Bokrecension: Pingstbruden | Tage Aurell

Pingstbruden är en novellsamling av Tage Aurell (1895–1976).

* * *

Tage Aurell blev inte känd för monumentala romaner med prunkande blomsterspråk. Han är den typen av ideals raka motsats. Hans texter är laddade. Varje ord passar in i de korta texterna som ett stenblock i en liten medeltidskyrka.

Texterna är fulla av antydningar, och berättelserna som helhet fungerar som pussel: man lägger bit för bit allteftersom man läser stycke efter stycke, och först när man nått slutet ser man hela bilden, hela sammanhanget.

Tills alldeles nyligen var Tage Aurell i princip okänd för mig, förutom att jag kände till att hans stil var ordknapp. I dag är jag beredd att sätta honom i mitt personliga författarpantheon. För där hör han hemma. Han är nämligen en stilist av Guds nåde, som drivit ordknappheten och meningsladdningen av varje mening så långt det rimligen förmås göras, utan att för den sakens skull bli dunkel.

* * *

Samtliga de texter som ingår i samlingen Pingstbruden gör på mig ett liknande intryck som när jag hör Gammal fäbodpsalm på orgel: det är en dyster, kanske rentav tragisk, begravningsstämning över dem. Det är inga muntra historier Aurell här har komponerat.

Dessutom känns de nästan frigjorda från tiden. De är väl tänkta att utspela sig i samtiden — samlingen gavs ut 1952 — men kargheten gör att de lika gärna kunde tagit plats på 1800-talet, intill dess att ett par glasögon eller en bil bryter illusionen och för läsaren till rätt kontext.

Pingstbruden består av fem noveller, nämligen titelnovellen, "Levande livet", "Till och från Högåsen", "Jeriko ros" och "Sommarspel". Alla texterna är mycket kraftfulla, som hämtade de sin tyngd direkt ur de värmländska skogarnas sten, skog och mylla. Men ett särskilt intryck gör just "Pingstbruden", som långsamt men obevekligt skildrar en ung kvinnas insjuknande efter en danskväll i alltför kyligt väder, ända fram till och förbi hennes begravning.

Det inte ofta jag känner, omedelbart efter att ha läst ut en bok, att nu vill jag läsa den igen. Tage Aurells Pingstbruden är dock en av dessa sällsynta böcker. Den bjöd på en sällsynt stark läsupplevelse.
– – –
Pingstbruden, Tage Aurell, Albert Bonniers förlag 1952. 203 sidor.