Bokrecension: Spåren av kungens män | Maja Hagerman

Spåren av kungens män: Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid är skriven av vetenskapsjournalisten Maja Hagerman (f. 1960). Boken blev belönad med Augustpriset för faktaböcker 1996.

* * *

Spåren av kungens män är en brett upplagd historisk exposé över tiden då Sverige bildades som rike, hedendomen fördrevs och kristendomen stadfästes som landets religion.

Anslaget är populärvetenskapligt, vilket gör texten mer tillgänglig än vad dylika genomgångar brukar vara — i synnerhet när det gäller en så oerhört omdebatterad tidsperiod som här undersöks: tiden omkring och närmast efter det första tusenårsskiftet.

Av Hagermans bok får vi en bild av hur ett stort geografiskt område, uppdelat främst i västgötar, svear och östgötar, forceras samman till kärnan av det som skulle komma att bli Sverige.

Denna process sker med hjälp av kontinentala symboler och inte minst den kontinentala religionen: kristendomen. Med hjälp av kristendomens maktstrukturer kan konungar med tiden utses och få sina kröningar bekransade med gudomlig auktoritet.

Från ett sammanhang, där de första konungsliga gestalterna kunde tillsättas likväl som vräkas av folket, blev det en sak för kyrkan att bekräfta en ny konung, likväl som att avsätta honom genom bannlysning.

Det går således inte att separera den världsliga makten från dess nära allierade — den andliga makten i form av den katolska kyrkan.

* * *

Man vet inte mycket om svensk historia mellan åren 1000 och 1200. Källorna är få. Ännu har de skriftliga dokumenten inte blivit vanliga. Därför blir också utrymmet för antaganden och hypoteser större.

Det gör utforskandet av perioden både spännande och vanskligt, och man får ta arkeologiska fynd och utländska utvecklingar i samma kulturella tidsfas till hjälp för att skapa sig en bild av hur det rimligen kan ha varit och sett ut här.

Likväl har vi handfasta och ovedersägliga historiska fakta att basera teorierna på. Vi kan se hur städerna börjar växa fram: sällan naturligt, oftare anlagda. Kyrkor springer upp i centralbygderna i närmast obegriplig omfattning. Härskare börjar pröva sig på myntprägling för att få igång en penningekonomi.

Komplexiteten i den tidiga svenska medeltidens historia gör därför området nästan omöjligt att förhålla sig till för en lekman. Hagerman ger en gedigen orientering för den som är intresserad av detta vanskliga forskningsfält. Sina läsefrukter har hon systematiserat och satt i relation till varandra. Och resultatet är just denna bok.

* * *

Det som griper mig mest i hela boken är dock något som läsaren möter mycket tidigt i skildringen. Det är i bokens första avdelning, "En värld tusen år yngre än vår", när hon under rubriken "Genom skogen" målar en mycket stark bild av skogens betydelse för gemene man — för tusen år sedan.

Hon berättar målande, om hur en människa då inte hade några kartor. Inte anade några städer — för sådana fanns inte — och knappt såg några vägar mellan by och by, blott stigar. Hon beskriver hur de små gårdarna är svåra att få syn på: de har gräs på taken och är låga.

Det tog tid att färdas landvägen, genom de oländiga skogarna. Hon beskriver, hur det tog fem dygn att resa med båt från Skåne till Mälaren. Skulle man försöka sig på landvägen, kunde det ta en månad. Än i dag ser vi resterna av dessa gamla skogsgenomkorsande stigar. Vi kallar dem hålvägar. Vanligen ligger de halvt glömda ute i skogarna, som diken nedtrampade av tusentals fötter och hovar.

Skogen framstår som — och var — det stora Okända, men också ett outtömligt förråd av virke, bär, bränsle, svamp... "Skogen är den horisont som omringar, skyddar och isolerar människornas värld", skriver Hagerman.

Och in i bilden kommer då osökt Yggdrasil, världsträdet i den nordiska mytologin... Det får en parallell i vanan att på enskilda gårdar ha ett eget vårdträd, vars öden kunde sättas i relation till gårdens öden.

De sidor som behandlar skogens betydelse för den nordiska, tidiga medeltidsmänniskan är superbt författade.

* * *

Jag är inte tillräckligt inläst på området "Sveriges kristnande" för att kunna ha en kvalificerad uppfattning om Hagermans vederhäftighet i sin skildring av detta det svenska rikets spädbarnstid. Mitt intressefokus ligger strax före den tidsperiod som är huvudämnet för Spåren av kungens män. Men jag uppfattar boken som en god populärvetenskaplig grundkurs i det allmänna forskningsläget vad gäller denna del av Sveriges historia.
– – –
Spåren av kungens män: Om när Sverige blev ett kristet rike i skiftet mellan vikingatid och medeltid, Maja Hagerman, Rabén Prisma 1997. ISBN: 91-518-2927-4. 435 sidor.