Bokrecension: Vatikanens källare | André Gide

Vatikanens källare (fr. Les caves du Vatican) är en roman av André Gide (1869-1951). Boken utgavs första gången 1914.

Jag har läst den i svensk översättning av Göran Schildt (1917-2009) och med suggestiva illustrationer av Christian Broutin (f. 1933).

* * *

Det är svårt att hitta nån egentlig huvudperson i Vatikanens källare. Istället är ett bedrägeri i centrum, och det är de handlingar som detta bedrägeri orsakar som är den röda tråden i romanen.

Bedrägeriet är av inte liten art; en begåvad skojare lurar i folk att den verklige påven tillfångatagits och hålls inlåst under Castel Sant'Angelo i Rom, medan en annan person bekläder dennes höga ämbete. Protos, bedragaren, menar att man i hemlighet förbereder ett lika hemligt korståg för att befria påven, men ett företag såsom det kräver stora mängder penningar. Och där har vi själva målet med bedrägeriet.

Men som ett spindelnäts trådar korsar varandra, knyts en mängd personer samman romanen igenom, mer eller mindre påverkade av bedrägeriet. Det tar nog runt en tredjedel av hela berättelsen innan man som överväldigad läsare fått någorlunda pejl på hur folk hänger ihop genom släktband och vänskapsband.

I väven återfinner man ynglingen Lafcadio, en äventyrligt lagd utomäktenskaplig son till en fransk greve, och dennes något träige halvbror greve Julius de Baraglioul, pretentiös författare som väntar på inval i franska akademien.

Och så har vi Julius svåger Anthime Armand-Dubios. Han presenteras som värkbruten fritänkande skribent och hädare, som emellertid omvänder sig till katolska tron efter en dröm där jungfru Maria uppenbarar sig varefter hans värk försvinner.

Och därtill kommer den godtrogne Fleurissoire, också svåger till Julius de Baraglioul, som i stor utsträckning på egen hand blir uppslukad av det öde han tror drabbat påven, och därmed dras in i intrigen.

Och så vidare. Än hit och än dit förs läsaren, allteftersom berättelsen blir alltmer komplicerad.

* * *

André Gide anlägger en berättarröst som då och då tillåter sig att direkt kommentera romanpersonernas öden och förehavanden. De bisarrerier dessa öden emellanåt innebär, skildras ibland inte utan ett visst humoristiskt anslag. På det hela stora blir Vatikanens källare något av en skröna med företrädesvis högborgerliga fransmän som aktörer.

Mest djup får möjligen Lafcadio, inte minst när han begår ett brott på impuls, och hans och omgivningens tankar kring det genomförda brottet. I detta blir romanen särskilt psykologiskt skarpsynt. Lafcadios personliga historia skänker också hans person ett särskilt djup, även om han inte framstår som vidare sympatisk.

Mindre trovärdig, men underhållande, är den omvände fritänkaren Anthime Armand-Dubios, som efter sin omvändelse mister sin inkomst, eftersom han bryter med frimurarna, som tydligen äger stor makt, men inte som utlovat kompenseras av katolska kyrkan. Armand-Dubios har dock förvandlats till ett slags asketiskt helgon och låter sådant icke nå honom. Det leds man åtminstone först till att tro.

* * *

Rent språkligt och berättartekniskt är Vatikanens källare naturligtvis utmärkt, åtminstone så långt jag kan bedöma utifrån översättningen. Men så är det ju också André Gide som har skrivit den. Fingertoppskänsla och en förmåga att hålla helheten samman utmärker hela romanen. Allt, hur ovidkommande det först kan verka, driver berättelsen antingen utmed dess huvudlinjer eller skänker fördjupning vad rör de olika personerna.

Kan man bara förlika sig med det rika persongalleriet som tar sin tid att bekanta sig med, utgör Vatikanens källare en ganska underhållande historia, som driver med både fromhet och godtrogenhet.
– – –
Vatikanens källare, André Gide. Övers. Göran Schildt. Illustrationer av Christian Broutin. Bokfrämjandet 1972. 211 sidor.