horatius känns lediga och informella, så är epoderna mer strikta och stiliserade.

Av kommentarerna och inledningen lär vi oss att poeten och översättaren Ebbe Linde valt att låta sina tolkningar vara idiomatiska: vid konflikt mellan den bokstavliga uttydningen och den metaforiska poängen med budskapet, har han alltså valt att betona poängen eller känslan för att göra diktverken mer tillgängliga för oss läsare. Det fungerar bra: inte störs jag av att kraftuttrycket "Hercule" idiomatiskt översätts med "fan".

* * *

Horatius levde i en tid som ännu inte påverkats av den kristna hegemoni som bredde ut sig över Europa något sekel efter att han dött. Det skänker, i mina ögon och öron, en levnadsglädje åt texterna som nog hade haft svårare att passera i den nya eran: han diktar om berusning, om sexualitet och om hat på ett föga kristligt vis. – Även om Horatius texter förefaller ha verkat för omistlig, som Ebbe Linde antyder, i den kommande tiden för att lida samma öde som andra skalders – och förintas.

Horatius skriver inte för oss. Han skriver för sina samtida och speglar sin samtid. Och vi får lyssna så gott vi förmår, tjusas och avskräckas – men ständigt fördjupas i antikens anda, som icke är död, men lever.
– – –
Satirer och epoder, Horatius. I tolkning av Ebbe Linde. Forum 1995. ISBN: 91-37-10787-9. 186 sidor.

Bokrecension: Bokhandlaren som slutade bada | Fritiof Nilsson Piraten

Bokhandlaren som slutade bada är en roman av Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972). Boken utgavs första gången 1937. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Vi befinner oss i det lilla stationssamhället Grimsby under slutet av 1800-talet. Där bor inte många själar, men en av dem är bokhandlaren Jakob. Inte för att han säljer många böcker, utöver psalmböcker i konfirmationstider; det blir mest snus som förs över disken.

Jakob är något av en enstöring, men håller sig med några goda vänner – enkannerligen dem som ingår i den informella badklubb som under vår, sommar och höst samlas söndagligen för att bada och åhöra något som Jakob läser.

Så puttrar Bokhandlaren som slutade bada på, och man tror att detta småputtrande är själva poängen. Icke så. Återkommande till barndomens Grimsby från Antwerpen kommer Amalia, nu Amélie. I exotiska kläder och med tunga smycken rör hon om både i sitt av brodern bebodda fäderneshus, och snart nog också i bokhandlare Jakobs hjärta.

Så långt trivsamheter. Sen drar åskskyarna in och romanen ändrar helt ton. Det pastorala viker för det personligt dystopiska.

* * *

Bokhandlaren som slutade bada utvecklas till en historia om hur gamla händelser efter lång dvala väcks till liv igen, och ohjälpligt nedkallar en moraliskt trångbröstad bygemenskaps fördömelse.

Många i Grimsby tål illa att ibland sig ha en person som levt sitt liv på ett annat sätt än deras egna fördomar tillåter: deras missaktning och förtal drabbar Amélie med full kraft, och nedslår både henne och bokhandlaren från deras nyfunna lycka: Amélies lycka i att ha kommit i borgerligt respektabelt stånd, bokhandlarens lycka i att efter ett liv som ungkarl blivit förälskad och trott kärleken vara besvarad.

Men svårast dömer sig nog de drabbade själva.

* * *

Piraten äger onekligen förmåga att skänka realism åt sin berättelse.

Till detta bidrar en förträfflig förmåga att blåsa liv inte bara i Jakob, huvudpersonen, utan i kort sagt samtliga personer som bor i Grimsby, såsom den gamle korpralen Krakow, stationsskrivaren Trolle, komministeränkan Borodin och många fler. Fler – ja, men inte för många. Grimsby är precis lagom befolkat för att man ska klara av att bli engagerad inte bara i huvudpersonen Jakobs livsöde, utan också i deras som finns omkring honom, och då kanske främst korpral Krakows.

Till sist kommer jag på mig själv med att anse romanfigurerna för verkliga personer: så trovärdigt har Piraten framställt dem.

Själva skrivsättet står i den realistiska skolan, möjligen med vissa inslag av romantiserande. Miljöbeskrivningar får mycket utrymme, utan att dessa upplevs vara malplacerade eller påträngande. De hjälper tvärtom till att skapa stämningar, och känns helt relevanta i berättelsen som sådan.

* * *

Bokhandlaren som slutade bada är inte en samling småtrevliga anekdoter, som man kanske frestas att tro efter att ha läst bara några kapitel. De småtrevliga anekdoterna flyter samman till en helhet och när tillvaron där i Grimsby är träffsäkert avporträtterad tar Piraten till mörkare nyanser intill dess att hela tavlan går i grått och svart.

Känslan i romanen, när man tar den som helhet, är snarast sorg, förlorat hopp, förtvinad livsglädje. Och detta till följd av stigmatiserande förbrytelser mot det allmännas moraluppfattningar och av varma känslor som nedisas.

* * *

Jag hade inte räknat med att få en läsupplevelse av det slag jag faktiskt fick när jag började läsa Bokhandlaren som slutade bada. Min kunskap om Piraten var uppenbarligen mycket skral. Jag slås av trovärdigheten i romanen och fascineras av glidningen från den där idyllen till dess motsats. Bokhandlaren som slutade bada bjöd mig helt enkelt på en överraskning.
– – –
Bokhandlaren som slutade bada, Fritiof Nilsson Piraten. Albert Bonniers förlag 1967. 309 sidor.

Bokrecension: Sju grekiska sagor | Ivar Harrie

"Argo" av Constantine Volanakis

Sju grekiska sagor: Essäer är skriven av Ivar Harrie (1899-1973). Harrie var tidningen Expressens första chefredaktör, men innan dess hade han avlagt licentiatexamen i både klassisk fornkunskap och grekiska.

Essäerna i Sju grekiska sagor var ursprungligen sex radioföredrag och till dem har lagts ytterligare en text. Föredragen hölls under 1930-talet, boken utgavs första gången 1939 samt i en andra upplaga 1962. Jag har läst ett nytryck från 1987.

* * *

Sju grekiska sagor återberättar inte sju grekiska sagor. Kunskapen om sagornas huvuddrag förutsätts vara läsaren bekant. Det handlar om Orfeus, Herakles, Oidipus, Sköna Helena, skeppet Argo, Prometheus och Agamemnons döttrar.

Vad boken istället gör, är att erbjuda djupdykningar ner i sagorna. Harrie gräver sig ner lager för lager i dem, utrönar vad som är mest ålderdomligt i dem, vad som tillkommit senare och vilka influenser sagorna haft på långt mycket mer sentida författare.

För att ge ett exempel på Harries rön kan vi tillåta oss en liten utvikning rörande Orfeussagan.

Kärnan i sagan är ju att Orfeus hustru Eurydike blir biten av en orm och avlider. Orfeus reser till dödsriket och lyckas utverka att Eurydike får återvända, med det förbehållet att han, när han vandrar upp ur dödsriket, inte får vända sig om för att se på henne. Orfeus kan inte motstå detta, och Eurydike försvinner återigen ner i dödsriket.

Harrie spårar upp den miljö i den långt förflutna tid där myten utspelade sig och hur den senare kom att användas. Han visar hur Orfeusmotivet står i förhållande till myterna om Dionysos, rusets gud. Han visar hur det utvecklades en slags väckelsekult kring Orfeus och hur dess anhängare tedde sig.

Och det förefaller förga märkligt att en saga med motiv som behandlar hur en man besöker dödsriket och återkommer lyckades förvandlas från saga till teologi: motivet känner vi även från andra håll och platser, senare.

* * *

Sju grekiska sagor bjuder således på en fördjupad förståelse för de sagor boken behandlar.

Särskilt intressant är också hur sagorna lyckats inspirera författare långt, långt senare, såsom Goethe, till exempel. Det är något med de grekiska sagorna som gör att de håller sig vid liv som berättelsetraditioner: deras allmängiltiga inslag kan anpassas till varje tid och antikens historier kan bubbla och sjuda likväl i ett förromerskt Athen som i Europa under 1800-talet eller 1900-talet.

Det är skada om vi numera är blinda för sagornas potens, om vi tappat bort antikens arv genom att helt enkelt inte vara medvetna om dess innehåll. Studier av sagorna, till exempel genom Harries Sju grekiska sagor, är ett sätt att motarbeta en sådan kunskaps- och insiktsförlust och istället vidga fantasin, inte bara i rummet, utan även låta den sträcka sig tusentals år tillbaka i tiden.
– – –
Sju grekiska sagor: Essäer, Ivar Harrie. Bokförlaget Prisma 1987. ISBN: 91-518-2070-6. 148 sidor.

Bokrecension: När stormen klarar sikten | Torgny Segerstedt

När stormen klarar sikten: Artiklar 1933-1945 är en samling om 89 artiklar av Torgny Segerstedt (1876-1945). Boken innehåller dessutom ett förord av Ingrid Segerstedt-Wiberg (1911-2010), Torgny Segerstedts dotter, samt efterord av Christer Hellmark (f. 1946).

* * *

Vi äger få svenska hjältar under 1900-talet. Men en av dem som otvetydigt hör till kategorin är Torgny Segerstedt. Han var professorn i religionshistoria som blev en av våra kändaste publicister som chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vari han oavlåtligt attackerade nazismen och all undfallenhet för hitlertyskland.

* * *

På omslaget till När stormen klarar sikten spanar Torgny Segerstedt rakt mot läsaren med en genomborrande blick. Nå, det är en träffande illustration till en samling texter som är lika genomborrande som knivsuddar.

Segerstedt väjer inte för något när det gäller att försvara den frihet som han håller högst av allt. Han gisslar utan pardon hitlerismens Tyskland. Och på hemmaplan kritiseras skoningslöst samlingsregeringen när den träder friheten förnär genom eftergifter för tyskarna.

Neutraliteten var en chimär, tycks Segerstedt mena, dels i och med att det inte är likgiltigt vilken sida som till sist segrar, och dels i och med att man trots detta låtit tyskarna sända sina soldater och material på landets järnvägar. Segerstedt skriver:

"Man har understundom det intrycket, att Stockholm med slottet, kanslihuset och f d arvfurstens palats, är en förstad till Berlin."

* * *

Segerstedt hörde till dem som tidigt såg nazismen för vad den var. Han var inte heller rädd för att uttrycka det. Själv med liberala grunduppfattningar slog han ner på allt barbari, allt människofientligt, allt kulturfientligt med en profets självklara ton: han visade sig vara en profet som icke av gudomlig nåd, men av klarsyn, fick helt och hållet rätt. Han var mannen som ropade att vargen kommer, när vargen verkligen var i antågande.

För honom rörde sig nazismen och det följande kriget inte om en konflikt mellan olika nationer, utan om en civilisationernas kamp: "kampen står mellan folkfrihet och diktatur", skriver Segerstedt. Och sveriges framtid som oberoende demokratisk stat berodde onekligen på de Allierades framgångar. Segerstedt åter:

"Vi leva som snyltdjur på de stora demokratier, av vilkas seger vår tillvaro som fritt folk beror."

Detta hymlar inte Segerstedt med. Han uppmanar aldrig uttryckligen till att Sverige borde gå med i kriget, men han menar att det är bättre att strida än att låta landet kränkas och förtryckas. Han värnar "det heligaste, som mänsklig tillvaro rymmer: frihet."

* * *

Segerstedts lärdom lyser igenom. De humanistiska anspelningarna och rena citaten är legio. Hos honom hittar man referenser till såväl Horatius, Bibeln, Eddan som Tegnér. Tonen är upphöjt aristokratisk, språket är späckat med dräpande och fräscha metaforer. Segerstedt är alltid välformulerad och gammaldags elegant. Och han hanterar ironin som stilmedel med en mästares säkerhet.

Det förefaller föga märkligt att Segerstedt med sin överlägsna skrivkonst retade upp tyskarna och för den delen även irriterade den svenska överheten som värnade om de goda relationerna med diktaturen i söder. Det ledde till att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under kriget flera gånger indrogs eller belades med transportförbud. Vilket naturligtvis bara gjorde Segerstedt mer stridslysten,

* * *

Torgny Segerstedt stred för friheten och för demokratin. Han såg hur dessa hans älsklingsvärden hotades både från Tyskland och från den egna regeringen. Och han sa vad han tyckte om det. Konsekvensen blev att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fick stor spridning, och till exempel ofta citerades i brittiska BBC:s radioutsändningar.

Segerstedt var inte en kompromissernas man när det kom till förhållandet till nazityskland. Trots att han i grunden var antisocialist kunde han samarbeta med kommunisterna när det gällde att gå i kamp mot hitlerismen. Devisen fick råda: min fiendes fiende är min vän. Andra hänsyn fick vila tills nazismen övervunnits, mänsklighetens generalhot.

I När stormen klarar sikten trummar artikel efter artikel in varningsord för vad som är å färde och vad som redan sker; trumman torde i sin tid förhoppningsvis kunnat väcka en och annan slumrande. Segerstedt tvekar aldrig i sina artiklar: han vet vem fienden är, och han vet vad han slår vakt om: friheten. Och tar vi med oss något från chefredaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kan det väl få vara just det: vurmen för friheten, och kampen för att inte låta den kränkas.
– – –
När stormen klarar sikten: Artiklar 1933-1945, Torgny Segerstedt. Förord av Ingrid Segerstedt Wiberg, efterord av Christer Hellmark. Ordfronts förlag 1980. ISBN: 91-7324-114-8. 263 sidor.

Bokrecension: Fäder och söner | Ivan Turgenjev

Ivan Turgenjev

Fäder och söner är en roman av den ryske författaren Ivan Turgenjev (1818-1883). Boken utgavs för första gången 1862. Jag har läst en svensk översättning av Nils Holmer som utgavs 1928.

* * *

Ivan Turgenjev stammade från en rysk adelssläkt. Han verkar haft en föga lycklig barndom men fick en rejäl humanistisk utbildning. Turgenjev var också något av en vandrare. Mycket av hans liv tillbringade han i Tyskland och Frankrike. Numera har hans författarskap väl hamnat i skuggan av Dostojevskijs och Tolstojs, men han är väl värd att läsa i sin egen rätt.

* * *

Det är inte alldeles lätt att beskriva handlingen i Fäder och söner som en linjär tidsaxel där det ena händer efter det andra. Berättelsen fungerar mer som en tavla med ett motiv, vari personerna ibland rör sig till olika hörn. Att läsa Fäder och söner är mer en upplevelse av en miljö och en tid, än en händelsespäckad beskrivning av ett förlopp. Man vistas i boken, snarare än att man färdas igenom den.

Huvudpersoner är den unge adelsmannen och nyutexaminerade studenten Arkadij, samt hans vän och förebild, Bazarov, som kallar sig nihilist och förkastar tro på allt och alla. Bazarov är mycket cynisk och egentligen tämligen osympatisk. Arkadij är mer drömmande, men ser upp till Bazarov. De två följs åt på ett antal resor till sina respektive hemtrakter och platser i dess närhet.

På dessa platser utspinner sig en mängd dialoger. De är mycket avvägda och exakta, och rymmer till stor del politik och idealism, men även en gnutta romantik här och där. Tonen är nästan alltid artig, även om man för tillfället råkar vara inbegripen i en argumentatorisk strid.

Bland de som föräras med besök av de unga männen är Arkadijs far och dennes bror, Bazarovs föräldrar får också besök, samt den aristokratiska damen Odintsova. Genom dialogerna uppstår både spänningar och närmanden.

På det stora hela är persongalleriet föredömligt begränsat, utan att berättelsen som sådan känns fattig; tvärtom ger det utrymme åt de personer som hamnar i fokus att utvecklas. Särskilt levande framstår för mig Arkadijs far och farbror: den jordnära Nikolaj och den högdragna gentlemannen Pavel. Ja, faktiskt framstår de som mer levande än både den arketypiske nihilisten Bazarov och Arkadij, fastän dessa är romanens huvudpersoner.

* * *

Fäder och söner är skriven i en hyperrealistisk stil. Berättelsen är rakt igenom trovärdig och klar, som ett svartvitt fotografi som erinrar om förflutna tider, men ändå är skarpt och kontrastrikt. Jag kommer närmast att tänka på Zola vad gäller sättet att skriva.

Prosan i sig är avskalad och precis utan att bli karg, och starkt dialogbetonad. I den mån det förekommer sentimentalitet så uttrycks den genom personerna själva, inte genom själva skrivsättet. Förutom möjligen i den mycket vackra avslutningen, som beskriver en kyrkogård. Den är så vacker, att jag återger dess början här:

"Det finns en liten sockenkyrkogård i ett av de avlägsnaste hörnen av Ryssland. Liksom nästan alla våra kyrkogårdar erbjuder den en sorglig anblick: de omgivande dikena äro för länge sedan igenvuxna; de gråa träkorsen ligga kullfallna och ruttna under sina en gång målade tak; stenhällarna äro alla rubbade, liksom om någon skulle ha stött till dem underifrån; ett par små avskalade träd lämna knappt en torftig skugga; fåren vandra obehindrat omkring över gravarna . . ."

Ja, nog får man som läsare en bild av denna kyrkogård?

* * *

När jag nu lägger Turgenjevs Fäder och söner åt sidan är det med en aning vemod. Trots, eller kanske snarare tack vare, den relativa händelselösheten förs man in i romanens värld av aristokratiska damer och herrar, av bönder och gårdar, trädgårdar och idealism. Den världen är död i verkligheten, men lever kvar som ett eko genom Turgenjevs bok, och efterklangen förblir även efter att läsningen är över.

Kvar blir också den nakna skildringen av nihilisten, mannen som inte tror på någonting, och som Arkadij beskriver så:

"En nihilist, det är en person, som ej böjer sig för några auktoriteter, som inte hyllar någon trosprincip, om den så omfattades med aldrig så stor vördnad."

Man tvivlar måhända på om Bazarov verkligen är nihilist rakt igenom, eller om det är en relativt ung mans förställning, som blommar ut i känslokyla och arrogans. Men genom romanen kom i vilket fall ordet nihilist att spridas och få fäste, för boken kom att bli populär i Europa.

* * *

Fäder och söner minner om en tid som inte längre finns, om liberala godsägare som ställs inför en nihilistisk ungdom, om en aristokratisk umgängesform. Ett av de teman som lyfts fram är dock tidlöst: hur generationer följer på generationer, och nya idéer följer på gamla.

Nu är också boken gammal, men ålderdomligheten bidrar också med sin trollsång, som gör boken än mer intagande, än mer vaggande, än mer ljudande. Och jag tror att den kommer att ljuda länge än.
– – –
Fäder och söner, Ivan Turgenjev. Övers. Nils Holmer. Baltiska förlaget Aktiebolag 1928. I serien: Berömd litteratur: Världslitteraturens mest bekanta verk. 314 sidor.