Denna den fjärde och avslutande volymen i serien innehåller Hravnkel Freysgodes saga, Hönsa-Tores saga, Viga-Glums saga, De sammansvurnas saga, samt åtta kortare sagor.
* * *
De flesta av sagorna utspelar sig under det vi kallar vikingatid. Några hör hemma i en förkristen tid, och åter andra i en nykristen tid. Vi märker av både hedniska bruk och kristna sådana.
Sagogenren isländsk litteratur är speciell. Vi ska här med ordet "saga" inte omedelbart sätta likhetstecken med vad vi i vanliga fall menar med ordet. Den isländska sagan har mer gemensamt med det vi kanske kan kalla krönika, än med det skimmer av fiktion som saga annars skänker.
I vilken mån sagorna ska förstås som rent historiska skildringar är mycket omdebatterat. Det finns de som menar, att de mer eller mindre ska läsas som genuina historiska skildringar. Och det finns de som menar att de i allt väsentligt är uppdiktade.
Som lekman är det givetvis omöjlligt att ha en kvalificerad uppfattning i frågan. Men jag förhåller mig personligen till dem som något i gränslandet mellan fiktion och historia.
De nästan överväldigande mängder namn, släktskapsförhållanden och geografiska platser som det redovisas för, hade knappast varit nödvändiga, om inte den som till sist skrev ner den från början muntliga historien, åtminstone ville placera i berättelsen i en högst konkret tid och på en högst konkret plats.
Det kan också nämnas, att Alving valt att helt enkelt utesluta vissa släktlängder ur texten, eftersom han fann dem alltför ovidkommande för berättelsen – och, får vi förmoda, för tungande. Själv tycker jag den lösning är bra, som jag sett i vissa översättningar av norrön prosa: att släktlängder som tynger prosan i hög grad, helt enkelt flyttats ner i fotnoter.
Jag är benägen att tro att texterna är förankrade i den konkreta historien, men sedan i olika utsträckning glidit iväg in på det frodiga och mustiga berättandets vatten.
Den isländska berättarkonsten är kärv och har ofta berömts för sin objektivitet, även om denna objektivitet ofta endast är skenbar: berättaren lyckas, för att låna en bild av Lars Lönnroth, använda en sorts isbergsteknik. Det som sägs är den synliga delen av berget, men därinunder, bortom de kärva konstaterandena och de ironiska antydningarna, finns djup av tolkningsmöjligheter.
Vissa delar av berättelserna är uppenbart mytiska, som när Torstein Oxefot ger sig ut för att dräpa troll. Men många sagor berättar om personer som vi vet har funnits och som vi känner till en del om deras liv. Vissa personer förekommer eller hänsyftas det på i flera olika sagor. Därigenom är de försedda med ett slags medeltida internt referenssystem, för att sätta allt i sitt sammanhang.
* * *
Jag ska kort referera en av de sagor som jag fann mest roande, för att kanske ge en liten känsla av hur sagatraditionen kan ta sig ut i praktiken, om än här starkt komprimerad, och med uteslutande av så många släktlängders utläggningar som möjligt.
* * *
Hrvankel kom till Island med sin familj i sin tidiga ungdom, blev med tiden hövding och var särskilt förtjust i guden Frej, som han blotade till.
En grabb som heter Einar bor i närheten och tar tjänst som dräng hos Hrvankel. Denne sätter Einar att vakta får och ett antal hästar på sätern. Men en sak fick han inte göra: rida på Hravnkels egen älskade häst. Hravnkel berättar att han gått ed på att dräpa den som rider hästen.
Det vill sig nu inte bättre, än att ett antal får försvinner för Einar, som då sitter upp på Hravnkels häst för att rida och leta efter dem. Hrvankel får veta detta, och rider upp på sätern...
"...och i den övertygelsen, att en man, som bryter heliga löften, går det illa, hoppade han av hästen, sprang mot Einar och gav honom banehugg."Och därmed är en släktfejd igång, så typisk för de isländska sagorna och deras inneboende logik: dräper du någon från min släkt, dräper jag någon från din släkt.
Einars far försöker få Hrvankel att böta för dråpet — så som sed är, när man inte vill dra fallet till tinget — men detta vägrar han. Han erbjuder sig istället att sörja för den förorättade familjens behov under resten av faderns liv. Det vill dock inte fadern gå med på, utan han vill då ta hela saken till tinget.
För att lyckas på tinget är det, i synnerhet om man är en enkel man, oerhört viktigt att ha stöd av mäktigare folk. Einars far rider nu omkring och försöker samla folk som kan tänka sig att stödja hans sak. De flesta tycker att han gjorde illa, som inte antog Hravnkels anbud om gottgörelse, men det slutar ändå, med att den mäktige Hrvankel ställs inför tinget och dömes fredlös.
Strax därefter rider Einars släktingar hem till Hrvankel. De tillfångatar honom och åtta av hans män, sticker med knivar hål genom deras hälsenor, drar rep därigenom och hänger upp dem på en stång. Hrvankel får sedan två val: antingen att mista livet, eller att lämna trakten och endast få med sig så mycket saker, som Einars släktingar själva bestämmer. Han väljer livet och lämnar sin gård.
När han sedan får veta, att Einars släktingar bränt ner hans gudahus och dödat hans älskade häst, säger han:
"Att tro på gudarna, det är bara dårskap"Och sagan berättar att han därefter aldrig mer skulle tro på dem och att han aldrig mer skulle blota.
Men Hrvankel satt inte blott och inväntade döddagar på sin nya gård. Han samlade återigen ihop en stor rikedom och blev återigen en mäktig man.
Efter några år dyker en släkting till Einar upp, som i flera år varit utomlands. Hrvankel får veta detta, och med några förtrogna genskjuter han den vittbefarne och dräper honom.
Hravnkel lyckas så vrida lyckan till sig igen, och överfaller sin egen förra gård, där Einars släktingar nu håller till. Han tillfångatar släktens ledare, och tvingar honom att lämna ifrån sig hövdingadömet och egendomen.
Och mot slutet av sagan konstateras det:
"Hravnkel satt på sin gård och behöll sitt anseende och sin makt i många år. Han dog i sotsäng, och hans hög är i Hravnkelsdalen, öster om Adalbol. Bredvid honom i högen lades många dyrbarheter, alla hans härkläder och hans goda spjut."Det är väl något oklart vad vi ska dra för sensmoral ur detta. Men en underhållande berättelse är det hursomhelst — och vi kan också notera, att det inte nödvändigtvis finns några för alla lika goda slut i isländska sagor.
* * *
Det är en mycket dynamisk period som sagorna utspelar sig i: det stora religionsskiftet står för dörren, eller har nyss inträffat.
Religionsskiftet förefaller emellertid inte bekymra gestalterna i sagorna nämnvärt. Kanske beror detta, på att sagorna skrevs ner i kristen tid, och religionsskiftet var då ett fullbordat faktum. Eller speglar det kanske helt enkelt, att folk i allmänhet inte brydde sig särskilt mycket om huruvida de blotade till Frej, eller tillbad den nye guden.
Sagorna i fjärde delen av Isländska sagor ger hursomhelst inte mycket utrymme åt religionen som sådan. Ett lysande undantag är stycket i Hravnkels saga, där denne efter de bekymmer han hamnat i avsäger sig alla gudar, utan att för den sakens skull sagan säger något om att han skulle ha blivit kristen. Här har vi kanske norrönt områdes första litterära belägg för existensen av en ateist!
De isländska sagorna – oavsett förankring i den faktiska historien – ger oss möjlighet att lite ana konturerna av vår dunkla och dimmiga nordiska historia. Det gör dem intressanta också ur ett rent källkritiskt perspektiv.
Men vi får för den sakens skull inte glömma, att de är spännande historier, helt enkelt, förmedlade med svårefterhärmlig och mycket effektfull litterär stil: knapphetens och karghetens estetik.
– – –
Isländska sagor (del IV), Hjalmar Alving (övers.), Gidlunds 1945, omtryck Fingraf Tryckeri, Södertälje 1998. ISBN: 91-7844-281-8. 323 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar