* * *
Antiken by night består av tre varandra närstående essäer, vardera med ett tema ur bokens undertitel. Således handlar den första essän om sex, den andra om droger och den tredje om dildos – allt med avstamp i antika skrifter.
Vad gäller sexessän består den i stor utsträckning av en analys av ett antikt, grekiskt epigram av det mer frispråkiga slaget från omkring 300-talet f.v.t.. Dess fyra rader handlar om att man bör lägga hustrun på mage och ta henne bakifrån, som vore hon en gosse.
Det kan nämnas att pederastin var ett vanligt motiv i antikens Grekland, även sedan fenomenet försvunnit som den institution det varit. Temat användes dock även därefter som litterärt motiv, som anknytning till äldre, högklassisk litteratur, som Iordanoglou förklarar.
Nåväl, Iordanoglou vrider och vänder frimodigt på textstycket, söker dess sammanhang och intertextualitet — alltså dess relation till andra texter och genrer. Det går då inte längre att avfärda texten som enbart ett stycke obscen flåskomik.
Dikten säger, visar Iordanoglou, till exempel på hur man såg på sexualitet mellan äkta makar, och den bryter av mot det då förväntade: den överträder "antik grekisk äktenskaplig normativitet", som han skriver.
Den blir måhända lustig får dåtidens läsare dels genom sin anknytning till äldre teman, pederastin, dels genom att den inför tanken på njutningsbetonat sex mellan makar hos läsaren. Hos en grek under den tiden kunde det, om jag läser Iordanoglou rätt, förefalla som en absurd och effektfull helhet.
Men hur man än analyserar och låter vår förståelse för intertextualitet och kontext öka, blir ändå Iordanoglous råd att man må handskas fritt med texten, något som är en röd tråd i Antiken by night:
"Vad gör man av en sån här dikt, allvarligt talat? Vadhelst som faller oss in, förstås. Läsarens frihet är ju inte på något sätt med begränsad än poetens ..."Därmed öppnar Iordanoglou portarna för en så vid reception av denna – och andra texter – som bara är möjligt; texterna blir vad läsaren gör dem till.
* * *
Essä nummer två behandlar frågan om droger i antiken, där Iordanoglou kontrasterar dagens drogkultur med antikens drogkultur. Han söker upp och analyserar förekomster av olika dels möjligen antydda och dels i klartext uttryckta textpassager om droger i antika källor, funderar på vad lotusätarna i Odysséen sysslade med och reflekterar kring kejsar Marcus Aurelius läkemedelsintag.
Den sista essän är väl möjligen den mest obskyra. Den handlar om dildos. Japp, penisattrapper för kvinnor i den antika litteraturen. Föga förvånande – ty mycket som vi tror är nytt var nytt för längesen... – var sådana alls ingenting okänt på den tiden. Iordanoglou belyser ämnet både utifrån detaljstudier av enskilda grekiska ord och utifrån genusperspektiv.
* * *
Att en forskare som Iordanoglou lyfter fram så – i förhållande till den traditionella populär- och facklitteraturen om antiken – aparta ämnen och ägnar dem ett seriöst studium är naturligtvis ingen slump.
För textstudierna och analyserna av både dem, deras kontext och vår reception av dem väcker mycket intressanta frågor kring hur forskningen i allmänhet har valt att fokusera, och vad man helt enkelt låter blir att fördjupa sig i. Alltså: vilka frågor man ställer till det material som har bevarats.
Och därtill ställs man oundvikligen inför problemet som är olösligt: vilka texter har man genom århundradena inte ansett värda att bevara – och låtit förgängelsen och glömskan censurera?
Till saken hör, att i sitt efterord, som till formen påminner om en pamflett, går Iordanoglou till storms mot en i traditionerna bunden och allmänt navelskådande filologi. Antiken by night får väl som helhet ses som ett inlägg i det angreppet: att det går att skriva om annorlunda saker och att det går att skriva om dem på ett annorlunda sätt.
För det är nämligen inte bara ämnesvalen som är annorlunda än vad vi är vana vid. Hela framställningen med sina många referenser till populärkulturen är något särskilt. Fragment från låttexter, dialoger ur filmer och annat finner en naturlig plats i Iordanoglous samtal med och om de antika texterna. Han skriver:
"Att förstå nuet genom att ständigt utmana den historia som vi skapar och återskapar åt oss själva måste förstås vara antikvetenskapens målsättning."Personligen är jag för positivistiskt lagd – och för lite postmodern – för att helt skriva under på den formuleringen. Jag kan inte se det på annat sätt än att förståelsen av nuet kan vara en målsättning för antikvetenskapen.
Men liksom konst är konst i sin egen rätt, är också antikvetenskapens funktion oavhängig dess nytta för nuet; jag tror nämligen att historievetenskapen kan och förmår säga något om det förflutna, men kanske inte oberoende av nuet och de tankar vi tänker och hur vi förstår i dag, fastän det är nog så viktigt att sikta mot: ett ständigt frigörande från sin egen tid för att försöka förstå en helt annan tid: dess radikala annorlundaskap likväl som dess nära släktskap med den värld vi lever i nu.
Det jag främst tar med mig från läsningen av Antiken by night är just reflexionerna som Iodanoglou manar fram kring hur man väljer att skriva historia, och om vad, samt hur historieforskningen står i relation till nuet, till forskarens egen tid.
– För den sakens skull klagar jag emellertid inte över att jag fått lära mig mer om sex, droger och dildos i den antika världen...!
– – –
Antiken by night: Sex, droger och dildos i den klassiska och inte så klassiska litteraturen, Dimitrios Iordanoglou. Grafisk form Jens Andersson. Logos, Pathos nr 12, Glänta produktion 2009. ISBN: 978-91-86133-03-0. 119 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar