Reflexion kring läsbarhet

Jag har kommit en bra bit på George H. Smiths Atheism: The Case Against God. Det är en knastertorr, abstrakt och mycket ingående filosofisk redogörelse över varför det inte är och inte kan vara rationellt att inkludera Gud i sin världsbild. Smith är briljant i sin polemik. Men prosan är nästan outhärdligt formell och akademisk. Förmodligen hade jag haft samma uppfattning även om jag fortfarande var student... – Så jag började läsa Jack Londons mörka Londonskildring The People of the Abyss. Där brusar prosan starkt som dånet av en vattuflod, för att travestera sången. – Just nu är jag i det läget, att Atheism riskerar att bli övergiven, för en andra gång, hur djäkla briljant jag än tycker att den är.

Men än har jag inte gett upp. — Emellertid: detta visar ändå på vikten av att skriva text på en stilmässig nivå som är uthärdlig. En text ska inte behöva vara en öken utan vattenhål att ta sig igenom. Den ska kunna uppnå fullgod akademisk nivå och ändå vara litteratur, inte telefonkatalogsmässig formulärprosa.