Bokrecension: En värld utan slut

En värld utan slut är skriven av Ken Follett, och utgör en fristående fortsättning på Svärdet och Spiran.

En värld utan slut utspelar sig i samma fiktiva engelska stad som föregångaren, Kingsbridge. Det är nu ättlingarna till hjältarna Jack Byggare och Aliena som står i fokus. Men persongalleriet i En värld utan slut är rikt, och en del av dem får vi följa från 1327 till 1351. Berättelsen utspelar sig i större eller mindre grad kring katedralen i Kingsbridge, som byggdes av Jack Byggare.

I fokus står den gode Merthin, byggmästaren, hans onde bror Ralph, den egensinniga Caris. Förbi passerar också munken Godwin, Gwenda, dottern till en tjuv, som febrilt försöker skapa sig en ny och fri tillvaro, och hennes sluge och motbjudande bror Philemon. Vi har riddaren Thomas, och gamle Earl Roland, och många fler.

Det är få personer i berättelsen som är särskilt lätta att tycka om, förutom möjligtvis helyllekillen Merthin, alltid klok, förståndig och häpnadsväckande modern. Kärleken i hans liv är Caris. Hon är betydligt mer komplex. I övrigt har de flesta sån äregirighet eller småsinthet att det rentav är irriterande att inte Follett tar livet av dem i snabbare tempo än han faktiskt gör.

Follett måste ha en sadistisk ådra i sitt skrivande: plågorna han utsätter sina hjältar för och mycket omfattande. Läsaren blir arg på herremän och kyrkliga företrädare som fullkomligt missbrukar sina förtroende och maktpositioner för att trycka ner, roffa åt sig och nå maktpositioner allt högre upp i sina respektive hierarkier.

Den som har läst Folletts Svärdet och spiran är väl medveten om att han inte är rädd för att fylla ut sidorna med mängder av arkitektonisk jargong. Det hindrar min läsupplevelse, eftersom jag inte har en aning om vad han pratar om, men samtidigt skänker det autencitet till berättelsen. Det är uppenbart att Follett verkligen är intresserad av katedraler och hur de byggts. Inte heller skyggar han från förhållandevis explicita skildringar av romangestalternas sexualliv, vare sig det handlar om varm intimitet eller våldtäkter.

På tal om sexualitet, kan det också vara värt att nämna, att Follett inte tiger ihjäl HBT-frågor. Tvärtom ger han rimligt utrymme åt homosexuella präster och nunnor. Och det skildras oftast som något vackert, inte som något mörkt och negativt (annat än i kyrkans egna ögon).

Som jag skrev om i ett tidigare inlägg, är En värld utan slut en hänförande underhållningsroman. Den är oerhört lättläst, och har ett driv som få andra berättelser har. Därför är det inte till dess nackdel att boken spänner över runt 1200 sidor. – Har man nån sorts intresse för historia, och dessutom vill försöka leva sig in i hur våra bröder och systrar hade det en gång, så är En värld utan slut en utmärkt bok att läsa. Som underhållningsroman kan nog både ynglingen och åldringen få glädje av den. Dess flyt gör också att man överser med den fallenhet för anakronism som Merthin och Caris har i sitt agerande och tänkande, då de är påfallande moderna.
– – –
En värld utan slut, Ken Follett, Bonnier Pocket 2009. ISBN: 978-91-7429-067-7.