Bokrecension: Döden som straff | Titti Fendin (red.)

Döden som straff: Glömda gravar på galgbacken rymmer, förutom förord och efterord, tre texter som alla handlar om avrättningar, med en begravningsplats för avrättade personer i Vadstena som nav och avstamp.

Redaktör för samlingen är Titti Fendin. Arkeologen Emma Karlsson, osteologen Caroline Arcini och historikern Annika Sandén har bidragit med avhandlingarna.

Boken utkom 2008 som nummer sju i serien Östergötland fakta, utgiven av Östergötlands länsmuseum.

* * *

År 2004 expanderade ett industriområde utanför Vadstena. Vid grävarbetet stötte man på skelettdelar. Den efterföljande arkeologiska undersökningen av en smal landremsa på platsen kunde med tiden berätta om kvarlevorna efter tjugofem där gravsatta människor, en av dem kvinna. Gravsättningarna hade ägt rum mellan åren 1400 och 1650.

Platsen var Galgebergsgärdet, numera Kvarnbacken, där det förr varit en avrättningsplats och begravningsplats för avrättade människor. Den arkeologiska undersökningen skulle komma att bli en av de mer omfattande utgrävningarna i Sverige vad gäller avrättningsplatser, för hur märkligt det än kan synas, är få av landets hundratals gamla galgbackar arkeologiskt undersökta.

* * *

Greppet att låta en arkeolog, en osteolog och en historiker tillsammans skriva boken som såväl i stor detalj berättar om de specifika fynden och i mer generell mening berättar om kontext och svenska avrättningar är mycket lyckat. De olika texterna stöder varandra, griper stundtals in i varandra, och skapar tillsammans en helhetsbild som bara är möjlig genom kombinationen av de olika vetenskapliga grenarna.

Det är omöjligt att inte fascineras av de sammanhang och de fakta som presenteras. Det gäller allt från hur man ser på ett skelett om det blivit halshugget, till hur kropparna placerats i sina gravar. Ja, från hur en hängning rent konkret genomfördes, till hur enskilda levnadsöden gestaltade sig vid samma tid, baserat på Vadstena stads protokoll från rådstugurätten.

Och de flesta av de döda på Galgebergsgärdet synes ha blivit hängda. Hängning genom strypning efterlämnar i regel inga skador på skelettet, men med tanke på platsen och omständigheterna, är det den naturligaste förklaringen.

Ett antal av de döda har uppenbarligen blivit halshuggna. En skalle har en järnkrok i sig, som använts för att fästa det avhuggna huvudet på en påle för allmän beskådan. Någon kropp bär spår av att ha blivit steglad.

En lämning av ett hål för en stor stolpe precis i närheten kan ha varit ett fundament till en galge, men kanske sannolikare, om jag förstår författarna rätt, ett fundament till en steglingsanläggning, det vill säga ett hjul fäst horisontellt i toppen av en hög stolpe, där den sönderbrutna kroppen fästes.

Men kropparna berättar inte bara om sin död. Skeletten indikerar också sådant som tidigare sjukdomar, skador, något om tänkbar vanlig föda, något om möjlig social status.

* * *

Döden som straff är mycket faktaspäckad och underbyggd av givande analyser, och det är lätt att helt fångas upp och bara pladdra på om allt det som finns att hämta i verket. Om man intresserar sig för dödens kulturhistoria skänker det ett välkommet kunskapstillskott.

Men boken ger också insikten att det finns oändligt mycket kvar att göra vad gäller undersökningar av spåren efter äldre tids rättskipning i landskapet. Det talas om att det i Sverige finns kanske omkring sexhundra avrättningsplatser; många glömda, andra inte. Det innebär att det sannolikt finns också gravplatser efter avrättade på ungefär lika många ställen, i allmänhet i närheten av platsen där de döda en gång miste sina liv.

Många av dessa platser låg en gång utanför städerna; när städerna expanderar riskerar dessa kulturhistoriskt värdefulla platser att för alltid försvinna, i värsta fall utan att någon arkeologisk undersökning genomförts.

* * *

Språket i Döden som straff är mycket gott. Trots det allvarliga ämnet döljer aldrig författarna det de förmedlar vare sig bakom strikt akademisk jargong eller för den delen alltför populariserat framställningssätt. Boken ska uppenbarligen vara tillgänglig för en bred allmänhet, men ger aldrig avkall på stringens.

Döden som straff är dessutom mycket välillustrerad. Sällan har jag läst en bok med så många bilder på skelett.

Men en liten reservation måste jag lägga in i detta sammanhanget. På en plats i boken finns en bild som sägs komma från en trettiotalsfilm om Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Bilden föreställer Anna på fängelsegården strax före att avrättningen ska ske. Bilden är dock inte från filmen. Det rör sig om ett smygtaget fotografi från själva händelsen, ett fotografi som förstärkts i efterhand av en konstnär.

* * *

I Sverige har det varit en ganska gles utgivning av böcker som behandlar avrättningar i svensk kontext. Det ger Döden som straff en än viktigare funktion vad gäller att sprida kunskap om hur det en gång gick till på platser runtomkring oss när rättvisa skulle utkrävas med rep, med yxor och med svärd. Ämnet är intressant i sig självt, men att boken dessutom är välskriven, pedagogisk och mycket väl sammanhållen höjer värdet än mer. Boken är uppenbarligen resultatet av en gott tvärvetenskapligt samarbete.
– – –
Döden som straff: Glömda gravar på galgbacken, Titti Fendin (red.), Östergötlands Länsmuseum 2008. ISBN: 978-9185908-70-7. 181 sidor.

Bokrecension: Karain och andra berättelser | Joseph Conrad

Karain och andra berättelser är en samling noveller av Joseph Conrad (1857-1924).

Novellerna har översatts av Vera och Stig Dahlstedt.

* * *

Urvalet av texter i Karain och andra berättelser verkar ha sammanställts särskilt för en svensk publik: de fem novellerna kommer ursprungligen från fyra olika engelska samlingar. Men de hålls samman av en röd tråd: en nautisk tråd. Alla novellerna anknyter nämligen på något vis till sjöfart.

”Tremolino” berättar om en besättnings flykt från ett tullfartyg.

”Karain: Ett minne” handlar om en hövding på en ö någonstans i Asien.

”En civilisations utpost” anknyter lätt till Mörkrets hjärta, genom att skildra en handelsutpost i Afrika som under ett halvår bemannas av två blaserade, nästan karikatyrartade män från England.

”Dubbelgångaren: En episod från kusten” handlar om en ung kapten som på sitt skepp räddar en simmande flykting från ett annat fartyg, där denne begått ett mord.

Och avslutningsvis har ”Kompanjonen” som huvudtema ett planerat försäkringsbedrägeri.

* * *

En av Conrads allra starkaste sidor är hans kraftfulla och exakta sätt att skissa fram de gestalter som befolkar hans noveller. De är konsekvent trovärdiga. Till och med de något karikatyrartade figurerna på handelsstationen i ”En civilisations utpost” känns trovärdiga. Den slyngelaktige besättningsmannen som förråder sina kolleger i ”Tremolino” förstår man. Och värmen i känslorna som kaptenen i ”Dubbelgångaren” hyser mot sin skyddsling ombord går inte att missa.

Personporträtten är alltså realistiska. Det är i allmänhet hela berättelserna också, fastän historierna ibland tangerar det övernaturliga. Men det antytt övernaturliga tar aldrig över; det finns alltid möjlighet att det som upplevs som övernaturligt är helt naturligt.

Exempel på detta möter vi i ”Dubbelgångaren”, där man någon gång funderar över huruvida mannen kaptenen räddat verkligen existerar, eller i ”Karain”, där hövdingen förföljs av sin döde kamrats röst.

Man skulle kunna säga att Conrad emellanåt leker med en känsla av att det i den realistiskt uppbyggda berättelsen även finns ett inslag av något som tangerar det naturligas gränser. Detta inslag genomströmmar en prosa som annars bemödar sig om sträng realism, kryddad med autentiska sjöfartsbegrepp som jag ofta knappt anar vad de syftar på.

* * *

En annan fin sak med Conrads prosa, är att den hos mig lyckas skapa en fiktiv upplevelse av nostalgi över en värld jag aldrig upplevt. Inte minst ”Karain” med sina målande landskapsbeskrivningar förmår skapa en sådan känsla.

Men Conrads prosa i sig är inte fjäderlätt. Den är tungt och målmedvetet vandrande. Den skuttar inte; den gör sig väg.

* * *

Den slags värld som Conrad berättar om i novellerna finns inte längre. Kolonialväldena har lämnat Asiens öar. Civilisationen sprider elektriskt ljus och bredbandsuppkopplingar där det på Conrads tid var människans kamp mot elementen i djup urskog eller på djupa vatten.

Ruffiga, egensinniga sjömän far kanske fortfarande på haven, men i större båtar, med striktare scheman och mer nitiskt organiserade än vad som var fallet kring förra sekelskiftet, då tiden gav utrymme åt än mer egensinnighet, än bestämdare kaptener, och då det fortfarande fanns obekanta stränder där inga människor från väst gjort strandhugg.

Det är denna senare värld som Conrad är en mästare på att ta med läsaren till.
– – –
Karain och andra berättelser, Joseph Conrad. Övers. Vera och Stig Dahlstedt. Forum 1954. 196 sidor.

Bokrecension: Germanerna | Tacitus

Germanerna (lat. De Origine et situ Germanorum), ofta kallad Germanica, skrevs av den romerske historikern Tacitus (c. 55- c. 120). Boken bör varit färdig omkring år 98.

Jag har läst texten i översättning och med kommentarer av Nils Edvard Hammarstedt (1861-1939).

* * *

Germanerna är en klassisk bok som många hört talas om, men nog färre har läst. Möjligen har den ett orättvist dåligt rykte, dessutom.

Men om vi nu anstränger oss för att bortse från hur boken har använts i nationalistiska och rasistiska sammanhang under de senaste två seklen, så får vår blick fritt synfält över nitton sekler, rakt ner i Tacitus värld, där han sitter och skriver på germanernas historia; germanerna, de folkslag som både fungerade som outtröttliga fiender till och goda handelspartners med romarna.

Tacitus förhåller sig till samtidens källor om germanernas sätt att leva; han har läst Caesars beskrivningar av dem, han har läst Plinius den äldres beskrivningar av dem, och han drar sig inte för att rätta dem vid behov.

Förmodligen hade Tacitus inte förstahandskunskap om de folkslag han skrev om, men ingenting hindrar att han frågat ut folk som haft direktkontakt med dem, eller rentav personer som själva kom från den germanska världen, norr om imperiet och öster om Rhen.

* * *

Germanerna är uppdelad i två huvuddelar.

Den första delen behandlar de germanska folkens allmänna seder, deras kultur, religion och annat sådant. Den andra delen behandlar mer specifikt särskilda folkslag som han räknar till den germanska gruppen.

Det är i denna senare avdelning vi med hög sannolikhet finner det första skriftliga belägget för existensen av svear, svioner kallade av Tacitus. En mängd andra folkslag paraderar också förbi i denna senare avdelning. En del av dem skulle långt senare skulle göra sin mer handgripliga entré på världshistoriens scen som utmanare av och konkurrenter med imperiet. Till dessa hör till exempel langobarderna.

* * *

Tacitus skildrar i viss utsträckning germanerna genom att kontrastera dem mot romarna själva. Det innebär inte att han vare sig förklarar de germanska halvvildarna vara ideal eller djävlar; beskrivningarna är påfallande nyktra och strama.

En kort sammanfattning av Tacitus beskrivning av germanernas gemensamma särdrag kan kanske vara på sin plats.

I allmänhet har de ”trotsiga blå ögon, rödgult hår”, de är storvuxna och klarar inte av värme, men är desto bättre på att stå ut med köld. De lever i ett land som i stor utsträckning är ”uppfyllt av vilda skogar eller avskräckande kärrmarker”. I strid bär de i första hand ett slags spjut.

De håller kvinnan i särskild aktning, och menar att de har en särskild siarförmåga. De frågar gärna kvinnorna om råd.

Germanerna är vidare inte främmande för människooffer, och firar sina gudstjänster utomhus, för de anser ”det icke förenligt med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar”. Istället försiggår kulten i lundar och på hult.

När de inte är på krigståg är germanerna i allmänhet begivna på lättja: de sover inpå dagen och äter. De bor inte i städer, och har gärna ordentligt med utrymme mellan bosättningarna. Äktenskapet hålls i helgd och det anses skamligt att avliva övertaliga barn. — Och i detta kan vi nog ana en polemisk stöt mot romersk sedvänja.

Särskilt utmärker germanerna sig genom sin stora gästfrihet. Trälar kan vara fria att liksom arrendelantbrukare sköta sin husbondes ägor. De döda kremeras och ”[e]n torvklädd kulle bildar gravvården”.

Om svionerna, som alltså med fog kan antas syfta på svearna, ”ute i själva oceanen” säger Tacitus vidare att de är mäktiga genom sin sjöfart, och att deras båtar inte har segel och både framtill och baktill är lämpliga för landning. Hos svionerna råder ett för Tacitus förhatligt envälde.

* * *

Det är naturligtvis ett grannlaga ting att förhålla sig till en text som denna. För en lekman är det nära nog omöjligt.

Tacitus presenterar germanerna ur romerskt perspektiv. När man numera talar om germaner, så talar man om en språkgrupp. För Tacitus var det en aning annorlunda. Han talar i första hand om en etnisk grupp av stammar och folkslag, som också i stor utsträckning talade liknande språk. — I dag ser man delvis annorlunda på ämnet, vilket visas av Tore Jansons intressanta bok Germanerna: Myten, historien, språken.

Men till läsarens hjälp finns i den upplaga av Germanerna som jag har läst översättaren Hammarstedts mycket fylliga kommentarer. De är gamla nu, men jag vågar ändå hävda att de bidrar mycket till förståelsen av texten, även om de naturligtvis måste läsas med viss försiktighet. Att Hammarstedt ibland undslipper sig rasbiologiska uttalanden får till exempel anses vara typiskt för hans egen tid.

* * *

Germanerna är en viktig källa till hur en lärd romare uppfattade germanerna under första århundradet av vår tideräkning. Vi har skäl att anta att Tacitus höll sig välunderrättad om det han skrev; det är inte fråga om dikt.

Tacitus gör en omfattande ansträngning att förklara för sina landsmän hur de germanska landen befolkades och hur befolkningen i landen tedde sig. Han rättar tidigare auktoriteter och nämner vid namn folkslag som först långt senare skulle komma att dra sig mot Roms portar.

Därför vågar vi också, om än med försiktighet, låta Tacitus skänka oss en skiss över hur den kultur faktiskt tedde sig som fanns i Skandinavien och norra Europa vid samma tid som den romerska kulturen stod på sin höjdpunkt i glans, förfining och härlighet.
– – –
Germanerna, Tacitus. Övers. N. E. Hammarstedt. Anda bearbetade upplagan. Hugo Gebers förlag 1921. 177 sidor.

Bokrecension: Tyfon | Joseph Conrad

Tyfon (eng. Typhoon) är en novell eller kortroman i äventyrsgenren skriven av Joseph Conrad (1857-1924). Boken utkom som följetong i Pall Mall Magazine 1902, och släpptes som bok samma år.

Jag har läst Tyfon i svensk översättning av Louis Renner (1884-1956).

* * *

Conrad vet vad han talar om, när han talar om livet till sjöss. Han gick själv till sjöss vid sjutton års ålder och förblev sjön trogen under sexton år. Conrad, polack av aristokratisk börd, kom att bli heltidsförfattare först sedan han gått i land på grund av ohälsa.

Med anledning av denna författarens bakgrund kan man veta, att när Conrad skriver om rullande skepp, om livet ombord och om nautiska ting, så är det inte fria fantasier, utan grundat i egen erfarenhet. Kanske är det detta som ger en bok som Tyfon sin särskilda nerv.

* * *

Tyfon är berättelsen om en storm. Icke en mild höststorm, utan en orkan, en tyfon, en storm som drabbar ångfartyget Nan-Shan som en ursinnig, personlig fiende när hon stävar fram under singalesiskt flagg vattnen utanför Kina mot Fu-chou (Fuzhou) med en last av diversegods och tvåhundra kinesiska arbetare på väg hem från olika kolonier.

Kaptenen, den fantasilöse och principfaste MacWhirr, med större tilltro till sin egen känsla och erfarenhet än böckernas lärdom om stormar, vägrar att försöka undvika den annalkande orkanen, på grund av den försening det skulle kunna innebära. Besättningen, bestående av en handfull engelsmän har bara att anpassa sig.

Stormen kommer att avslöja besättningens art. Den jovialiske Jukes, styrman ombord, ser nog vad som är på gång när vågorna börjar häva sig innan vinden tilltagit, men utför lojalt allt kaptenen befaller. Folket i maskinrummet betvingar kolet och metallen. Någon mister förståndet. Andra söker skydd. Och kineserna, instängda i lastutrymmet, börjar slåss om sina hopsparade silverdollar, sedan deras resekoffertar krossats och innehållet kastas hit och dit.

Och fartyget pinas, slås, bucklas. Barometern sjunker till rekordlåga nivåer. Allt dränks av bränningarna som översköljer däcket. Men när nästan alla ombord verkar ha dragit slutsatsen att drunkningsdöden är deras öde, bevarar kapten MacWhirr en förhoppning om att de kanske, kanske ändå skall ta sig igenom.

* * *

Tyfon är först och främst en äventyrsberättelse om människan mot naturen, maskinen mot klimatet. Conrad hinner dock också skickligt skissa fram aktörernas personlighetsdrag, från den sympatiske styrmannen till den direkt osympatiske båtsmannen, från den tillknäppte kaptenen till den järnhårt slitande chefsmaskinisten Rout.

Och denna skicklighet i att på det korta utrymmet ge en färgstark panoramabild stärker givetvis romanen, så att dess företräde inte enbart ligger i den mycket naturtrogna skildringen av tyfonen som drabbar fartyget, utan även i gestaltandet av stämningen och spänningarna ombord. Läsaren distraheras aldrig från det rullande skeppet, men heller inte från relationerna mellan människorna som finns därpå.
– – –

Tyfon, Joseph Conrad. Övers. Louis Renner. Forum 1973. ISBN: 91-37-05444-9. 88 sidor.

Bokrecension: Vatikanens källare | André Gide

Vatikanens källare (fr. Les caves du Vatican) är en roman av André Gide (1869-1951). Boken utgavs första gången 1914.

Jag har läst den i svensk översättning av Göran Schildt (1917-2009) och med suggestiva illustrationer av Christian Broutin (f. 1933).

* * *

Det är svårt att hitta nån egentlig huvudperson i Vatikanens källare. Istället är ett bedrägeri i centrum, och det är de handlingar som detta bedrägeri orsakar som är den röda tråden i romanen.

Bedrägeriet är av inte liten art; en begåvad skojare lurar i folk att den verklige påven tillfångatagits och hålls inlåst under Castel Sant'Angelo i Rom, medan en annan person bekläder dennes höga ämbete. Protos, bedragaren, menar att man i hemlighet förbereder ett lika hemligt korståg för att befria påven, men ett företag såsom det kräver stora mängder penningar. Och där har vi själva målet med bedrägeriet.

Men som ett spindelnäts trådar korsar varandra, knyts en mängd personer samman romanen igenom, mer eller mindre påverkade av bedrägeriet. Det tar nog runt en tredjedel av hela berättelsen innan man som överväldigad läsare fått någorlunda pejl på hur folk hänger ihop genom släktband och vänskapsband.

I väven återfinner man ynglingen Lafcadio, en äventyrligt lagd utomäktenskaplig son till en fransk greve, och dennes något träige halvbror greve Julius de Baraglioul, pretentiös författare som väntar på inval i franska akademien.

Och så har vi Julius svåger Anthime Armand-Dubios. Han presenteras som värkbruten fritänkande skribent och hädare, som emellertid omvänder sig till katolska tron efter en dröm där jungfru Maria uppenbarar sig varefter hans värk försvinner.

Och därtill kommer den godtrogne Fleurissoire, också svåger till Julius de Baraglioul, som i stor utsträckning på egen hand blir uppslukad av det öde han tror drabbat påven, och därmed dras in i intrigen.

Och så vidare. Än hit och än dit förs läsaren, allteftersom berättelsen blir alltmer komplicerad.

* * *

André Gide anlägger en berättarröst som då och då tillåter sig att direkt kommentera romanpersonernas öden och förehavanden. De bisarrerier dessa öden emellanåt innebär, skildras ibland inte utan ett visst humoristiskt anslag. På det hela stora blir Vatikanens källare något av en skröna med företrädesvis högborgerliga fransmän som aktörer.

Mest djup får möjligen Lafcadio, inte minst när han begår ett brott på impuls, och hans och omgivningens tankar kring det genomförda brottet. I detta blir romanen särskilt psykologiskt skarpsynt. Lafcadios personliga historia skänker också hans person ett särskilt djup, även om han inte framstår som vidare sympatisk.

Mindre trovärdig, men underhållande, är den omvände fritänkaren Anthime Armand-Dubios, som efter sin omvändelse mister sin inkomst, eftersom han bryter med frimurarna, som tydligen äger stor makt, men inte som utlovat kompenseras av katolska kyrkan. Armand-Dubios har dock förvandlats till ett slags asketiskt helgon och låter sådant icke nå honom. Det leds man åtminstone först till att tro.

* * *

Rent språkligt och berättartekniskt är Vatikanens källare naturligtvis utmärkt, åtminstone så långt jag kan bedöma utifrån översättningen. Men så är det ju också André Gide som har skrivit den. Fingertoppskänsla och en förmåga att hålla helheten samman utmärker hela romanen. Allt, hur ovidkommande det först kan verka, driver berättelsen antingen utmed dess huvudlinjer eller skänker fördjupning vad rör de olika personerna.

