Bokrecension: Nothing to Envy

Nothing to Envy: Ordinary Lives in North Korea är skriven av journalisten Barbara Demick.

Nordkorea är ett fascinerande land... ett land som får kontrollen över medborgarna i Stalins Sovjet eller Hitlers Tyskland att blekna. Och det finns fortfarande kvar. Man har en död man som statschef, och hans son som ledare i praktiken.

Nordkorea är en utmaning att skriva om, eftersom det är ett så extremt stängt land. Utlänningar äger högst begränsat tillträde, och får de tillträde får de oftast se endast modellstaden Pyongyang, försedda med två förkläden. Två – för att det ena förklädet ska kunna hålla koll på det andra... (sid. 7) Emick har gått så tillväga, att hon intervjuat ett hundratal personer som lyckats fly landet. Sex av dessa personers berättelser utgör stommen i Nothing to Envy. Och berättelserna är emellanåt så absurda att man frestas att ifrågasätta om de är sanna. Hur kan något land fungera och fortfarande finnas kvar, som hanterar sina medborgare så som Nordkorea gör?

Fattigdomen är skriande. Det finns högst begränsade möjligheter att kommunicera över gränserna. Internet är något okänt förutom i de allra mest priviligerade kretsarna: istället har man ett alldeles eget datornätverk.

Kontollen över medborgarna är strikt. Begår en person ett brott, anses han ha orent blod, och det orena blodet sprider ut sig i tre generationer, vilket innebär, exempelvis, att om en person flyr landet, kan kvarvarande nära släktingar sättas i arbetsläger. Ett nog så effektivt sätt att få folk att överväga om det är mödan värt. Det kommunistiska landet är strikt hierarkiskt och folket är indelat i ett tjugotal nivåer, där man förväntas umgås och gifta sig på sin egen nivå. Längst ner på skalan, runt en procent av befolkningen, hittar man dem som sitter permanent inspärrade i arbetsläger. (sid. 27) Varje befolkningsenhet av omkring tjugo familjer kontrolleras av en övervakare bland dem själva, som rapporterar allt misstänkt uppåt i hierarkin. Plötsligt kan någon som yttrat ett skämt om Kim Jong-Il föras bort, mitt i natten, och inte ses till mer.

Hur är det möjligt att ett land, som nära nog parodiskt kontrollerar sitt folk, kan bestå? Demick skriver:

»We laugh at the excess of the propaganda and the gullibility of the people. But consider that their indoctrination began in infancy, during the fourteen-hour days spent in factory day-care centers; that for the subsequent fifty years, every song, film, newspaper article, and billboard was designed to deify Kim Il-sung: that the country was hermetically sealed to keep out anything that might cast doubt on Kim Il-sung's divinity. Who could possibly resist?« (sid. 45f)

Och jag tror gåtans lösning finns just i det. Det ligger något nära nog religiöst i vördnaden för Fadern och Sonen. Man firar i regel inte ens sin egen födelsedag: man firar ledarnas födelsedagar. När det är elbrist är det de dagarna, de kanske enda dagarna, när man faktiskt slår på elen... Bara en sån sak...

* * *

Lite fler märkligheter:

Man har haft ont om kemisk gödsel. Så varje familj har fått producera naturlig gödsel och lämna av resultatet på ett lager. (sid. 48)

Man gifter sig framför en bild av Kim Il-sung. (sid. 50)

Privata företag har varit förbjudna. Matkrisen har numera tvingat fram vissa undantag, men man har kunnat få fängelsedom för att sälja ris. (sid. 61)

Man arbetar långa, långa dagar, till en mycket knapp lön, eller ingen lön alls. Istället får man, om det fungerar, matkuponger som lön för mödan. Man ska till och med få kläder av staten: en uppsättning om sommaren, en om vintern. Vill man köpa något lite dyrare, som en klocka, så handlar det inte bara om att ha råd. Man måste ha tillstånd från sin arbetsenhet också. (jmf sid. 60ff)

Tjugofem procent BMP går till försvaret, och landet har den fjärde största armén i världen. Må vara att soldaterna inte har sockar att sätta på sina fötter. (sid. 65)

En kvinna, som är en av huvudpersonerna i boken, blir tagen av Nordkoreansk polis. Polisen skriver ner anklagelserna på en träbit. Det fanns inget papper. Detta hände 2001. (sid. 228f)

Blir du påkommen med att sälja insmugglade dvd-skivor kan ditt straff bli avrättning. Vi får förmoda att detta beror på, att dvd-filmerna kanhända visar upp en alternativ bild av omvärlden, som inte passar ledningens beskrivning. (sid. 214) Likaledes har man kunnat bli avrättad för att stjäla koppartråd från telefonledningar (som är ur funktion). (sid. 184)

* * *

Nå, Demicks bok är en källa till många tillfällen av förvåning. Språket i boken flyter bra, i rapp journalistprosa. Det finns inga döda stycken. Det är en förfärande bok, men likaledes en mycket fängslande skildring. När man trott att ett land inte kan bli mer absurt, får man veta att varje familj förväntas ha bilder på sina två ledare hemma, vilka ska torkas av dagligen med särskilda trasor. Avtorkningen kan sedan komma att kontrolleras vid överraskningsinspektioner. Eller något helt annat. Mitt intresse för Nordkorea är definitivt väckt, och jag vill veta mer. Demicks bok är i mycket en skildring av hur det har varit i Nordkorea. Exakt hur det är i dag är inte alldeles lätt att säga, men rapporter läcker ut, att inte mycket förändrats. Man hoppas på ett snart slut på den tyranniska regimen, så att landet återigen kan förenas med Sydkorea och njuta ett fritt liv.
– – –
Nothing to Envy: Ordinary Lives in North Korea, Barbara Demick, Spiegel & Grau 2009. ISBN: 978-0-385-52390-5.