Jag har läst texten i översättning och med kommentarer av Nils Edvard Hammarstedt (1861-1939).
* * *
Germanerna är en klassisk bok som många hört talas om, men nog färre har läst. Möjligen har den ett orättvist dåligt rykte, dessutom.
Men om vi nu anstränger oss för att bortse från hur boken har använts i nationalistiska och rasistiska sammanhang under de senaste två seklen, så får vår blick fritt synfält över nitton sekler, rakt ner i Tacitus värld, där han sitter och skriver på germanernas historia; germanerna, de folkslag som både fungerade som outtröttliga fiender till och goda handelspartners med romarna.
Tacitus förhåller sig till samtidens källor om germanernas sätt att leva; han har läst Caesars beskrivningar av dem, han har läst Plinius den äldres beskrivningar av dem, och han drar sig inte för att rätta dem vid behov.
Förmodligen hade Tacitus inte förstahandskunskap om de folkslag han skrev om, men ingenting hindrar att han frågat ut folk som haft direktkontakt med dem, eller rentav personer som själva kom från den germanska världen, norr om imperiet och öster om Rhen.
* * *
Germanerna är uppdelad i två huvuddelar.
Den första delen behandlar de germanska folkens allmänna seder, deras kultur, religion och annat sådant. Den andra delen behandlar mer specifikt särskilda folkslag som han räknar till den germanska gruppen.
Det är i denna senare avdelning vi med hög sannolikhet finner det första skriftliga belägget för existensen av svear, svioner kallade av Tacitus. En mängd andra folkslag paraderar också förbi i denna senare avdelning. En del av dem skulle långt senare skulle göra sin mer handgripliga entré på världshistoriens scen som utmanare av och konkurrenter med imperiet. Till dessa hör till exempel langobarderna.
* * *
Tacitus skildrar i viss utsträckning germanerna genom att kontrastera dem mot romarna själva. Det innebär inte att han vare sig förklarar de germanska halvvildarna vara ideal eller djävlar; beskrivningarna är påfallande nyktra och strama.
En kort sammanfattning av Tacitus beskrivning av germanernas gemensamma särdrag kan kanske vara på sin plats.
I allmänhet har de ”trotsiga blå ögon, rödgult hår”, de är storvuxna och klarar inte av värme, men är desto bättre på att stå ut med köld. De lever i ett land som i stor utsträckning är ”uppfyllt av vilda skogar eller avskräckande kärrmarker”. I strid bär de i första hand ett slags spjut.
De håller kvinnan i särskild aktning, och menar att de har en särskild siarförmåga. De frågar gärna kvinnorna om råd.
Germanerna är vidare inte främmande för människooffer, och firar sina gudstjänster utomhus, för de anser ”det icke förenligt med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar”. Istället försiggår kulten i lundar och på hult.
När de inte är på krigståg är germanerna i allmänhet begivna på lättja: de sover inpå dagen och äter. De bor inte i städer, och har gärna ordentligt med utrymme mellan bosättningarna. Äktenskapet hålls i helgd och det anses skamligt att avliva övertaliga barn. — Och i detta kan vi nog ana en polemisk stöt mot romersk sedvänja.
Särskilt utmärker germanerna sig genom sin stora gästfrihet. Trälar kan vara fria att liksom arrendelantbrukare sköta sin husbondes ägor. De döda kremeras och ”[e]n torvklädd kulle bildar gravvården”.
Om svionerna, som alltså med fog kan antas syfta på svearna, ”ute i själva oceanen” säger Tacitus vidare att de är mäktiga genom sin sjöfart, och att deras båtar inte har segel och både framtill och baktill är lämpliga för landning. Hos svionerna råder ett för Tacitus förhatligt envälde.
* * *
Det är naturligtvis ett grannlaga ting att förhålla sig till en text som denna. För en lekman är det nära nog omöjligt.
Tacitus presenterar germanerna ur romerskt perspektiv. När man numera talar om germaner, så talar man om en språkgrupp. För Tacitus var det en aning annorlunda. Han talar i första hand om en etnisk grupp av stammar och folkslag, som också i stor utsträckning talade liknande språk. — I dag ser man delvis annorlunda på ämnet, vilket visas av Tore Jansons intressanta bok Germanerna: Myten, historien, språken.
Men till läsarens hjälp finns i den upplaga av Germanerna som jag har läst översättaren Hammarstedts mycket fylliga kommentarer. De är gamla nu, men jag vågar ändå hävda att de bidrar mycket till förståelsen av texten, även om de naturligtvis måste läsas med viss försiktighet. Att Hammarstedt ibland undslipper sig rasbiologiska uttalanden får till exempel anses vara typiskt för hans egen tid.
* * *
Germanerna är en viktig källa till hur en lärd romare uppfattade germanerna under första århundradet av vår tideräkning. Vi har skäl att anta att Tacitus höll sig välunderrättad om det han skrev; det är inte fråga om dikt.
Tacitus gör en omfattande ansträngning att förklara för sina landsmän hur de germanska landen befolkades och hur befolkningen i landen tedde sig. Han rättar tidigare auktoriteter och nämner vid namn folkslag som först långt senare skulle komma att dra sig mot Roms portar.
Därför vågar vi också, om än med försiktighet, låta Tacitus skänka oss en skiss över hur den kultur faktiskt tedde sig som fanns i Skandinavien och norra Europa vid samma tid som den romerska kulturen stod på sin höjdpunkt i glans, förfining och härlighet.
– – –
Germanerna, Tacitus. Övers. N. E. Hammarstedt. Anda bearbetade upplagan. Hugo Gebers förlag 1921. 177 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar