Bokrecension: Svitjods undergång | Henrik & Fredrik Lindström

Svitjods undergång och Sveriges födelse är skriven av läraren Henrik Lindström (f. 1959) och tevekända språkvetaren Fredrik Lindström (f. 1963). De två är bröder.

* * *

Vad som skildras i Svitjods undergång, är det gamla, traditionstyngda svearikets undergång och skapelsen av Sverige — vi kan kalla det riksbildningen. Bröderna Lindström kompletterar varandra, där jag förmodar att Henrik Lindström skriver mycket av den prosa som behandlar den kronologiska historiska utvecklingen och Fredrik Lindström står för de språkvetenskapliga analyser som återkommer

Vad som målas upp för oss är två folk som levde sida vid sida i det som nu är Sverige. I västgötatrakterna håller götarna till, och även i Östergötland. I Upplandstrakten och kring Mälaren ligger Svitjod, svearnas område.

Götarna tar tidigare till sig av den utifrån kommande missionens och därmed sammanhängande kulturyttringar. Svearnas stormän stretar emot längre. Men till sist tvingas även dessa på knä.

Stormännen mister sin gamla rätt att själva välja och vräka konung, och ställs inför en monarki, där det är påven som bestämmer vem som är är rätt konung. Och konungadömet blir ärftligt. I ett av den gamla trons starkaste fäste, Uppsala, sätts, till råga på allt, sätet för svensk kristenhet.

* * *

Ett längre citat tillåter jag mig att bryta ut ur texten, som illustrera ett viktigt drag i skillnaden mellan den förkristna kulturen och den kristna dito:

"Därmed är vi inne på sådant som mycket väl kan utgöra de viktigaste skillnaderna mellan det kristna och det förkristna. Vi talar då om den mer långsiktiga förändringen under medeltiden. Den gamla livåskådningen hade varit närmast en privat och lokal angelägenhet, blotade gjorde man oftast hemma på gården, och det angick knappast någon annan. Den nya läran var fastlagd, hade principer, bud, trossatser, heliga böcker, dogmer och en massa annat. Men också andra saker; det som tidigare hade varit privat la sig den nya religionen i, såsom födelse, död, giftermål. Tidigare hade man begravt sina släktingar själva i en hög hemma på gården. Och att gifta sig hade också varit ens egen ensak. Undan för undan skulle allt sådant förändras."

* * *

Nå, tillsammans med götarna smälts svearna samman till ett nytt, sammanhållet land: Sverige. Och i till det nya landet skapas mer eller mindre en ny huvudstad, mer i konungens händer: Stockholm. Men bröderna Lindström söker det gamla Svitjod; kanhända kan dess gränser fortfarande anas genom dialekters utbredningsområden — fortfarande.

* * *

Svitjods undergång gör i mina ögon ett aningens rörigt intryck. Vanligtvis brukar jag gilla när prosan är uppdelad i behändiga kapitel. Men i Svitjods undergång har fragmenteringen gått så långt, att jag har svårt att följa en röd tråd. Visserligen är riksbildningen det stora temat, och brödernas kunskap ifrågasätter jag inte på något sätt.

Men jag upplever ändå inte upplägget som alldeles överskådligt; kanske på grund av myckenheten av namn, av händelser, av processer, som trängs in på något hundratal sidor: det händer ju så enormt mycket under den tid då den hedniska kulturen går under, och den kristna eran befästs även i Norden.

Hursomhelst är boken välförsedd med rejäla källhänvisningar och intressanta infallsvinklar.
– – –
Svitjods undergång och Sveriges födelse, Henrik och Fredrik Lindström, Albert Bonniers förlag 2008. ISBN: 978-91-0-011873-0. 315 sidor.