De gamla tidningarna, allmogen och tragiken

Jag återvänder till detta med att läsa gamla tidningar. Mot mitten av 1800-talet hanterar dessa långt ifrån enbart officiella nyheter och tillkännagivanden. Nu skymtar allmogen och vanligt folk fram i stor utsträckning, dessa det vanliga livets människor, som ofta är mig mer fascinerande än de vars liv dokumenterats i så mycket större utsträckning.

Ofta är de korta men detaljerade notiserna tragiska. Någon har måhända dött i en grym olycka, eller via självmord. En kort text som stod att läsa i Dalpilen, i dag för 156 år sedan, vibrerar av denna tragik, som väl nu endast är bevarad åt oss i denna tidningsnotis — och möjligen i någon än kortare anteckning av en präst i församlingens dödbok.

* * *

Tidningsklipp ur Dalpilen, lördagen den 31 januari 1857.

Linköping. Sistl. Annandag Jul har lifgrenadieren Anders Peter Trasts hustru, Brita Cajsa Jacobsdotter, medelst hängning sjelf afhändt sig lifwet, till följd af iråkad sinnesswaghet och oro öfwer förlusten af alla sina barn, som, fyra till antalet, de 3:ne yngsta i slutet av nästl. September och den äldsta, 13 år gammal, den 4 Oktober aflidit.

* * *

Citat: "Read widely, and without apology" | J. C. Oates

"Read widely, and without apology. Read what you want to read, not what someone tells you you should read."

– Joyce Carol Oates

Fornnordisk gengångare: Torolv bägefot

Det finns en spökhistoria bevarad i den isländska Eyrbyggarnas saga. Sagan följer ett antal familjers öden, främst på Island, under 900- och 1000-talet. Den bör ha nedtecknats under början av 1200-talet. Som vanligt betyder begreppet "saga" i norröna sammanhang snarare "krönika" än något annat.

Nåväl. Den lilla spökhistorien i Eyrbyggarnas saga ger en inblick i hur man såg på spöken när det begav sig. Här märker vi snarare en fornnordisk variant av gengångare, än en kristen. De kristna spökena under skandinavisk medeltid fungerade främst som förmedlare av varningar för skärselden.

De fornnordiska spökena var betydligt ondare: de var bokstavligen talat livsfarliga och mycket fysiska. Så fysiska att även fysiska hinder — såsom avstånd och barriärer — synes ha kunnat hålla gengångarna borta.

Jag tillåter mig att referera textstycket, för att ge en känsla av hur dessa fornnordiska gastar ansågs kunna bete sig.

* * *

Det fanns en gammal man som hette Torolv bägefot. Det var en grinig gubbe, som till sist helt enkelt satt och dog i sitt högsäte hemma på gården. Man såg till att lägga honom i en gravdös i Torsådalen.

Efter ett tag märker man att Torolv inte ligger stilla i sin grav.

Folk blir rädda för att gå ut under nätterna. Djur som kom nära Torolvs grav blev svåra att kontrollera; de råmar ihjäl sig. Fåglar som sätter sig på graven faller döda ner. En fåraherde i trakten säger gång på gång att han blir förföljd av Torolv ute i markerna. — Och en höstmorgon kommer han inte tillbaka från dalen där han vaktat fåren. När man drar ut dit hittar man honom.

"Han var kolsvart över hela kroppen, och vart ben var krossat i honom."

Det blir allt värre med hemsökelsen. Snart vågar ingen längre ha sin boskap i Torsådalen.

Och så. På vintern kommer Torolv hem. Han visar sig på gården där han bott, och ansätter han sin hustru. Hon mister nästan vettet, innan hon dör "av denna hemsökelse" och begravs bredvid sin make.

Folk är nu mycket bekymrade. Man börjar lämna sina hus, för Torolv visar sig på alla gårdarna däromkring. Husen lämnas öde.

"Det gick så långt med hans gengång, att han tog livet av några, men några kommo undan."

Torolvs son, Arnkel, var dock inte plågad av hemsökelsen. Hans gård besvärades inte. Så dit tog folket sin tillflykt, och där förblev de. Under hela vintern höll sig folk hemma hos Arnkel, för några resor vågade man sig inte längre ut på.

Men så snart tjälen var ur jorden kallade Arnkel samman folk för att öppna sin faders grav, och ta liket bort från området. Tolv man blev de.

"De bryta upp dösen och finna där Torolv oförvandlad men vederstygglig att se på."

Med stora bekymmer får de med sig Torolvs nu övernaturligt tunga kropp på en släde. Till sist når de fram till en udde som går ut i vattnet. Där gräver de ner kroppen, och tvärs över udden bygger sonen Arnkel en gärdsgård...

"...så hög, att det icke var möjligt att komma över annat än för en flygande fågel, och ännu ser man spår därav."

Och där blev Torolv kvar.

* * *

Not:
Referatet bygger på Hjalmar Alvings översättning av Eyrbyggarnas saga.

Bokrecension: Vem älskar Yngve Frej | Stig Claesson

Stig "Slas" Claesson, 1966

Vem älskar Yngve Frej är en roman skriven av Stig "Slas" Claesson (1928–2008), och utgavs första gången 1968.

* * *

Vem älskar Yngve Frej är en stillsamt och värdigt, men också lätt ödesmättat, porträtt av en döende landsbygd, där åkrar som tagits upp och underhållits under generationer sakta tas tillbaka av rönn och björk.

För det har hänt något med landsbygden. Skomakare Gustafsson, hans syster Elna, grannarna Eriksson och Öman, den enda som är kvar uppe på Bråten — de märker det. Skogen har tystnat. Man hör inte längre yxslag där ute. Djuren är också nästan borta, och maskinerna; ingen bussmotor anas: bussen går inte ens förbi nere på landsvägen längre.

Kvar på Bråten, där fyrtio själar bott för inte så längesen, bor nu bara dessa fyra gamlingar. Skomakarns syster, Elna, säger att de går där som fornminnen. Inte minst sen skomakare Gustafsson nu slutat arbeta: han har gjort sitt, säger han.

Då får skomakarn för sig att sätta upp en skylt vid nya brevlådan nere vid vägen. En skylt som ser ut som en pil, som pekar uppåt husen, och som det står "Fornminne" på. Bara sådär, utan någon djupare tanke, blott en ironisk och desillusionerad nick mot hur det blivit.

Men en och annan turist letar sig fram till husen och frågar efter fornminnet.

På den vägen råkar gubbarna och Elna fotograf Pettersson och hans sällskap Anita. Och mellan de omaka sällskapen utvecklas under några dagar en vänskap, där Pettersson skrämd försöker förstå sig på ensligheten, och gubbarna och Elna är — som de är mest.

* * *

Slas skriver en utmärkt prosa, en stillsam poetiskt anstruken prosa, som passar berättelsen utmärkt. Visst blir jag förvirrad ibland, när jag går vilse bland anförandena som inte anförs. Men den stilla lunken i texten, den tillknäppta dialogen, förmågan att med några korta ord få mig att känna av isoleringen och den vibrerande känslan av att vara de sista av sitt slag uppskattar jag mycket.

Berättelsen utspelar sig väl i författarens samtid när han skrev den. En tid när de gamla lantbruken fortfarande fanns kvar, de som hade minnen av den riktiga landsbygden, före industrialiseringen, när några kor kunde räcka tillsammans med hönor för att hålla gården ihop, en tid då man skötte slåttern utan traktorer, och när man fick gripa tag med händer och ben och kanske hyra en häst.

Det ligger ett vemod över Claessons ömsinta rader. Gubbarna och Elna skildras med största tänkbara respekt. Och jag märker att jag sörjer över en förlorad landsbygd som jag själv aldrig riktigt lärt känna. Jag förmodar att det är ett gott betyg åt Vem älskar Yngve Frej.
– – –
Vem älskar Yngve Frej, Stig Claesson, Bokförlaget Aldus/Bonniers 1972. 172 sidor.

Tidningsklipp: Skandalöst uppträde i bönehus | ur Norra Skåne 1882

Ett tidningsklipp ur tidningen Norra Skåne, fredagen den 13 januari 1882. Styckebrytningar införda.

* * *

Skandalöst uppträde i bönehus. 

Tidningen Upsala har emottagit följande meddelande. 

I Tierps södra bönehus uppträdde annandag jul twenne predikanter, hr Johansson från Wad och hr Lindahl från Tierp, predikande försoningsläran i Waldenströmiansk anda. 

Församlingens v. pastor O. Westerlund, som war wid tillfället närwarande, fann sig manad att begära ordet för att wederlägga de irrläror — enligt hans åsigt — som blifwit faststälda. 

Nu uppstod ett förfärigt tummel; den ene sökte öfwerrösta den andra; det ropades: Nej, nej! . . . Ut med prest! . . . Han går före sin församling till h—e! 

Några togo pastorns parti, andra sökte att öfwerrösta larmet genom att sjunga Zions sånger, och slutligen sökte några af de mest upphetsade att bana sig wäg till läktaren och förmå pastorn att aflägsna sig — något som dock ej lyckades. 

Omsider återställdes — till det yttre åtminstone — lugnet, sedan förböner blifwit hållna för pastorn och denne bedt för de förwillade. Hwilken oförsonlig hätskhet, som i sjefwa [sic] werket är rådande mellan de olika religiösa partierna, framgår emellertid af detta sorgliga uppträde.

* * *

Bokrecension: Wool | Hugh Howey

Wool är en dystopisk framtidsskildring skriven av Hugh Howey (f. 1975). Den utgör del ett i en planerad serie om tre böcker.

* * *

Det är problematiskt att beskriva vad Wool går ut på. Mycket av läsupplevelsen består i att läsaren tillsammans med huvudpersonerna långsamt, steg för steg, får veta mer och mer om hur den verklighet ter sig, som berättelsen utspelar sig i. Och den upplevelsen vill jag inte förstöra.

Men låt oss säga så mycket: något fruktansvärt har hänt i världen för flera hundra år sedan. Luften är giftig och en spillra av mänskligheten lever i en hundratals våningar djup, underjordisk silo. Däri finns en borgmästare som väl närmast kan översättas med "president", och en sheriff som basar över rättsutövningen.

Det finns ett ultimat straff. Det är att släppas ut. Via de projektorer som visar hur det ser ut utanför silon kan man se hur de som släppts ut inte kommit långt från silon, innan de segnat ner, förgiftade, döda.

Juliette är mekaniker. I en annan värld hade hon kallats street smart. På rekommendation kommer hon att utses till ny sheriff i silon. Då får hon möjlighet att ana lite av vad som döljer sig bakom maktens yta, och att allt inte är som det verkar. Att allt verkligen inte är som det verkar.

* * *

Hugh Howey målar upp en grym och hård värld. Svek kan ofta förutsättas som en metod att utöva makt. Ifrågasättande har blivit en dödssynd. När de som har makten hör det viskas i skrymslen och vrår gör de vad de kan för att tysta viskandet och människor försvinner. Och att befria sig från världen inne i silon innebär vad som förefaller vara en säker död utanför densamma.

 * * *

Låt det bli sagt att jag gillar Wool. Den ger på många sätt en trovärdig skildring av en värld som i mycket gått åt helvete. Men jag har också invändningar.

För att en bok ska motivera att svälla ut till 536 sidor krävs ett visst driv i handlingen. Jag menar att det drivet som finns i Wool alltför ofta drunknar i själva berättartekniken. Detaljbeskrivningarna är legio. Ett bestigande eller nedgående för den i silon centralt belägna trappan beskrivs på sida upp och sida ner.

Visserligen får det läsaren att känna samma leda vid den enahanda ansträngningen som den som går där i trappan. Men för mig är det en effektivare och mindre störande skildring att, när man ändå använder sig av ett allvetande berättarperspektiv, helt enkelt förklara att den och den med stor möda tog sig ner hundra våningar via trapporna och blev  trött, och så snart återgå till själva nerven i berättelsen: konspirationerna, sveken, hemligheterna.

Men lika mycket som läsaren ställs inför en kausal handling, så placeras läsaren inne i handlingen. Genom de långrandiga och detaljerade beskrivningarna förs läsaren in i den klaustrofobiska silon, med in i dunklet, i skiten.

* * *

Så kommer jag att läsa de två följande delarna i serien? Det är jag osäker på. Men en stark upplevelse av en värld, såsom den skulle kunna komma att se ut, tar jag med mig från Hugh Howeys dystra Wool.
– – –
Wool, Hugh Howey, Century 2013. ISBN: 978-1-780-89124-8. 563 sidor, inklusive extramaterial.

Bokrecension: Asa-Tors hammare | Ebbe Schön

"Ett gammalt bergtroll",
John Bauer

Asa-Tors hammare: Gudar och jättar i tro och tradition är skriven av litteraturvetaren och folkloristen Ebbe Schön (f. 1929).

* * *

Asa-Tors hammare kan delas in i två block. Det första, och största, är vad Schön ger namnet "Mytdiktningen", och i det blocket avhandlas i komprimerad form den fornnordiska mytologins viktigaste gestalter och viktigaste myter. Det andra blocket kallas "Berättararvet" och i det undersöker Schön hur motiv och ingredienser från den förkristna religionen ter sig i de mer sentida sägnerna.

Jag skall här förbigå den första avdelningen i boken, eftersom åtskilliga av mina senare recensioner behandlat just asatron; dock kan det nämnas, att Schöns framställning är kunnigt utförd på ett sätt som ger uttryck åt stor berättarglädje. Själva gudarna och myterna är bekanta för den som sysslat med fornnordisk religion förut, men en del nya perspektiv tillförs, som gör läsningen givande också för den i ämnesområdet väl bevandrade.

* * *

Vi har inte mycket nedtecknat om vad allmogen trodde och berättade inom sin grupp av sägenmaterial, före 1800-talet. Ju längre tillbaka, desto svårare att nå nån kunskap om vilka myter och berättelser som levde vid sidan av folket.

Så det blir ett gap mellan de myter som fanns före kristendomens utträngande av de gamla religiösa och kulturella uttrycken, och de sägner och förklaringsmyter som vi hittar i det skriftliga materialet först i nyare tid. Att försöka rekonstruera en kontinuitet är omöjligt, och man lämnas åt teoribyggen och rena gissningar, som Schön skriver.

Man kan förstå att införandet av kristendomen torde tagit tid, åtminstone när det gällde att få den nya religionen att få fäste i de djupa folklagren, hos allmogen. För kristendomen var en religion som påtvingades folket uppifrån. Som Schön skriver:

"...människorna ute i byarna och på ensamgårdarna blev knappast tillfrågade om sin inställning."

Konungen kunde med den nya religionens hjälp plötsligt anse sig fått sin makt direkt från Gud, och inte från folket. Den så toleranta och odogmatiska hedendomen fick sin tolerans mot kristendomen belönad med dess totala intolerans. En rad helt främmande och nya begrepp fördes in.

"Arvsynden, Guds nåd, jungfrufödseln, Jesu offerdöd, treenigheten — vad var det väl för egendomliga påfund?"

Dessutom ansluter sig Ebbe Schön till uppfattningen, att kvinnan efter religionsskiftet fick en försämrad ställning i Norden.

Så att kristendomen kom, var sannolikt inte något som välkomnades av alla. Det finns alltså all anledning att tro, att den gamla seden och den gamla tron levde kvar parallellt med den nya, "trots de kristnas ambitioner att helt utrota det gamla." I Bergen har man till exempel hittat runristningar som vittnar om asatro så sent som på 1200-talet.

* * *

Med tiden förefaller dock stora sjok av den förkristna religionen och kulturen falla i glömska. Främst Oden och Tor finns kvar som namn — även om Freja och Balder också förekommer. Men i regel har de fått nya roller, och deras mytologiska funktioner har delvis glidit över i varandras.

Ebbe Schön nämner att ett antal föreställningar dock kan antas ha levt kvar, från vikingatidens aristokratiska asatro till allmogens sägner och myter: "att någon form av öde styr tillvaron, att en kamp mellan gott och ont pågår, att landet från början har varit bebott av jättar och att jorden kommer att gå under i en katastrof."

Själva gudarna har dock gått från att ha varit en typ av personligheter till något som snarast kan beskrivas som naturfenomen. Dvärgarna är borta, och en hel skara olika typer av naturväsen har kommit istället: "troll, vättar, vittra, tomtar, skogsrån, sjörån, näckar, älvor, maror, varulvar, lyktgubbar, gengångare och gastar."

Schön påpekar, att kyrkans aktiva försök att demonisera folktrons väsen knappast varit framgångsrikt: endast näcken och djävulen är generellt ansett såsom onda: andra varelser kan man ha med att göra, om man bara har vett att föra sig på rätt sätt.

* * *

Jättarna ansågs i allmänhet ligga bakom märkliga naturfenomen, och särskilt vanligt verkar det ha varit, att stora stenblock ansågs ha kastats av jättar mot kyrkor. Vanliga människor ansågs också kunna bli bergtagna, vilket innebar att man helt enkelt blivit kidnappad av jättar, troll eller annat oknytt. Att man tagit motivet på något allvar, framgår av att man vid försvunna personers namn i kyrkböcker kan finna anteckningar om att de blivit just — bergtagna.

* * *

Oden möter man till exempel i sägnen om jägaren i skogen som är vanligt förekommande. Den går i huvudsak ut på, att en nattlig vandrare möter en naken kvinna som kommer springande, emellanåt med så stora bröst, att hon lagt dem över axlarna. En stund efter kommer en mystisk jägare till häst, emellanåt med vargar framför sig. Jägaren — Oden — frågar vandraren om en kvinna passerat, vilket vandraren jakar till. Jägaren fortsätter, men återkommer snart, denna gång med kvinnan — någon form av skogsväsen — död över hästens länder.

Man kan observera, att Oden i sentida folktro ofta fått en än mörkare karaktär, än vad han haft i fornnordisk religiositet; säkert ett resultat av kyrkans demonisering: man ville framställa honom som en av djävulens sätt att gestalta sig.

Man kan även möta ett sägenmotiv, som kallas "Odens jakt". Det går ut på, att någon i luften hör ett jaktfölje. Ofta två hundar. Man ser i regel ingenting, men hör hundarna och ett skott från ett gevär. Detta motiv möter oss också i andra delar av nordvästra Europa.

Odens namn är dessutom särskilt vanligt förekommande i sägner runtomkring i Götaland, där särskilt många orter vittnar om odenkult i det förgångna.

* * *

Den minst sagt mustiga Torsgestalten har i senare tid ofta kopplats samman med kampen mot onda väsenden, såsom trollen. Hittade man stenåldersyxor i åkrarna, kunde man kalla dem "torviggar" och menade att de är vad som blivit kvar när Tor med oerhörd kraft slungat sitt vapen ner mot något på marken.

Man kan också i sägenmaterialet, berättar Schön, observera hur torsdagen hållits särskilt i helgd. Man skulle låta bli cirkelformade rörelser och se till att det var tyst på gården. Det ska även ha varit enklast att få kontakt med övernaturliga krafter just under torsdagsnatten. Vi kan i sammanhanget notera, att själva namnet "torsdag" är betydligt äldre än kristendomen i Norden.

* * *

Asa-Tors hammare är en intressant skildring av hur enstaka motiv i den förkristna kulturen, religionen och mytvärlden kommit att överleva den kristna eran. I vilken mån de förvrängts genom tiderna är givetvis svårt att säga: det finns helt enkelt inte tillräckligt med skriftliga källor för att man ska kunna ha några referenspunkter.

Man får inte glömma, att den gudavärld som möter oss i Snorres Edda och i den äldre Eddan i mycket är en aristokratisk religiositet. Hur den såg ut på allmogenivå går det inte att säga så mycket om. Men säkert är det så, som Ebbe Schön skriver om, att några av de stora motiven levt kvar i de djupa skogarnas folk; till exempel en sådan sak, som den hedniska tidens mycket starka ödestro.

Sant är hursomhelst, att se hur vår historia diversifieras; att kyrkan ingalunda hade monopol på hur verkligheten skulle uppfattas; att det fanns rum för det folkliga berättandet, och att en del av det berättandet möjligen gick tillbaka ända till förkristen tid.
– – –
Asa-Tors hammare: Gudar och jättar i tro och tradition, Ebbe Schön, Hjalmarson & Högberg Bokförlag 2005. ISBN: 91-89660-41-2. 270 sidor.

Bokslut 2012

Antal inlägg: 213 (2011: 247)
Genomsnittligt antal inlägg per månad: 17,75 (20,6)
Antal recenserade böcker: 79 (85)
Årets två särskilt rekommenderade böcker: Järn och människor av Pär Lagerkvist och Pingstbruden av Tage Aurell.
Antal besök: 20 069 (2011: 16 831)
Planer för 2013: 2012 blev i någon mening ett mellanår: jag recenserade färre böcker än året innan och skrev färre inlägg; å andra sidan fick jag fler besök till bloggen. Vad gäller det nya året, har jag för avsikt att fortsätta recensera de böcker jag läser.

Torsvisan: "Här må nu vara en fanners brud, som ej kan blifva full!"

Thor återfår hammaren, Mårten Eskil Winge

"Torsvisan" — eller "Hammarhämtningen" — kan vara den äldsta skandinaviska folksången som finns bevarad. Ebbe Schön beskriver visan som en sentida isländsk omdiktning av eddakvädet Trymskvida, och berättar att den nedtecknats här i Sverige från 1600-talet ända fram till 1800-talet. Det är alltså fråga om eddadiktning vars innehåll omstöpts och överlevt genom den kristna eran.

Det äger sitt intresse, att se hur ett fornnordiskt kväde överlevt till folksångens genre, långt in i kristen tid. Och likväl bevarat sin mycket hedniska stomme.

Trymskvidas kärna är ju, att Tor märker att hans hammare blivit stulen. Det visar sig att jätten Trym varit framme, och han vägrar lämna den åter om inte Freja gifter sig med honom. Tor klär då ut sig till brud för att föreställa Freja inför jätten, lurar denne med hjälp av Loke, får hammaren tillbaka och slår ihjäl brudgummen. Texten i sin helhet finns hos Projekt Runeberg.

I folkvisan känner vi lätt igen oss, om vi är bekanta med Trymskvida. Tor har blivit "Thorkarl", Loke har blivit "Loke Lewe", Trym har blivit "Trolltram" och Freja har blivit "Fröjenborg".

Jag återger visan nedan, i Adolf Iwar Arwidssons (1791-1858) redigering av texten, såsom den finns nedtecknad i första bandet av hans Svenska fornsånger (1834), samt därifrån återgiven hos webbresursen Heimskringla och hos Projekt Runeberg.

* * *

1.
Thorkarl sitter i sina säte, rimmar om sin verld:
"Trolltram har min guldhammar stulit, det var en usel färd."  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.  

2.
"Hör du Loke Lewe legodrängen min,
"Du skall flyga allt landet omkring, och leta upp hammaren min."  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.  

3.
Det var Loke Lewe, han låt sig göra guldvingar,
Flyger han i Trolltrams gård, Trolltram stod och smidde.  

Thorer tämjer m. m.  

4.
"Hör du gamle Trolletram, vad jag säger dig,
"Har du Thorkarls hammar tagit, dölj det ej för mig." -  

5.
"Thorkarls hammar har jag tagit, jag döljer honom ej ett ord;
"Femton famnar och fyratio ligger han under jord."  

6.
"Säg nu Thorkarl svar igen, han skall alldrig hammarn få,
"Förr än jag får jungfru Fröjenborg, den väna solen då." -  

7.
"Trolltram sänder dig svar igen, du kan ej hammarn få,
"Förr än han får jungfru Fröjenborg, den väna solen då. -  

8.
Det var väna Fröjenborg, hon blev så illa därvid,
Det sprack av var finger bloden ut, och rann på jorden ned.  

9.
"Hör du käre syster min, vad jag säger dig,
"Huru mycket guld ger du mig, att jag blir brud för dig?"  

10.
Det var Thorkarl sjelver, han låt bröllopskläder skära,
Reser så till Trolltrams gård, der han skulle brud vara.  

11.
"Hör du gamle Trolletram, om här skall bröllop stå,
"Så kasta de små bägare bort, bär in med ämbar och så."  

12.
Det var gamle Trolletram, han var henne intet huld:
"Här må nu vara en fanners brud, som ej kan blifva full!"  

13.
Svarade Locke Lewe, han mente vinna pris:
"Hon har ej ätit i fjorton dagar, så har hon längtat hit."  

14.
Det var gamle Trolletram, han gladdes vid det ord;
Snart kom Thorkarls hammar fram, och lades på brudebord.  

15.
Femton voro de små trollen, som buro den hammarn in,
Bruden tar honom i ena hand, och sticker under sitt skinn.  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.  

16.
Så snart hon den hammarn fick, börjar hon gå omkring,
Femton troll och fyratio så lägger hon i en ring.  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.

* * *

Tidningsklipp: "Likkistan, som gömde en sten" | Kalmar. 1914

Ett tidningsklipp ur tidningen Kalmar, onsdagen den 4 februari 1914. Viss styckebrytning införd, samt vissa korrekturfel justerade.

* * *

Likkistan, som gömde en sten. 

Det mystiska fyndet i Håksviks kyrkogård förklaras genom polisundersökning. 

Det blef ingen sensationshistoria om den 16 cm. långa och 12 cm. breda sten, som man härom dagen hittade vid gräfning på Håksviks kyrkogård i Västergötland. 

Efter hvad som framkommit vid den undersökningen af saken, som t. f. länsmannen Johansson i Tranemo företog i lördags på ort och ställe, torde man med all säkerhet kunna lämna åsido antagandet, att ett brott skulle föreligga. 

Med saken förhåller sig, enligt hvad hr Johansson meddelat på följande sätt: 

I lördags fjorton dagar hade dödgräfvaren J. A. Sjöblom, biträdd af Aron Salomonsson, öppnat en äldre graf på kyrkogården, och därvid på 1 1/2 meters djup påträffat en liten omkring 70 cm. lång kista, så förmultnad, att locket föll sönder, när man stötte emot det med spadarna. 

I denna kista hittade man sedan den mystiska stenen i resterna af hvad man antar har varit en svepning. Kistan var försedd med ett kors af ett utseende, som ej varit i bruk längre än sedan 15 år. 

Med ledning af diverse omständigheter anser man sig kunna uppskatta den tid, som förflutit sedan kistan sattes ned till omkring 12 år. Några exakta uppgifter om när det skedde och hvem den begrafne varit, stod ej att erhålla. 

När vederbörande hunnit så långt meddelade ofvannämnde Aron Salomonsson, att han, när han vid gräfningen en gång kraftigt stött ned sitt järnspett i grafven, råkat träffa en sten, som emellertid sjunkit undan. Nu antog han, att stenen därvid förpassats in i kistan genom locket. 

Att så var förhållandet trodde emellertid inte den ordinarie dödgräfvaren, då locket var jämförelsevis oskadat, när man kistan. Men kistbotten var illa medfaren, och han höll före, att stenen letat sig in i kistan den vägen. Detta antager också länsmannen. 

Men det försvunna barnliket? Äfven härom kan undersäkningskommissionen i Håksvik ge besked. 

När man inte är längre, än att man kan få rum i en 70 cm:s kista, kan man ännu ej ha fått någon fast benstomme, svaras det. Det bör sålunda inte förvåna, om det efter en 12 à 15 år ej finns så mycket jordiskt stoft kvar. 

Det bekräftade också en gammal kyrkvaktare i Håksvik, som i fjol gräft upp en barnlikkista, men ej kunnat finna några likrester däri.

* * * 

SAOL blir gratis, digital och nedladdningsbar

Svenska Akademiens Ordlista (SAOL), bibel vad gäller stavning av svenska ord, ges nu ut i en gratis, nedladdningsbar digitalversion.

Så, språkälskare, skaffa dig de 125 000 orden!

Svenska Akademien: SAOL Plus nedladdning

Bokrecension: Svitjods undergång | Henrik & Fredrik Lindström

Svitjods undergång och Sveriges födelse är skriven av läraren Henrik Lindström (f. 1959) och tevekända språkvetaren Fredrik Lindström (f. 1963). De två är bröder.

* * *

Vad som skildras i Svitjods undergång, är det gamla, traditionstyngda svearikets undergång och skapelsen av Sverige — vi kan kalla det riksbildningen. Bröderna Lindström kompletterar varandra, där jag förmodar att Henrik Lindström skriver mycket av den prosa som behandlar den kronologiska historiska utvecklingen och Fredrik Lindström står för de språkvetenskapliga analyser som återkommer

Vad som målas upp för oss är två folk som levde sida vid sida i det som nu är Sverige. I västgötatrakterna håller götarna till, och även i Östergötland. I Upplandstrakten och kring Mälaren ligger Svitjod, svearnas område.

Götarna tar tidigare till sig av den utifrån kommande missionens och därmed sammanhängande kulturyttringar. Svearnas stormän stretar emot längre. Men till sist tvingas även dessa på knä.

Stormännen mister sin gamla rätt att själva välja och vräka konung, och ställs inför en monarki, där det är påven som bestämmer vem som är är rätt konung. Och konungadömet blir ärftligt. I ett av den gamla trons starkaste fäste, Uppsala, sätts, till råga på allt, sätet för svensk kristenhet.

* * *

Ett längre citat tillåter jag mig att bryta ut ur texten, som illustrera ett viktigt drag i skillnaden mellan den förkristna kulturen och den kristna dito:

"Därmed är vi inne på sådant som mycket väl kan utgöra de viktigaste skillnaderna mellan det kristna och det förkristna. Vi talar då om den mer långsiktiga förändringen under medeltiden. Den gamla livåskådningen hade varit närmast en privat och lokal angelägenhet, blotade gjorde man oftast hemma på gården, och det angick knappast någon annan. Den nya läran var fastlagd, hade principer, bud, trossatser, heliga böcker, dogmer och en massa annat. Men också andra saker; det som tidigare hade varit privat la sig den nya religionen i, såsom födelse, död, giftermål. Tidigare hade man begravt sina släktingar själva i en hög hemma på gården. Och att gifta sig hade också varit ens egen ensak. Undan för undan skulle allt sådant förändras."

* * *

Nå, tillsammans med götarna smälts svearna samman till ett nytt, sammanhållet land: Sverige. Och i till det nya landet skapas mer eller mindre en ny huvudstad, mer i konungens händer: Stockholm. Men bröderna Lindström söker det gamla Svitjod; kanhända kan dess gränser fortfarande anas genom dialekters utbredningsområden — fortfarande.

* * *

Svitjods undergång gör i mina ögon ett aningens rörigt intryck. Vanligtvis brukar jag gilla när prosan är uppdelad i behändiga kapitel. Men i Svitjods undergång har fragmenteringen gått så långt, att jag har svårt att följa en röd tråd. Visserligen är riksbildningen det stora temat, och brödernas kunskap ifrågasätter jag inte på något sätt.

Men jag upplever ändå inte upplägget som alldeles överskådligt; kanske på grund av myckenheten av namn, av händelser, av processer, som trängs in på något hundratal sidor: det händer ju så enormt mycket under den tid då den hedniska kulturen går under, och den kristna eran befästs även i Norden.

Hursomhelst är boken välförsedd med rejäla källhänvisningar och intressanta infallsvinklar.
– – –
Svitjods undergång och Sveriges födelse, Henrik och Fredrik Lindström, Albert Bonniers förlag 2008. ISBN: 978-91-0-011873-0. 315 sidor.

"Dö skall ditt fä, • dö dina fränder"

En mycket vacker vers ur Hávamál, som man hittar i den äldre Eddan, är den som ibland får nummer 76. Nedan följer texten i original, och sedan i ett antal tolkningar.

Fornnordiska:

Deyr fé,
deyja frændr,
deyr sjalfr it sama,
en orðstírr
deyr aldregi,
hveim er sér góðan getr. 

Erik Brate översätter texten på följande vis (1913):

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermälet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.

Edvin Thall å sin sida tolkar den så här (1912):

Dö skall ditt fä, • dö dina fränder,
   döden ock drabbar dig själv;
men domsfrejden • dör aldrig
   för den som dömdes gott.

Går vi till Åke Ohlmarks, så skriver han (1948–56):

Fä dör,
fränder dör,
en dag dör ock du,
   men eftermälet
   aldrig dör
om den som ett vackert vann.

Björn Collinders tolkning lyder (1957):

Fänaden dör, fränder dö,
själv dör du likaledes;
men har man vunnit ett hedrat namn,
då kan det aldrig dö.

Ivar Mortensson-Egnund tolkar versen till norska på detta viset (1928):

Døyr fe;
døyr frendar;
døyr sjølv det same.
Men ordet um deg
aldri døyr
vinn du eit gjetord gjævt.

Innan dess hade G. A. Gjessing gjort denna översättningen (1899):

Fæ, det dør,
frænder dør,
saa en selv og dør;
men ærens ry,
det aldrig dør
for hver, som navn opnaar.

* * *

Det är notoriskt svårt att tidsbestämma materialet i den äldre Eddan. Detta eftersom att man menar att texten förmodligen fästes på pränt på 1270-talet, men innan dess levde i den muntliga traditionen, och kan så ha gjort mycket länge. Men just vad gäller Hávamál brukar man geografiskt placera den i Norge, och uppkomsten till någon gång på 900-talet.

Texten är full av visdomsord av både esoterisk och mycket handfast slag. Bara av den ovan återgivna versen anar vi något av den förkristna synen på döden. Det talas om dödens ofrånkomlighet: att både djuren, släkten och du själv ska dö. Men något överlever den enskildes död: nämligen minnet som blir kvar efter honom — ryktet. Det är alltså något eftersträvansvärt.

Om något liv efter döden i annan mening är de gamla texterna tysta. I stor utsträckning var den hedniska metafysiken föga besvärad av spekulationer av det slaget: det var livet här och nu som var det relevanta. — Ack, så gott!

Bokrecension: Skillingtryck; Vice pastor | Tage Aurell

Novellerna Skillingtryck och Vice pastor är skrivna av Tage Aurell (1895–1976), och först utgivna 1943 respektive 1946, men utgavs av Bonniers i en volym 1960, när man i fyra band samlade Aurells skrifter. Det är volymen från 1960 som jag har läst.

* * *

Tage Aurell har sprungit upp som en klar morgonstjärna på min litterära himmel på kort tid. Som jag redan skrivit om i recensionen av Pingstbruden kände jag intill ganska nyss knappt till honom, mer än möjligen till namnet. Nu är jag förtrollad av hans karga men till brädden meningsfyllda prosa.

Aurell förmår att väcka känslor med sitt berättande. Jag fängslas rentav. Läsandet stannar inte bara vid ett intresse för vad som händer, utan går vidare till en känslomässig reaktion. De dystra människoödena, de tragiska scenerna som utspelas gör också mig som läsare dyster till sinnes. Det är en sjuhelsickes bedrift, att så nå fram genom texten man skriver.

* * *

Skillingtryck handlar om en alienerad karl, som äger en rakstuga. Hans hustru har stuckit ifrån honom med deras son, efter att han behandlat henne illa; hon bor nu hos sina föräldrar. Paul, som mannen heter, hålls på fötterna genom sin moders ekonomiska bidrag.

Som läsare fastnar han vid hans utanförskap, hans oförmåga att vara en del av den värld han lever i, som uttrycks dels genom hans självmordsfantasier, men också genom det förtvivlade dåd han tar till för att vinna sin familj åter.

* * *

Vice pastor är en kortare novell, men väl så kraftfull — om inte än mer kraftfull — än den föregående. Berättare är där en präst, komminister skulle vi väl säga i dag. En kommunistisk ung man från pappersbruket hängt sig. Och nu står sed och tradition mot barmhärtighet.

En självmördare fick nämligen inte ha sin begravningsgudstjänst inne i själva kyrkobyggnaden. Men modern tar det som självklart att hennes snälle son med heder skulle vigas till gravens vila, liksom också hans kamrater.

Men kyrkvärd och kyrkväktare ivrar för traditionen: att en dylik person icke får tas in i kyrkan och så ohelga den: begravningen skall äga rum ute på kyrkogården, menar de, och de flesta av prästens kollegor därtill. Ja, kyrkvärden minns till och med, att i hans tidiga barndom bars självmördare inte in genom porten i kyrkmuren, utan över själva muren.

Vi får så följa prästens vånda. Hur han själv egentligen menar att begravning direkt på kyrkogården är det rätta, men hur han inte heller finner rätt ord för att förklara detta för den sörjande modern. Och hur dagen för begravningen kommer allt närmare, intill dess att den till sist infunnit sig, och prästen måste fatta sitt slutgiltiga beslut. Ett beslut som han tänker sig få svara för inför herren Gud själv.

Givetvis blir denna novell också ett slags minnesord över de olyckliga själar som förvägrades hedersam begravning under den kristna eran, eftersom de valt att avsluta ett liv de inte orkade med: hur de vanhedrades till och med efter att de begått vad kyrkan ansåg vara ett brott, ett mord, ett brytande mot det femte budordet: Du skall icke dräpa.

* * *

Det är inte lätt att läsa Tage Aurell. Inte för att prosan är svår eller omständlig. Tvärtom. Den är mycket enkel till det yttre. Likväl är den som en liten växt, som sträcker klara bladen mot skyn, men sträcker djupa rötter ner i myllan. Och där nere vindlar de omkring, går i riktningar man inte trott, hämtar näring ur det allra svartaste svarta.

Man kan nog inte läsa Aurell och ge sig tid att låta texterna påverka sig själv, utan att skakas i sitt inre.
– – –
Skillingtryck; Vice pastor, Tage Aurell, Bonniers 1960. 118 sidor.

Bokrecension: Asar, vaner och vidunder | Åke Ohlmarks

"Tor och berget", J. C. Dollman.
Tor i samspråk med jätten Utgårda-Loke

Asar, vaner och vidunder: Den fornnordiska gudavärlden — saga, tro och myt är skriven av religionshistorikern och översättaren Åke Ohlmarks (1911–1984).

* * *

Man kan nog säga, att Asar, vaner och vidunder är ett försök att på ett tillgängligt men uttömmande sätt beskriva den fornnordiska mytvärlden: dess gudsläkter och världar, dess monster och berättelser. Och dess historia.

Som källor tar Ohlmarks kort sagt allt relevant källmaterial som går att komma över: givetvis den äldre Eddan, med dess mytologiska sånger och hjältekväden, men i stor utsträckning Snorre Sturlasons yngre Edda, vari finns en enorm mängd stoff om mytologin, såsom Snorre försökte förklara och förstå den.

Dessutom använder Ohlmarks utomeddiska kväden som bevarats, hela eller i fragment, och givetvis de isländska sagorna, som ju även olika utsträckning utspelar sig utanför Norden.

* * *

I Asar, vaner och vidunder möter vi alltså i stort sett hela den Nordiska mytologin i dessa väsentliga delar. De flesta myter är återberättade, liksom också stora delar av Snorres kommentarer till dem. Citaten från Snorre sträcker sig emellanåt över flera sidor.

Jag vill mena, att om man läst Asar, vaner och vidunder, så har man fått en mycket god orientering i hur den fornnordiska religiositeten och föreställningsvärlden tedde sig.

* * *

Det är viktigt att minnas, att den gamla mytologin i stor utsträckning inte kodifierades förrän i kristen tid. Innan dess var den muntlig. Det har underlättat dess dynamiska tendens: olika gudar har under olika tider varit olika viktiga, och i den stora gudomsskaran med dess emellanåt mycket komplicerade släktband ser vi hur egenskaper och attribut överlappar varandra. Liksom man i olika myter ser, hur olika traditioner helt enkelt lagt sig på varandra.

Så menar, som exempel, Ohlmarks att man i undergångsskildringen i den profetiska Völuspa i d.ä. Eddan i själva verket kan ana två olika myter: en hur världen går under efter en alldeles särdeles lång och hård vinter, och en där världen går under efter slaget mellan gudamakterna och kaosmakterna, varefter jorden bränns i eld.

Resultatet av dessa varandra överflyglande traditioner, är att nu båda motiven finns med i samma berättelse: först skall vintern komma, sedan striden och undergången.

* * *

En egenhet som Ohlmarks har, är att han kan ta till ganska vidlyftiga förklaringsmodeller när han försöker spåra gudarnas och myternas historia bakåt i tiden.

Emellanåt upplever jag dessa hypoteser som ansträngda, eller i vilket fall vilande på ytterst tunn grund, rent källkritiskt. När Ohlmarks talar om egyptiska myters relation till nordiska drar åtminstone jag åt mig öronen och funderar på vad som är rimligast: att mytmotiv bevarats sedan en samindoeuropeisk tid, eller att liknande myter på ett naturligt sätt uppstått oberoende av varandra.

* * *

Boken är uppbyggd på så sätt, att Ohlmarks i varje kapitel tar upp antingen en gud eller en typ av gudar. Således har Oden ett kapitel, Tor har ett, Njord har ett — och så vidare. I åtminstone kapitlen om de större gudarna,  försöker han spåra gudomens historia bakåt i tiden: när guden växte fram, och dess mytologiska förhistoria. Det är i regel här man hittar det mer rejäla hypotesbyggandet.

Vi kan titta lite närmare på Ohlmarks utredning kring guden Tor.

Ohlmarks driver sin tes mycket hårt, att föreställningen att Tor skulle varit en åskgud rimligen är falsk.

Detta belägger han med en mängd etymologiska och språkliga exempel. Ohlmarks anför, att det endast på en plats i de norröna källorna talas om Tor på så vis, att man kan tyda det om han hade särskilt med åskan och blixtar att göra. Ohlmarks menar dock, att detta ställe i beskrivningen av Tors kamp mot jätten Hrungner, blott är att anse som en metaforisk dramatisering av torshammarens verk.

Ohlmarks skriver:

"Ju äldre och bättre våra källor blir, ju närmare hedendomen de står, desto mer träder den rena åskgudskaraktären tillbaka för ett komplex av andra mytiska drag."

Likaså menar Ohlmarks, att föreställningen om att Tor dras av bockar är — i stor utsträckning — felaktig. Det torde snarare, menar han, ha rört sig om mindre hästar, av sådant slag som man icke red på, utan drog vagn efter. Hammaren är vidare inte en hammare av slaget man snickrar med, utan en stridsyxa, alltså ett slags kastvapen.

Sammanfattningsvis vill Ohlmarks leda i bevis, att de ursprungliga traditionerna om Tor är mycket gamla.

Detta till skillnad från traditionerna om Oden, som är förhållandevis unga, i synnerhet föreställningarna om Oden som en typ av allhärskare. Ohlmarks menar, att det är sannolikt, att Torsgestalten (*Thunaraz på urgermanska) stammar redan från den tid då indoeuropeerna tog sig uppåt Norden i form av båtyxefolket, omkring 2000 år f.Kr.

Tors kamp mot jättarna tyder då Ohlmarks, som en mytgestaltning av båtyxefolkets kamp mot det äldre folket som redan var på plats: stenkammargravbönderna. Därefter går Ohlmarks in på att detalj söka paralleller mellan det man vet om båtyxefolket och traditionerna om Tor. Till exempel ser Ohlmarks i själva båtyxan en direkt parallell till Tors egen hammare.

* * *

Asar, vaner och vidunder är inte en systematisering av den fornnordiska mytologin. Ohlmarks själv gör indirekt en poäng av att boken inte är det.

Det går nämligen inte att systematisera de gamla nordmännens föreställningsvärld; de fragment av den som bevarats till våra tider spretar åt olika håll och motsäger varandra.

Redan Snorre Sturlasson försökte systematisera, men i sitt val av en läsning, tvingades han således välja bort en annan, motsägande läsning. Att systematisera den fornnordiska mytologin är således inte möjligt, utan man får betrakta den som den är: en samling myter och traditioner som under hundratals och kanske tusentals år påverkat varandra, förändrats och muterats i kontakten med andra kulturer.

Eftersom traditionerna inte skrevs ner förrän i sen tid, hade myterna friheten att utvecklas och invecklas; det fanns inget annat att hålla sig efter, än de äldre traditionerna och riterna, som förmedlades genom ord och nog handling. Och det är fantastiskt spännande!
– – –
Asar, vaner och vidunder: Den fornnordiska gudavärlden — saga, tro och myt, Åke Ohlmarks, Bonniers 1963. 304 sidor.

Bokrecension: Spåren av kungens män | Maja Hagerman

Spåren av kungens män: Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid är skriven av vetenskapsjournalisten Maja Hagerman (f. 1960). Boken blev belönad med Augustpriset för faktaböcker 1996.

* * *

Spåren av kungens män är en brett upplagd historisk exposé över tiden då Sverige bildades som rike, hedendomen fördrevs och kristendomen stadfästes som landets religion.

Anslaget är populärvetenskapligt, vilket gör texten mer tillgänglig än vad dylika genomgångar brukar vara — i synnerhet när det gäller en så oerhört omdebatterad tidsperiod som här undersöks: tiden omkring och närmast efter det första tusenårsskiftet.

Av Hagermans bok får vi en bild av hur ett stort geografiskt område, uppdelat främst i västgötar, svear och östgötar, forceras samman till kärnan av det som skulle komma att bli Sverige.

Denna process sker med hjälp av kontinentala symboler och inte minst den kontinentala religionen: kristendomen. Med hjälp av kristendomens maktstrukturer kan konungar med tiden utses och få sina kröningar bekransade med gudomlig auktoritet.

Från ett sammanhang, där de första konungsliga gestalterna kunde tillsättas likväl som vräkas av folket, blev det en sak för kyrkan att bekräfta en ny konung, likväl som att avsätta honom genom bannlysning.

Det går således inte att separera den världsliga makten från dess nära allierade — den andliga makten i form av den katolska kyrkan.

* * *

Man vet inte mycket om svensk historia mellan åren 1000 och 1200. Källorna är få. Ännu har de skriftliga dokumenten inte blivit vanliga. Därför blir också utrymmet för antaganden och hypoteser större.

Det gör utforskandet av perioden både spännande och vanskligt, och man får ta arkeologiska fynd och utländska utvecklingar i samma kulturella tidsfas till hjälp för att skapa sig en bild av hur det rimligen kan ha varit och sett ut här.

Likväl har vi handfasta och ovedersägliga historiska fakta att basera teorierna på. Vi kan se hur städerna börjar växa fram: sällan naturligt, oftare anlagda. Kyrkor springer upp i centralbygderna i närmast obegriplig omfattning. Härskare börjar pröva sig på myntprägling för att få igång en penningekonomi.

Komplexiteten i den tidiga svenska medeltidens historia gör därför området nästan omöjligt att förhålla sig till för en lekman. Hagerman ger en gedigen orientering för den som är intresserad av detta vanskliga forskningsfält. Sina läsefrukter har hon systematiserat och satt i relation till varandra. Och resultatet är just denna bok.

* * *

Det som griper mig mest i hela boken är dock något som läsaren möter mycket tidigt i skildringen. Det är i bokens första avdelning, "En värld tusen år yngre än vår", när hon under rubriken "Genom skogen" målar en mycket stark bild av skogens betydelse för gemene man — för tusen år sedan.

Hon berättar målande, om hur en människa då inte hade några kartor. Inte anade några städer — för sådana fanns inte — och knappt såg några vägar mellan by och by, blott stigar. Hon beskriver hur de små gårdarna är svåra att få syn på: de har gräs på taken och är låga.

Det tog tid att färdas landvägen, genom de oländiga skogarna. Hon beskriver, hur det tog fem dygn att resa med båt från Skåne till Mälaren. Skulle man försöka sig på landvägen, kunde det ta en månad. Än i dag ser vi resterna av dessa gamla skogsgenomkorsande stigar. Vi kallar dem hålvägar. Vanligen ligger de halvt glömda ute i skogarna, som diken nedtrampade av tusentals fötter och hovar.

Skogen framstår som — och var — det stora Okända, men också ett outtömligt förråd av virke, bär, bränsle, svamp... "Skogen är den horisont som omringar, skyddar och isolerar människornas värld", skriver Hagerman.

Och in i bilden kommer då osökt Yggdrasil, världsträdet i den nordiska mytologin... Det får en parallell i vanan att på enskilda gårdar ha ett eget vårdträd, vars öden kunde sättas i relation till gårdens öden.

De sidor som behandlar skogens betydelse för den nordiska, tidiga medeltidsmänniskan är superbt författade.

* * *

Jag är inte tillräckligt inläst på området "Sveriges kristnande" för att kunna ha en kvalificerad uppfattning om Hagermans vederhäftighet i sin skildring av detta det svenska rikets spädbarnstid. Mitt intressefokus ligger strax före den tidsperiod som är huvudämnet för Spåren av kungens män. Men jag uppfattar boken som en god populärvetenskaplig grundkurs i det allmänna forskningsläget vad gäller denna del av Sveriges historia.
– – –
Spåren av kungens män: Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid, Maja Hagerman, Rabén Prisma 1997. ISBN: 91-518-2927-4. 435 sidor.

Dissonant syntes: De ogudaktigas lott

Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd
   Söker någon genom bedrägliga medel 
och icke träder in på syndares väg,
   hotelser eller löften om timliga fördelar 
ej heller sitter där bespottare sitta,
   förmå annan till affall från den evangelisk-lutherska läran
utan har sin lust i Jahves lag
   vare förfallen till böter
och tänker på hans lag både dag och natt.
   eller fängelse

* * *

Härovan: den världsliga makten och de andliga påbuden förenade till en dissonant syntes.

Texten stammar ur Psaltaren 1 och kungligt förordnande av den 16:e november 1869.

Det snopna i att lägga ifrån sig en bok innan den är utläst

Det känns alltid lite snopet att lägga ifrån sig en bok innan den är utläst. Men jag har ändå inga hangups när det gäller sådant: en bok som gör mig less, som jag retar mig på, eller som inte ger något igen, lägger jag gärna ifrån mig. Fastän det känns lite snopet.

I dag gjorde jag det igen. Den här gången rörde det sig om en något äldre facklitterär bok i ett ämne som jag är någorlunda bevandrad i. Och den annars välrenommerade författaren gör sådana makalösa hypotetiska skutt i resonemangen, att det till sist underminerade hela framställningen — och jag tröttnade.

Sånt här händer ibland.

Nåt liknande hände för någon månad sedan. Då läste jag en annan facklitterär bok, också då i ett ämne som jag är någorlunda bekant med. Och jag lyckades lokalisera tre, fyra sakfel på lika många sidor. Då fick de kvarstående hundratals sidorna helt enkelt vara. Förtroendet för framställningen var underminerat också där.

* * *

Jag läser av två skäl — för njutningen och för att öka på min bildning. Om jag inte får ut någotdera av det i tillräcklig grad, så får det vara. En skönlitterär bok som är träig kan jag möjligen tvinga mig igenom, om det är så att jag bedömer att bildningsvärdet är tillräckligt högt. Och även om bildningsvärdet är lika med noll, kan en synnerligen njutbar bok vara mer än värd att läsa.

Men det blir givetvis alltid en avvägning. Vare sig det nu gäller fack- eller skönlitteratur.

När tiden är begränsad, och böckerna är oräkneliga, får man ta sig friheten att välja och vraka.

Bokrecension: Pingstbruden | Tage Aurell

Pingstbruden är en novellsamling av Tage Aurell (1895–1976).

* * *

Tage Aurell blev inte känd för monumentala romaner med prunkande blomsterspråk. Han är den typen av ideals raka motsats. Hans texter är laddade. Varje ord passar in i de korta texterna som ett stenblock i en liten medeltidskyrka.

Texterna är fulla av antydningar, och berättelserna som helhet fungerar som pussel: man lägger bit för bit allteftersom man läser stycke efter stycke, och först när man nått slutet ser man hela bilden, hela sammanhanget.

Tills alldeles nyligen var Tage Aurell i princip okänd för mig, förutom att jag kände till att hans stil var ordknapp. I dag är jag beredd att sätta honom i mitt personliga författarpantheon. För där hör han hemma. Han är nämligen en stilist av Guds nåde, som drivit ordknappheten och meningsladdningen av varje mening så långt det rimligen förmås göras, utan att för den sakens skull bli dunkel.

* * *

Samtliga de texter som ingår i samlingen Pingstbruden gör på mig ett liknande intryck som när jag hör Gammal fäbodpsalm på orgel: det är en dyster, kanske rentav tragisk, begravningsstämning över dem. Det är inga muntra historier Aurell här har komponerat.

Dessutom känns de nästan frigjorda från tiden. De är väl tänkta att utspela sig i samtiden — samlingen gavs ut 1952 — men kargheten gör att de lika gärna kunde tagit plats på 1800-talet, intill dess att ett par glasögon eller en bil bryter illusionen och för läsaren till rätt kontext.

Pingstbruden består av fem noveller, nämligen titelnovellen, "Levande livet", "Till och från Högåsen", "Jeriko ros" och "Sommarspel". Alla texterna är mycket kraftfulla, som hämtade de sin tyngd direkt ur de värmländska skogarnas sten, skog och mylla. Men ett särskilt intryck gör just "Pingstbruden", som långsamt men obevekligt skildrar en ung kvinnas insjuknande efter en danskväll i alltför kyligt väder, ända fram till och förbi hennes begravning.

Det inte ofta jag känner, omedelbart efter att ha läst ut en bok, att nu vill jag läsa den igen. Tage Aurells Pingstbruden är dock en av dessa sällsynta böcker. Den bjöd på en sällsynt stark läsupplevelse.
– – –
Pingstbruden, Tage Aurell, Albert Bonniers förlag 1952. 203 sidor.

Bokrecension: Den fornisländska poesien | Peter Hallberg

Den fornisländska poesien är skriven av litteraturhistorikern Peter Hallberg (1916–1995). Boken gavs ut första gången 1962, och i en andra, utökad upplaga 1964. Det är ett omtryck av denna senare version som jag har läst.

* * *

Den fornisländska poesin är många gånger mycket dunkel. När den träder oss till mötes i eddakvädena och i olika diktverk av skalder är den hårt formbunden och många gånger överlastad av kenningar — dessa den fornnordiska litteraturens särskilda form av metaforer.

Det gör poesin många gånger otillgänglig utan tillräckliga bakgrundskunskaper. En hel del sådan nödvändig kunskap skänker Hallberg läsaren i Den fornisländska poesien.

Boken är en kronologisk genomgång av fornnordisk dikt, från de verk vi hittar i Eddan, och vidare fram via skaldediktning en bit in i kristen tid. Därpå följer en skiss över poesin såsom den levt vidare ända in i den tid då boken kom till.

* * *

Eddadikterna är i regel anonyma, skriver Hallberg, och rör sig nästan uteslutande med motiv ur fornnordisk mytologi och hjälteberättelser. Skaldedikterna, som vi möter i diverse sagor och krönikor är å andra sidan ofta mer kontextbunden, och kan till exempel utgöra ett hyllningskväde till någon hövding eller konung. Men i båda fallen är dessa rebusartade kenningar ofta närvarande i någon grad.

Ett annat typiskt drag i fornnordisk dikt är alliteration och inrim. Slutrim, såsom vi känner dem, är något i princip okänt: de framstod sannolikt som en relativt torftig diktteknik för de nordiska skalderna med deras betoning på hela textens bundenhet i just alliterationer och inrim.

Ett av de äldsta exemplen på denna förkärlek för alliterationer finner vi på ett guldhorn, som sannolikt tillverkades nån gång i början på 400-talet, och som hittades på Sönderjylland. Hallberg citerar inskriften på detta horn (här med några diakritiska tecken uteslutna):

"ek HlewagastiR holtijaR horna tawiðo"

vilket skall uttydas:

"jag Hlégestr från Holt förfärdigade hornet"

* * *

Kenningarna är många. Några exempel som Hallberg ger är de följande: "sköldens troll" är svärdet, "båtskjulens häst" är båten, "blodets svan" är korpen. Hallberg konstaterar att denna metaforteknik redan finns på plats "i de äldsta prov på skaldepoesi som hittats" i norröna sammanhang.

* * *

Jag ska dröja lite vid Hallbergs undersökning av eddakvädena. Just för att jag tycker att dessa är särskilt intressanta. Värt att notera då, är att med Eddan här avses "den äldre Eddan" eller "den poetiska Eddan", inte Snorris Edda.

Vår kännedom om eddakvädena stammar till största delen från en handskrift från slutet av 1200-talet, som brukar kallas Codex Regius. Man har kunnat konstatera, att handskriften i själva verket är en avskrift av ett äldre original.

Vem som en gång samlade de gamla muntligt traderade dikterna i denna samling är dock okänt. Ett antal blad saknas i Codex Regius, men bland annat genom citat i Snorris Edda har det försvunna materialet någorlunda kunnat rekonstrueras, åtminstone till konturerna.

En ständig stridsfråga har varit, hur gamla dikterna är. Nå, Hallberg visar, att dikterna sinsemellan är av mycket olika ålder. Vissa sannolikt inte mycket äldre än den tid vari de nedtecknades, och andra betydligt äldre: vissa innehåller, som han säger, "reflexer" från folkvandringstiden — så är gestalten Atle i Eddans hjältedikter en reflex just av Attila. Men själva de färdiga dikterna som sådana har tillkommit senare:

"Numera är forskarna i stort sett ense om att eddadikternas tillkomst sträcker sig över en avsevärd tidrymd, kanske från omkring 800 till 1300."

Man gör ett fatalt misstag, om man menar att Eddan skulle varit en slags motsvarighet till de kristnas bibel; det finns inga kanoniserade dikter, bara en något spretig flora av olika texter. Därför är det givetvis helt på sin plats, att man numera till de dikter som samlades i Codex Regius för andra eddaliknande dikter, som hör hemma där, såsom Balders drömmar eller Rigstula.

Eddan är indelad i två huvuddelar. Den första är av utpräglat mytologiskt slag: det är berättelser om gudar och deras förehavanden som presenteras, och det kosmologiska perspektivet. Hallberg menar att denna del är utpräglat nordisk till sin karaktär.

Den andra delen består av hjältekväden. Dessa finner sina motsvarigheter i andra germanska områden. Det finns således beröringspunkter mellan Eddadiktningens hjältekväden och kung Arthur-legenden, och i än större grad med Nibelungenlied, som en viss Wagner gjorde opera av.

* * *

I stor utsträckning består Peter Hallbergs framställning av litterära analyser, stundom ganska tekniska sådana med åtskilliga åskådliga exempel, av de enskilda kvädena som har bevarats. Till synes obegripliga verser låser han upp, och med imponerande kunskap ger han sina tolkningar till dessa textstycken.

Överlastade metaforer är något som jag i vanliga fall vänder mig starkt emot. Men Hallberg går till rätta med läsare som har denna uppfattning, eftersom det vore helt anakronistiskt att anlägga våra smakideal på dikt som är tusen år gammal, och följer helt andra regler och hade helt andra andra förutsättningar än den dikt som skrivs i dag.

Och för min del: det som gör att min fascination inför kvädena kvarstår, trots de överlastade kenningarnas mystik, är den kontakt texterna sätter mig i, med en kultur som sedan länge är borta, tillsammans med den mytologi, som man behöver vara hemtam i för att få ut så mycket som möjligt av kvädena. Peter Hallberg gjorde därför genom sin bok alla läsare av fornnordisk dikt en stor tjänst. Genom hans försorg förstår läsaren mycket mer av vad de gamla skalderna en gång ville uttrycka.
– – –
Den fornisländska poesien, Peter Hallberg, Norstedts Akademiska Förlag 2005. ISBN: 91-7297-598-9. 200 sidor.

Bokrecension: Isländska sagor (vol IV) | Hjalmar Alving (övers.)

Isländska sagor (del IV) är en samling fornnordiska eller tidigmedeltida sagor, översatta och kommenterade av Hjalmar Alving (1877–1958).

Denna den fjärde och avslutande volymen i serien innehåller Hravnkel Freysgodes saga, Hönsa-Tores saga, Viga-Glums saga, De sammansvurnas saga, samt åtta kortare sagor.

* * *

De flesta av sagorna utspelar sig under det vi kallar vikingatid. Några hör hemma i en förkristen tid, och åter andra i en nykristen tid. Vi märker av både hedniska bruk och kristna sådana.

Sagogenren isländsk litteratur är speciell. Vi ska här med ordet "saga" inte omedelbart sätta likhetstecken med vad vi i vanliga fall menar med ordet. Den isländska sagan har mer gemensamt med det vi kanske kan kalla krönika, än med det skimmer av fiktion som saga annars skänker.

I vilken mån sagorna ska förstås som rent historiska skildringar är mycket omdebatterat. Det finns de som menar, att de mer eller mindre ska läsas som genuina historiska skildringar. Och det finns de som menar att de i allt väsentligt är uppdiktade.

Som lekman är det givetvis omöjlligt att ha en kvalificerad uppfattning i frågan. Men jag förhåller mig personligen till dem som något i gränslandet mellan fiktion och historia.

De nästan överväldigande mängder namn, släktskapsförhållanden och geografiska platser som det redovisas för, hade knappast varit nödvändiga, om inte den som till sist skrev ner den från början muntliga historien, åtminstone ville placera i berättelsen i en högst konkret tid och på en högst konkret plats.

Det kan också nämnas, att Alving valt att helt enkelt utesluta vissa släktlängder ur texten, eftersom han fann dem alltför ovidkommande för berättelsen – och, får vi förmoda, för tungande. Själv tycker jag den lösning är bra, som jag sett i vissa översättningar av norrön prosa: att släktlängder som tynger prosan i hög grad, helt enkelt flyttats ner i fotnoter.

Jag är benägen att tro att texterna är förankrade i den konkreta historien, men sedan i olika utsträckning glidit iväg in på det frodiga och mustiga berättandets vatten.

Den isländska berättarkonsten är kärv och har ofta berömts för sin objektivitet, även om denna objektivitet ofta endast är skenbar: berättaren lyckas, för att låna en bild av Lars Lönnroth, använda en sorts isbergsteknik. Det som sägs är den synliga delen av berget, men därinunder, bortom de kärva konstaterandena och de ironiska antydningarna, finns djup av tolkningsmöjligheter.

Vissa delar av berättelserna är uppenbart mytiska, som när Torstein Oxefot ger sig ut för att dräpa troll. Men många sagor berättar om personer som vi vet har funnits och som vi känner till en del om deras liv. Vissa personer förekommer eller hänsyftas det på i flera olika sagor. Därigenom är de försedda med ett slags medeltida internt referenssystem, för att sätta allt i sitt sammanhang.

* * *

Jag ska kort referera en av de sagor som jag fann mest roande, för att kanske ge en liten känsla av hur sagatraditionen kan ta sig ut i praktiken, om än här starkt komprimerad, och med uteslutande av så många släktlängders utläggningar som möjligt.

* * *

Hrvankel kom till Island med sin familj i sin tidiga ungdom, blev med tiden hövding och var särskilt förtjust i guden Frej, som han blotade till.

En grabb som heter Einar bor i närheten och tar tjänst som dräng hos Hrvankel. Denne sätter Einar att vakta  får och ett antal hästar på sätern. Men en sak fick han inte göra: rida på Hravnkels egen älskade häst. Hravnkel berättar att han gått ed på att dräpa den som rider hästen.

Det vill sig nu inte bättre, än att ett antal får försvinner för Einar, som då sitter upp på Hravnkels häst för att rida och leta efter dem. Hrvankel får veta detta, och rider upp på sätern...

"...och i den övertygelsen, att en man, som bryter heliga löften, går det illa, hoppade han av hästen, sprang mot Einar och gav honom banehugg."

Och därmed är en släktfejd igång, så typisk för de isländska sagorna och deras inneboende logik: dräper du någon från min släkt, dräper jag någon från din släkt.

Einars far försöker få Hrvankel att böta för dråpet — så som sed är, när man inte vill dra fallet till tinget — men detta vägrar han. Han erbjuder sig istället att sörja för den förorättade familjens behov under resten av faderns liv. Det vill dock inte fadern gå med på, utan han vill då ta hela saken till tinget.

För att lyckas på tinget är det, i synnerhet om man är en enkel man, oerhört viktigt att ha stöd av mäktigare folk. Einars far rider nu omkring och försöker samla folk som kan tänka sig att stödja hans sak. De flesta tycker att han gjorde illa, som inte antog Hravnkels anbud om gottgörelse, men det slutar ändå, med att den mäktige Hrvankel ställs inför tinget och dömes fredlös.

Strax därefter rider Einars släktingar hem till Hrvankel. De tillfångatar honom och åtta av hans män, sticker med knivar hål genom deras hälsenor, drar rep därigenom och hänger upp dem på en stång. Hrvankel får sedan två val: antingen att mista livet, eller att lämna trakten och endast få med sig så mycket saker, som Einars släktingar själva bestämmer. Han väljer livet och lämnar sin gård.

När han sedan får veta, att Einars släktingar bränt ner hans gudahus och dödat hans älskade häst, säger han:

"Att tro på gudarna, det är bara dårskap"

Och sagan berättar att han därefter aldrig mer skulle tro på dem och att han aldrig mer skulle blota.

Men Hrvankel satt inte blott och inväntade döddagar på sin nya gård. Han samlade återigen ihop en stor rikedom och blev återigen en mäktig man.

Efter några år dyker en släkting till Einar upp, som i flera år varit utomlands. Hrvankel får veta detta, och med några förtrogna genskjuter han den vittbefarne och dräper honom.

Hravnkel lyckas så vrida lyckan till sig igen, och överfaller sin egen förra gård, där Einars släktingar nu håller till. Han tillfångatar släktens ledare, och tvingar honom att lämna ifrån sig hövdingadömet och egendomen.

Och mot slutet av sagan konstateras det:

"Hravnkel satt på sin gård och behöll sitt anseende och sin makt i många år. Han dog i sotsäng, och hans hög är i Hravnkelsdalen, öster om Adalbol. Bredvid honom i högen lades många dyrbarheter, alla hans härkläder och hans goda spjut."

Det är väl något oklart vad vi ska dra för sensmoral ur detta. Men en underhållande berättelse är det hursomhelst — och vi kan också notera, att det inte nödvändigtvis finns några för alla lika goda slut i isländska sagor.

* * *

Det är en mycket dynamisk period som sagorna utspelar sig i: det stora religionsskiftet står för dörren, eller har nyss inträffat.

Religionsskiftet förefaller emellertid inte bekymra gestalterna i sagorna nämnvärt. Kanske beror detta, på att sagorna skrevs ner i kristen tid, och religionsskiftet var då ett fullbordat faktum. Eller speglar det kanske helt enkelt, att folk i allmänhet inte brydde sig särskilt mycket om huruvida de blotade till Frej, eller tillbad den nye guden.

Sagorna i fjärde delen av Isländska sagor ger hursomhelst inte mycket utrymme åt religionen som sådan. Ett lysande undantag är stycket i Hravnkels saga, där denne efter de bekymmer han hamnat i avsäger sig alla gudar, utan att för den sakens skull sagan säger något om att han skulle ha blivit kristen. Här har vi kanske norrönt områdes första litterära belägg för existensen av en ateist!

De isländska sagorna – oavsett förankring i den faktiska historien – ger oss möjlighet att lite ana konturerna av vår dunkla och dimmiga nordiska historia. Det gör dem intressanta också ur ett rent källkritiskt perspektiv.

Men vi får för den sakens skull inte glömma, att de är spännande historier, helt enkelt, förmedlade med svårefterhärmlig och mycket effektfull litterär stil: knapphetens och karghetens estetik.
– – –
Isländska sagor (del IV), Hjalmar Alving (övers.), Gidlunds 1945, omtryck Fingraf Tryckeri, Södertälje 1998. ISBN: 91-7844-281-8. 323 sidor.

Bokrecension: Skaldemjödet i berget | Lars Lönnroth

Skaldemjödet i berget: Essayer om fornisländsk ordkonst och dess återanvändning i nutiden är skriven av Lars Lönnroth (f. 1935).

* * *

Jag tycker mycket om den äldre Eddan. Det är nog ganska naturligt, för i den sammanstrålar några av mina kärnintressen: historia, litteratur, poesi och religion.

Men i den öppnas också perspektiven mot en kultur som ännu är relativt orörd av den judeokristna kulturen. I Eddans dynamiska och dunkla bilder sätts läsaren i direktkontakt med föreställningarna hos en kultur som inte längre finns kvar, en helt annan kultur än den sterila som erbjuds av kristendomens dogmatik och scheman.

* * *

Lars Lönnroth har i Skaldemjödet i berget samlat nio essayer om hur Eddan och fornnordisk dikt och fornnordiska sagor lästs och förståtts och inspirerat alltifrån sin tillkomsttid intill nutiden. De är samtliga mycket välskrivna, och erbjuder läsaren spännande insikter i den fornnordiska mytvärlden och hur denna mytvärld kommit att användas, tolkas och för all del även förvrängas av sentida läsare, litteratörer, poeter.

Redan i den första essayen pekar Lönnroth på något av det mystiska och samtidigt tilldragande med den gamla poesin:

"Forntidsdiktens universum är oss på samma gång djupt främmande och egendomligt välbekant – som en dröm eller ett barndomsminne. Dess lyriska språk bygger på en bortglömd mytologi och ett arkaiskt sätt att tänka."

Lönnroth ser i den fornnordiska diktkonsten en påtaglig korthuggenhet, en hårdkokthet, en tillknäppthet, ett språk som just genom sina ständiga underdrifter — och kanske genom sin ironi — likväl på ett nästan vibrerande sätt lyckas förmedla starka känslor, utan att på ett patetiskt sätt ta till överord.

Senare tiders läsare, inte minst i den nationalromantiska eller nationalistiska sfären, har måhända velat göra våld på den ursprungliga stilen genom sina storslagna dikter i nya dikter och litterära verk: men vi måste städa bort dessa föreställningar, för att kunna nalkas de gamla texterna på ett bra sätt.

* * *

Det krävs en hel del insikt i den fornnordiska föreställningsvärlden och myterna för att få nåt ut av Eddadikterna. En stor del av poesin är uppbyggd av "kenningar", alltså en slags poetiska omskrivningar eller metaforer som hänför sig till en särskild komponent i en myt som var välbekant för dåtidens läsare — eller snarare lyssnare — men som vi ibland inte längre når. Skaldernas språk var därigenom avsiktligt dunkelt, avsett att förstås blott av dem som också hade djup förståelse för mytens universum.

Exempel på kenningar finner vi ständigt i Eddadikterna. I Egil Skallagrimssons saga hittar vi en dikt där det talas om "Odins tjuvgods". Detta syftar på just Skaldemjödet, som en jätte förvarade djupt inne i en grotta, men som Oden fick tillgång till genom att svika jättedottern som vaktade det.

Och genom att dricka Skaldemjödet, fick Oden och de som han försåg med mjödet förmågan att bli skalder. Så genom en enkel kenning öppnas ett helt mytologiskt sammanhang upp.

Känner man däremot inte till myten om Skaldemjödet blir givetvis talet om "Odins tjuvgods" fullkomligt obegripligt: en låst mening, en låst kenning.

* * *

Lönnroth ser de fornnordiska berättelserna som isberg, vilket han utvecklar i samlingens andra essay. Man ser i texten blott toppen av något som ligger dolt i djupet genom antydningarna. Därmed blir givetvis dikterna utmärkta objekt för djupanalys. Och sådana ger sig Lönnroth förtjänstfullt i kast med gång efter annan.

På ytan blir ger i synnerhet de fornnordiska sagorna intryck av att vara nästan osannolikt objektiva skildringar av ett skeende; men här kommer isbergsmetoden in: sagorna säger mycket mer än vad de vid första anblicken förefaller säga, och berättarens objektivitet är kanske objektivitet blott till ytan.

Genom att skildra en stor behärskning vad gäller känsloyttringar, men att antyda stora känslostormar därinunder skapas en mycket stark effekt. Lönnroth skriver:

"Det är, vill jag föreslå, motsättningen mellan kyligt objektiv yta och passionerat irrationell undertext som betingar sagastilens konstnärsskap i dess bästa stunder. [...] [Läsaren] tror sig läsa en saklig och lidelsefri redogörelse av yttre fakta, men manipuleras i själva verkat att tolka händelseförloppet efter ett bestäm, ofta demoniskt mönster."

Berättelserna öppnar vidare ofta upp för en mångtydighet.

Ödet är ju en drivande kraft i den mesta fornnordiska berättarkonsten, men även ödet kan ge vinkar om olika orsaker, eller en mängd orsaker, till varför skeendena utvecklas som de gör. Tillvaron uppfattas som ödesbestämd, men utan att mista sin mångtydighet. Därmed blir det också, menar Lönnroth, ogörligt att försöka utläsa en entydig ideologi ur berättelserna.

* * *

I den utmärkta essayen "Eddan som föreställning" beskriver Lönnroth hur dikterna rent praktiskt framförts. Det är viktigt att inte glömma, att dikterna i Eddan inte varit skriftliga dikter, inte skapade på papper och sedan lästa.

Eddadikterna är muntliga dikter, avsedda att också framföras muntligt, sannolikt med vissa dramatiserande åtbörder av en enskild berättare. Eddadikterna är avsedda att mottagas som recitationer, inte som läsning. När man i dag läser Eddadikterna, är det viktigt att tänka sig in i detta, ja, att föreställa sig dem som hörda dikter, snarare än lästa.

Det är, berättar Lönnroth, nästan omöjligt att datera Eddadikterna, men han ansluter sig ändå till teorin, att de varit i muntligt omlopp i hundratals år innan de fästes på pränt i den kristna eran, under 1200-talet.

Dikterna har alltså existerat i en levande, muntlig tradition, där de myter som det alluderas på kunde antas vara kända av åhörarna. Så kunde dikterna vara korta, genom att med ett ord eller två, föra in föreställningar från ett mycket komplext mytuniversum.

Dock är Lönnroth av uppfattningen, att Eddadikterna knappast behöver ha haft någon symbolisk eller kultisk funktion. Det finns de uttolkare som försökt länka samman företeelser i dikterna med diverse naturfenomen, liksom det finns uttolkare som tänkt sig dikterna som texter avsedda för liturgiska eller rituella funktioner. Lönnroth förefaller dock mycket mer se dem som underhållning.

"Man behöver inte alls förutsätta att dramat haft någon djupare religiös eller allegorisk innebörd för publiken eller de medverkande under hednisk tid (eller senare för den delen)."

Man riskerar nämligen att tappa bort poesin, fortsätter Lönnroth, om man ensidigt fokuserar på texternas eventuella funktion blott som symboler eller naturkrafter.

* * *

Lönnroth beskriver i sin essaysamling också hur de fornnordiska texterna kommit att användas av sentida skalder i mer eller mindre lyckade sammanhang. Många gånger visar det sig, att dessa skalder blandat in allehanda mytmaterial, även icke fornnordiskt sådant. Inte minst ser man detta under romantiken, där eddastilen och eddainspirerade dikter får skänka en sorts natur- eller skräckromantisk känsla, samtidigt som eddamaterialet trängs med allehanda keltiska och andra mytologiska system.

Och när dikterna skall förenas med tidens filosofiska strömningar, blir det inte ovanligt att material letar sig in i de litterära alstren, som helt enkelt inte har någon härstamning i de ursprungliga källtexterna. Och så är man givetvis fri att använda texterna, kan jag tycka. Men vill man veta vad den fornnordiska diktkonsten verkligen bestod i, bör man nog söka sig till källorna, snarare än till dess senare epigoner.

* * *

I sina djupanalyser av båda fornnordiska berättelser och senare dikter använder sig Lönnroth av utförliga citat. I regel är jag inte förtjust i mängder av långa citat: men här fyller de en viktig funktion.

Det hade givetvis varit omöjligt för mig att förhålla mig till Atterboms dikt "Skaldespråk", om den inte också hade citerats i stor utsträckning. Och genom Lönnroths häpnadsväckande stora litterära kunskap plockas dikten sedan sönder, ja dissekeras, så att man liksom kan se hur dess senor rör sig, och hur den är uppbyggd och är tänkt att fungera.

* * *

För oss som inte känner oss hemma i en judeokristen kultursfär, hur väl vi än känner den, bjuder de fornnordiska berättelserna och Eddadikterna på en mängd alternativt stoff att använda i sitt eget funderande kring de stora frågorna, kring döden, kring livet. Och jag skulle mer än gärna välkomna ett allmänt återupptäckande av den fornnordiska myt- och symbolvärlden.

Det är djupt tillfredsställande att märka, hur den egna förståelsen för de fornnordiska dikterna ökar ju mer kunskap man tillägnar sig om dem och den kultur och mytvärld där de uppstod. Det är en potent föreställningsvärld som målas upp, med sin vilda natur, sina starka kampmotiv, sitt fokus på människans plats i världen i förhållande till forntid och framtid, och en gudavärld vars gudar bryr sig minimalt om människorna, och därför blir lättare förhålla sig till.

Vi är förhoppningsvis redo att lämna bakom oss eventuella kvardröjande associationer mellan fornnordisk mytologi och unken 1800-talsnationalism med sina senare ekon ändra fram till våra dagar. Och att återupptäcka den symbol- och mytvärld som vi nästan glömt av.

Lars Lönnroth ger i Skaldemjödet i berget många nycklar till förståelsen av denna dunkla värld, och många insikter i hur man förhållit sig till den genom historien.
– – –
Skaldemjödet i berget: Essayer om fornisländsk ordkonst och dess återanvändning i nutiden, Lars Lönnroth, Atlantis 1996. ISBN: 91-7486-268-5. 222 sidor.

Tidningsklipp: "En mängd människoben" | Kalmar. 1898

Tidningsklipp ur tidningen Kalmar., måndagen den 20 juni 1898. Vissa styckebrytningar införda.

* * *

En mängd människoben, till och med några nästan fullständiga skelett, hafva anträffats under det pågående jordschaktningsarbetet i Malmö och Rörsjöskolan.  

Här har i forna tider varit afrättningsplats, och de förmultnade benen kunna således med visshet antagas vara qvarlefvor efter brottslingar, som här blifvit halshuggna, något som äfven bestyrkes deraf, att samtliga hufvudskålarna voro skilda från benstommarne.  

Det vill synas som om de flesta liken nedgräfts utan att hafva blifvit lagda i kistor. Här och der anträffades ett par, tre skelett liggande tillsammans; de voro tydligtvis lemningar af personer som samtidigt blifvit afrättade. Å en del funnos ännu multnade lemningar af klädespersedlar.  

Icke i mannaminne har någon afrättning egt rum å denna plats, men ännu i början af århundradet, då offentlig kroppspligt ofta nog förekom, fanns här en hög påle, vid hvilken delinqventerna bundos under spöslitningen, och gamla Malmö-bor bruka ännu kalla platsen för "Rackarebacken", ehuru den i flera årtionden varit odlad åker. (Sk. D-Bl.)

* * *

Tidningsklipp: "Ur skarprättarens historia" | Östergötlands veckoblad 1887

Tidningsklipp ur Östergötlands veckoblad, fredagen den 4 mars 1887. Vissa styckebrytningar införda.

* * *

Ur skarprättarens historia. Skarprättaren Steinich, som åtagit sig uppdraget att verkställa Glimmingemördarens afrättning, är nu 64 år gammal, en medelstor och undersätsig karl med böljande gråsprängdt hår och yfvigt, gråsprängdt skägg. 

För 29 år sedan antog han, som var anstäld i tjenst hos dåvarande fängelsedirektören Blank, den lediga skarprättarebefattningen inom Jönköpings län. 

Nu innehar han skarprättarebefattningar inom fyra län, nemligen Jönköpings, Kalmar, Östergötlands och Gotlands, samt åtnjuter 23 kronor i lön från hvarje län. 

Han har förut verkställt sex afrättningar, senast på Gotland å mördaren Tektor. Utom sin lön erhåller han vid hvarje afrättning fria resor samt 10 kronor för hvarje hufvud, som faller under hans bödelsyxa. 

På fråga, om han ej vore rädd eller nervöst orolig vid afrättningens verkställande, svarade han: "Rädd är jag aldrig; men stundom förefaller det bekymmersamt, när den dödsdömde ej blir å stupstocken väl placerad, såsom fallet var med den senaste afrättningen å Gotland, då jag med yxan måste genomskära först rockkragen samt taga hugget på sned, i följd hvaraf tvenne hugg voro nödvändiga, innan hufvudet skildes från kroppen". 

Hvar gång en afrättning förestår i Sverige, kan man ej underlåta att fråga sig sjelf, om det ej vore ändamålsenligare att införa en guillotin än att öfverlåta dödsdomens verkställande åt en menniska, hvars nerver kunna för tillfället vara upprörda och hvars hand i det afgörande ögonblicket kan darra, säger Sm. Alleh.

* * *

Tidningsklipp: "Drunknad under badning" | Norra Skåne 1896

Tidningsklipp ur Norra Skåne, onsdagen den 8 juli 1896.

Den i texten omnämnde Esaias Tegnér var barnbarn till biskopen och skalden med samma namn, vilket gör den drunknade ynglingen Elof Tegnér till densammes barnbarnsbarn.

* * *

— Drunknad under badning. I fredags e. m. timade en ovanligt sorglig olycka vid Arilds läge, i det att en 16 à 17-årig yngling Elof Tegnér; enda barnet till professorn vid Lunds universitet Esaias Tegnér och hans maka, f. Ehrenborg, omkom genom drunkning. Ynglingen hade strax på e.m. begifvit sig ut att bada, men då han efter en halftimme saknades i sitt hem, begaf sig fadern till badstället, der han endast fann sonens kläder. 

Det besannade sig att en olycka inträffat, i det att ett par fiskare efter kort sökande lyckades finna liket, som stod på en klippa på endast fem fots vatten. Det ringa djupet antydde att ynglingen halkat på den sluttande klippan och fallit baklänges, hvarvid han erhållit ett krossår i bakre delen af hufvudet. Bedöfning har antagligen följt, ynglingens sanslösa kropp har blödande glidit ner i vågorna, och lifvet flytt sannolikt utan någon föregående svårare kamp. Han var skicklig simmare.

* * *