Tystnad

När jag skriver eller läser kräver jag tystnad. Jag klarar inte av att läsa eller att skriva med ljud omkring mig, vare sig det är teve, stereo eller prat. Till nöds går det an med bullret från en bussmotor eller vad det nu är som låter när man sitter på ett tåg. — Ofta försöker jag trotsa denna mitt medvetandes gränsdragning, och läsa när teven är på; men jag kan inte hålla uppe koncentrationen – jag kastar förstulna blickar på samma teve, hör nåt som jag lyssnar vidare på, och boken läggs åt sidan, för att sedan plockas upp igen efter en stund eller två.

Jag vet folk som gärna studerar till musik. Jag gjorde aldrig det. Det är som att hela jag måste vara koncentrerad på det jag sysslar med, när jag sysslar med ord. – Schopenhauer lär ha skrivit:

»Mängden oljud som någon kan stå ut med utan att störas, står i inverterat förhållande till dennes mentala kapacitet.«

Det må nu vara som det vill med det. Klart är att Peter Englund inte verkar ha några problem med ljud, och hans mentala kapacitet är det knappast nåt fel på. — Schopenhauer kanske i och för sig verkligen syftade på oljud snarare än välljud. Sant är dock att jag inte tål av ljud för att kunna koncentrera mig på texter någon längre stund.