Novellerna har översatts av Vera och Stig Dahlstedt.
* * *
Urvalet av texter i Karain och andra berättelser verkar ha sammanställts särskilt för en svensk publik: de fem novellerna kommer ursprungligen från fyra olika engelska samlingar. Men de hålls samman av en röd tråd: en nautisk tråd. Alla novellerna anknyter nämligen på något vis till sjöfart.
”Tremolino” berättar om en besättnings flykt från ett tullfartyg.
”Karain: Ett minne” handlar om en hövding på en ö någonstans i Asien.
”En civilisations utpost” anknyter lätt till Mörkrets hjärta, genom att skildra en handelsutpost i Afrika som under ett halvår bemannas av två blaserade, nästan karikatyrartade män från England.
”Dubbelgångaren: En episod från kusten” handlar om en ung kapten som på sitt skepp räddar en simmande flykting från ett annat fartyg, där denne begått ett mord.
Och avslutningsvis har ”Kompanjonen” som huvudtema ett planerat försäkringsbedrägeri.
* * *
En av Conrads allra starkaste sidor är hans kraftfulla och exakta sätt att skissa fram de gestalter som befolkar hans noveller. De är konsekvent trovärdiga. Till och med de något karikatyrartade figurerna på handelsstationen i ”En civilisations utpost” känns trovärdiga. Den slyngelaktige besättningsmannen som förråder sina kolleger i ”Tremolino” förstår man. Och värmen i känslorna som kaptenen i ”Dubbelgångaren” hyser mot sin skyddsling ombord går inte att missa.
Personporträtten är alltså realistiska. Det är i allmänhet hela berättelserna också, fastän historierna ibland tangerar det övernaturliga. Men det antytt övernaturliga tar aldrig över; det finns alltid möjlighet att det som upplevs som övernaturligt är helt naturligt.
Exempel på detta möter vi i ”Dubbelgångaren”, där man någon gång funderar över huruvida mannen kaptenen räddat verkligen existerar, eller i ”Karain”, där hövdingen förföljs av sin döde kamrats röst.
Man skulle kunna säga att Conrad emellanåt leker med en känsla av att det i den realistiskt uppbyggda berättelsen även finns ett inslag av något som tangerar det naturligas gränser. Detta inslag genomströmmar en prosa som annars bemödar sig om sträng realism, kryddad med autentiska sjöfartsbegrepp som jag ofta knappt anar vad de syftar på.
* * *
En annan fin sak med Conrads prosa, är att den hos mig lyckas skapa en fiktiv upplevelse av nostalgi över en värld jag aldrig upplevt. Inte minst ”Karain” med sina målande landskapsbeskrivningar förmår skapa en sådan känsla.
Men Conrads prosa i sig är inte fjäderlätt. Den är tungt och målmedvetet vandrande. Den skuttar inte; den gör sig väg.
* * *
Den slags värld som Conrad berättar om i novellerna finns inte längre. Kolonialväldena har lämnat Asiens öar. Civilisationen sprider elektriskt ljus och bredbandsuppkopplingar där det på Conrads tid var människans kamp mot elementen i djup urskog eller på djupa vatten.
Ruffiga, egensinniga sjömän far kanske fortfarande på haven, men i större båtar, med striktare scheman och mer nitiskt organiserade än vad som var fallet kring förra sekelskiftet, då tiden gav utrymme åt än mer egensinnighet, än bestämdare kaptener, och då det fortfarande fanns obekanta stränder där inga människor från väst gjort strandhugg.
Det är denna senare värld som Conrad är en mästare på att ta med läsaren till.
– – –
Karain och andra berättelser, Joseph Conrad. Övers. Vera och Stig Dahlstedt. Forum 1954. 196 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar