Redaktör för samlingen är Titti Fendin. Arkeologen Emma Karlsson, osteologen Caroline Arcini och historikern Annika Sandén har bidragit med avhandlingarna.
Boken utkom 2008 som nummer sju i serien Östergötland fakta, utgiven av Östergötlands länsmuseum.
* * *
År 2004 expanderade ett industriområde utanför Vadstena. Vid grävarbetet stötte man på skelettdelar. Den efterföljande arkeologiska undersökningen av en smal landremsa på platsen kunde med tiden berätta om kvarlevorna efter tjugofem där gravsatta människor, en av dem kvinna. Gravsättningarna hade ägt rum mellan åren 1400 och 1650.
Platsen var Galgebergsgärdet, numera Kvarnbacken, där det förr varit en avrättningsplats och begravningsplats för avrättade människor. Den arkeologiska undersökningen skulle komma att bli en av de mer omfattande utgrävningarna i Sverige vad gäller avrättningsplatser, för hur märkligt det än kan synas, är få av landets hundratals gamla galgbackar arkeologiskt undersökta.
* * *
Greppet att låta en arkeolog, en osteolog och en historiker tillsammans skriva boken som såväl i stor detalj berättar om de specifika fynden och i mer generell mening berättar om kontext och svenska avrättningar är mycket lyckat. De olika texterna stöder varandra, griper stundtals in i varandra, och skapar tillsammans en helhetsbild som bara är möjlig genom kombinationen av de olika vetenskapliga grenarna.
Det är omöjligt att inte fascineras av de sammanhang och de fakta som presenteras. Det gäller allt från hur man ser på ett skelett om det blivit halshugget, till hur kropparna placerats i sina gravar. Ja, från hur en hängning rent konkret genomfördes, till hur enskilda levnadsöden gestaltade sig vid samma tid, baserat på Vadstena stads protokoll från rådstugurätten.
Och de flesta av de döda på Galgebergsgärdet synes ha blivit hängda. Hängning genom strypning efterlämnar i regel inga skador på skelettet, men med tanke på platsen och omständigheterna, är det den naturligaste förklaringen.
Ett antal av de döda har uppenbarligen blivit halshuggna. En skalle har en järnkrok i sig, som använts för att fästa det avhuggna huvudet på en påle för allmän beskådan. Någon kropp bär spår av att ha blivit steglad.
En lämning av ett hål för en stor stolpe precis i närheten kan ha varit ett fundament till en galge, men kanske sannolikare, om jag förstår författarna rätt, ett fundament till en steglingsanläggning, det vill säga ett hjul fäst horisontellt i toppen av en hög stolpe, där den sönderbrutna kroppen fästes.
Men kropparna berättar inte bara om sin död. Skeletten indikerar också sådant som tidigare sjukdomar, skador, något om tänkbar vanlig föda, något om möjlig social status.
* * *
Döden som straff är mycket faktaspäckad och underbyggd av givande analyser, och det är lätt att helt fångas upp och bara pladdra på om allt det som finns att hämta i verket. Om man intresserar sig för dödens kulturhistoria skänker det ett välkommet kunskapstillskott.
Men boken ger också insikten att det finns oändligt mycket kvar att göra vad gäller undersökningar av spåren efter äldre tids rättskipning i landskapet. Det talas om att det i Sverige finns kanske omkring sexhundra avrättningsplatser; många glömda, andra inte. Det innebär att det sannolikt finns också gravplatser efter avrättade på ungefär lika många ställen, i allmänhet i närheten av platsen där de döda en gång miste sina liv.
Många av dessa platser låg en gång utanför städerna; när städerna expanderar riskerar dessa kulturhistoriskt värdefulla platser att för alltid försvinna, i värsta fall utan att någon arkeologisk undersökning genomförts.
* * *
Språket i Döden som straff är mycket gott. Trots det allvarliga ämnet döljer aldrig författarna det de förmedlar vare sig bakom strikt akademisk jargong eller för den delen alltför populariserat framställningssätt. Boken ska uppenbarligen vara tillgänglig för en bred allmänhet, men ger aldrig avkall på stringens.
Döden som straff är dessutom mycket välillustrerad. Sällan har jag läst en bok med så många bilder på skelett.
Men en liten reservation måste jag lägga in i detta sammanhanget. På en plats i boken finns en bild som sägs komma från en trettiotalsfilm om Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Bilden föreställer Anna på fängelsegården strax före att avrättningen ska ske. Bilden är dock inte från filmen. Det rör sig om ett smygtaget fotografi från själva händelsen, ett fotografi som förstärkts i efterhand av en konstnär.
* * *
I Sverige har det varit en ganska gles utgivning av böcker som behandlar avrättningar i svensk kontext. Det ger Döden som straff en än viktigare funktion vad gäller att sprida kunskap om hur det en gång gick till på platser runtomkring oss när rättvisa skulle utkrävas med rep, med yxor och med svärd. Ämnet är intressant i sig självt, men att boken dessutom är välskriven, pedagogisk och mycket väl sammanhållen höjer värdet än mer. Boken är uppenbarligen resultatet av en gott tvärvetenskapligt samarbete.
– – –
Döden som straff: Glömda gravar på galgbacken, Titti Fendin (red.), Östergötlands Länsmuseum 2008. ISBN: 978-9185908-70-7. 181 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar