Bokrecension: Mossarnas folk | P. V. Glob

Tollundmannen, c. 300-talet f.v.t.
Foto: Sven Rosborn (något beskuren)

Mossarnas folk: Järnålderns människor bevarade i 2000 år (da. Mosefolket) är skriven av Peter Vilhelm Glob (1911-1985), dansk riksantikvarie och professor i arkeologi.

Boken utgavs ursprungligen 1965. Jag har läst den i svensk översättning av Seve Unger utgiven från 1969, med efterord av Berta Stjernquist (1918-2010), arkeolog och sedermera professor i samma ämne.

* * *

Det går inte att ta miste på Globs intresse för sitt ämne, när han detaljerat och med målerisk prosa låter läsaren lära sig om de danska mossliken från järnåldern, ungefär 400 f.v.t. till 400 e.v.t. Det har nämligen hittats en hel del sådana, ofta spöklikt välbevarade på grund av den kemiska sammansättningen av dyn de legat nedsänkta i.

Globs framställning kan sägas vara tudelad. Den första delen analyserar ingående ett antal mosslik, och berättar om sådant som hur de återfanns, hur de konserverades, vad man hittade mer än själva kropparna, hur väl de bevarats, vad deras sista måltid var, hur väl hjärnan bevarats, hur de avrättats och så vidare.

Den andra delen antar en antropologisk synvinkel och försöker placera in de döda i deras sammanhang: hur de levde, hur världen såg ut då, hur den religiösa kulten kan tänkas ha yttrat sig.

Till den här andra delen hör hans tes om att mossliken offrats i en religiös handling i någon form av fruktbarhetsrit. Detta motiveras bland annat med hur de dödats, antydningar i romerska källor och hypoteser av annat slag.

* * *

Mig förefaller det uppenbart genom de fakta som Glob presenterar att de döda verkligen offrats: de har på samma sätt som man nedlagt objekt i mossar runtom i Europa – även i Sverige – blivit nedlagda och avsiktligt dödats, inte sällan strypts eller hängts.

Periodvis har de gravlagts i strid med det gravskick som annars rådde under en del av järnåldern: när det vanliga gravskicket var kremering har mossliken nedlagts som de var, mer eller mindre nakna och ofta med någon form av anordning som syftade till att hålla dem på plats.

Avrättningssätten har varierat: strypning eller hängning, halshuggning, slag, kanske dränkning.

* * *

Glob argumenterar alltså utifrån tesen att det rör sig om offer i samband med en fruktbarhetskult, med stöd i Tacitus beskrivning från början av vår tideräkning av germanska seder. Ingenting motsäger en sådan förklaring, även om försiktighet är av nöden när Tacitus används som källa, eftersom vi inte kan bekräfta hans uppgifter i andra skrivna källor.

Mig är det emellertid inte självklart att offren skedde just som en del i en fruktbarhetsrit. Det kan förvisso ha varit fråga om någon alternativ form av kult, eller kanske en kulthandling kombinerad med judiciella avrättningar.

* * *

Mossarnas folk är mycket rikt illustrerad med inte minst spöklika bilder av kropparna som grävts fram, där ansiktsdragen är helt skönjbara, stelnade i vila eller i vad som ser ut som ångest. Ibland med hår, med skäggstubb eller rester av kläder. Naturligtvis skapar det en särskild slags närhet till de längesedan döda när deras ansiktsdrag är så tydliga att man nästan tror sig ha känt igen människorna om de återuppstått och gått på våra gator i dag.

Från svensk mark, beskriver Berta Stjernquist i sin efterskrift, finns egentligen bara ett mosslik bevarat så väl som de danska, och det är Bockstensmannen, som emellertid är mycket yngre än de döda som Glob beskriver. Bockstensmannen dog eller dödades under 1300-talet. De svenska mossarna har helt enkelt inte bevarat kropparna av de döda eller offrade på samma sätt som de danska: vad vi har är mest benfragment.

* * *

Visst är Mossarnas folk märkt av sin ålder. Globs antydningar om att det forntida folket teutonerna kom från Jylland må man ta med hela nävar salt, till exempel. Men det är småsaker i sammanhanget.

Den stora behållningen för mig är istället de detaljerade beskrivningarna av de dödas levnadsförhållanden, såsom de kan fastställas utifrån maginnehåll, förslitningar och annat.

Beskrivningarna i sin helhet gör det åtminstone för mig, en lekman, klart att mossliken verkligen är människooffer, vilket naturligtvis inte är något att blunda för, utan något att lära av. I stora delar av Europa offrades uppenbarligen människor som en del av någon form av rit. Och kanske då en fruktbarhetsrit, såsom Glob teoretiserar om.
– – –
Mossarnas folk: Järnålderns människor bevarade i 2000 år, P. V. Glob. Övers. Seve Unger. Efterord av Berta Stjernquist. Natur och Kultur 1969. 173 sidor.