* * *
Gärningsmän är en saklig och mycket detaljerad genomgång av hur förintelsen rent socialpsykologiskt blev möjlig. Bokens syfte är inte att peka ut monster, utan att förklara att de som utförde folkmordet i mångt och mycket var vanliga människor som rentav sällan efter kriget upplevde några större bekymmer kring vad de varit med om, till skillnad mot deras överlevande offer.
Welzers bok handlar alltså om att förklara de psykologiska processer som är förutsättningen för att massmord i gigantisk skala skall vara möjlig.
Just genom sin saklighet blir Gärningsmän åtminstone för mig ovanligt kraftfull. Welzer beskriver i detalj hur insatsgrupperna arkebuserar barn, vilka praktiska problem det innebar att skjuta ihjäl tiotusentals personer, hur gärningsmännen själva tänkte och kom att tänka kring sin egen medverkan i förintelsen av ett helt folk, hur det är möjligt att en person som endera dagen nog vridit sig i ångest över utsikten att behöva skjuta hundratals personer några veckor senare var en fullt fungerande massmördare. Och mycket annat sådant.
Fokus ligger just på insatsgrupperna, som bakom östfronten ledde utrensningsaktioner. Den industriella utrotningen i läger antyds, men Welzer ser insatsgruppernas aktioner som förutsättningen för Treblinka, Sobibor och de andra helvetesplatserna, som delar av samma helhet.
* * *
Vi finner genom Welzers genomgång och analyser att en mängd olika socialpsykologiska faktorer inverkade på att det som skedde faktiskt blev möjligt och skedde.
En av de faktorerna är att gärningsmännen själva upplevde att de inte agerade mot sin egen moral, utan tvärtom agerade moraliskt. Den moral de antagit var den nazistiska ideologins moral, enligt vilken det var nödvändigt, ehuru möjligen otrevligt, att förinta judarna, eftersom de ansågs vara ett hot mot det egna folket.
Gärningsmännen upplevde sig således aldrig som onda, utan som om de helt enkelt gjorde vad som förväntades av dem inom det värderingssystem som rekordsnabbt spred sig i och med den nationalsocialistiska ideologins genombrott i Tyskland. De agerade i sin egen sociala miljö normalt; de få som avvek agerade enligt samma premisser abnormt.
* * *
Något annat som spelar roll, förstår vi, är det stegvisa initierandet i gärningarna. Har du en gång fått en person att arkebusera en annan person, är det oändligt mycket lättare att få personen att göra det ytterligare en gång och åtskilliga gånger fler. Alltså: tar man väl det första steget är man benägen att ta ett steg till och omsider även det sista steget.
Människan, förstår vi på Welzer, ändrar ogärna sina val, när hon väl fattat dem. Har man en gång accepterat att det är nödvändigt att arkebusera judar, så omvärderar man sällan beslutet, fastän proportionerna på arkebuseringarna sväller till absurd omfattning. Från att avrätta en enskild judisk familj till de extremt omfattande massmorden på tiotusentals judiska män, kvinnor och barn i Babij Jar är det inte en artskillnad, psykologiskt, utan en gradskillnad.
Ytterligare något att väga in är den mycket utarbetade ansvarsfördelning som skedde i insatsgrupperna, där varje enskild individ ansvarade för sin mycket avgränsade uppgift: någon körde transporterna, någon ledde judarna fram till arkebuseringsplatsen, någon försåg skyttarna med ammunition, någon sköt faktiskt - men på order av någon annan, och så vidare.
På det viset kunde var och en säga: jag körde bara lastbilen, jag bar bara ammunition, jag gjorde bara som jag blev beordrad, och så vidare. Därmed fördelas också det moraliska ansvaret mellan de deltagande i aktionen. Utöver det infinner sig möjligheten att hävda att andra inom gruppen i själva verket var värre: de kanske sköt av sadism, medan man själv bara agerade av tvång, och så vidare.
* * *
Just tendensen att lyda när man blir beordrad att göra något analyseras ingående i Gärningsmän. Och också där är det fråga om en ansvarsfördelning: man lyder för att man förväntas göra det, man lyder för att det är det korrekta att göra i den konkreta vi-grupp man befinner sig i, och så vidare. Det sociala trycket skapar då också en slags möjligen ofrivillig frivillighet även när man haft möjlighet att avstå från att medverka.
Dessutom avhumaniseras offren samtidigt som förfarandet vid avrättningarna görs alltmer effektivt och därmed allt mindre personligt. Klyftan mellan vi och de blir på så vis så vidgad som möjligt.
Det är när klyftan på något sätt minskas, berättar Welzer, som gärningsmännen verkar få problem: till exempel när någon i ett barn får associationer till sitt eget barn. För att massmorden ska vara möjliga, måste offren förbli Fienden, ett hot mot den egna gruppen, snarare än Medmänniskor.
* * *
Welzer skriver en relativt tung prosa med långa meningar, långa ord och inskjutna bisatser. Det gör att boken inte är särdeles lättläst, ens för en van läsare. Därtill kommer att ämnet behandlas på relativt hög abstraktionsnivå, som kräver ett vaket förhållningssätt till texten om man inte snabbt ska tappa tråden i resonemangen.
Texten är också försedd med en mycket stor mängd fotnoter, nämligen 528 stycken fördelade på drygt 250 sidor prosa, vilket naturligtvis är utmärkt och möjliggör för den intresserade att få fördjupningar samt att gå till källorna och se vad Welzer bygger sin framställning på.
* * *
Gärningsmän ger oss värdefulla insikter. En oändligt viktig lärdom är att gärningsmännen inte var monster utan i de absolut flesta fallen psykologiskt normala människor i en socialt extremt ovanlig situation.
Därigenom går de också att förstå: de är inte nödvändigtvis några naturens nycker, sadister, aberrationer, utan människor som agerar i enlighet med vad som förväntas av dem på grund av den socialpsykologiska kontexten, som består av en mängd olika, mot samma mål samverkande, faktorer.
Den hisnande tanken inställer sig med nödvändighet: om jag är någorlunda psykologiskt normal, och de då var någorlunda psykologiskt normala, vad är det då som hindrar att jag inte varit en av dem, om jag befunnit mig där och då? Och vad kan jag göra för att undvika att någonsin hamna i en situation där jag blir som en av dem - dessa normala män i ett extraordinärt sammanhang där exempellös grymhet blev normen?
Welzer ger en antydan till lösning: individuell autonomi. Jag förmodar att det betyder att man bör odla förmågan att lära sig att värderingsmässigt stå eller ställa sig utanför sin egen sociala kontext.
Förmågan till genuin autonomi är dock inte medfödd, förklarar Welzer vidare. Den grundas i tidiga år genom förmågan att knyta an till andra människor och känna tillit. Så länge inte alla garanteras en barndom där sådant är möjligt, verkar Welzer mena, står den sociala kontextens nästan totala makt över individen fast som ett psykologiskt faktum.
Det må deprimerande nog dränera hoppet om att vi kommit ifrån den potentiella möjligheten till återupprepanden av allt det som är möjligt för människor, och det kollektiva utförandet av massmord är möjligt.
– – –
Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare, Harald Welzer i samarbete med Michaela Christ. Övers. Svenja Hums. Daidalos 207. ISBN: 978-91-7171-265-1. 311 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar