Torsvisan: "Här må nu vara en fanners brud, som ej kan blifva full!"

Thor återfår hammaren, Mårten Eskil Winge

"Torsvisan" — eller "Hammarhämtningen" — kan vara den äldsta skandinaviska folksången som finns bevarad. Ebbe Schön beskriver visan som en sentida isländsk omdiktning av eddakvädet Trymskvida, och berättar att den nedtecknats här i Sverige från 1600-talet ända fram till 1800-talet. Det är alltså fråga om eddadiktning vars innehåll omstöpts och överlevt genom den kristna eran.

Det äger sitt intresse, att se hur ett fornnordiskt kväde överlevt till folksångens genre, långt in i kristen tid. Och likväl bevarat sin mycket hedniska stomme.

Trymskvidas kärna är ju, att Tor märker att hans hammare blivit stulen. Det visar sig att jätten Trym varit framme, och han vägrar lämna den åter om inte Freja gifter sig med honom. Tor klär då ut sig till brud för att föreställa Freja inför jätten, lurar denne med hjälp av Loke, får hammaren tillbaka och slår ihjäl brudgummen. Texten i sin helhet finns hos Projekt Runeberg.

I folkvisan känner vi lätt igen oss, om vi är bekanta med Trymskvida. Tor har blivit "Thorkarl", Loke har blivit "Loke Lewe", Trym har blivit "Trolltram" och Freja har blivit "Fröjenborg".

Jag återger visan nedan, i Adolf Iwar Arwidssons (1791-1858) redigering av texten, såsom den finns nedtecknad i första bandet av hans Svenska fornsånger (1834), samt därifrån återgiven hos webbresursen Heimskringla och hos Projekt Runeberg.

* * *

1.
Thorkarl sitter i sina säte, rimmar om sin verld:
"Trolltram har min guldhammar stulit, det var en usel färd."  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.  

2.
"Hör du Loke Lewe legodrängen min,
"Du skall flyga allt landet omkring, och leta upp hammaren min."  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.  

3.
Det var Loke Lewe, han låt sig göra guldvingar,
Flyger han i Trolltrams gård, Trolltram stod och smidde.  

Thorer tämjer m. m.  

4.
"Hör du gamle Trolletram, vad jag säger dig,
"Har du Thorkarls hammar tagit, dölj det ej för mig." -  

5.
"Thorkarls hammar har jag tagit, jag döljer honom ej ett ord;
"Femton famnar och fyratio ligger han under jord."  

6.
"Säg nu Thorkarl svar igen, han skall alldrig hammarn få,
"Förr än jag får jungfru Fröjenborg, den väna solen då." -  

7.
"Trolltram sänder dig svar igen, du kan ej hammarn få,
"Förr än han får jungfru Fröjenborg, den väna solen då. -  

8.
Det var väna Fröjenborg, hon blev så illa därvid,
Det sprack av var finger bloden ut, och rann på jorden ned.  

9.
"Hör du käre syster min, vad jag säger dig,
"Huru mycket guld ger du mig, att jag blir brud för dig?"  

10.
Det var Thorkarl sjelver, han låt bröllopskläder skära,
Reser så till Trolltrams gård, der han skulle brud vara.  

11.
"Hör du gamle Trolletram, om här skall bröllop stå,
"Så kasta de små bägare bort, bär in med ämbar och så."  

12.
Det var gamle Trolletram, han var henne intet huld:
"Här må nu vara en fanners brud, som ej kan blifva full!"  

13.
Svarade Locke Lewe, han mente vinna pris:
"Hon har ej ätit i fjorton dagar, så har hon längtat hit."  

14.
Det var gamle Trolletram, han gladdes vid det ord;
Snart kom Thorkarls hammar fram, och lades på brudebord.  

15.
Femton voro de små trollen, som buro den hammarn in,
Bruden tar honom i ena hand, och sticker under sitt skinn.  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.  

16.
Så snart hon den hammarn fick, börjar hon gå omkring,
Femton troll och fyratio så lägger hon i en ring.  

Thorer tämjer fålen sin i tömme.

* * *