Bokrecension: Asar, vaner och vidunder | Åke Ohlmarks

"Tor och berget", J. C. Dollman.
Tor i samspråk med jätten Utgårda-Loke

Asar, vaner och vidunder: Den fornnordiska gudavärlden — saga, tro och myt är skriven av religionshistorikern och översättaren Åke Ohlmarks (1911–1984).

* * *

Man kan nog säga, att Asar, vaner och vidunder är ett försök att på ett tillgängligt men uttömmande sätt beskriva den fornnordiska mytvärlden: dess gudsläkter och världar, dess monster och berättelser. Och dess historia.

Som källor tar Ohlmarks kort sagt allt relevant källmaterial som går att komma över: givetvis den äldre Eddan, med dess mytologiska sånger och hjältekväden, men i stor utsträckning Snorre Sturlasons yngre Edda, vari finns en enorm mängd stoff om mytologin, såsom Snorre försökte förklara och förstå den.

Dessutom använder Ohlmarks utomeddiska kväden som bevarats, hela eller i fragment, och givetvis de isländska sagorna, som ju även olika utsträckning utspelar sig utanför Norden.

* * *

I Asar, vaner och vidunder möter vi alltså i stort sett hela den Nordiska mytologin i dessa väsentliga delar. De flesta myter är återberättade, liksom också stora delar av Snorres kommentarer till dem. Citaten från Snorre sträcker sig emellanåt över flera sidor.

Jag vill mena, att om man läst Asar, vaner och vidunder, så har man fått en mycket god orientering i hur den fornnordiska religiositeten och föreställningsvärlden tedde sig.

* * *

Det är viktigt att minnas, att den gamla mytologin i stor utsträckning inte kodifierades förrän i kristen tid. Innan dess var den muntlig. Det har underlättat dess dynamiska tendens: olika gudar har under olika tider varit olika viktiga, och i den stora gudomsskaran med dess emellanåt mycket komplicerade släktband ser vi hur egenskaper och attribut överlappar varandra. Liksom man i olika myter ser, hur olika traditioner helt enkelt lagt sig på varandra.

Så menar, som exempel, Ohlmarks att man i undergångsskildringen i den profetiska Völuspa i d.ä. Eddan i själva verket kan ana två olika myter: en hur världen går under efter en alldeles särdeles lång och hård vinter, och en där världen går under efter slaget mellan gudamakterna och kaosmakterna, varefter jorden bränns i eld.

Resultatet av dessa varandra överflyglande traditioner, är att nu båda motiven finns med i samma berättelse: först skall vintern komma, sedan striden och undergången.

* * *

En egenhet som Ohlmarks har, är att han kan ta till ganska vidlyftiga förklaringsmodeller när han försöker spåra gudarnas och myternas historia bakåt i tiden.

Emellanåt upplever jag dessa hypoteser som ansträngda, eller i vilket fall vilande på ytterst tunn grund, rent källkritiskt. När Ohlmarks talar om egyptiska myters relation till nordiska drar åtminstone jag åt mig öronen och funderar på vad som är rimligast: att mytmotiv bevarats sedan en samindoeuropeisk tid, eller att liknande myter på ett naturligt sätt uppstått oberoende av varandra.

* * *

Boken är uppbyggd på så sätt, att Ohlmarks i varje kapitel tar upp antingen en gud eller en typ av gudar. Således har Oden ett kapitel, Tor har ett, Njord har ett — och så vidare. I åtminstone kapitlen om de större gudarna,  försöker han spåra gudomens historia bakåt i tiden: när guden växte fram, och dess mytologiska förhistoria. Det är i regel här man hittar det mer rejäla hypotesbyggandet.

Vi kan titta lite närmare på Ohlmarks utredning kring guden Tor.

Ohlmarks driver sin tes mycket hårt, att föreställningen att Tor skulle varit en åskgud rimligen är falsk.

Detta belägger han med en mängd etymologiska och språkliga exempel. Ohlmarks anför, att det endast på en plats i de norröna källorna talas om Tor på så vis, att man kan tyda det om han hade särskilt med åskan och blixtar att göra. Ohlmarks menar dock, att detta ställe i beskrivningen av Tors kamp mot jätten Hrungner, blott är att anse som en metaforisk dramatisering av torshammarens verk.

Ohlmarks skriver:

"Ju äldre och bättre våra källor blir, ju närmare hedendomen de står, desto mer träder den rena åskgudskaraktären tillbaka för ett komplex av andra mytiska drag."

Likaså menar Ohlmarks, att föreställningen om att Tor dras av bockar är — i stor utsträckning — felaktig. Det torde snarare, menar han, ha rört sig om mindre hästar, av sådant slag som man icke red på, utan drog vagn efter. Hammaren är vidare inte en hammare av slaget man snickrar med, utan en stridsyxa, alltså ett slags kastvapen.

Sammanfattningsvis vill Ohlmarks leda i bevis, att de ursprungliga traditionerna om Tor är mycket gamla.

Detta till skillnad från traditionerna om Oden, som är förhållandevis unga, i synnerhet föreställningarna om Oden som en typ av allhärskare. Ohlmarks menar, att det är sannolikt, att Torsgestalten (*Thunaraz på urgermanska) stammar redan från den tid då indoeuropeerna tog sig uppåt Norden i form av båtyxefolket, omkring 2000 år f.Kr.

Tors kamp mot jättarna tyder då Ohlmarks, som en mytgestaltning av båtyxefolkets kamp mot det äldre folket som redan var på plats: stenkammargravbönderna. Därefter går Ohlmarks in på att detalj söka paralleller mellan det man vet om båtyxefolket och traditionerna om Tor. Till exempel ser Ohlmarks i själva båtyxan en direkt parallell till Tors egen hammare.

* * *

Asar, vaner och vidunder är inte en systematisering av den fornnordiska mytologin. Ohlmarks själv gör indirekt en poäng av att boken inte är det.

Det går nämligen inte att systematisera de gamla nordmännens föreställningsvärld; de fragment av den som bevarats till våra tider spretar åt olika håll och motsäger varandra.

Redan Snorre Sturlasson försökte systematisera, men i sitt val av en läsning, tvingades han således välja bort en annan, motsägande läsning. Att systematisera den fornnordiska mytologin är således inte möjligt, utan man får betrakta den som den är: en samling myter och traditioner som under hundratals och kanske tusentals år påverkat varandra, förändrats och muterats i kontakten med andra kulturer.

Eftersom traditionerna inte skrevs ner förrän i sen tid, hade myterna friheten att utvecklas och invecklas; det fanns inget annat att hålla sig efter, än de äldre traditionerna och riterna, som förmedlades genom ord och nog handling. Och det är fantastiskt spännande!
– – –
Asar, vaner och vidunder: Den fornnordiska gudavärlden — saga, tro och myt, Åke Ohlmarks, Bonniers 1963. 304 sidor.