Bokrecension: Tyranniet begär förtroende | Herbert Tingsten

Tyranniet begär förtroende är en antologi med artiklar av Herbert Tingsten (1896-1973), professor i statsvetenskap och 1946-1959 chefredaktör på Dagens Nyheter. Artiklarna är sammanställda och boken försedd med ett förord av Per Ahlmark (f. 1939).

* * *

För oss som inte var med när Herbert Tingsten var med och påverkade svensk opinion som publicist och skribent är en antologi som den Ahlmark satte samman i början av 90-talet välbehövlig.

Boken är dessutom på intet sätt snuttifierande, utan rejält omfångsrik. Den rymmer 68 artiklar och därtill tre tal i utdrag och ett fullständigt. Texterna spänner över en rad ämnen och över en lång tid: från trettiotal till sjuttiotal. En del texter är tidigare publicerade i de böcker som Tingsten själv utgav.

* * *

Det är påfallande hur Tingsten liksom förutser historiens dom och genom sitt oryggliga försvar för demokrati och öppenhet i allmänhet landar i slutsatser som, när vi nu ser tillbaka, förefaller hedersamma, modiga och intellektuellt hederliga.

Liksom Torgny Segerstedt dundrade mot nazismen på sin tid, dundrar Tingsten likt en haubits mot alla former av tyranni och förtryck, kanske främst sovjetkommunismen, men också svenska statens ljumma inställning till att tydligt ta ställning mot diktatur och för demokrati, det som kom att kallas "den tredje ståndpunkten".

För Tingsten är det en hederssak att kalla en spade för en spade och alltså att kalla en diktatur för en diktatur, och att vi som land rimligen bör sluta upp på de öppna demokratiernas sida i den världskonflikt mellan demokrati och diktatur som då pågick, snarare än att vankelmodigt och sturskt vägra att ta offentlig ställning. För honom måste neutraliteten efter kriget ses som "en eftergift för ondskan." Tingsten skriver på annan plats:

"I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam."

Men också i andra frågor ser Tingsten klart. Sin antikommunism till trots fördömer han lika konsekvent den amerikanska McCarthyismen och senator McCarthy personligen. Tingsten gisslar antisemitismen och andra former av rashat, till exempel apartheidregimen i Sydafrika. Hans stöd för Israel är vidare tydligt, liksom för de baltiska staternas rätt till självstyre – något som de vid tiden för författandet icke hade.

Det är väl naturligt att det andra världskrigets skugga färgar många av texterna i Tyranniet begär förtroende, i synnerhet de texter som skrivits under eller efter detsamma. Kriget blir då en naturlig referenspunkt också rörande de dagsaktuella skeendena som diskuteras. Sovjetkommunismen med sitt tyranni blir i Tingstens ögon en motsvarighet till nationalsocialismen.

* * *

Ett antal av texterna skrevs redan under och rentav före andra världskriget. En intressant och bländande ilsken sådan är en recension från 1937 av upptäcktsresanden Sven Hedins bok om sin resa i det nationalsocialistiska Tyskland. Tingsten kallar Hedins bok för den sämsta som utgivits om Nazityskland, han pekar på de många bristerna och förklarar varför de är brister och avslutar med att deklarera att han inför boken blott känner "äckel och indignation."

* * *

Tingsten skrev en elegant men avancerad prosa. De långa meningarna med sina bisatser saknar emellertid inte snärt, i synnerhet inte när han på något vis låter prosan tjänstgöra i polemiskt syfte. Det slår mig att Tingstens språk ändå ställer krav på en måhända slö tidningsläsare: det kräver uppmärksamhet, och när det får den uppmärksamheten sugs läsaren lätt in i hans argumentation.

Tingsten utgår vidare i sina reflexioner gärna från det han läst; han håller sig uppenbarligen ajour med tryckpressarnas frukter, och det är omvittnat att han var en bokslukare av rang. Beläsenheten ger honom också rejäla insikter i historiska händelseförlopp, som han gärna använder sig av och beskriver i små historiska exposéer.

* * *

Tingstens blev ödet att av sina efterkommande göras till paria. Tingstens liberalism och otvetydiga inställning till öststaterna passade inte en offentlighet som intog en tredje ståndpunkt — alltså varken kunde tänka sig att ställa sig bakom de västerländska demokratierna med USA i spetsen, eller de sovjetiska östblocket. Man gjorde det bekvämt för sig, genom att tiga och då och då undslippa sig kommentarer om fördelar med livet bakom järnridån, blandat med ett och annat ord av kritik.

Så Tingsten tegs det om. Det är sorgligt i sin egen rätt, men också sorgligt vad beträffar idédebatten i svensk offentlighet. In Tingstens texter finns en kraft som vibrerar och verkar ännu i dag, även efter att Sovjet till sist föll, liksom Sydafrikas apartheidsystem och andra ting som Tingsten reagerade mot.

Fortfarande manar Tingsten genom sina texter läsaren att ta ställning, att inte böja sig för tyranni, för det som vill hämma friheten. Han förmår läsaren att försöka anlägga de stora perspektiven, att vara ärlig mot sig själv men även mot omvärlden. Och att ta ställning. Det är ett arv så gott som något.
– – –
Tyranniet begär förtroende, Herbert Tingsten. Inledning och urval av Per Ahlmark. Ratio 1995. ISBN: 91-7568-050-5. 355 sidor.