Bokrecension: Det åtalade föredraget om ’Gud’ | Viktor E. Lennstrand

Annons om föredraget ur Dagens Nyheter, fredagen den 29 mars 1889. Källa: KB.

Det åtalade Föredraget om ’Gud’ utkom från trycket år 1889. Det återger ett föredrag av fritänkaren Viktor E. Lennstrand (1861-1895), som han åtalades för.

Den nätta trycksaken kan laddas ner från Stockholmskällan, som även samlat andra dokument rörande Lennstrands verksamhet.

* * * 

Viktor Lennstrand hade växt upp i en mycket from, frireligiös miljö. Som student bröt han med sin tro och blev en aktivist i kampen mot religion och vidskepelse. Han kom att åtalas för sina föredrag sju gånger, och satt sammanlagt fängslad i fjorton månader.

Lennstrand dog bara 34 år gammal, och hade då vidgat sin verksamhet till det politiska fältet, där han återfanns bland socialdemokraterna.

* * *

Det åtalade Föredraget om 'Gud' kan i dag synas harmlöst. Men Lennstrands tid var en annan tid än vår tid. Samhället såg snett på fritänkare som ljudligt höjde sin röst mot de hävdvunna sanningarna, även om det inom kyrkan, som Lennstrand själv påpekar, redan skedde förändringar i riktning bort från dogmatik och mot en slags rationaliserad religiositet. Likväl samlade Lennstrand stora åhörarskaror.

I föredraget börjar Lennstrand med att teckna religionens allmänna historia. Den är av bekant slag. Människorna, menar han, såg i naturfenomenen på grund av sin okunskap kombinerat med sina försök att förstå först ett slags personliga makter. Dessa makter abstraherades sedan, fick åsikter och ansikten som speglade de troendes egna ideal, de tillbads och offrades till.

Ur polyteismen uppstod så småningom monoteismen. Vid det här laget har gudomsmakterna eller gudomsmakten stereotypiserats, förstelnats, och återspeglar i sina ideal en annan tids uppfattningar, och blir så ett hinder för den mänskliga utvecklingen. Människan utvecklas förbi sina gudar eller sin gud, så att säga. Lennstrand uttrycker det på följande vis:

”Den stereotyperade guden blir ett hinder i utvecklingen, —menniskan utvecklas, — han följer ej med, — han blir gammal och för liten för det nya slägtets längtan och hopp — och han dör omsider af ålderdomsvaghet.”

Med beklagande ser Lennberg hur de gamla antika gudarna i Rom och Grekland, när dessa miste sin kraft och förmåga att attrahera anhängare, inte tilläts evolvera till högre ideal, som bättre speglade folkets natur.

I stället slank kristendomen in i imperiet och gjorde sig till herre genom anhängarnas mängd, anhängare som i Rom först återfanns, menar han, bland de allra minst allmänt ansedda.

”Kristendomen blef missnöjets religion och den räknade sina första anhängare i Rom bland hvad samtida författare kallade slöddret, afskrapet.”

Kristendomen av i dag attackerar Lennstrand hårt i sitt föredrag. Han ser dess dogmatiska uppfattningar som barbariska, särskilt avseende blodsoffret som Gud krävde av sin egen son för att bli vänligt ställd gentemot människorna.

Lennstrand noterar dock, som sagt, att det bland stora delar av prästerskapet sker en rörelse bort från traditionellt kristna uppfattningar, så att dessa präster snarast använder sig av kristendomen för att presentera dagens ideal.

Kristendomen blir på så vis språkrör för något som tidigare varit densamma främmande. Dessa ”rationalistiska fritänkarprester”  vill ”rädda kristendomen genom att kalla nutidens meningar kristna.”

Man kan inte annat än att nicka instämmande till Lennstrands iakttagelse för över hundratjugo år sedan – åtminstone vad gäller den nuvarande svenska f.d. statskyrkan.

Föredragshållaren ser också en rent allmänt tilltagande sekularisering, för att använda vad som nu är ett modeord. Han uppfattar det som att folk inte längre tar religionen på samma allvar som förr, att förnuftet hos folk reser sig till protest. Han urskiljer ett nytt paradigm.

”Likasom det för 1800 år sedan gälde att kassera de många gudarna, derför att de ej voro tillräckliga att förklara händelserna och fenomenen; så gäller det i dag att kassera den kristne guden för att han lika litet kan vara verldens gud.”

Avslutningsvis menar Lennstrand att nu, när religionen inte längre kan fylla människornas behov, behöver människorna själva fylla dem. Det blir upp till människorna att vårda de sjuka, att höra bönerna, att ersätta hans kärlek med människokärlek, att ersätta guden med människan själv som agent i tillvaron.

* * *

Lennstrands synpunkter agerar inte dynamit längre; vår kultur och miljö har ändrats dramatiskt sedan han reste runt och förkunnade avfall från kristendomen och ådrog sig åtal på åtal. Få är de bland majoriteten medborgare som ens bryr sig nämnvärt om spörsmål som rör kristendomen. Lennstrands synpunkter är väl kända och säkert hållna av många av hans arvtagare i dag. Den kritik han riktade mot traditionell kristendom missar målet, när inte ens prästerna själva har de uppfattningar som Lennstrand en gång riktade kanonerna mot.

Men Lennstrand förutsåg utvecklingen, och beskriver hur han först ogillat den, eftersom han såg en oärlighet i den, men sen välkomnat den, eftersom prästerna då går samma ärenden som han själv, och har samma mål, det han kallar utilism.

Helhetsgreppet han tar bör dock fortfarande drabba, så länge kristna håller fast vid att de faktiskt tror på en Gud som äger någon som helst existens utanför den troendes egna föreställningsvärld. Där missar inte projektilerna, där kan de ännu skjuta i sank.

* * *

Föredraget och historien om det och om dess upphovsman är av stort intresse för den som vill veta mer om hur tillvaron tedde sig för öppna gudsförnekare i slutet av förrförra seklet, när en ny, alltmer ickereligiös värld stod för dörren i Sverige. Men där den totala religionsfriheten ändå fortfarande var över ett halvsekel bort.

Ännu sträckte den religiösa hänsynen sina klor mot de gensträviga, men samtidigt tappade de kraft, mer kraft för varje ansträngning. – Gud give, att vi bevarar den fritänkartradition som senare kunde växa fram på de alltmer ruinartade resterna av kristendomen.
– – –
Det åtalade Föredraget om 'Gud', Viktor E. Lennstrand. Nya Boktryckeriet 1889. 16 sidor.