Bokrecension: Evangeliet enligt Jesus Kristus

Evangeliet enligt Jesus Kristus är skriven av José Saramago, nyligen saligen hädangången.

Som jag antydde i ett tidigare inlägg, är Saramago sig lik: prosan är tät. Få andra författare hade nog klarat av att med det sättet att skriva hålla kvar läsarens uppmärksamhet över nästan fyrahundra sidor. Men Saramago är inte som andra författare. Det är så här han skriver, och han förmår det, även om läsbarheten hade varit större om han tillåtit sig något kortare meningar, något fler styckebrytningar och kanske ett och annat talstreck.

Evangeliet enligt Jesus Kristus tar myten om Jesus från Nasaret, såsom den finns beskriven i traditionen och i de bibliska evangelierna och skapar något eget av det. Pappfiguren Jesus som framträder där, får här liv, blir människa, får tankar, känslor. Och blir en gestalt som det är möjligt att relatera till.

En stor del av boken utspelar sig före det som tar sån plats hos Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Jesu undervisning till lärjungarna, passionsberättelsen, och Jesu död avhandlas i bokens senare delar.

Desto större plats tar Jesu föräldrar, Jesu uppväxt och hans relation till Gud. Hos Saramago blir Josef korsfäst med några upprorsmän, och Jesus bär därefter en tung känsla av skuld, som han ärver efter sin far: att fadern, när Jesus föddes strax utanför Betlehem, inte gjorde mer för att rädda de barn som Herodes befallde skulle dödas. Med tiden problematiseras denna skuld, och man frågar sig varför inte Gud själv förhindrade det inträffade. — Men Jesu tunga känslor driver iväg honom från Maria och sina många syskon, och han ägnar flera år under sin tonårstid tillsammans med en mystisk Herde, där Jesus går som vallpojke. Herden visar sig vara djävulen.

Med tiden blir Jesus kallad av Gud, får veta att Gud i Josefs säd blandat sin egen, och att Jesus således är Guds Son, med uppdraget att föröka Guds rike över hela världen; Gud har nämligen kommit till slutsatsen att det är futtigt att den gud som skapat hela världen endast ska styra över ett litet land och ett litet folk. Så Jesus får makt att göra underverk, och accepterar högst motvilligt i nån sorts amor fati viljan hos den löjliga, småaktiga och grymma gudsgestalt som visar sig för honom som hans egentlige fader. Det är så det verkar.

En minnesvärd scen i boken, är när Jesus, djävulen och Gud sitter i en båt på Genesarets sjö. Jesus får till sist veta vad Gud egentligen förväntar sig av honom. Gud, till det yttre lik djävulen som en broder, berättar om att människorna alls inte kommer att bli lyckligare av att hans rike ska sprida ut sig. Jesus kräver att få veta mer om lidandet. Och så följer fyra sidors uppräkning av några mestadels tidiga kristnas lidanden för Jesu skull:

»Gud suckade, och inledde litanian entonigt som om han hade föredragit att låta medlidandet och förbarmandet somna in, i alfabetisk ordning för att undvika att någon blev stött i kanten, Adalbert av Prag, dödad av ett sjuuddigt ljuster, Adrianus, slagen till döds med slägga över ett städ, Afra av Augsburg, död på bålet, Agapitus av Preneste, död på bålet, upphängd i fötterna, Agricola av Bologna, död korsfäst och genomborrad av spikar, AGueda av Sicilien, död med brösten avskurna, Alfegius av Cantuaria, ihjälklubbad med ett oxben, Anastasius av Salona, död i galgen och halshuggen, Anastasia från Sirimio, död på bålet och med brösten avskurna, Ansanus av Senna, död genom utslitande av tarmarna [etc.]« (sid. 334)

Gud fortsätter med att berätta om allt det självplågeri som dessutom följer på accepterandet av Jesu kyrka. Och om korstågen. Inkvisitionen. Men Jesus, högst ambivalent inför sitt uppdrag, fortsätter sin undervisning. Endast i dessa undervisningspartier blir Saramagos Jesusgestalt lika platt och intetsägande som de bibliska evangeliernas Jesusgestalt. Och han gör under.

Nå, Jesus i Saramagos berättelse är högst mänsklig. Han har tvivel. Han anklagar Gud, men accepterar hans överhöghet – trots lynnigheten och grymheten: han är trots allt Gud. Jesus är ingen eunuck; han tas emot och tröstas av den före detta prostituerade Maria från Magdala, och de lever som ett par, förälskade i varandra. En sådan värme som finns i deras relation, skildrad av Saramago, återfinns inte i de bibliska evangelierna. Den Jesus som Saramago målar upp: en prövad man som inte bara kämpat med djävulen fyrtio dagar i öknen, utan levt med honom i fyra år, och som pressat och gått i svaromål med Gud – den Jesus är en Jesus som det går att känna sig befryndad med. Det är den Jesus, som på korset, när han dör, vid insikten av att allt lidande som kommer att krävas för Guds rikes realiserande faktiskt kommer att bryta fram, utbrister: »Människor, förlåt honom, ty han vet inte vad han har gjort« (sid 390)

En from människa bör läsa Evangeliet enligt Jesus Kristus, kanske inte främst för det som den läsaren skulle uppfatta som hädiskt (en Jesus som har sex!), utan på grund av det idémässiga innehållet om Guds ansvar för lidande, Guds avsikter med lidandet och vem Gud kunde tänkas vara, om han skulle funnits. Och vi andra kan gott läsa boken både på grund av den goda berättelsen, det utsökta språket som Saramago balanserar så perfekt, och den inblick i dåtidens samhälle som Saramago berättar om, och, det är jag övertygad om, har goda insikter i. Inte minst kvinnosynen, såsom Saramago presenterar den, kunde få en egen essä.
– – –
Evangeliet enligt Jesus Kristus, José Saramago, Wahlström & Widstrand 1998. ISBN: 91-46-16356-5.