Bokrecension: Skillingtryck; Vice pastor | Tage Aurell

Novellerna Skillingtryck och Vice pastor är skrivna av Tage Aurell (1895–1976), och först utgivna 1943 respektive 1946, men utgavs av Bonniers i en volym 1960, när man i fyra band samlade Aurells skrifter. Det är volymen från 1960 som jag har läst.

* * *

Tage Aurell har sprungit upp som en klar morgonstjärna på min litterära himmel på kort tid. Som jag redan skrivit om i recensionen av Pingstbruden kände jag intill ganska nyss knappt till honom, mer än möjligen till namnet. Nu är jag förtrollad av hans karga men till brädden meningsfyllda prosa.

Aurell förmår att väcka känslor med sitt berättande. Jag fängslas rentav. Läsandet stannar inte bara vid ett intresse för vad som händer, utan går vidare till en känslomässig reaktion. De dystra människoödena, de tragiska scenerna som utspelas gör också mig som läsare dyster till sinnes. Det är en sjuhelsickes bedrift, att så nå fram genom texten man skriver.

* * *

Skillingtryck handlar om en alienerad karl, som äger en rakstuga. Hans hustru har stuckit ifrån honom med deras son, efter att han behandlat henne illa; hon bor nu hos sina föräldrar. Paul, som mannen heter, hålls på fötterna genom sin moders ekonomiska bidrag.

Som läsare fastnar han vid hans utanförskap, hans oförmåga att vara en del av den värld han lever i, som uttrycks dels genom hans självmordsfantasier, men också genom det förtvivlade dåd han tar till för att vinna sin familj åter.

* * *

Vice pastor är en kortare novell, men väl så kraftfull — om inte än mer kraftfull — än den föregående. Berättare är där en präst, komminister skulle vi väl säga i dag. En kommunistisk ung man från pappersbruket hängt sig. Och nu står sed och tradition mot barmhärtighet.

En självmördare fick nämligen inte ha sin begravningsgudstjänst inne i själva kyrkobyggnaden. Men modern tar det som självklart att hennes snälle son med heder skulle vigas till gravens vila, liksom också hans kamrater.

Men kyrkvärd och kyrkväktare ivrar för traditionen: att en dylik person icke får tas in i kyrkan och så ohelga den: begravningen skall äga rum ute på kyrkogården, menar de, och de flesta av prästens kollegor därtill. Ja, kyrkvärden minns till och med, att i hans tidiga barndom bars självmördare inte in genom porten i kyrkmuren, utan över själva muren.

Vi får så följa prästens vånda. Hur han själv egentligen menar att begravning direkt på kyrkogården är det rätta, men hur han inte heller finner rätt ord för att förklara detta för den sörjande modern. Och hur dagen för begravningen kommer allt närmare, intill dess att den till sist infunnit sig, och prästen måste fatta sitt slutgiltiga beslut. Ett beslut som han tänker sig få svara för inför herren Gud själv.

Givetvis blir denna novell också ett slags minnesord över de olyckliga själar som förvägrades hedersam begravning under den kristna eran, eftersom de valt att avsluta ett liv de inte orkade med: hur de vanhedrades till och med efter att de begått vad kyrkan ansåg vara ett brott, ett mord, ett brytande mot det femte budordet: Du skall icke dräpa.

* * *

Det är inte lätt att läsa Tage Aurell. Inte för att prosan är svår eller omständlig. Tvärtom. Den är mycket enkel till det yttre. Likväl är den som en liten växt, som sträcker klara bladen mot skyn, men sträcker djupa rötter ner i myllan. Och där nere vindlar de omkring, går i riktningar man inte trott, hämtar näring ur det allra svartaste svarta.

Man kan nog inte läsa Aurell och ge sig tid att låta texterna påverka sig själv, utan att skakas i sitt inre.
– – –
Skillingtryck; Vice pastor, Tage Aurell, Bonniers 1960. 118 sidor.