* * *
Den fornisländska poesin är många gånger mycket dunkel. När den träder oss till mötes i eddakvädena och i olika diktverk av skalder är den hårt formbunden och många gånger överlastad av kenningar — dessa den fornnordiska litteraturens särskilda form av metaforer.
Det gör poesin många gånger otillgänglig utan tillräckliga bakgrundskunskaper. En hel del sådan nödvändig kunskap skänker Hallberg läsaren i Den fornisländska poesien.
Boken är en kronologisk genomgång av fornnordisk dikt, från de verk vi hittar i Eddan, och vidare fram via skaldediktning en bit in i kristen tid. Därpå följer en skiss över poesin såsom den levt vidare ända in i den tid då boken kom till.
* * *
Eddadikterna är i regel anonyma, skriver Hallberg, och rör sig nästan uteslutande med motiv ur fornnordisk mytologi och hjälteberättelser. Skaldedikterna, som vi möter i diverse sagor och krönikor är å andra sidan ofta mer kontextbunden, och kan till exempel utgöra ett hyllningskväde till någon hövding eller konung. Men i båda fallen är dessa rebusartade kenningar ofta närvarande i någon grad.
Ett annat typiskt drag i fornnordisk dikt är alliteration och inrim. Slutrim, såsom vi känner dem, är något i princip okänt: de framstod sannolikt som en relativt torftig diktteknik för de nordiska skalderna med deras betoning på hela textens bundenhet i just alliterationer och inrim.
Ett av de äldsta exemplen på denna förkärlek för alliterationer finner vi på ett guldhorn, som sannolikt tillverkades nån gång i början på 400-talet, och som hittades på Sönderjylland. Hallberg citerar inskriften på detta horn (här med några diakritiska tecken uteslutna):
"ek HlewagastiR holtijaR horna tawiðo"vilket skall uttydas:
"jag Hlégestr från Holt förfärdigade hornet"
* * *
Kenningarna är många. Några exempel som Hallberg ger är de följande: "sköldens troll" är svärdet, "båtskjulens häst" är båten, "blodets svan" är korpen. Hallberg konstaterar att denna metaforteknik redan finns på plats "i de äldsta prov på skaldepoesi som hittats" i norröna sammanhang.
* * *
Jag ska dröja lite vid Hallbergs undersökning av eddakvädena. Just för att jag tycker att dessa är särskilt intressanta. Värt att notera då, är att med Eddan här avses "den äldre Eddan" eller "den poetiska Eddan", inte Snorris Edda.
Vår kännedom om eddakvädena stammar till största delen från en handskrift från slutet av 1200-talet, som brukar kallas Codex Regius. Man har kunnat konstatera, att handskriften i själva verket är en avskrift av ett äldre original.
Vem som en gång samlade de gamla muntligt traderade dikterna i denna samling är dock okänt. Ett antal blad saknas i Codex Regius, men bland annat genom citat i Snorris Edda har det försvunna materialet någorlunda kunnat rekonstrueras, åtminstone till konturerna.
En ständig stridsfråga har varit, hur gamla dikterna är. Nå, Hallberg visar, att dikterna sinsemellan är av mycket olika ålder. Vissa sannolikt inte mycket äldre än den tid vari de nedtecknades, och andra betydligt äldre: vissa innehåller, som han säger, "reflexer" från folkvandringstiden — så är gestalten Atle i Eddans hjältedikter en reflex just av Attila. Men själva de färdiga dikterna som sådana har tillkommit senare:
"Numera är forskarna i stort sett ense om att eddadikternas tillkomst sträcker sig över en avsevärd tidrymd, kanske från omkring 800 till 1300."Man gör ett fatalt misstag, om man menar att Eddan skulle varit en slags motsvarighet till de kristnas bibel; det finns inga kanoniserade dikter, bara en något spretig flora av olika texter. Därför är det givetvis helt på sin plats, att man numera till de dikter som samlades i Codex Regius för andra eddaliknande dikter, som hör hemma där, såsom Balders drömmar eller Rigstula.
Eddan är indelad i två huvuddelar. Den första är av utpräglat mytologiskt slag: det är berättelser om gudar och deras förehavanden som presenteras, och det kosmologiska perspektivet. Hallberg menar att denna del är utpräglat nordisk till sin karaktär.
Den andra delen består av hjältekväden. Dessa finner sina motsvarigheter i andra germanska områden. Det finns således beröringspunkter mellan Eddadiktningens hjältekväden och kung Arthur-legenden, och i än större grad med Nibelungenlied, som en viss Wagner gjorde opera av.
* * *
I stor utsträckning består Peter Hallbergs framställning av litterära analyser, stundom ganska tekniska sådana med åtskilliga åskådliga exempel, av de enskilda kvädena som har bevarats. Till synes obegripliga verser låser han upp, och med imponerande kunskap ger han sina tolkningar till dessa textstycken.
Överlastade metaforer är något som jag i vanliga fall vänder mig starkt emot. Men Hallberg går till rätta med läsare som har denna uppfattning, eftersom det vore helt anakronistiskt att anlägga våra smakideal på dikt som är tusen år gammal, och följer helt andra regler och hade helt andra andra förutsättningar än den dikt som skrivs i dag.
Och för min del: det som gör att min fascination inför kvädena kvarstår, trots de överlastade kenningarnas mystik, är den kontakt texterna sätter mig i, med en kultur som sedan länge är borta, tillsammans med den mytologi, som man behöver vara hemtam i för att få ut så mycket som möjligt av kvädena. Peter Hallberg gjorde därför genom sin bok alla läsare av fornnordisk dikt en stor tjänst. Genom hans försorg förstår läsaren mycket mer av vad de gamla skalderna en gång ville uttrycka.
– – –
Den fornisländska poesien, Peter Hallberg, Norstedts Akademiska Förlag 2005. ISBN: 91-7297-598-9. 200 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar