Om The Christian Delusion (red. John W. Loftus) är ett övertygande berg av systematisk kritik av kristendom, så är Hitchens God is not Great snarare ett ihärdig regn av småspik över religion i allmänhet. I den radas exempel på exempel upp på religionens missgärningar, misslyckanden och absurditet. Den är en partikulariteternas bok, och som sådan ganska ostrukturerad; den är till sitt upplägg snarare ett samtal med den onekligen vältalige och mycket kunnige Hitchens, en sen fredagkväll på en engelsk pub, än en akademisk vedersakelse av religionen.
Därmed inte sagt att boken inte har ett värde. Det har den. Hitchens är en ivrig advokat, av att religionens positiva funktioner i samhället på ett bättre sätt kan mötas med litteraturen. Något som jag naturligtvis håller med om: hellre en Shakespeare, än ett hopplock av myter från bronsåldern, som grund för funderingar och samtal om livets villkor och etikens förutsättningar.
Likaså skriver Hitchens om skeptikerns roll i samhället. Han försvarar skeptikern som just skeptiker, inte som en form av religiös människa, som somliga religiösa ibland vill ha skeptikerna och ateisterna till: ateisterna tror inte på något eget a priori-system, de baserar inte sina antaganden på tro, utan på det som kan baseras på förnuft och vetenskap. Därmed kan skeptikern hela tiden justera sina uppfattningar efter nya rön och upptäckter: något som blir svårt för den religiöse, om inte en profet framträder med korrigerande bud från Herren Gud själv – något som ju skett emellanåt...
Hitchens huvudsakliga invändningar mot religion sammanfattar han själv bra i bokens första kapitel:
»There still remains four irreducible objections to religious faith: that it wholly misrepresents the origins of man and the cosmos, that because of this original error it manages to combine the maximum of servility with the maximum of solipsism, that it is both the result and the cause of dangerous sexual repression, and that it is ultimately grounded on wish-thinking.« (sid. 4)Det hade varit fint om Hitchens hållit sig på den här nivån av filosofisk religionskritik, och så att säga gett sig på själva fundamentet för religiös tro. Men istället kommer dessa långa listor av gärningar folk gjort, grundade i en religiös övertygelse. Som jag ser det är dessa gärningar inte grundproblemet: grundproblemet är den religiösa övertygelse som förmår folk att sätta förnuftet och skepticism (ja, kalla det kritiskt tänkande, även om det är en klyscha) åt sidan, för att följa diktat från en Gud som inte finns.
Som väl är duckar inte heller Hitchens från att kritisera religionen i dagens samhälle, som i västvärlden kan se harmlös nog ut, åtminstone i dess större protestantiska versioner. Men Hitchens ser helt enkelt det som en form av religion, muterad från den ursprungliga, som i praktiken är en vag form av humanism. (sid. 7) Knappast religion alls, får man lov att säga. Snarare humanism med religiös terminologi och ett stänk av transcendentalism... Hitchens beskriver hur moderna religioner numera ofta når oss, som en handlare på en marknad: han erbjuder tröst och solidaritet. (sid. 67). – Nå, till detta kan tilläggas, att dit sekularismen nått och där den slagit igenom: där har vi inte längre behov av dessa marknadshandlare.
Hitchens upphör inte att lägga fram uppfattningen att religion är skapad av människan, att människan inte är skapad till Guds avbild, utan att Gud är skapad till människans avbild. Och att mänskligheten nu rent idémässigt bör ha kommit så långt, att den kan lämna detta arv av en okunnigare tid bakom sig, som något som hörde till mänsklighetens spädbarnsålder. (sid. 10f)
Och så har vi då de gärningar som går i klinsch med skepticism och förnuftet, som de religiösa ägnat sig åt... Hitchens skriver om Moder Theresa, så hyllad, som kämpade mot aborter till varje pris, och engagerade sig för att inte tillåta lagliga skilsmässor på Irland 1996. Han berättar om Yusra al-Azami i Palestina, som sköts ihjäl 2005, för att hon satt ensam med sin pojkvän i en bil. Förföljelsen av Salman Rushdie och de som stödde honom efter att han publicerat sin Satansverserna tas också upp. Exempelvis berättas om Rushdies norske förläggare som sköts med höghastighetsvapen i ryggen. Han överlevde, som tur var: andra gjorde det inte. (Kap. 2) Kardinal Alfonso Lopez Trujilo har uttalat sig om att kondomer (som den fromma ögonen inte ser välvilligt på i katolska kyrkan) i hemlighet tillverkas med små hål, som ska tillåta AIDS-viruset att passera igenom gummit. (Kap. 3)
Nå, kristendomen är alltså inte den enda religionen som Hitchens polemiserar med. Judendomen (Hitchens har själv en judisk mor) kritiseras, Islam kritiseras. Hinduism kritiseras. Buddhism kritiseras: till och med den ofta så vördade arvsfursten Dalai Lama får sig några knytnävar.
Hitchens är en sån där obekväm men obligatorisk intellektuell, som inte drar sig för att kritisera sina kollegor lika gärna som sina motståndare. Han är inte ens främmande för självkritik. Hans språk är fenomenalt, och God is not Great är, trots det komplexa, och här något spretigt framlagda ämnet, mycket lättläst och njutningsbar. Men vill man ha en koncis, skarp och omfattande kritik av religion, så är detta kanske inte den första boken man ska läsa. När det gäller just kristendomen gör man nog rätt i att ta sig an The Christian Delusion före God is not Great.
– – –
God is not Great: How Religion Poisons Everything, Christopher Hitchens, Twelwe 2007. ISBN: 978-0-446-57980-3.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar