Bokrecension: Anathemas and Admirations

Anathemas and Admirations är skriven av E. M. Cioran (d. 1995).

Jag skulle inte rekommendera Anathemas and Admirations till någon som inte har ett ganska gediget intresse för Cioran. Det har nu jag, och det var väl tack vare det som jag lyckades ta mig igenom den efter en del kämpande.

Boken består av tjugotvå kapitel. En del av kapitlen består av aforismer, och en del av kapitlen består av essäer. Essäerna består i synnerhet av olika personporträtt. Mest underhållande av essäerna är »Joseph de Maistre: An Essay on Reactionary Thought«, där Cioran begår lustmord på de Maistres reaktionära, kristna uppfattningar. de Maistre, som Cioran kallar teokratins Macchiavelli... (sid. 64)

Men behållningen i boken är först och främst Ciorans många aforismer. Det är i aforismerna, torra, elaka och oerhört cyniska, som Cioran är som bäst. Och det är i aforismerna som vi får smaka på lite av Ciorans filosofi, där han vänder sig mot religion (kristendom i synnerhet), livet som sådant och beskriver döden som den stora befriaren. Det är också i aforismerna vi möter Ciorans överväldigande misantropi, där han skriver om att i varje barn se en framtida Richard III (sid. 167), och där han distanserar sig från människorna:

»To have nothing more in common with men than the fact of being a man!« (sid. 19)

Cioran är en nihilismens och meningslöshetens profet. Existensen innebär ingenting för honom. Livet är meningslöst, tillvarons existens likaså. Även om han menar att livets själva meningslöshet på något sätt ändå är skälet till varför man ska leva (jmf. sid. 89), så är helhetsbilden sådan, att existensen är utan egentlig mening.

»To glimpse the essential, no need to ply a trade. Stay flat on your back all day long, and moan.« (sid. 79)

Och för att fortsätta, två aforismer senare:

»There exists an undeniable pleasure in knowing that everything you do has no real basis, that whether or not you commit an action is a matter of indifference.« (sid. 79)

Detta korrelerar väl med vad Cioran säger ännu något längre fram, där han frågar sig varför vi bemödar oss så mycket, bara för att en dag bli, vad vi var innan vi fanns till: icke-existerande. (sid. 88) — Cioran ser framför sig hur människan försvinner som släkte. Han skriver att han förväntat sig att få vara med om mänsklighetens försvinnande, men att gudarna varit emot honom... (sid. 128) För honom bär varje dag med sig nya skäl att försvinna. (sid. 190) Och med jaget försvinner världen, i någon form av solipsism:

»The world begins and ends with us. Only our consciousness exists, it is everything, and this everything vanishes with it. Dying, we leave nothing. Then why so much fuss around an event that is no such thing?« (sid. 199)

I Ciorans böcker är självmordet aldrig långt borta. Han funderar på möjligheten att vi kunnat bespara oss livet under hela den tid som vi har genomlevt det. (sid. 203). Han skriver om hur han i sin ungdom börjat läsa en knappt känd filosof, just för att han valt att ta sitt eget liv.

Cioran lever distanserad från världen omkring sig. Han verkar se på världen med förvåning, att han befinner sig i den, och att den ens finns till. Han känner sig vilsen på jorden, liksom han menar att han säkert hade känt sig vilsen var han än funnits till. (sid. 171)

Dessa mörka lakonismer om tillvaron och människan, varvas med mer vardagliga observationer:

»For a writer, to change languages is to write a love letter with a dictionary.« (sid. 82)

* * *

Man kan argumentera för att Cioran inte är konsekvent. Han lever, men prisar självmordet, döden och icke-existensen som frälsare. – Men så är kanske Ciorans uppgift inte att ge oss ett system över sitt tänkande, utan snarare att ge oss fragment från hans tänkande, ett tänkande som inte är färdigt, som är dynamiskt, och så att säga biologiskt. Ibland skriver han om hur vi bara kan lägga oss ner och stöna för att inse livets intighet, och en annan stund skriver han, att människans uppgift inte är över, så länge det fortfarande finns en enda gud kvar. (sid. 204) – Cioran är en sammansättning av letargi och aktivitet, nihilism och propagandism.

Det är sällan man läser någon som vågar vara så frånvänd existensen som den rumänskfödde E. M. Cioran; därför blir resultatet av att läsa honom en lätt kittling i det existentiella tänkandet. Essäerna känns emellanåt något ovidkommande för mig i mitt sammanhang, men aforismerna är vassa, emellanåt sylvassa, och synnerligen intressanta att ta del av... Jag läste Nietzsche alla de där åren, och kämpade med att han ju inte var nihilist... Nå, nu har jag landat mellan bokpärmarna hos en nietzschean med nihilism... Även om jag knappast kan sjunga lovsång till allt han skriver, så är det han skrivit, i synnerhet i aforismerna, mycket tankestimulerande.
– – –
Anathemas and Admirations, E. M. Cioran, Arcade Publishing, Inc. 1991. ISBN: 978-1-55970-461-8.