Kan man bara förlika sig med det rika persongalleriet som tar sin tid att bekanta sig med, utgör Vatikanens källare en ganska underhållande historia, som driver med både fromhet och godtrogenhet.
– – –
Vatikanens källare, André Gide. Övers. Göran Schildt. Illustrationer av Christian Broutin. Bokfrämjandet 1972. 211 sidor.

Bokrecension: Det åtalade föredraget om ’Gud’ | Viktor E. Lennstrand

Annons om föredraget ur Dagens Nyheter, fredagen den 29 mars 1889. Källa: KB.

Det åtalade Föredraget om ’Gud’ utkom från trycket år 1889. Det återger ett föredrag av fritänkaren Viktor E. Lennstrand (1861-1895), som han åtalades för.

Den nätta trycksaken kan laddas ner från Stockholmskällan, som även samlat andra dokument rörande Lennstrands verksamhet.

* * * 

Viktor Lennstrand hade växt upp i en mycket from, frireligiös miljö. Som student bröt han med sin tro och blev en aktivist i kampen mot religion och vidskepelse. Han kom att åtalas för sina föredrag sju gånger, och satt sammanlagt fängslad i fjorton månader.

Lennstrand dog bara 34 år gammal, och hade då vidgat sin verksamhet till det politiska fältet, där han återfanns bland socialdemokraterna.

* * *

Det åtalade Föredraget om 'Gud' kan i dag synas harmlöst. Men Lennstrands tid var en annan tid än vår tid. Samhället såg snett på fritänkare som ljudligt höjde sin röst mot de hävdvunna sanningarna, även om det inom kyrkan, som Lennstrand själv påpekar, redan skedde förändringar i riktning bort från dogmatik och mot en slags rationaliserad religiositet. Likväl samlade Lennstrand stora åhörarskaror.

I föredraget börjar Lennstrand med att teckna religionens allmänna historia. Den är av bekant slag. Människorna, menar han, såg i naturfenomenen på grund av sin okunskap kombinerat med sina försök att förstå först ett slags personliga makter. Dessa makter abstraherades sedan, fick åsikter och ansikten som speglade de troendes egna ideal, de tillbads och offrades till.

Ur polyteismen uppstod så småningom monoteismen. Vid det här laget har gudomsmakterna eller gudomsmakten stereotypiserats, förstelnats, och återspeglar i sina ideal en annan tids uppfattningar, och blir så ett hinder för den mänskliga utvecklingen. Människan utvecklas förbi sina gudar eller sin gud, så att säga. Lennstrand uttrycker det på följande vis:

”Den stereotyperade guden blir ett hinder i utvecklingen, —menniskan utvecklas, — han följer ej med, — han blir gammal och för liten för det nya slägtets längtan och hopp — och han dör omsider af ålderdomsvaghet.”

Med beklagande ser Lennberg hur de gamla antika gudarna i Rom och Grekland, när dessa miste sin kraft och förmåga att attrahera anhängare, inte tilläts evolvera till högre ideal, som bättre speglade folkets natur.

I stället slank kristendomen in i imperiet och gjorde sig till herre genom anhängarnas mängd, anhängare som i Rom först återfanns, menar han, bland de allra minst allmänt ansedda.

”Kristendomen blef missnöjets religion och den räknade sina första anhängare i Rom bland hvad samtida författare kallade slöddret, afskrapet.”

Kristendomen av i dag attackerar Lennstrand hårt i sitt föredrag. Han ser dess dogmatiska uppfattningar som barbariska, särskilt avseende blodsoffret som Gud krävde av sin egen son för att bli vänligt ställd gentemot människorna.

Lennstrand noterar dock, som sagt, att det bland stora delar av prästerskapet sker en rörelse bort från traditionellt kristna uppfattningar, så att dessa präster snarast använder sig av kristendomen för att presentera dagens ideal.

Kristendomen blir på så vis språkrör för något som tidigare varit densamma främmande. Dessa ”rationalistiska fritänkarprester”  vill ”rädda kristendomen genom att kalla nutidens meningar kristna.”

Man kan inte annat än att nicka instämmande till Lennstrands iakttagelse för över hundratjugo år sedan – åtminstone vad gäller den nuvarande svenska f.d. statskyrkan.

Föredragshållaren ser också en rent allmänt tilltagande sekularisering, för att använda vad som nu är ett modeord. Han uppfattar det som att folk inte längre tar religionen på samma allvar som förr, att förnuftet hos folk reser sig till protest. Han urskiljer ett nytt paradigm.

”Likasom det för 1800 år sedan gälde att kassera de många gudarna, derför att de ej voro tillräckliga att förklara händelserna och fenomenen; så gäller det i dag att kassera den kristne guden för att han lika litet kan vara verldens gud.”

Avslutningsvis menar Lennstrand att nu, när religionen inte längre kan fylla människornas behov, behöver människorna själva fylla dem. Det blir upp till människorna att vårda de sjuka, att höra bönerna, att ersätta hans kärlek med människokärlek, att ersätta guden med människan själv som agent i tillvaron.

* * *

Lennstrands synpunkter agerar inte dynamit längre; vår kultur och miljö har ändrats dramatiskt sedan han reste runt och förkunnade avfall från kristendomen och ådrog sig åtal på åtal. Få är de bland majoriteten medborgare som ens bryr sig nämnvärt om spörsmål som rör kristendomen. Lennstrands synpunkter är väl kända och säkert hållna av många av hans arvtagare i dag. Den kritik han riktade mot traditionell kristendom missar målet, när inte ens prästerna själva har de uppfattningar som Lennstrand en gång riktade kanonerna mot.

Men Lennstrand förutsåg utvecklingen, och beskriver hur han först ogillat den, eftersom han såg en oärlighet i den, men sen välkomnat den, eftersom prästerna då går samma ärenden som han själv, och har samma mål, det han kallar utilism.

Helhetsgreppet han tar bör dock fortfarande drabba, så länge kristna håller fast vid att de faktiskt tror på en Gud som äger någon som helst existens utanför den troendes egna föreställningsvärld. Där missar inte projektilerna, där kan de ännu skjuta i sank.

* * *

Föredraget och historien om det och om dess upphovsman är av stort intresse för den som vill veta mer om hur tillvaron tedde sig för öppna gudsförnekare i slutet av förrförra seklet, när en ny, alltmer ickereligiös värld stod för dörren i Sverige. Men där den totala religionsfriheten ändå fortfarande var över ett halvsekel bort.

Ännu sträckte den religiösa hänsynen sina klor mot de gensträviga, men samtidigt tappade de kraft, mer kraft för varje ansträngning. – Gud give, att vi bevarar den fritänkartradition som senare kunde växa fram på de alltmer ruinartade resterna av kristendomen.
– – –
Det åtalade Föredraget om 'Gud', Viktor E. Lennstrand. Nya Boktryckeriet 1889. 16 sidor.

Bokrecension: Lans och lyra | Emil Zilliacus

Lans och lyra: Litterära studier och kåserier är en samling texter av Emil Zilliacus (1878-1961) finlandssvensk författare, poet, docent i litteraturvetenskap, översättare.

Boken utgavs första gången 1933.

* * *

Emil Zilliacus var ett unikum i svensk litteraturhistoria i kraft av sin översättargärning. Främst grekiska antika texter överförde han till svenska.

Lans och lyra består dock inte i huvudsak av översättningar, utan av studier i den värld där de texter han översatt kom till. Och det går inte att ta miste på den glöd med vilken Zilliacus berättar om Hellas och det antika Grekland, vare sig det nu handlar om hur ett riktigt grekiskt symposion gick till, eller hur Xenophon skriver om det strapatsrika återtåget efter den grekiska legohärens marsch in i Persien.

Zilliacus är, genom sin djupa förtrogenhet med texterna som översättare, den optimala Hellasskildraren.

* * *

Jag har läst en och annan Zilliacussignerad översättning av grekiska skådespel. Hans svenska är i dessa fall utomordentligt stilsäker. Att läsa Lans och lyra ger dels lite mer kött på benen vad gäller denne översättares egen person, hur han förhåller sig till sitt ämne, och dels en djupare förståelse för den värld där dessa skådespel framfördes: boken skänker ett sammanhang.

Vad vi rent konkret möter i Lans och lyra är sådant som studier av den fromme Hesiodos framställning av livet på landet, Xenophons Anabasis, men också dennes innerliga text om godsägarlivet.

En fördjupning i Aischylos Perserna finns med, och därtill en mycket upplysande kontextualisering av Aristophanes Riddarna, där läsaren får veta bakgrunden till denna till skådespel klädda politiska attack. Och mycket mer.

Och lyricismen bryter helt ut i det avslutande prosapoetiska stycket, "Vid brasan med Horatius", som sätter in författaren i Horatius grekisk-romerska värld. Zilliacus talar genom dennes dikter med den gamle romerske poeten, erfar hans tillvaro och ser därtill gudar och heroer dra förbi, fastän Zilliacus sitter i sin snötäckta lantgård i Karelen. Genom denna vackra text åskådliggör Zilliacus med all önskvärd tydlighet vad studiet av antiken ger honom personligen.

* * *

Zilliacus översättningar av antika dramer står förvisso för sig själva i kraft av sin skönhet. Men Lans och lyra, med sin strama men aldrig torra prosa, erbjuder vyer över den kultur vari de en gång framfördes, nästan alltid med djup förankring i från antiken bevarade poetiska texter. Som en sann filolog förmår han finna livet som andas i bokstäverna.

Och tycker vi att dramerna låter oss höra antikens röst, så får samma epok tydligare stämma genom Zilliacus essäer. Det är som att lyssna till en sån där historielärare som både själv brinner för sitt ämne och förmår trollbinda eleverna inför det han målar upp för deras ögon.
– – –
Lans och lyra: Litterära studier och kåserier, Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1933. 223 sidor.

Bokrecension: Litteratörer och militärer | Frans G. Bengtsson

Litteratörer och militärer är en essay- eller essäsamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954).

Boken utgavs första gången 1929. Jag har läst den i en utgåva från 1958 med illustrationer av Gunnar Brusewitz (1924-2004).

* * *

Bengtsson är onekligen en mästare vad gäller att skriva litterära essäer. Det är inte bara ämnena i sig som är väl valda, utan Bengtssons eget språk, hans berättande, håller en hög karat, det hör till det yppersta inom sitt område. De har en kulör som gör läsningen till en högtidsstund.

I Litteratörer och militärer fokuserar Bengtsson i synnerhet på ett antal personer: ofta med avstamp i någon eller några böcker berättar han om udda eller helt enkelt intressanta öden.

Här behandlas värstingpoeten Villon, författaren Walter Scott, i två essäer Joseph Conrad, Karl XII, generalen Stonewall Jackson, legomilitären Robert Monro, Sergeant Bourgogne som bland annat skrev om sin medverkan i Napoleons fälttåg mot och från Moskva.

Därtill kommer utläggningar om "Keltiskt och irländskt", "Myter och sagor" samt två nästan kåserande texter: "En dryck ur källan" om källan som litterärt fenomen, och "Promenad till en myrstack" där prosapoesin till sist bryter fram nästan ohämmat.

* * *

Frans G. Bengtsson skrev som bekant en rejäl biografi om Karl XII. I essän om samme konung i denna bok, utgiven några år tidigare, är det inte så mycket Karl XII:s yttre levnadshistoria som hamnar i fokus, utan Karl XII som person och idealgestalt.

Bengtsson lyfter fram Karl XII som en "mytbildande gestalt", vilket de facto är sant, men som jag har svårt att förhålla mig till.

Jag ser Karl XII som en naiv och extremt hårdnackad krigare, som istället för att acceptera ett förnedrande nederlag, drog ut nationens lidande till oanade proportioner genom fortsatt krig, år efter år. Det hade varit lyckligare för landet om Karl XII fötts att bli general och inte envåldshärskare.

Bengtsson förklarar emellertid att tiden var en annan — förvisso! — och att Karl XII:s hårdhet inför lidandet var befogad:

"Vår nutida humanitära åskådning är naturligtvis inte mycket att skryta med, ingen moraliskt upphöjd attityd i och för sig, utan endast en objektivering av vars och ens åstundan att till varje pris tänja ut sin egen livstråd till dess yttersta gräns."

De tusentals svenska allmogepojkar som frös ihjäl, sköts ihjäl eller tynade bort i difteri och andra sjukdomar runt om i Europa under början av 1700-talet hade nog ändå önskat sig att hellre sträva på jorden därhemma, än att drabbas av krigets extrema och livsfarliga umbäranden både under strid och marsch.

Nåväl, Karl XII som gäckande mysterium lär förbli: själv skrev han ytterst lite. Hans tystlåtenhet är omvittnad och gör fördunklar blicken vi kan kasta på honom genom seklers dimma och glömska.

* * *

Om Bengtssons Karl XII-essä nu mest framstår som en välformulerad historisk relik, är hans utläggningar i "Myter och sagor" desto mer aktuella.

Bengtsson skissar där på en slags religionsutveckling, som religionerna tänks genomgå:

"Gudarna äro först till för att dyrkas eller hädas, därpå för att filosofiskt avslöjas, slutligen för att behandlas religionsvetenskapligt."

Alltså: från tro till avfärdande till kartläggande. Men Bengtsson stannar intressant nog inte där. Människans benägenhet för myttänkande upphör inte med religionernas avtagande. Istället formar hon sig nya illusioner, som inte vilar på religiösa fundament:

"Mänskligheten byter illusioner liksom Don Juan byter älskarinnor [...] gudar mot sofister, rituella formler mot naturvetenskapliga besvärjelser, tron på själens framtida himmelska frälsning mot tron på släktets framtida jordiska fullkomning."

Vad Bengtsson syftar på, är att människorna helt enkelt skapar sig myter att tro på, att hålla fast vid: idéer som korgar i vilka de placerar sina ägg.

Med det inte sagt att vissa idéer eller myter är mer fruktbara eller gynnsamma än andra, men med Bengtssons utläggning för ögonen bör man ställas inför frågan vad som egentligen är och vad vi skapar oss, vad som är naturgivet och vad som är konstruerat.

Bengtsson fortsätter genom att slå fast att gudarna i sig inte äger fastare existens än de gudar

"... i vilkas skugga vår tids styresmän strida och hålla rådslag, sådana gudar som Framåtskridande, Frihet, Demokrati m.fl. — bättre gudar än de fornorientaliska, utan tvivel, i varje fall med gemytligare ansiktsmask, men såtillvida av besläktad art som de trots sin väldighet inte utan vidare äro åtkomliga för ett attribut som 'existens'.

Det är ett filosofiskt och existentiellt spörsmål som här väcks, och det kunde tarva en egen bok.

* * *

Frans G. Bengtsson skriver en mycket nykter och lite gammaldags men inte torr prosa. Referenserna till frukter av klassisk bildning är frekventa. Därför tror jag man kan säga, att Bengtssons essäer ger mer, ju bättre förberedd man kommer till dem. Men oavsett vilket, går man ifrån dem mer bildad än man nalkades dem.

En gång upplever jag att en text i viss utsträckning antar form av referat, där Bengtssons egen ton kommer i skymundan för det rent beskrivande. Det är beklagligt, för det är Bengtssons behandling av ämnet som andas en särskild själ i historierna och väcker dem till liv.

Men, som sagt, i sin helhet är Litteratörer och militärer en läsning som man njuter av: fulländat språkbruk kombinerat med klassisk bildning och väl valda öden att beskriva utgör en kombination som är oslagbar i alla tider.
– – –
Litteratörer och militärer, Frans G. Bengtsson. Illustrationer: Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1958. 281 sidor.

Tidningsklipp: "Sjelfmord" | Dagens Nyheter 1866

För 150 år sedan på dagen infördes i Dagens Nyheter notisen nedan.

Man kan notera, att den avlidnas eget namn inte anförs, men däremot makens. Man kan också notera inställningen till det så kallade läseriet, alltså till den form av personligt engagerade och innerligt upplevda religionsform som då var utbredd.

Avslutningsvis stämmer det till eftertanke hur journalistisk sed förändrats med tiden. Numera rapporteras knappast om självmord av denna typen.

* * *

Sjelfmord. Undantagsmannen Hans Perssons hustru i Ö. Karleby (Skåne) afhände sig lifvet sistlidne lördag då hon tidigt på morgonen smög sig bort och kastade sig i en närbelägen damm. Hon var mellan 70-80 år gammal, hade långfredagen gått till nattvarden och förmodas att hafva fattat detta förtviflade beslut att förkorta sin redan betydligt höga ålder i följd af läseri och religionsgrubbel. Måtte läsarne besinna hvarthän detta andliga sjukdomstillstånd ofta leder!

Dagens Nyheter, fredagen den 6 april 1866.

Källa: KB.

Trötthetens aforistik

Iakttagelser ur en smutsig anteckningsbok.

1.
En del rapar ur sig åsikter som om det vore förtjänstfullt att ha så många som möjligt. 

2.
Inom teologernas sofistiska konstruktioner gömmer sig alltid axiomet jag vill tro.

3.
En cigarett som den ljuva stillheten mellan två hjärtslag. 

4.
Att skriva är att försöka skrika fast sin närvaro i evigheten. 

5.
Maxim: tillvarons oupphörliga förruttnelse skall ägas, inte lidas.

Bokrecension: Falskmyntarna | André Gide

Falskmyntarna (fr. Les faux-monnayeurs) är en roman av André Gide (1869-1951). Boken utkom första gången 1925. Jag har läst den i svensk översättning av Gunnar Ekelöf (1907-1968).

* * *

Att läsa Falskmyntarna är en säregen upplevelse. Lite som att lyssna till ett långt, klassiskt musikstycke utan egentlig början, utan slut.

Eller ska jag jämföra romanen med ett höglitterärt prosapoem, där författaren experimenterar med olika stilar vilka tillsammans utgör helheten: fragment ur dagboksanteckningar, metadiskussioner som författarrösten för om boken under det han skriver den, traditionell berättande prosa, dialoger, uppbruten kronologi... Men där allt verkar ha sin givna plats: som i poemet.

Handlingen är också svår att ringa in. Bland de mer centrala gestalterna i boken är författaren Édouard, hans halvsysters son Olivier, dennes vän Bernard, den unge greven de Passavant — men det räcker inte långt: ett myller av gestalter förkommer, dock utan att bli över hövan förvirrande.

Alla personernas öden utvecklar sig inför läsarens ögon. Édouard arbetar med sin bok — betitlad liksom Gides egen bok, "Falskmyntarna" — och han använder sig av människorna omkring sig som stoff i boken. Èdouard är en god kraft som samtidigt lever i en homoromantisk spänning med sin systerson Olivier, en ung man i studentåldern.

Det homoerotiska temat som går genom hela boken är inte lätt att sätta fingret på heller: det finns där genom antydningar, handtryckningar, förstulna dialogstycken, tillgivenhet som går utöver det kamratliga. Och inte bara mellan Èdouard och Olivier, utan också mellan Olivier och den unge greven de Passavant, blasé, rik och framgångsrik författare. Åtminstone greven synes vara medveten om att det talas om honom och Olivier.

Men Falskmyntarna rymmer också tragiska djup: familjehemligheter dolda under en fernissa av borgerlig moralism, religiösa övertygelser som månne hålls av nödtvång av en präst som inget annat vet av, ett äktenskapligt snedsprång som resulterar i grossess, förtvivlan och försoning.

Spänningar, åtrå, känslor. Romanen är bräddfull av sådant, och Gides mästerliga skildringar gör att läsaren naglas vid berättelsen, fastän den egentliga handlingen inte rör sig från punkt a till punkt b, utan vecklar ut sig i alla riktningar via vänskapsband, släktband och andra relationer.

* * *

Falskmyntarna är ett litterärt mästerverk. Det trovärdiga levandegörandet av de många gestalterna, inblicken i högborgerlig, fransk miljö, frammanandet av övertygande känslor, lojaliteter och brutna lojaliteter: allt borgar för att göra romanen till ett verk man inte snart glömmer.

Man kan vidare fördjupa sig i berättelsen och analysera de olika personerna utifrån någon slags symbolisk tolkning: att Édouard representerar en god kraft, att prästen representerar en oreflekterad tro, att greven representerar den farliga, aristokratiska cynismen, att åter någon annan framstår som djävulen själv... Ja, Falskmyntarna som konstverk ger gott om rum att röra sig i.

Och ur ett gay-perspektiv kan man notera hur Gide, som själv var öppet homosexuell, på ett finkänsligt vis förmår berätta om homo- eller bisexuella känslor genom de finaste antydningar, utan minsta slipprig eller vulgär utfyllnad i syfte att skriva läsaren på näsan.

Det vore ett misstag att kalla Falskmyntarna lättläst; och varför skulle vi förvänta oss att den skulle vara det? — Vad den är, är en värld i en bok. Vad den är, är en läsupplevelse av sällsynta proportioner.
– – –
Falskmyntarna, André Gide. Övers. Gunnar Ekelöf. Forum 1972. ISBN: 91-37-03505-3. 319 sidor.

Bokrecension: Mossarnas folk | P. V. Glob

Tollundmannen, c. 300-talet f.v.t.
Foto: Sven Rosborn (något beskuren)

Mossarnas folk: Järnålderns människor bevarade i 2000 år (da. Mosefolket) är skriven av Peter Vilhelm Glob (1911-1985), dansk riksantikvarie och professor i arkeologi.

Boken utgavs ursprungligen 1965. Jag har läst den i svensk översättning av Seve Unger utgiven från 1969, med efterord av Berta Stjernquist (1918-2010), arkeolog och sedermera professor i samma ämne.

* * *

Det går inte att ta miste på Globs intresse för sitt ämne, när han detaljerat och med målerisk prosa låter läsaren lära sig om de danska mossliken från järnåldern, ungefär 400 f.v.t. till 400 e.v.t. Det har nämligen hittats en hel del sådana, ofta spöklikt välbevarade på grund av den kemiska sammansättningen av dyn de legat nedsänkta i.

Globs framställning kan sägas vara tudelad. Den första delen analyserar ingående ett antal mosslik, och berättar om sådant som hur de återfanns, hur de konserverades, vad man hittade mer än själva kropparna, hur väl de bevarats, vad deras sista måltid var, hur väl hjärnan bevarats, hur de avrättats och så vidare.

Den andra delen antar en antropologisk synvinkel och försöker placera in de döda i deras sammanhang: hur de levde, hur världen såg ut då, hur den religiösa kulten kan tänkas ha yttrat sig.

Till den här andra delen hör hans tes om att mossliken offrats i en religiös handling i någon form av fruktbarhetsrit. Detta motiveras bland annat med hur de dödats, antydningar i romerska källor och hypoteser av annat slag.

* * *

Mig förefaller det uppenbart genom de fakta som Glob presenterar att de döda verkligen offrats: de har på samma sätt som man nedlagt objekt i mossar runtom i Europa – även i Sverige – blivit nedlagda och avsiktligt dödats, inte sällan strypts eller hängts.

Periodvis har de gravlagts i strid med det gravskick som annars rådde under en del av järnåldern: när det vanliga gravskicket var kremering har mossliken nedlagts som de var, mer eller mindre nakna och ofta med någon form av anordning som syftade till att hålla dem på plats.

Avrättningssätten har varierat: strypning eller hängning, halshuggning, slag, kanske dränkning.

* * *

Glob argumenterar alltså utifrån tesen att det rör sig om offer i samband med en fruktbarhetskult, med stöd i Tacitus beskrivning från början av vår tideräkning av germanska seder. Ingenting motsäger en sådan förklaring, även om försiktighet är av nöden när Tacitus används som källa, eftersom vi inte kan bekräfta hans uppgifter i andra skrivna källor.

Mig är det emellertid inte självklart att offren skedde just som en del i en fruktbarhetsrit. Det kan förvisso ha varit fråga om någon alternativ form av kult, eller kanske en kulthandling kombinerad med judiciella avrättningar.

* * *

Mossarnas folk är mycket rikt illustrerad med inte minst spöklika bilder av kropparna som grävts fram, där ansiktsdragen är helt skönjbara, stelnade i vila eller i vad som ser ut som ångest. Ibland med hår, med skäggstubb eller rester av kläder. Naturligtvis skapar det en särskild slags närhet till de längesedan döda när deras ansiktsdrag är så tydliga att man nästan tror sig ha känt igen människorna om de återuppstått och gått på våra gator i dag.

Från svensk mark, beskriver Berta Stjernquist i sin efterskrift, finns egentligen bara ett mosslik bevarat så väl som de danska, och det är Bockstensmannen, som emellertid är mycket yngre än de döda som Glob beskriver. Bockstensmannen dog eller dödades under 1300-talet. De svenska mossarna har helt enkelt inte bevarat kropparna av de döda eller offrade på samma sätt som de danska: vad vi har är mest benfragment.

* * *

Visst är Mossarnas folk märkt av sin ålder. Globs antydningar om att det forntida folket teutonerna kom från Jylland må man ta med hela nävar salt, till exempel. Men det är småsaker i sammanhanget.

Den stora behållningen för mig är istället de detaljerade beskrivningarna av de dödas levnadsförhållanden, såsom de kan fastställas utifrån maginnehåll, förslitningar och annat.

Beskrivningarna i sin helhet gör det åtminstone för mig, en lekman, klart att mossliken verkligen är människooffer, vilket naturligtvis inte är något att blunda för, utan något att lära av. I stora delar av Europa offrades uppenbarligen människor som en del av någon form av rit. Och kanske då en fruktbarhetsrit, såsom Glob teoretiserar om.
– – –
Mossarnas folk: Järnålderns människor bevarade i 2000 år, P. V. Glob. Övers. Seve Unger. Efterord av Berta Stjernquist. Natur och Kultur 1969. 173 sidor.

Bokrecension: Kapare och sjörövare | Alf Åberg

Kapare och sjörövare är skriven av historikern Alf Åberg (1916-2011). Boken utgavs första gången 1968. Jag har läst den i Natur & Kulturs e-boksupplaga från 2010.

* * *

Vad Åberg gör i Kapare och sjörövare är att skriva en introduktion till ämnet som titeln anger. Boken är rimligen skriven för ungdomar, att döma av språkets tillgänglighet, korta satsbyggnad och allmänna ton.

Det korta formatet och den pedagogiska driven som verkar för att göra ämnet överblickbart och enkelt leder givetvis till vissa generaliseringar, men även en läsare van vid mer tuggmotstånd och utförligare källhänvisningar finner sådant i boken som är givande.

Till exempel sporrar de många biografiska skildringarna av äventyrare, sjörövare och kapare till vidare läsning och fördjupning. För det är onekligen i många fall fråga om synnerligen intressanta livsöden, fulla av strid, rov och intriger.

Själv var jag relativt obekant med barbareskstaterna, utöver att jag kände till att piratnationer existerade längst norra Afrikas kust långt fram i tiden. Åberg berättar med schvung om ett svenskt öde djupt förknippat med dessa sjörövare.

Det handlar då om kapten Berg som med sitt handelsfartyg år 1754 blev tagna av marockanska sjörövare.

Kapten Berg och besättningen fördes i land och senare sändes de iväg till sultanen själv. Efter svåra umbäranden och hårt arbete frigavs de på sommaren 1756 och avreste på hösten, när en lösesumma betalades ut. Svenskarna, sånär som på två gossar som fick bli kvar som uppassare åt sultanen, fick ta sig hem.

Till våren 1757 var Berg åter i Stockholm, och med sig hade han inte bara minnet av svåra upplevelser, utan också observationer om hur livet i Marocko tedde sig vid den tiden.

* * *

De många kända sjörövarna och kaparna passerar revy. Henry Morgan är bland dem, men också Francis Drake, Kapten Kidd, Jack Rackham, Anne Bonney, Lars Gathenhielm och många fler. Förvånansvärt nog nämns emellertid inte Svartskägg – förmodligen Edward Teach – alls, inte ens i listan över sjörövare och kapare som finns i slutet av boken.

Kapare och sjörövare är ingen skönmålning av piratlivet. Åberg återkommer till den grymhet som dessa vattenburna gissel för handelsmän och nationer kunde ägna sig åt. Det hindrar emellertid inte att Åbergs livfulla gestaltning av deras öde oundvikligen får en viss air av romantik. Kanske måste det vara så. Grymheten till trots kunde deras liv passa i vilken actionfilm som helst, eller i serier som den nu aktuella Black Sails.

Men som sagt. Kapare och sjörövare fungerar bäst som ett smakprov på ämnet, ett smakprov som tubbar den intresserade läsaren att gå vidare och fördjupa sig.
– – –
Kapare och sjörövare, Alf Åberg. Natur & Kultur 2010. ISBN: 978-91-27-12721-0.

Bokrecension: Perserna | Aischylos

Perserna är en antik grekisk tragedi av Aischylos (525 f.v.t - 456 f.v.t). Den är en fristående del av en i övrigt förlorad trilogi. Jag har läst Perserna i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961).

* * *

År 480 f.v.t stod sjöslaget vid Salamis, inte långt från Aten. Slaget var ett led i persernas anfall under storkung Xerxes (519-465) mot de grekiska territorierna. Grekerna anfördes av den atenske generalen Themistolkles (c. 525 - 460). Vid slaget segrade grekerna mot en överlägsen persisk styrka.

En av dem som var med under slaget var den senare tragediförfattaren Aischylos. Åtta år efter händelserna uppfördes hans drama Perserna. Men trots att han alltså själv deltog i slaget, har han tillåtit sig poetisk frihet i skildringarna; likväl anar man, inte minst i de direkta krigshandlingarna, ögonvittnets vittnesmål om våldet och döden.

* * *

Perserna berättas inte ur grekiskt perspektiv, utan ur persiskt. Enligt Zilliacus beror detta på att det vore att hänge sig åt den grekiska ärkesynden hybris, övermod, att ta utgångspunkt i grekernas väldiga framgång.

Platsen för tragedin är Persien, och de närvarande personerna är få. Handlingen är också knapp; den uppehåller sig vid insikten i och förskräckelsen över vad som just hänt: att den persiska hären förgjorts.

En budbärare får berätta om allt detta för den förtvivlade änkedrottningen; Xerxes själv har ännu inte återkommit. I mening efter mening hamrar budbäraren i allt vidare omfattning ut katastrofens omfattning. Han berättar:

"Man såg ej havet mer, ty det var täckt
av fartygsspillror och av döda män,
och liken hopades på skär och stränder."

Drottningen låter därefter kalla fram sin döde makes, kung Dareios, vålnad ur graven, som både kom att tadla sin son för dennes övermod – hybrisbegreppet igen! – och ömka honom. Drottningen förklarar att han förletts av onda råd. Dareios avslutar med att uppmana drottningen att trösta Xerxes när han kommer åter. Själv drar han åter till dödsriket.

Till sist kommer så Xerxes tillbaka. Och resten av dramat består i stor utsträckning av klagosånger över det öde som drabbat det mäktiga persiska riket. Kören sjunger:

"Vår jord begråter den ungdom hon fött
och som Xerxes sände till Hades, vars hus
han fyllt med stupade perser.
Där samlas hjältar i tusental,
den yppersta blomman av landets män,
okuvliga kämpar med båge och pil,
en tallös och stimmande skara."

* * *

Perserna är en poetisk kraftfull berättelse om det totala och oväntade nederlaget. I verkligheten fanns dock persiska styrkor kvar i Grekland efter slaget vid Salamis, men snart nog tvingades också de tillbaka: slaget vid Plataiai året efter Salamis satte definitivt punkt för den persiska kampanjen.

I den arkaiska formen känner läsaren fortfarande en levande puls, ett ögonvittnes målande beskrivningar, och den mänskliga sorgens och förtvivlans allmängiltighet genom alla tider. Tragedin får inget muntert slut: den är ett studium i undergång, den beskriver fallets psykologi – uttryckt i odödlig poesi.

Jag kan inte antik grekiska, men jag kan konstatera att mästaren i översättningskonsten, Emil Zilliacus, skänkt Perserna en språkdräkt som både är högtidlig och direkt. Därtill har han försett skådespelet med ett informativt förord, som skänker en del sammanhang åt den pjäs som första gången uppsattes i Aten, åtta år efter att havet några kilometer därifrån burit döda kroppar och virke från förlisande skepp.
– – –
Perserna, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1934. 108 sidor.

Bokrecension: Inferno | August Strindberg

Strindberg 1892-93. Beskuret foto.
(Källa: Kungliga biblioteket)

Inferno är skriven av August Strindberg (1849-1912). Boken skrevs på franska, men utgavs i svensk översättning av Eugène Fahlstedt 1897 innan den utgavs i Frankrike året efter.

Jag är läst boken i Albert Bonniers förlags e-boksversion från 2013.

* * *

Det är inte självklart hur man bör klassificera en bok som Inferno. Enligt författaren själv är boken självbiografisk och bygger på hans egna dagböcker. I vilken mån Strindberg format texten och därmed bilden av sig själv till något utöver självbiografins självbetraktande är omöjligt att säga, åtminstone rörande de avsnitt som vi inte äger alternativa källor till.

I boken följer vi Strindberg under några år i mitten av 1890-talet. Han vistas vid denna tid i Paris, i Skåne, i Österrike. Men de yttre resorna är av underordnad betydelse. Vad som är fokus är istället Strindbergs inre resa och den kris han genomgår.

Det är nämligen så, att Strindberg i Inferno skildrar hur han själv lider av vad läsaren måste kalla paranoia, av överspändhet, av vanföreställningar.

Själv ägnar han sig åt alkemi och ockultism. Han försöker genom kemiska experiment framställa guld, och han ägnar sig åt magi. Samtidigt är han övertygad om att en dunkelt anad försyn leder honom, men att också någon form av onda krafter plågar honom, måhända i form av avundsjuka människor, måhända och i synnerhet betonat senare i boken i form av demoniska krafter.

Strindberg ser tecken i allting. Upphittade papperslappar ger honom budskap. Ljud från grannarna övertygar honom om att de är ute för att plåga honom. Återkommande skildrar han övertygelsen om att elektricitetsmaskiner används genom väggarna för att skapa lidande hos honom. Han lider av sömnlöshet och högt upptrissad oro.

Vad gäller den egna åskådningen talar han mycket om lidande och om makter. Han skriver:

"O crux ave spes unica"
["O kors, var hälsat mitt enda hopp"]

Samma text återfinns på Strindbergs gravvård. Men Strindberg uttrycker i denna latinska mening i Inferno inte något kristet hopp. Istället är det fråga om en bekännelse till lidandet, och att lidandet skall föra honom till "Visheten" med stort V.

Boken igenom blir de antydda makter som styr, beskyddar och prövar Strindberg otydliga. I stor utsträckning är det inte fråga om en traditionell kristen föreställningsvärld, även om vi känner igen kristna begrepp. Men det är fråga om något annat.

I Strindbergs tankar inträder fenomen som återfödelse, buddhism, ockultism, andar. Men från teosofin tar han bestämt avstånd.

* * *

Nåväl, in i själen förföljd av sina egna kval tar Strindberg till sist sin tillflykt till Österrike, där hans lilla finns dotter. Där upptäcker han också mystikern Swedenborgs texter och via Swedenborg och under inflytande av sin dotters mostrar förs han närmare katolska kyrkan. Inferno avslutas genom att Strindberg inväntar svar från ett belgiskt kloster, om han där kan få finna en tillflykt.

Strindberg skriver med avseende på de dunkla makterna, medveten om sin egen åsiktsutveckling:

"I min ungdom var jag en uppriktigt troende, och I han gjort mig till fritänkare. Från fritänkare han I gjort mig till ateist; från ateist till religiös. Inspirerad av humanitära idéer har jag rosat socialismen. Fem år senare han I bevisat för mig det orimliga i socialismen. Allt som hänfört mig han I gjort ogiltigt! Och antaget att jag överlämnar mig åt religionen, så är jag viss på att inom tio år skolen I vederlägga religionen."

Ja, liksom Strindberg reser från trakt till trakt i Inferno, är han också helt medveten om den inre resa han gjort.

* * *

Om Inferno verkligen är av självbiografisk art mer än till ythändelserna, är det ett rörande porträtt av en själ stadd i skälvning, ett medvetande på högvarv som i allt söker bekräftelse för att krafter utom honom själv både vill störta respektive skydda honom. Strindberg själv är medveten om hur det verkar: han skyr att tas in på mentalsjukhus.

Det torde ha krävts ett visst mod att utge en bok av det slag som Inferno är, ett verk som är så djupt personligt och blottande. Men vad jag förstår rönte verket emellertid inget större uppseende när det kom ut; världen var trött på ockultism.

Kvar står för oss likväl en volym som är omistlig vad gäller förståelsen av personen August Strindberg under en period som till stor del för honom var ett helvete på jorden.
– – –
Inferno, August Strindberg. Albert Bonniers förlag 2013. E-bok. ISBN: 978-91-0-013298-9.

Bokrecension: Sparta | Paul Cartledge

Sparta: En odödlig historia (eng. The Spartans: An Epic History) är skriven av historikern och Spartaexperten Paul Cartledge (f. 1947).

Boken utgavs i svensk översättning av Per Nyqvist på Santérus förlag 2012.

* * *

Sparta är den kronologiskt framställda berättelsen om den mytomspunna grekiska stadsstaten med samma namn. Cartledge tar avstamp i den dimmiga förhistorien och följer platsens historia genom dess uppgång och storhetstid, vidare över dess förfall och liv i kultur och legend.

Sparta var onekligen, förstår vi av Cartledges bok, något särskilt, något som skilde sig från andra grekiska stadsstater. Främst tänker man väl då på dess omfattande, i stort sett totalomfattande, militarisering.

Spartiaterna förväntades gå i statlig uppfostringsskola från gosseåren och bo i förläggning med de andra männen intill trettioårsåldern, sysslande med bland annat vapen- och stridsträning. Staten underhölls av slavfolket heloterna, som skötte grödor och även ordnade med hushållsbestyren i de spartiatiska hemmen.

I allmänhet slogs spartiaterna i form av täta formationer av hopliter: spjut- sköld- och svärdförsedda krigare till lands. Kulturen i Sparta formade dessa soldater till ett formidabelt krigsfolk. Men det kan noteras att Sparta tidvis även höll sig med en flotta. De blev så illa tvungna.

Det är i synnerhet hopliternas krigsäventyr som Cartledges fokus ligger på: strid på strid, krig på krig och fälttåg på fälttåg följer på varandra, kryddat med en mängd namn. I detta avseende är Sparta mycket faktaintensiv.

* * *

Mig hade emellertid boken tilltalat ännu mer, om ett större fokus legat på Spartas direkt kulturella egenheter, även om också sådant tas upp, inte minst kvinnornas situation på platsen. Dessa ansågs av övriga greker vara särskilt frigjorda, förstår vi av Cartledge. Ja, det ansågs till och med att i de i själva verket styrde över männen.

Vad vi vet är hursomhelst att kvinnorna i Sparta kunde ärva i egen rätt, och att inga förbud fanns för sex utanför äktenskapet. Att kvinnorna genom att heloterna skötte om hushållet frigjordes från sådana göromål lät dem också få tid att själva ägna sig åt idrottsliga övningar och annat.

Cartledge beskriver också hur spartiaterna var synnerligen religiösa. De kunde offra före ett slag, eller rentav under ett slag, för att utröna gudarnas vilja. Och om tecknen var dåliga kunde de emellanåt rentav helt enkelt låta bli att gå i fälttåg.

Ett icke föraktligt utrymme ges också åt beskrivningar av hur Sparta organiserades, såsom dess system med dubbla kungar, rådsförsamlingen, utbildning.

* * *

För att få en uppfattning om konturerna av det spartiatiska samhället och framförallt om dess yttre äventyr är Sparta en god bok att studera. Vi möter dessutom en legendomsusad gestalt som Leoinidas, vilken stupade vid Thermopyle som en av de trehundra som försökte stoppa perserna. Men också många andra spartiater stiftar vi bekantskap med i de små biografier som då och då infogats som särskilda avsnitt i texten.

Men takten i berättelsen är rasande, och namn, årtal och platser regnar över läsaren, som måhända får svårt att reda sig, där hon klänger sig fast vid kartan som återfinns i inledningen av boken, för att ha åtminstone något fast att hålla sig i. Själva översättningen torde dessutom mått väl av en ytterligare korrekturläsning.

* * *

Sparta blev en legend redan under antiken. När dess storhetstid var förbi blev orten besökt av sådana gestalter som kejsar Augustus och dessförinnan av en ung Cicero. Man kom att leva på minnet av fornstora dagar. Och sedan dess har legenden om Sparta fortlevt. Genom Sparta: En odödlig historia lär vi något känna det verkliga Sparta, och kan i någon mån se vad myten bygger på, vad som fanns där som kom att ge den genommilitariserade stadsstaten just – en odödlig historia.
– – –
Sparta: En odödlig historia, Paul Cartledge. Övers. Per Nyqvist. Santérus förlag 2012. ISBN: 978-91-7359-053-2. 325 sid.

Bokrecension: Antiken by night | Dimitrios Iordanoglou

Antiken by night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen är skriven av grecisten Dimitrios Iordanoglou (f. 1972) och utgiven i Logos-serien på Glänta produktion 2009.

* * *

Antiken by night består av tre varandra närstående essäer, vardera med ett tema ur bokens undertitel. Således handlar den första essän om sex, den andra om droger och den tredje om dildos – allt med avstamp i antika skrifter.

Vad gäller sexessän består den i stor utsträckning av en analys av ett antikt, grekiskt epigram av det mer frispråkiga slaget från omkring 300-talet f.v.t.. Dess fyra rader handlar om att man bör lägga hustrun på mage och ta henne bakifrån, som vore hon en gosse.

Det kan nämnas att pederastin var ett vanligt motiv i antikens Grekland, även sedan fenomenet försvunnit som den institution det varit. Temat användes dock även därefter som litterärt motiv, som anknytning till äldre, högklassisk litteratur, som Iordanoglou förklarar.

Nåväl, Iordanoglou vrider och vänder frimodigt på textstycket, söker dess sammanhang och intertextualitet — alltså dess relation till andra texter och genrer. Det går då inte längre att avfärda texten som enbart ett stycke obscen flåskomik.

Dikten säger, visar Iordanoglou, till exempel på hur man såg på sexualitet mellan äkta makar, och den bryter av mot det då förväntade: den överträder "antik grekisk äktenskaplig normativitet", som han skriver.

Den blir måhända lustig får dåtidens läsare dels genom sin anknytning till äldre teman, pederastin, dels genom att den inför tanken på njutningsbetonat sex mellan makar hos läsaren. Hos en grek under den tiden kunde det, om jag läser Iordanoglou rätt, förefalla som en absurd och effektfull helhet.

Men hur man än analyserar och låter vår förståelse för intertextualitet och kontext öka, blir ändå Iordanoglous råd att man må handskas fritt med texten, något som är en röd tråd i Antiken by night:

"Vad gör man av en sån här dikt, allvarligt talat? Vadhelst som faller oss in, förstås. Läsarens frihet är ju inte på något sätt med begränsad än poetens ..."

Därmed öppnar Iordanoglou portarna för en så vid reception av denna – och andra texter – som bara är möjligt; texterna blir vad läsaren gör dem till.

* * *

Essä nummer två behandlar frågan om droger i antiken, där Iordanoglou kontrasterar dagens drogkultur med antikens drogkultur. Han söker upp och analyserar förekomster av olika dels möjligen antydda och dels i klartext uttryckta textpassager om droger i antika källor, funderar på vad lotusätarna i Odysséen sysslade med och reflekterar kring kejsar Marcus Aurelius läkemedelsintag.

Den sista essän är väl möjligen den mest obskyra. Den handlar om dildos. Japp, penisattrapper för kvinnor i den antika litteraturen. Föga förvånande – ty mycket som vi tror är nytt var nytt för längesen... – var sådana alls ingenting okänt på den tiden. Iordanoglou belyser ämnet både utifrån detaljstudier av enskilda grekiska ord och utifrån genusperspektiv.

* * *

Att en forskare som Iordanoglou lyfter fram så – i förhållande till den traditionella populär- och facklitteraturen om antiken – aparta ämnen och ägnar dem ett seriöst studium är naturligtvis ingen slump.

För textstudierna och analyserna av både dem, deras kontext och vår reception av dem väcker mycket intressanta frågor kring hur forskningen i allmänhet har valt att fokusera, och vad man helt enkelt låter blir att fördjupa sig i. Alltså: vilka frågor man ställer till det material som har bevarats.

Och därtill ställs man oundvikligen inför problemet som är olösligt: vilka texter har man genom århundradena inte ansett värda att bevara – och låtit förgängelsen och glömskan censurera?

Till saken hör, att i sitt efterord, som till formen påminner om en pamflett, går Iordanoglou till storms mot en i traditionerna bunden och allmänt navelskådande filologi. Antiken by night får väl som helhet ses som ett inlägg i det angreppet: att det går att skriva om annorlunda saker och att det går att skriva om dem på ett annorlunda sätt.

För det är nämligen inte bara ämnesvalen som är annorlunda än vad vi är vana vid. Hela framställningen med sina många referenser till populärkulturen är något särskilt. Fragment från låttexter, dialoger ur filmer och annat finner en naturlig plats i Iordanoglous samtal med och om de antika texterna. Han skriver:

"Att förstå nuet genom att ständigt utmana den historia som vi skapar och återskapar åt oss själva måste förstås vara antikvetenskapens målsättning."

Personligen är jag för positivistiskt lagd – och för lite postmodern – för att helt skriva under på den formuleringen. Jag kan inte se det på annat sätt än att förståelsen av nuet kan vara en målsättning för antikvetenskapen.

Men liksom konst är konst i sin egen rätt, är också antikvetenskapens funktion oavhängig dess nytta för nuet; jag tror nämligen att historievetenskapen kan och förmår säga något om det förflutna, men kanske inte oberoende av nuet och de tankar vi tänker och hur vi förstår i dag, fastän det är nog så viktigt att sikta mot: ett ständigt frigörande från sin egen tid för att försöka förstå en helt annan tid: dess radikala annorlundaskap likväl som dess nära släktskap med den värld vi lever i nu.

Det jag främst tar med mig från läsningen av Antiken by night är just reflexionerna som Iodanoglou manar fram kring hur man väljer att skriva historia, och om vad, samt hur historieforskningen står i relation till nuet, till forskarens egen tid.

– För den sakens skull klagar jag emellertid inte över att jag fått lära mig mer om sex, droger och dildos i den antika världen...!
– – –
Antiken by night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen, Dimitrios Iordanoglou. Grafisk form Jens Andersson. Logos, Pathos nr 12, Glänta produktion 2009. ISBN: 978-91-86133-03-0. 119 sidor.

Bokrecension: Amerikas blixt | Charles Baudelaire

Amerikas blixt: Om Edgar Allan Poe är en samling texter av Charles Baudelaire (1821-1867).

Amerikas blixt innehåller fem texter varigenom Baudelaire snarast introducerar Edgar Allan Poe (1809-1849) för en fransk publik.

Texterna har översatts samt försetts med förord och kommentarer av Lars Nyberg och utgavs på Ellerströms förlag 2006.

* * *

Amerikas blixt innehåller ett antal olika texter som Baudelaire författat på ämnet Edgar Allan Poe. Det rör sig om ett brev till modern till Poes avlidna hustru, av biografiska essäer, av förord till de franska upplagorna av Poes verk.

Åter och återigen utmålar Baudelaire Poe som en slags idealgestalt: han skapar och formar honom till den ideale litteräre konstnären, och det utan att förneka en sådan sak som Poes benägenhet till dryckenskap. Ett sådant inslag i biografierna bättrar nog snarare bara på bilden av Poe i Baudelaires ögon, han som själv verkade i en dekadensens litteratur, i romantikens atmosfär.

De två träffades aldrig, men hade onekligen beröringspunkter.

Båda var författare, poeter, litteraturkritiker. Båda rörde sig i sitt berättande i utkanten av eller bortom konvenansen. Och man kan nog säga att Baudelaire i sina texter och sin lansering av Poe använder sig av den amerikanske kollegan för att framföra sin egen litterära konstuppfattning: Poe ger honom ammunition. Också vad gäller att utdela kritik mot Baudelaires samtida.

Båda reagerar de också mot den del av litteraturen som fungerar som didaktiskt medel, som sedelärande; båda ser konsten som ett värde i sig — ja, konst för konstens skull är nog, och nödvändigt. Ett uppfostrande syfte i litteraturen förfular den som konst, besudlar den. Konstens syfte ska vara den effekt den väcker: den ska inte skriva den som njuter konsten på näsan hur han eller hon bör handla.

* * *

Trots de utförliga biografiska essäerna som ryms i Amerikas blixt bör man inte vända sig till dem för att lära sig om Poe i första hand. Baudelaire förlitar sig på texter om Poe som är nyskrivna och delvis formade av Poes legend om sig själv.

I dag har forskningen om Poe kommit mycket längre, och man har förmått skilja legendartat material från historiska fakta.

De mycket utförliga kommentarerna av Nyberg kommer därför väl till pass för att korrigera Baudelaire, när forskningen senare ändrat uppfattningar. Det kan till exempel röra sådant som Poes påstådda resa till Grekland, som för hans del i själva verket slutade redan i Boston, men av Baudelaire utmålas som verklig händelse.

Kommentarerna är dessutom ovärderliga med sin information om de personer som mer eller mindre i förbifarten refereras till av Baudelaire: kommentarerna knyter alltså ihop Baudelaires texter med sin samtid och gör den samtiden mer begriplig för en läsare i dag, över hundrafemtio år senare.

* * *

Främst bör man kanske läsa Amerikas blixt för att lära känna Baudelaire själv: hur han såg på den litterära konsten – hans konstteori – och vad han värderade i densamma. Till det kommer givetvis texternas vittnesbörd om Poe-receptionen i Frankrike strax efter att han börjat översättas.

Slutligen vittnar också texterna om Baudelaires syn på Amerika. Den är inte till Förenta Staternas fördel, vars befolkning han ser som synnerligen materialistisk med dess penningjakt och dess samhälles industrialisering. I det läget får Poe verka som brytande motkraft: han drar iväg mot mystiken, ja, han tar något naturligt och låter läsaren långsamt dras allt längre in i det övernaturliga.

Poe får fungera som ett alternativ till vad Baudelaire uppfattar som en kall tillvaro, där man glömt inbillningsförmågans vikt.

* * *

Poe dog på ett sjukhus 1849, efter att några dagar tidigare ha hittats medvetslös på en gata i andra kläder än sina egna. Baudelaire slutade sina dagar 1867. Han hade då levt i ett förlamningsliknande tillstånd efter ett slaganfall året innan. Baudelaire hade då länge levt ett hårt liv i fattigdom, under opiumrökning och alkoholmissbruk.

Båda dessa genialiska, litterära jättegestalter avslutade sina liv på sätt som i sin tragik ändå tycks rimma med de verk de skapade i skräckromantikens tid, i dekadensens tid: de levde och dog som hade de varit figurer i någon av sina egna berättelser eller dikter.

Och för att smaka på lite av den tiden kan man gott ägna Amerikas blixt sin tid och sitt studium; däri hör man både Poes och Baudelaires röster.
– – –
Amerikas blixt: Om Edgar Allan Poe, Charles Baudelaire. Övers., förord, kommentarer av Lars Nyberg. Omslagsbild av Aubrey Beardsley. Grafisk form av Clara Svensson. Ellerströms förlag 2006. ISBN: 91-7247-113-1. 239 sidor.

Bokrecension: Apokalypsen enligt Cioran | Gabriel Liiceanu

Apokalypsen enligt Cioran (rum. Itinerariile unei vieti: E.M. Cioran; Apocalipsa dupa Cioran) är skriven av den rumänske filosofen Gabriel Liiceanu (f. 1942).

Volymen innehåller dels Liiceanus biografiska skiss över E. M. Ciorans (1911-1995) liv, kallad "Beskrivning av ett liv: E.M. Cioran", och dels hans 1990 hållna tredagars intervju med tänkaren, kallad "Apokalypsen enligt Cioran".

Boken utgavs ursprungligen på rumänska 1995. På svenska kom den ut på Dualis förlag 1997, i översättning av Dan Shafran (f. 1948) och Åke Nylinder (f. 1932).

* * *

Jag har mött tre riktigt omvälvande författarskap. Det första är Nietzsches, som botade min religiösa feber. Det andra är Kafkas, som vidgade mina horisonter för vad skönlitterär prosa förmår. Det tredje är Ciorans, som på överlägset sätt formulerade så mycket av hur jag själv ser på världen..

I Apokalypsen enligt Cioran kommer man den mycket skygge författaren nära. Åtminstone upplever man det så. Cioran talar om sitt liv, sin historia, om människor han mött och om människor som påverkat honom. Och man får veta en del om hur han i åttioårsåldern såg på sitt eget författarskap.

I den snarast lyriskt utformade biografin som föregår intervjun ger Liiceanu sin bild av Ciorans levnadslopp – inte minst intressant är den vad gäller skildringen av dennes uppväxt och tidiga år i Rumänien.

* * *

Cioran levde den evige studentens liv. Han värderade sin frihet över allt annat, berättar han. Det ledde till att han fick finna sig tillrätta med knappa ekonomiska resurser, tidvis mycket knappa. Hans enda vanliga jobb bestod i att under ett år på trettiotalet arbeta som filosofilärare på ett gymnasium.

Eljest levde han på sina böcker, stipendier och senare en blygsam konstnärslön. Han intog sin lunch på en studentkantin ända till fyrtioårsåldern.

Sin tid nyttjade han i stor utsträckning åt läsning. Företrädesvis på bibliotek. Liccenau kallar honom i intervjun till och med "en av århundradets mest inbitna läsare." Och Cioran ägnar sig åt att skriva. Ungefär vart fjärde år kom han omsider att ge ut en bok i vilka han förtalade universum, som han själv uttrycker det.

Samtidigt skydde han berömmelse. Han gav uteslutande intervjuer till utländska medier. Priser avböjde han konsekvent, med undantag för det första han erbjöds.

* * *

Skrivandet för Cioran var inte ett led i att producera en världsåskådning eller ett filosofiskt system. Han säger i intervjun:

"Det viktiga var skrivakten som terapi. [...] Allt som formuleras blir också uthärdligt."

Livet igenom är det dödens problem och tillvaron i en på det stora hela fientlig värld som är Ciorans fokus. Han säger sig själv varit förföljd av döden sedan ynglingaåren.

Han skriver och skriver och omformulerar sig och regurgiterar samma ämnen: målet är inte originalitet, utan att utveckla ett sätt att förhålla sig till världen och den egna existensen. Han säger att han inte gör "några anspråk på någon originalitet när det gäller uppfattningen av existensen", istället är det fråga om att formulera det banala på nya sätt, att formulera den intensiva erfarenhet av till exempel döden som problem såsom han upplever den.

Och Cioran försöker nalkas tillvaron genom att utveckla en hänsynslös klarsyn:

"Hela mitt liv har jag haft den oerhörda pretentionen att vara den mest klarsynta människa jag vet."

Inför Cioran faller därmed alla illusioner, nödvändiga såväl som skadliga. Han kan inte bli religiös i traditionell mening, förutom utflykten på högerkanten i unga år kan han inte ansluta sig till någon ideologi, än mindre en filosofisk lära, även om inverkan från Schopenhauer, Nietzsche och andra finns där – dock inte kritiklöst svald, utan omarbetad, omformulerad.

Själv menar han att hans tidigt utvecklade sömnlöshet hjälpt honom till klarsyn, en klarsyn som samtidigt verkar ha varit en förbannelse. Han blir oförmögen att glömma, oförmögen att "vidmakthålla illusionen" att livet "förnyas varje morgon".

Så med sina kärnfrågor ständigt inför ögonen fortsätter han sin brottningsmatch med döden – som han kallar "själva grundproblemet" – självmordet, sömnlösheten. Han brottas genom att skriva, att ständigt återvända till detsamma, att skriva igen.

Och, som han säger, kan "enbart tanken på självmord [...] hjälpa oss att uthärda livet", ja, tanken på självmordet kan göra livet uthärdligt. För, får vi förmoda, att formulera tankarna ger dem konturer, gör dem hanterbara.

Allt detta gör han i ett tillstånd av maximerad frihet, där han inta har "några förpliktelser, något ansvar". Friheten, säger han också, är hans enda religion, en förutsättning för att han ska kunna leva sitt skrivande, tänkande, brottande liv.

* * *

Cioran är en tänkare och levnadskonstnär – ett begrepp som Tobias Dahlkvist utvecklar i Eremiten i Paris – som undflyr definitioner; man kan på sin höjd peka i den allmänna riktning där han hör hemma: den europeiska filosofiska pessimismen.

Han inte bara lever ett fattigt liv i maximerad frihet, han tillägnar sig denna frihet i själva sättet han formulerar sig: i sylvassa aforismer eller aforistiskt pregnanta essäer – som knappast går att huka sig för.

Han ger i dessa uttryck för den tonårsangst som väl de flesta är bekanta med, men med tyngden av åttio års sökande och arbetande med frågorna, och med skärpan hos en till perfektion driven stil. Därför träffar tankarna som blyklot i själen: de måste hanteras för var och en som tar dem på allvar, och inte bara duckar för dem. Även om att ducka för dem klart vore det behagligaste sättet på vilket man kunde förhålla sig till dem.

Att läsa Apokalypsen enligt Cioran är att komma mannen bakom aforismerna lite närmare, att höra honom interagera med snarare än att förkunna för en insatt läsare, nämligen Liiceanu själv. För honom berättar Cioran både kända anekdoter ur sitt liv, som hur han plötsligt säger sig ha bestämt sig för att börja skriva på franska, och om hur han tidigt i sitt skriftställarskap rent praktiskt höll sig vid liv i Paris med mycket låga inkomster. Inte heller undviks frågor om Ciorans tid som fascist, liksom hur han hanterat det arvet.

Apokalypsen enligt Cioran är nödvändig läsning för var och en som vill ge sin bild av Cioran fler dimensioner.

– – –

Apokalypsen enligt Cioran, Gabriel Liiceanu. Övers. Dan Shafran, Åke Nylinder. Omslagsteckning Bérénice Cleeve. Dualis förlag 1997. ISBN: 91-87852-27-6. 111 sidor.

Bokrecension: Eremiten i Paris | Tobias Dahlkvist

Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst är skriven av Tobias Dahlkvist (f. 1977), docent i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Eremiten i Paris är en slags tankebiografi om den rumänsk-franske filosofen Emil Cioran (1911-1995), vari Dahlkvist analyserar bärande teman i Ciorans författarskap och levnadssätt.

* * *

Cioran är  föddes i Rumänien (ja, i Transylvanien, så klart), men flyttar till Frankrike, där han för en skygg tillvaro. Länge håller han till på enkla hotell, men med tiden får han tag i en liten taklägenhet där han bor tillsammans med sin sambo Simone Boué.

Sitt rumänska medborgarskap har han förlorat efter kriget och något franskt skaffar han sig inte: han lever största delen av sitt liv som statslös. Cioran avlider 1995 efter att några år tidigare ha insjuknat i Alzheimers sjukdom.

Cioran engagerade sig då han fortfarande bodde i Rumänien en tid för den nationalistiska fascismen. Det är när han fortfarande tror på något, men fascismen överger han senare för en svartsynt, nihilistisk skepticism. Själv vill han inte kalla sig pessimist i filosofisk bemärkelse, men det är utan tvekan i den traditionen han bör placeras, om han måste etiketteras.

Tobias Dahlkvist har skrivit en välbehövlig analys av Ciorans tankevärld och levnadskonst. Det finns inte mycket skrivet om Cioran på svenska, hans samtliga verk väntar till exempel fortfarande på att överföras till vårt tungomål, även om en handfull titlar översatts, varav några i princip är omöjliga att komma över till och med på antikvariat. Så Dahlkvists bok fyller ett mycket stort behov för dem som är intresserade av personen den berättar om.

* * *

Det är svårt att sammanfatta Ciorans filosofi, om man nu överhuvudtaget kan tala om en sådan. För Cioran är i första hand inte filosof, som Dahlkvist visar. Han framför inga nya originella rön, och framförallt skapar han inget nytt system.

Vad Cioran istället gör är att använda sig av filosofin för att leva, att konstruera en levnadskonst. Han är ointresserad av filosofiska motiveringar eller att leda i bevis: han njuter frukterna av det som tidigare tänkare kommit fram till: stoikerna, epikuréerna, Schopenhauer, Nietzsche, men känner sig inte på något sätt bunden av dem, utan kritiserar dem vid behov, inte minst Nietzsche, fastän det hänt att Cioran förvisso felaktigt karaktäriserats som nietzschean.

Dahlkvist beskriver hur det för Cioran är långt viktigare att lära sig av filosofernas liv snarare än deras filosofiska system: deras liv blir förebildliga, deras tankars resultat i deras sätt att förhålla sig till livet är det relevanta. Inte minst gäller det Ciorans stora aktning för filosofkejsaren Marcus Aurelius.

Cioran smälter och omvandlar filosofin till ett sätt att förhålla sig till livet.

Man lockas onekligen att kalla detta för ett slags terapeutiskt användande av filosofin, och så kan man kanske se hans skrivande också. Dahlkvist menar att Cioran inte skriver för att producera text, utan för skrivandet i sig. För med överlägsen stilkänsla formar Cioran om teser och insikter med aforistisk pregnans och extrem skarphet för att skrivandet tjänar honom, inte för att skrivandet skall leda andra människor till insikt och accepterande.

* * *

Ett antal ämnen återkommer gång på gång i författarskapet, och dessa ämnen ägnar Dahlkvist ingående analys både utifrån vad Cioran skrev själv i sina verk och i sina anteckningar, och utifrån hur andra filosofer tänkt kring ämnena.

Ämnena är sådana som döden, självmordet, sömnlösheten. Cioran ägnar sig åt en livslång brottning med dessa ämnen, han skriver om dem om och om igen, formulerar sig om dem, använder antikens gestalter för att nalkas dem, förhåller sig till dem — för att kunna leva med dem.

Så vänjer han sig till exempel vid det honom ständigt lockande självmordet genom att tänka mycket på det, skriva mycket om det, och därigenom frälser han sig själv från det. Han tar udden av självmordslängtan genom att försjunka i självmordet som ämne. Han besvärjer sina demoner genom att umgås med dem.

Dessutom, visar Dahlkvist, formar Cioran själv sitt liv i linje med en slags levnadskonst: han skapar en persona med hjälp av ett antal stilistiskt utformade anekdoter, som han återkommer till i skrifter och intervjuer.

* * *

Cioran skriver i stor utsträckning aforistiskt och i fragment. Däri kan man också se en flykt från läror och system. Och genom aforistiken får han möjlighet att förhålla sig fritt i största möjliga mån till tillvaron: han låser inte in sig i en terminologi på det sätt som han ser att andra filosofer gjort, som skapat en hel begreppsapparat, där man kan filosofera om vad som helst för filosoferandets egen skull. Sartre får av Cioran gliringar för att han gjort just det.

Men det är ingen överdrift att säga att Ciorans livssyn står i den pessimistiska traditionen: livet ger honom samma avsmak som döden. Tillvaron är stadd i sönderfall. Han ifrågasätter inte de pessimistiska filosofernas slutsatser: livet innehåller mer lidande än njutning.

Men Dahlkvist beskriver hur Cioran i denna svartsynthet försöker skapa sig ett sätt att leva, och till hjälp tar han alla dem som han kan använda som förebilder, både ur antikens värld och bland senare tiders tänkare.

Därför är det också uppfriskande att läsa Cioran. Hur svartsynt han än är, hur mycket han än smädar livet i ansiktet, så bekämpar han inte livet, utan lär sig att leva med det, inte minst genom andliga övningar som han lär av dem som brottats med livet före honom, till exempel att föreställa sig sin egen död, att skriva sig igenom livet, att reflektera över mänsklighetens futtighet i alltet.

* * *

Dahlkvist skriver en ledig och tillgänglig prosa, som inte minst är en fördel när det handlar om ett ämne som detta – en filosofisk grundsyn och en livskonst uttryckt i fragment och aforismer och anekdoter under ett långt levnadslopp.

Författaren är uppenbarligen mycket väl inläst på sitt ämne, och då inte litteratur om Cioran eller enbart de böcker som publicerades av honom under hans levnad, utan också hans anteckningar i det som Dahlkvist kallar dagböckerna.

Framställningen är vidare mycket pedagogisk, emellanåt sunt repetitiv för att få fram viktiga poänger och Dahlkvist använder en arsenal av filosofer för att belysa just Ciorans sätt att förhålla sig till tillvaron. Inte minst kommer den franske filosofihistorikern Pierre Hadot till nytta, med sin tes om filosofin som levnadskonst – utifrån vilken Dahlkvist läser Cioran just som en livskonstnär.

Dessutom är boken försedd med en massiv notapparat för den som vill studera en del anförda citat på franska, tyska eller engelska  eller få en del utvecklingar av i brödtexten framförda uppfattningar.

Man bör läsa Cioran om man vill lära sig att handskas med livet. Men man bör också läsa Dahlkvists Eremiten i Paris för att lära sig att handskas med Cioran.
– – –
Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst, Tobias Dahlkvist. Ellerströms förlag 2013. ISBN: 978-91-7247-324-9. 321 sidor.