* * *
Att läsa Falskmyntarna är en säregen upplevelse. Lite som att lyssna till ett långt, klassiskt musikstycke utan egentlig början, utan slut.
Eller ska jag jämföra romanen med ett höglitterärt prosapoem, där författaren experimenterar med olika stilar vilka tillsammans utgör helheten: fragment ur dagboksanteckningar, metadiskussioner som författarrösten för om boken under det han skriver den, traditionell berättande prosa, dialoger, uppbruten kronologi... Men där allt verkar ha sin givna plats: som i poemet.
Handlingen är också svår att ringa in. Bland de mer centrala gestalterna i boken är författaren Édouard, hans halvsysters son Olivier, dennes vän Bernard, den unge greven de Passavant — men det räcker inte långt: ett myller av gestalter förkommer, dock utan att bli över hövan förvirrande.
Alla personernas öden utvecklar sig inför läsarens ögon. Édouard arbetar med sin bok — betitlad liksom Gides egen bok, "Falskmyntarna" — och han använder sig av människorna omkring sig som stoff i boken. Èdouard är en god kraft som samtidigt lever i en homoromantisk spänning med sin systerson Olivier, en ung man i studentåldern.
Det homoerotiska temat som går genom hela boken är inte lätt att sätta fingret på heller: det finns där genom antydningar, handtryckningar, förstulna dialogstycken, tillgivenhet som går utöver det kamratliga. Och inte bara mellan Èdouard och Olivier, utan också mellan Olivier och den unge greven de Passavant, blasé, rik och framgångsrik författare. Åtminstone greven synes vara medveten om att det talas om honom och Olivier.
Men Falskmyntarna rymmer också tragiska djup: familjehemligheter dolda under en fernissa av borgerlig moralism, religiösa övertygelser som månne hålls av nödtvång av en präst som inget annat vet av, ett äktenskapligt snedsprång som resulterar i grossess, förtvivlan och försoning.
Spänningar, åtrå, känslor. Romanen är bräddfull av sådant, och Gides mästerliga skildringar gör att läsaren naglas vid berättelsen, fastän den egentliga handlingen inte rör sig från punkt a till punkt b, utan vecklar ut sig i alla riktningar via vänskapsband, släktband och andra relationer.
* * *
Falskmyntarna är ett litterärt mästerverk. Det trovärdiga levandegörandet av de många gestalterna, inblicken i högborgerlig, fransk miljö, frammanandet av övertygande känslor, lojaliteter och brutna lojaliteter: allt borgar för att göra romanen till ett verk man inte snart glömmer.
Man kan vidare fördjupa sig i berättelsen och analysera de olika personerna utifrån någon slags symbolisk tolkning: att Édouard representerar en god kraft, att prästen representerar en oreflekterad tro, att greven representerar den farliga, aristokratiska cynismen, att åter någon annan framstår som djävulen själv... Ja, Falskmyntarna som konstverk ger gott om rum att röra sig i.
Och ur ett gay-perspektiv kan man notera hur Gide, som själv var öppet homosexuell, på ett finkänsligt vis förmår berätta om homo- eller bisexuella känslor genom de finaste antydningar, utan minsta slipprig eller vulgär utfyllnad i syfte att skriva läsaren på näsan.
Det vore ett misstag att kalla Falskmyntarna lättläst; och varför skulle vi förvänta oss att den skulle vara det? — Vad den är, är en värld i en bok. Vad den är, är en läsupplevelse av sällsynta proportioner.
– – –
Falskmyntarna, André Gide. Övers. Gunnar Ekelöf. Forum 1972. ISBN: 91-37-03505-3. 319 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar