Det snopna i att lägga ifrån sig en bok innan den är utläst

Det känns alltid lite snopet att lägga ifrån sig en bok innan den är utläst. Men jag har ändå inga hangups när det gäller sådant: en bok som gör mig less, som jag retar mig på, eller som inte ger något igen, lägger jag gärna ifrån mig. Fastän det känns lite snopet.

I dag gjorde jag det igen. Den här gången rörde det sig om en något äldre facklitterär bok i ett ämne som jag är någorlunda bevandrad i. Och den annars välrenommerade författaren gör sådana makalösa hypotetiska skutt i resonemangen, att det till sist underminerade hela framställningen — och jag tröttnade.

Sånt här händer ibland.

Nåt liknande hände för någon månad sedan. Då läste jag en annan facklitterär bok, också då i ett ämne som jag är någorlunda bekant med. Och jag lyckades lokalisera tre, fyra sakfel på lika många sidor. Då fick de kvarstående hundratals sidorna helt enkelt vara. Förtroendet för framställningen var underminerat också där.

* * *

Jag läser av två skäl — för njutningen och för att öka på min bildning. Om jag inte får ut någotdera av det i tillräcklig grad, så får det vara. En skönlitterär bok som är träig kan jag möjligen tvinga mig igenom, om det är så att jag bedömer att bildningsvärdet är tillräckligt högt. Och även om bildningsvärdet är lika med noll, kan en synnerligen njutbar bok vara mer än värd att läsa.

Men det blir givetvis alltid en avvägning. Vare sig det nu gäller fack- eller skönlitteratur.

När tiden är begränsad, och böckerna är oräkneliga, får man ta sig friheten att välja och vraka.