Bokrecension: Flowers of Freethought (vol. II) | George W. Foote

George W. Foote

Flowers of Freethought (vol II) rymmer artiklar och texter av George W. Foote (1850-1915). Den är uppföljaren till Flowers of Freethought (vol. I) som jag recenserade för någon månad sedan.

* * *

Flowers of Freethought ger en intressant panoramabild över hur den religionskritiska debatten fördes i England vid slutet av 1800-talet. Det finns ingen servilitet hos Foote, men desto mer av verbal elegans. Språket utdelar dansande sina förintande dråpslag. Det ligger segervittring över orden, och indignation över ignoransen som de bemöter, vare sig den nu sitter hos vanliga debattörer eller en nedlåtande biskop.

George W. Foote var president i National Secular Society efter Charles Bradlaugh, och Foote grundade den NSS närstående men fristående tidningen The Freethinker, som är världens äldsta fortfarande utkommande skeptiska publikation.

De flesta av artiklarna i Flowers of Freethought har sannolikt sitt ursprung i The Freethinker. De har tidningstextens rappa, samhällskommenterande känsla, som visserligen gör ärendena bundna i tiden, men också ger en säregen direkthet, och en befriande känsla av frånvarande högtravande språk. Artiklarna är skarpa och mycket välformulerade.

* * *

Angreppsmetoden artiklarna ofta använder, är att Foote i den allmänna debatten, t.ex. i form av en tidningsartikel eller ett allmänt anförande, stött på något som han vill lämna sina kommentarer till eller producera ett genmäle till. Det kan röra sådant som att en biskop uttalar sig nedlåtande om ateister, eller att någon skriver en bok om de stora fördelarna med kristen tro, etc.

I sina texter avslöjar Foote sig som en litterärt bevandrad man, inte minst är hans bibelkunskaper uppenbara. Han rör sig hemtamt i de trånga gränderna i både Gamla och Nya testamentets obskyra skrymslen. Gärna citerar han poeter eller tar fram sina poänger med hjälp av citat av kända författare.

Språkintresse har han förvisso också. Inte sällan ser man små parenteser eller inskjutna satser som kommenterar språkliga märkligheter eller felaktigheter i motståndarnas texter, utan att det för övrigt har någon direkt relevans för ämnet. Detta kan synas en aning magistralt, men så här långt efteråt skänker det en viss charm åt artiklarna.

* * *

Vad är det då Foote gisslar? Några exempel må ges bland artiklarnas rika flora.

Han attackerar kristendomens usurpering av söndagen som en dag i religionens tjänst, snarare än en rekreationens dag: således tycker han gott att affärer och museer kan vara öppna på söndagar, för att betjäna arbetare.

Skoningslöst analyserar han en karls uttryckta uppfattningar om andens eviga liv, och konstaterar att allt vi kan veta nåt om är kroppen. Något framtida liv finns det inga belägg för; det är blott ett antagande som vi måste dö för att få någon reda på.

Aningens roande är Footes kritik av en spiritistiskt sammankomst, där hans företrädare som president i National Secular Society, den på sin tid välkände Charles Bradlaugh, skulle ha uppenbarat sig och i någon mån tagit tillbaka sin ateism.

Han sätter också skarpt ifråga en religiös mans uppfattning att ateistiska hem skulle vara grymmare än religiösa dito. Han skriver ömt:

"Strike a child once, be brutal to it once, and there is gone forever that look of perfext trust in the child's eyes, which is a parent's dearest possession, and which I would not forfeit for all the prizes in the world."

På samma tema i en annan artikel skriver han:

"Motives to morality do not come from religion. They come from our social sympathies."

Han reflekterar också över att genomsnittsprästen rimligen har sex gånger så hög lön som en gruvarbetare, samtidigt som det är gruvarbetaren som arbetar på riktigt, istället för att dämpa påhittade eldar i ett påhittat helvete.

* * *

Allmänna religiösa föreställningar huggs ner på löpande band. Varför skulle till exempel, menar Foote, en profet aktas särskilt för det han sade för tusentals år sedan, när han hade föraktats och hånats om han sagt samma sak idag? Varför skulle vara ofelbara, för att det de sade sades för längesen?

Foote kritiserar också att man skulle fördömas på grund om man tror eller inte, eftersom tro inte är en viljeakt: tron är ingenting som det går att styra över. Tron följer som logisk konsekvens av de belägg man har erfarit. Dessutom är tron avhängig den miljö man föds in i:

"Nothing is truer than that the religious belief of more than ninety-nine hundredths of mankind is determined by the geographical accident of birth."

Foote går dessutom till rätta med den kristna välgörenheten: främst för att den tar sig an symptom snarare än att verka för samhällelig förändring som minimerar fattigdomen.

Och så ser Foote gärna att prästerna håller sig borta från utbildningssystemet. Han skriver:

"It is only by driving religion entirely out of education, from the humblest school to the proudest college, that we shall ever succeed in breaking tha power of priestcraft and freeing the people from the bondage of superstition."

Foote reagerar på sociala orättvisor. Han är republikan och även monarkin kan få sig slängar. Som något riktigt ont ser han det historiska slaveriet, varvid han noterar att Jesus aldrig uttalade sig emot det, och att inget i Bibeln motsäger institutionen. Han kommenterar vidare att vissa kyrkor haft tiotusentals egna slavar. Han noterar:

"Civilisation, not Christianity, gradually extinguished Slavery in Europe."

* * *

En besynnerlig artikel i samlingen är "Jehovah the Ripper". Den är skriven under den tid då Jack the Ripper hemsökte gatorna i Whitechapel och spekulationerna kring vem mördaren månde vara surrade i pressen.

Foote presenterar sin egen teori om vem det kan vara, nämligen Gud själv.

"The Whitechapel murderer is shrouded in mystery. So is Jehovah. The Whitechapel murderar comes no one knows whence and goes no one knows whither. So does Jehovah. The Whitechapel murderer appears in different disguises. So does Jehovah. The Whitechapel murderer's movements baffle all vigilance. So do Jehovah's. The Whitechapel murderer comes and goes, appears and disappears, with the celerity and noiselessness of a ghost. So does Jehovah, who is a ghost. Thus far, then, the similarity is marvellously close, and a prima facie case of identity is established."

Och så fortsätter han på sida efter sida att med hänvisning till Guds i Bibeln omvittnade grymhet argumentera för, att Gud är en tänkbar gärningsman. Han är hursomhelst berättigad till namnet "Jehovah the Ripper".

* * *

Footes långsiktiga mål ser han tydligt framför sig, och han uttrycker det också utomordentligt tydligt:

"The only hope for the future of society lies in the absolute extermination of Christianity. That is the superstition which fools and degrades Europe, and we must fight it to the death."

Men han är också på det klara med att det är ett företag vars slutförande ligger i framtiden:

"Christianity was not built in a century. It took hundreds of years to complete, as it is taking hundreds of years to dissolve."

Drygt hundra år efter att Foote skrev detta får vi emellertid konstatera att Västeuropa är närmare målet än vad mänskligheten var h hans tid.

* * *

Som fallet var med den första samlingen i serien är också fallet med den andra: samtidens åskådningar lyser ibland igenom på ett oundvikligt sätt. Till exempel i en passage som denna:

"Look at the head of an idiot, and then at the head of Shakespeare; is not the brain difference the obvious cause of the mental difference?"

Och en doft av antisemitism ligger över denna mening:

"The chosen people were infinitely superstitious. They had no head for science, nor have they to this day..."

Även en fritänkare kan således – naturligtvis – bära med sig sin tids sätt att formulera sig och sin tids fördomar.

* * *

Det som förvånar mig mest med Flowers of Freethought är hur rakt och fränt debatten ändå kunde föras vid slutet av 1800-talet. Det var förvisso en brytningstid. Darwin hade kommit och gått (och hyllas av Foote), och Foote kan vara mycket direkt i sin religionskritik, och samtidigt fick han några år tidigare sitta fängslad för en bild i The Freethinker som fälldes för hädelse.

Just rakheten i budskapet och den rent språkliga elegansen gör att texterna, trots sina år, behållit en viss vitalitet och spänst, även om de gulnat något med ålderns rätt.

Flowers of Freethought är nog särskilt givande att studera för oss som intresserar sig för fritänkeriets och ateismens historia. En hel del tankar kan vi nog hämta därifrån och använda också i den debatt som fortfarande pågår. Men den som enbart är sugen på dräpande argument mot teism och kristendom kan nog med fördel gå till en Footes arvtagare, som Christopher Hitchens.
– – –
Flowers of Freethought (vol. II), George W. Foote. London B. Forder, 1894.

Kommentar: Kristna värdepartiet

"Religion should be treated with ridicule, hatred and contempt, and I claim that right." 

Christopher Hitchens

Ambitiösa byggnadsställningar avsedda för ett nytt parti har rests. Idén till sammanslutningen har krupit fram ur regntunga gravar och mörka kapellvrår, släpandes på ett kors omöjligt att dölja. Partiet har fått namnet "Kristna värdepartiet" och består till absolut största delen av kristna fundamentalister och ökända bokstavstrogna hangarounds som föga taktiskt proklamerar att det är mord att utföra abort, och att homosexualitet ska hanteras med samhälleliga handskar.

Partiet kommer aldrig att få något egentligt inflytande. De kommer aldrig att känna doften av riksdagens korridorer. Det finns inte tillräckligt många fanatiska kristna i landet för att nå upp till de trygga spärrarna. Möjligen kan de frammana armsvett ur nån nån ängslig kristdemokrat.

"Kristna värdepartiet bygger på den kristna värdegrunden", står det i principprogrammet. Den som är någorlunda beläst i historia vet hur den värdegrunden uttryckts genom tiderna. Det var en kristen värdegrund som fick Strindberg åtalad för att han drivit med kristendomens kannibalistiska rit som kallas nattvard. Det var en kristen värdegrund som tvingade svenska medborgare att vara organiserat religiösa intill år 1951. Det var den kristna värdegrunden som kriminaliserade homosexuella relationer intill år 1944.

Och det är i åberopande av en kristen värdegrund, som Kristna värdepartiet säger nej till att låta samkönade par få uppfostra barn genom adoption, som vill häva positiv undervisning om det som nedlåtande kallas "den homosexuella livsstilen" i konstlad kontrast till "det heterosexuella äktenskapet", som anspråksfullt förvägrar en outhärdligt lidande och sjuk människa rätten att själv bestämma över sitt eget livs slut.

Nåväl. Sverige är en sekulär stat. Dess värderingar är inte kristna, de är humanistiska. Vi har prövat den kristna värdegrunden: den ledde till förföljelse, förnedring och förringning av de människor som inte kände sig hemma och som vågade protestera.

Sverige är en stat där religiösa föreställningar om tillvaron prövas på sina egna meriter, och inte utifrån dess eventuella kopplingar till några osedda, ohörda gudar.

Sverige är en stat av allt fler fria, emancipierade medborgare, som icke kan tänka sig att tvingas in under ett religiöst färgat förmynderi.

Kristna värdepartiet kan för all del försöka driva utvecklingen tillbaka och försöka rulla upp de många framsteg som gjorts sedan kristna besvärjare och deras idéer övergavs som något kuriöst och löjeväckande. De kommer inte att lyckas. Ett moget och vuxet folk är vaccinerat mot det svarta gardets patetiska framryckningar.

Och kristendomen är död i vårt land. Dess fundamentalistiska anhängare må sitta vid graven och ropa att religionen lever hur mycket de vill: dess inflytande är begränsat till deras egen lärjungarund, och dess makt är knäckt och bruten. De obstinata propagandisterna må ta sin egen mästares ord till sig: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

För när de på det vis som nu sker blandar ihop de två, kommer vi som värnar om frihet, autonomi och alla människors lika rättigheter att strida såsom vi gjort många gånger förut. De kan inte vinna. Jag tror inte att vi behöver anstränga oss märkbart.

"...the gradual and growing rejection of Christianity — like the rejection of the faiths which preceded it — has in fact added, and will add, to man's happiness and well being." 

Charles Bradlaugh

Betraktelse 13: Om antikens Rom

Jag har med stort intresse följt en dokumentärserie i tre delar på Kunskapskanalen: Meet the Romans. Däri får vi följa med en brittisk professor till Roms glömda vrår. Hon berättar om staden, icke såsom vi är vana: från kejsarens och aristokraternas perspektiv, utan från vanligt folks nivå – från hemmafruns, barnens, affärsidkarnas nivå.

Och det är ohämmat fascinerande. Under en tid varifrån vi i Norden bara har några fåtaliga konsthantverk och en mängd stengravar bevarade, blomstrade en civilisation några hundra mil söderut. En civilisation som ur många aspekter är förvillande lik vår egen.

Innan Ale stenar restes i Skåne, och långt innan någon format namnet Stockholm med sina läppar reste sig väldiga monument och höghus med våning på våning i Rom. När vår konst bestod av streckade djurkonturer på stenhällar, frammanade romerska konstnärer helt realistiska avbildningar av människor i marmor. Och när ännu ingen skandinav kunde skriva, författade romerska lärda och skalder dikter, avhandlingar och biografier som håller sig litterärt fräscha än i dag.

Så blir Rom mer levande än många andra epoker i vår historia, som ligger oss betydligt närmare. När nordiska kungar och hövdingar försvinner i ett dis av legender och sagor nånstans vid förra millennieskiftet och man får försöka rekonstruera deras historia utifrån fåtaliga fragment, vet vi detaljer om Ciceros vanor eller Plinius åsikter i mångordiga texter, som ständigt förökas med nya textfyndigheter.

Naturligtvis är Rom också något helt annorlunda än det moderna samhället. Det fanns grymheter i form av det institutionaliserade slaveriet. Men det fanns också en befriande frisk luft att andas: kristendomen hade ännu inte för århundraden framåt förpestat tillvaron, tanken och traditionerna för människorna.

Som Gustave Flaubert skrev:

"När gudarna inte längre fanns och Kristus ännu inte fanns, var det ett unikt ögonblick, från Cicero till Marcus Aurelius, då människan ensam var till."

Det antika Rom är fallet, men kan aldrig någonsin dö.

Bokrecension: Pickmans modell och andra noveller | H.P. Lovecraft

Pickmans modell och andra noveller är en novellsamling av H. P. Lovecraft, utgiven på Bakhåll förlag. Texterna är översatta av Charlotte Hjukström och Mattias Fyhr har författat det informativa efterordet.

* * *

Härförleden recenserade jag novellsamlingen Fasansfulla händelser i Dunwich och andra noveller av Lovecraft, också den samlingen utgiven av Bakhåll. Efter att nu ha läst ytterligare en samling texter av Lovecraft kan jag nog konstatera att hans trollkraft fångat in mig.

Lovecraft har en förmåga att skapa sina alldeles egna världar för sina protagonister. Ofta är det en helt normal och realistisk miljö som berättelserna utspelar sig i, men i denna miljö placerar Lovecraft en anomali ur sin egen mytologi: ett monster eller något annat skräckbetonat, som huvudpersonen eller huvudpersonerna får förhålla sig till, reagera på och kanske fly ifrån.

Man märker snart av att en text är skriven av Lovecraft. Mest bekant är väl de mustiga beskrivningarna av hur fasansfulla, enorma, oheliga och djävulska de olika fenomenen är. Men det finns också andra teman. I förra recensionen nämnde jag hur märkliga böcker ofta finns med i berättelserna. Men typiskt är också, att berättaren ofta är någon form av outsider som i sitt möte med det övernaturliga fruktar för sitt förstånd.

* * *

I Pickmans modell och andra noveller har Bakhåll samlat elva historier.

"Erich Zanns musik" inleder samlingen, och handlar om en förtvivlad musiker som verkar frambesvärja mörka krafter med sitt musciserande. Därefter följer "Kall luft", vari en man förklarar sin rädsla för drag och kyla. I "Festivalen" besöker en man sin ätts ursprungliga hem, där en sekelvis upprepad fest ska firas; i den novellen skymtar också Lovecrafts ökända, fiktiva bok Necronomicon förbi.

"Bortom sömnens barriär" handlar om en läkare som märker att en patient i sömnen får kontakt med icke-mänskliga medvetanden. "Från andra sidan" behandlar märkliga, utomkroppsliga resor, där berättaren genom en maskin får erfara vad som rör sig omkring oss, alldeles utanför vår perceptionsförmåga.

I novellen "Hypnos" återkommer temat med att ställa sig utanför det uppfattningsbara, i form av en man med en mystisk kamrat som i sina drömmar tillsammans gör märkliga och med tiden skrämmande resor.

"Främlingen" hör till de mer mystiska berättelserna. I den lyckas en varelse lämna det i mörker försänkta, märkliga slott där han vuxit upp, och hela hans verklighetsuppfattning förskjuts. I "Dagon" når en i en jolle från tysk fångenskap förrymd sjöman ett land uppstiget ur själva havet.

"Prästmannen" leker med tidsbegreppet när en ondskefull person från det förflutna möter en nutidsmänniska. Titelnovellen "Pickmans modell" berättar om en konstnär som har förmågan att måla de mest verklighetstrogna avbildningar av monster man kan tänka sig: så verkliga att de nästan måste ha målats efter levande modell...

Avslutningsvis möter vi "Templet", som är en både beklämmande tragisk historia och en lätt humoristisk sådan. I den möter läsaren en tysk patriotisk ubåtskapten under första världskriget, som förlist på havets botten med sinande resurser gör ett möte med något uråldrigt.

* * *

Det går att skapa obehag genom litteratur på olika vis. Kafka förmår skapa obehag på ett snarast omärkligt vis, där han med kompakt stämning gör skildringarna nästan svåruthärdliga att läsa: man känner klaustrofobi, ångest. Exakt vad som skapar obehaget är svårt att säga.

Lovecraft befinner sig, vad gäller obehagsskapandet, på andra delen av skalan. Där Kafka låter oss ana oss fram till ett stillsamt obehag, pekar Lovecraft på det hemska och förklarar med adjektiv efter adjektiv hur oerhört vidrigt det är. Båda metoderna fungerar, åtminstone för dessa två legendariska herrar.

Lovecraft uttryckte i något sammanhang:

"Never Explain Anything."

Han är trogen den i skräcksammanhang så effektiva maximen. Vi får inte förklaringarna till Lovecrafts fenomen. Han berättar inte hur det kommer sig att det kryper förskräckliga monster ur brunnen i källaren: vi bara ställs inför faktum och personerna i novellen får helt enkelt förhålla sig till att det finns monster i källaren.

Lovecraft trodde inte på några övernaturligheter. Han nådde dock de alternativa verkligheterna genom sitt skrivande. Och vi, som läsare, får tillgång till monster, demoner och uråldriga varelser genom hans prosa. Så blir Lovecrafts historier exempel på litteraturens förmåga att upprätta en alternativ verklighet att vistas i.

Jag kan bara å det varmaste rekommendera var och en som lockas av det övernaturliga att träda in i den verkligheten, och bit för bit upptäcka Lovecrafts fantastiska nya världar.
– – –
Pickmans modell och andra noveller, H. P. Lovecraft. Övers. Charlotte Hjukström. Efterord av Mattias Fyhr. Bakhåll. ISBN: 978 91 7742 359 1.

Betraktelse 12: Om dagboksskrivande

Vi är nog många som upplever att dagarna flyr. Verner von Heidenstam skrev för över hundra år sedan:

"Åren ha vingar, tunga kråkvingar, lätta fjärilsvingar, men alltid, alltid vingar."

Inte minst blir det undflyende livet uppenbart i vid begravningar, när officianten eller prästen på några minuter ska försöka sammanfatta ett helt liv; tusentals möten och intryck, tusentals minnen och händelser ska då koncentreras till kanske femhundra ord som uttrycker det mest särskilda, det mest utmärkande.

Frågan man kan ställa sig då är: var det livet?

Ja och nej.

Livet är mycket mer.

Och för att försöka fånga och konservera detta "mycket mer", livet i dess mindre beståndsdelar, skriver jag dagbok. Det har jag gjort i omgångar i många år, med längre eller kortare uppehåll. I år börjar jag igen, efter att länge låtit det vila.

Livet flyr, och dagarna flyr. Frågar du någon vad hon gjorde på dagen för en månad sedan, kan hon nog sällan dra sig det till minnes, oavsett hurudana ansträngningar hon gör sig. Så kan det åtminstone vara för mig. Stunden är förlorad: och minns man ändå en särskild händelser, kan man kanske inte alltid binda den i tiden till den eller den dagen, före eller efter det eller det. En del av sammanhanget har gnagts av genom avståndets nötning.

Dagboksskrivandet häver den glömskans tyngd som vilar över våra dagar. Dagboksskrivandet reser ett skelett över det förflutna, som våra minnen kan sätta kött och blod, känslor och färg på. Dagboksskrivandet låter oss genom några ord resa i tiden och ur minnets djup dra upp det som man annars kanske aldrig hade tänkt på igen.

Dagboksskrivandet är ett uppror mot förgängligheten.

Och när vi en gång är borta, och år har gått sedan våra kroppar upplösts eller blivit till aska, så finns förhoppningsvis de där anteckningarna kvar som mer eller mindre tillgängliga berättelser om ett liv som var så mycket mer, så oändligt mycket mer än det som kan sammanfattas i femhundra ord vid begravningen. Så kan också de som kommer långt, långt efter oss få en skymt av vilka vi var och de liv vi en gång levde.

Bokrecension: Godnatt, jord | Ivar Lo-Johansson

Ivar Lo-Johansson

Godnatt, jord är en roman av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Boken publicerades första gången 1933.

* * *

Godnatt, jord är en snarast legendarisk bok om statarnas ofattbart povra situation i Sverige under de första decennierna av 1900-talet. Boken blev Lo-Johanssons publika genombrott och startpunkten för den så kallade statarskolan vars författare skildrade statarnas situation.

Statare levde under en anställningsform, som gick ut på att de brukade jorden på ett gods, och i ersättning erhöll framförallt naturaprodukter och boende. I stor utsträckning arbetade de alltså för mat och husrum. Statarinstitutionen har jämförts med livegenskap. Systemet uppstod under 1700-talet och avskaffades formellt 1945.

* * *

Ivar Lo-Johansson är själv uppväxt i statarsammanhang, och Godnatt, jord är en självbiografisk skildring. Stoffet har han hämtat ur sin barndoms upplevelser och intryck han fått under den tiden. Författarens alter ego heter Mikael Bister, och lever tillsammans med sina föräldrar och sin äldre bror. De är en statarfamilj på friherre Didrik von Spax gård någonstans i Sörmland.

Läsaren följer Mikael Bisters uppväxt, från det att han är något år gammal, intill dess att han lämnar familjen och går ut i världen i femtonårsåldern. Även i stort får vi del av skildringen av statarnas liv och samtidens händelser som sipprar fram till de fattiga statarna genom barnets ögon, ur barnets perspektiv.

Och över en stor del av berättelsen vilar en tung melankoli, förmedlad av det ofta till synes hopplösa över statarnas fastcementerade situation, över regniga dagar på åkrarna, över grymma pojkstreck, över liv som förspills, över en sadistisk lärarinna i skolan.

Statarna i Ivar Lo-Johanssons skildring är ett kuvat folk. Den upproriske Brontén som talar om strejker ser man ned på, och man gläds halvt i hemlighet över hans misslyckade företag för att förbättra statarnas situation. När han försöker införa öppningsbara fönster i statarlängorna fnyser de blott och talar om det farliga med de drag som då skulle uppstå.

När någon föreslår att tandborstning borde införas i skolan, blir man förskräckt, ty man är övertygad om att tänder bara ställer till bekymmer: bäst är att mista dem så snart som möjligt, inte förlänga tiden med dem.

Man arbetar på jorden och man lyder baronen. Man sticker inte ut, utan ska veta sin plats. Särskilt beklämmande blir skildringen av en kamrat till Mikael, nämligen Tore på Dundret. Den skygge gossen är uppenbarligen en begåvad själ, som gärna håller på med sina uppfinningar och manicker.

Men av alla trycks han ner, för att falla in i den mall man förväntar sig att hitta honom i. Hans far skäms över att det talas om att hans son skulle vara begåvad, snarare än en duktig arbetare. I skolan blir Ture mobbad av lärarinnan som inte backar från någon möjlighet att trakassera den inte särskilt läraktige eleven, samtidigt som hon ser mellan fingrarna med Mikaels hyss, ty hans begåvning sitter i läsning och kunskap.

Miljön kväver steg för steg Ture, och mot slutet av romanen är han en bruten ung man, retad av gårdens ungar.

* * *

Men Mikaels frihetslängtan kan inte kväsas. Han är som de kalvar som släpps ut på sommarbete i skogen, men sedan vägrar att låta sig infångas.

Mikael avger ett löfte till sin frisinnade farmor på Himmelstorp, som en gång gjorde skandal med ett äktenskapsbrott. Han lovar att aldrig bli statare. På så vis framlever Mikael sina unga dagar i en slags parallell tillvaro med de andra ungarna på gården. Han är som de, men är icke hemma där. Där hans faders högsta mål är att bryta sig loss och arrendera ett torp, är Mikaels mål mer odefinierat.

* * *

Förutom att vara en gripande skildring av statarnas tillvaro, är Godnatt, jord också en realistisk och rörande berättelse om en ung mans stegvisa uppväxt, med allt vad det innebär av krossade illusioner, pubertet, kärlek och åtrå. Även om jag känner mest för den vilsna existensen Ture — som får stort utrymme romanen igenom — är Mikael uppmålad i levande färger med ett känsloliv som känns helt och hållet trovärdigt.

Ivar Lo-Johansson förmedlar statarnas och torparnas närhet till naturen på ett effektivt sätt. Naturen är alltid med, vare sig det är den brännande sommarjorden som skall brukas, skogarnas enslighet eller den ständigt rinnande åns förvandlingar genom årstiderna. Ja, ån blir rentav en metafor för statarnas liv: ständigt densamma, ständigt i sin fåra, men ständigt inom sig själv i förvandling vår, sommar, höst och vinter. Och sen från början igen.

"Ån betraktade med likgiltighet allt. Den flöt gammal och saktmodig vidare, maklig och litet slapp av solen. Allt föddes, växte, dog, gladdes och led invid den. Den drog oberörd förbi allt som hände."

Godnatt, jord är en bok som man gärna rekommenderar.

Språket är liksom statarna bundet vid jorden, naturligt och kraftfullt. Och det språket berättar om är också det kraftfullt, även när det som skildras är vardagligt. Ty statarnas vardag är något väsensskilt från den verklighet – tack och lov – vi lever i idag.

Så det finns många skäl att leta fram eller ladda ner Ivar Lo-Johanssons genombrottsroman. Läs den både för att lära känna statarnas situation, och för att ta del av en dynamisk berättelse med många intressanta gestalter och öden.
– – –
Godnatt, jord, Ivar Lo-Johansson, Albert Bonniers förlag 1933. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokslut 2013

Antal inlägg: 113 (2012: 213)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 9,42 (17,75)

Antal recenserade böcker: 90 (79)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Den siste athenaren av Viktor Rydberg och Folkungaträdet av Verner von Heidenstam.

Antal besök: 21 968 (2012: 20 069)

Planer för 2014:

Året 2013 koncentrerade jag mig i synnerhet på att recensera böcker, som ju också är huvudsyftet med denna blogg.

Under året skaffade jag mig en e-boksläsare. Den har underlättat läsandet betydligt, på så vis att jag numera alltid kan ha den aktuella boken med mig, oavsett hur omfattande dess textmassa är, samt att mängden litteratur som är tillgänglig gratis är överväldigande. Smidigheten har befrämjat läsandet.

I oktober påbörjade jag en ny vana, nämligen att veckatligen lägga upp en kortare betraktelse. I dessa betraktelser har jag för avsikt att anlägga en något mer krönikeartad och kanske mer personlig ton, i ämnen som intresserar mig.

Under 2014 avser jag fortsätta med dessa veckobetraktelser, samt att på sedvanligt vis fortsätta recensera de böcker jag läser.

Betraktelse 11: Om Oden

Också för den människa som lämnat religionen som trosövertygelse kan religiösa berättelser spela roll. Berättelserna är inte beroende av att vi tror på dem i bokstavlig mening för fungera som inspiration eller för att ha betydelse.

Där vissa ateister månne möter skönhet i en vacker målning av Madonnan eller får sin medkänsla väckt vid betraktandet av Jesu pina, så kan jag söka inspiration hos andra religiösa berättelser.

Mina berättelser är de fornnordiska sägnerna, myterna och sångerna.

Där finns Oden.

Oden är en furste som inte förödmjukar sig. Han är djupt mänsklig och lever inte i en eterisk tillvaro bortom tiden, utan existerar uteslutande i tiden, om än i en värld som inte befinner sig på samma plats som människornas värld.

Oden offrar sig själv utan att dö. Han gör det inte för att försona "världens synd och skulder", ty såna begrepp är den fornnordiska föreställningsvärlden främmande. Nej, han gör det kanske svåraste i sitt liv, för ett högre syfte: att nå djupare kunskap och större vishet.

Så lär oss den dunkla berättelsen om Oden, att insikter inte kommer utan möda, att kunskapsinsamlande kräver ansträngningar och hängivenhet, och inte kommer som en skänk från ovan. Och att sådant är något att kämpa och lida för.

I Oden har vi en hövding, känd för slughet: hos honom är inte existensens mörkare aspekter dolda. Vi vet att han kan skifta lojaliteter och skänka sin gunst än åt den ene, än åt den andre. Han är inte en gud som är oförmögen att ljuga, utan är i detta mänsklig. Han är inte en gud som räds mörker, utan finns också däri. Han är inte en gud som kräver tjänare, utan kämpar som tillsammans med honom står kaosmakterna emot, de som vill tillvarons fördärv.

I berättelserna om Oden möter vi en gestalt som är betydligt mer mänsklig och därmed betydligt mer komplex än vad vi är vana vid i judeokristna sammanhang.

Därför är berättelserna om honom trösterika och intagande.

Bokrecension: Fasansfulla händelser i Dunwich och andra noveller | H. P. Lovecraft

Fasansfulla händelser i Dunwich och andra noveller består av fyra noveller av den legendariske skräckförfattaren H. P. Lovecraft (1890-1937). Dessutom finns i boken ett informationsrikt efterord av Lovecraftkännaren Mattias Fyhr.

* * *

De fyra novellerna som medtagits i denna antologi är "Skuggan ur tiden", "Fasansfulla händelser i Dunwich", "Bilden i huset" och "Graven".

"Skuggan ur tiden" handlar om en man som kommer i kontakt med en förmänsklig civilisation på jorden. "Fasansfulla händelser i Dunwich" handlar om hur monsterliknande varelser föds på amerikanska landsbygden. "Bilden i huset" handlar om en mans möte med en kannibal. "Graven" handlar om en ung man vars fascination väcks av ett övergivet gravmausoleum i skogen.

* * *

I den mån jag kan bedöma saken, är samtliga noveller mycket Lovecraftska. Vi möter någon gång Lovecrafts egenartade monsterspråk, till exempel. Och prosan är den bekanta: full av adjektiv som besvärjer fram en känsla av att vi nu befinner oss i det ickenaturligas sfär. Allting är fruktansvärt, obeskrivligt, blasfemiskt, urgammalt och så vidare.

Och — såsom Mattias Fyhr påpekar i efterordet — fungerar böcker, gärna gamla och mystiska, ibland på mer eller mindre främmande språk, som portaler till fördolda kunskaper. Protagonisterna i berättelserna är sällan personer av särskild ryktbarhet eller fysisk styrka; de är i regel bokmalar.

* * *

Det finns de som stör sig på Lovecrafts användning av språket, alltså dessa ständiga beskrivningar av hur fruktansvärt och outtalbart något är. Det borde jag också ha gjort. Men istället märker jag att stilen fungerar, och vaggar mig in i berättelsernas egenartade världar, där Lovecraft målar upp fenomen som min tanke aldrig ställts inför förut.

Lovecraft lyfter på förlåten och låter oss ana, att där bakom finns världar vi inte kunnat ana, faror vi inte kunnat föreställa oss, och hemligheter som månne bäst bevarats hemliga. Att resa med honom genom dessa världar, där monster glimtvis skymtar och uråldriga vindar viner blir en oförgätlig skönlitterär upplevelse.
– – –
Fasansfulla händelser i Dunwich och andra noveller, H. P. Lovecraft. Övers. Charlotte Hjukström. Bakhåll 2009. ISBN: 978-91-7742-371-3.

Bokrecension: Lägga patience | Gunnar Ekelöf

Lägga patience: Essäer är en samling texter av Gunnar Ekelöf (1907-1968).

* * *

Lägga patience är en essäsamling, som väl fungerar som en pendang till den drygt tio år tidigare utkomna Blandade kort, som jag skrev om för några månader sedan.

Men Lägga patience är mer svårtillgänglig. Essäerna som sammanställts av tidigare publicerade recensioner, författarporträtt och artiklar mellan åren 1940 och 1967, är i regel hyperlitterära. För att få något större nöje av texterna krävs nog därför ett om inte överväldigande så i vilket fall ett betydande litteraturintresse, som följer Ekelöfs eget litteraturintresse i spåren. För vi får förmoda att de texter som medtagits på något sätt spelade en särskild roll för Ekelöf själv.

Språket är givetvis mästerligt, men inte heller det alldeles lättillgängligt. Ekelöf hoppar lätt mellan olika språk, och väljer väl inte alltid det mest omedelbart begripliga, vilket gör att jag som läsare ibland snubblar över de glosor som han själv så fjäderlätt handskas med.

* * *

Gunnar Ekelöf hann aldrig se Lägga patience i tryck. Han avled året innan boken gavs ut, men utgivaren Reidar Ekner skriver i ett efterord, att verket ordats efter "muntliga anvisningar och ofullständiga ritningar". Han antyder dock, att Ekelöf själv möjligen hade skurit än hårdare i materialet, ty han var en självkritisk karl. Men något praktiskt redigeringsarbete hade aldrig påbörjats innan Ekelöf dog.

* * *

Läsaren får så följa med på en något heterogen vandring genom litteratur- och kulturhistorien, som leds av Gunnar Ekelöf. Till det kommer en icke föraktlig del musikhistoria. Det är uppenbart att Ekelöf gärna jämför poesi och litteratur med den musikaliska konstarten. Han skriver:

"Jag utgår från att dikt inte är rim och reson utan musik."

Genom Lägga patience får vi fördjupade insikter i Gilgamesh-eposet och dess långa och vindlande tillkomsthistoria. Och därifrån är steget måhända inte långt till Predikaren, som också den behandlas av Ekelöf, och utgör den nyaste texten i samlingen (1967). Ekelöf skriver, att han årligen återkommer till denna bibelbok, eller till delar av den, och han konstaterar: "jag tycker om kloka gubbar".

Det orientaliska kulturarvet har givetvis sin plats i antologin, och Ekelöfs intresse för orientaliska idéer återkommer i flera av texterna.

Och så möter vi Joseph Conrad, Faulkner, T. S. Eliot, Proust, Apollinaire, Stagnelius, C. J. L. Almqvist, Strindberg, Hjalmar Söderberg, Nils Ferlin, Evert Taube med flera av vilka jag själv inte mött åtskilliga förut. Vilket kanske inte nödvändigtvis är märkligt: Reidar Ekner betonar Ekelöfs intresse för litteratur utanför allfarvägarna.

Mot slutet av samlingen finner vi en svit texter hållna i lite mer självbiografisk ton, om Ekelöfs tid nedanför fjällen, och om de människor han mött där. Men allra sist kommer texten "Medicina mentis", om att förhålla sig till döden.

* * *

Lägga patience är alltså ett postumt utgivet verk. Ekelöf själv fick aldrig möjligheten att lägga sista handen vid disposition, redigering eller annat arbete vad gäller boken. Någon preliminär innehållsförteckning nedtecknade han aldrig. Vad vi har är en möjlig rekonstruktion av hur han kan ha velat haft det.

På mig gör skriften ett något esoteriskt intryck. Till det hör säkerligen det himmelshöga men inte alldeles glasklara språket: en grumlighet som i icke fåtaliga fall orsakas av att e-boken jag läst skulle behövt ytterligare en korrekturläsning med efterföljande justeringar av diverse "e" till "o" eller "å" till "ä" och så vidare.

Korrekturfelen åsido, dras jag dock aldrig riktigt in i boken. Den griper mig inte på samma sätt som jag vill minnas att Blandade kort gjorde för några månader sedan. Men för en Ekelöf-kännare lär den ha sitt oersättliga värde, liksom för den som intresserar sig för Ekelöfs tolkningar av och uppfattningar om en mängd skråbröder och -systrar.
– – –
Lägga patience: Essäer, Gunnar Ekelöf. Albert Bonners förlag, första utgåva 1969. E-boksproduktion Bonnierförlagen Digital 2013. ISBN: 978-91-00137021.

Betraktelse 10: Om Predikaren

En fritänkare har inte mycket att hämta ur Bibeln. Vissa snygga formuleringar finns, men mycket är ju genomsyrat av religiösa åskådningar som det nog bär de flesta emot att ta del av.

Dessutom finns mellan pärmarna en sån mängd vidrigheter som orsakat så mycket lidande, att det inte är svårt att instämma i Nietzsches omdöme om åtminstone Nya testamentet:

"...man gör gott i att dra på sig handskar när man läser Nya testamentet. Närheten till så mycket orenlighet tvingar nästan till det."

Ja, Bibeln är en livsfarlig bok i deras händer som sätter tro och hopp till det som står där.

Men det finns en bok i Gamla testamentet som har en särställning. Predikaren utmärker sig genom att vara något apart vad gäller både lära och annat innehåll i förhållande till traditionella kristna utläggningar.

Budskapet går i stort ut på att förkunna Predikarens evangelium: "Tomhet, idel tomhet". Vad än människan tar sig för och vem hon än är, väntar idel tomhet. "Allt som kommer är tomhet."

Predikaren lär oss att det inte båtar att vara vis, ej heller att vara en dåre. Människorna dör liksom djuren dör: "Människan är inte förmer än djuren", samma öde drabbar den rättfärdige och den orättfärdige.

Det finns enligt Predikaren dock det som är att föredra: "att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda", "att glädja sig och njuta livets goda." Han säger "Undvik allt som pinar ditt hjärta, allt som plågar din kropp..."

Visserligen anses glädjen i mödan vara en Guds gåva, visst finns i boken moralism och uppmaningar om att tänka på den Gud som verkar underligt frånvarande i samma skrift. Men uppmaningen att njuta innan tomheten kommer är ändå ett vishetskorn att ta vara på: vi kan glädja oss under den tid vi har, trots vedermödorna och trots att tomheten väntar.

I Predikaren finns alltså onekligen ett och annat att beakta också för en sekulariserad fritänkare av i dag.

Bokrecension: Troll och människor (II) | Selma Lagerlöf

Troll och människor. Andra samlingen av Selma Lagerlöf (1858-1940) är den fristående uppföljaren till textsamlingen Troll och människor, som jag recenserade för några månader sedan.

Liksom första boken innehåller berättelser och noveller, gör även andra boken det. Vi finner således tio berättelser av klassiskt Lagerlöf-slag, väl förankrade i värmländsk mylla och sagoberättartradition. Men i samlingen finns också sex texter som satts under rubriken "Stämningar från krigsåren". Dessa texter är också små berättelser, men är möjligen anslagna i en något mer personlig stil, och har världskriget som fond.

Och så finner vi tre texter under rubriken "Till minnet", de två första anknutna till Svenska Akademien, där ju Lagerlöf var ledamot. Där finner vi således Lagerlöfs tal över sin avlidne förträdare i Akademien, nämligen Albert Theodor Gellerstedt, ett tal över avlidna kronprinsessan Margareta, men även en dikt till minne av Gustaf Fröding.

* * *

Som vi är vana vid blandar Lagerlöf i sina prosaberättelser det naturliga med det övernaturliga, eller nästan övernaturliga, på ett fenomenalt vis. Mitt in i böndernas och torparnas skogsomvärvade liv sänder hon helgon och folktrons väsen, på ett så självklart vis, att inget annat hade varit att vänta: med Lagerlöfs berättarkonst passar väsendena helt naturligt in i den naturliga världen.

Så möter vi en vred tomte, av sant folktroslag, i berättelsen om officeren på Töreby som håller på att spela bort hela sin gård, men får hjälp av tomten att vinna den tillbaka — till ett mycket svårt och högt pris.

Vi möter prästdottern som i prästgårdens tomma rum hör adjunktens gråt, för att hon försmår honom, vilket väcker henne till medlidande. Och vi möter den milda och goda unga Lucia, uppkallad efter helgonet, som lyckas motstå ränker från en släkting genom sin namnes benägna bistånd.

Men även i de berättelser där inget övernaturligt sker, är vi upplagda för att det mycket väl hade kunnat komma en tomte förbi, eller att strömkarlens fiol skulle höras från en närbelägen å, eller vad det månde vara. Så blir berättelsen om Ödekyrkan i skogen, fastän inget alls övernaturligt skildras i den, likväl vibrerande av något annorlunda.

Ödekyrkan som övergavs under medeltiden sägs, tillsammans med ovanliga blommor och en hälsobringande källa, finnas någonstans i den stora skogen, men på mycket länge har ingen lyckats återfinna den.

Berättarjaget säger att hon väl gärna hade hittat källan och blommorna, men att hon först nu, när kriget dånar i världen, känt en längtan efter att hitta kyrkan, som redan en gång genomlevt en världsbrand, nämligen Digerdöden.

* * *

De två talen och den avslutande dikten har emellertid inte överlevt det senaste seklets gång lika väl som berättelserna. De är fångna i sin tids överdådigt prisande stil, och blir väl i dag främst exempel på hur man tänkte sig att hyllningar skulle utformas under 1910- och 1920-talet.

* * *

Selma Lagerlöfs sagoberättelser är något enastående i svensk litteratur. Genom sin enkelhet och naturlighet förmår de gripa tag i och föra läsaren in i Lagerlöfs värmländska skogar där vi möter de gestalter som fått liv av författarens välbalanserade penna och skarpa syn för det djupt mänskliga.
– – –
Troll och människor. Andra samlingen, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1921. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Religion för ateister | Alain de Botton

Religion för ateister: En icke-troendes handbok i religionens användningsområden är skriven av Alain de Botton (f. 1969), brittisk författare som brukar kallas vardagsfilosof.

* * *

Gud är död. Han har aldrig funnits. Det är en grundpremiss i Religion för ateister.

Men frågan som de Botton adresserar är: vad gör vi nu?

Där Nietzsche sköt grundskott på religiösa föreställningar och beredde vägen för något nytt, trevar de Botton i riktning mot vad detta nya kan vara, och på vad sätt element i de gamla religionerna kan användas i byggandet av en ny, sekulär, värld. Därmed blir inte frågan i fokus huruvida någon gud eller några gudar existerar, utan hur man tar sig vidare efter att detta konstaterande har gjorts.

Det finns saker som jag uppskattar i de Bottons många resonemang, och det finns saker som jag ställer mig frågande eller rentav avvisande inför. Likgiltig är det hursomhelst svårt att vara inför de Bottons bok.

de Botton menar att mänskligheten skapade religionen för att tillgodose vissa djupt mänskliga behov. Dessa behov menar han kvarstår än idag. Det rör sådan som tröst, livsmod, gemenskap och annat dylikt.

de Botton skriver:

"Gud må vara död, men de brännande frågor som drev oss att uppfinna honom plågar oss fortfarande."

Han fortsätter med att konstatera att "[d]en moderna ateismen" i alltför hög grad missat att adressera dessa behov, när behoven finns kvar, men det som svarade mot dem i de religiösa systemen har övergivits.

I själva verket är det så, att religionen icke äger ensamrätt till att bemöta människornas existentiella frågeställningar, upplevelser och problem. De metoder som utvecklats i de religiösa sammanhangen kan även icke-religiösa människor dra nytta av, utan att för den sakens skull köpa den övernaturliga överbyggnaden.

de Botton uppmanar således till en frimodig imperialism av de religiösa metoderna, när dessa kan komma till bruk och nytta även för sekulariserade människor, ungefär på samma sätt som kristendomen tillägnade sig hedniska komponenter i sin gryningstid. De religiösa institutionerna, menar de Botton, må ha inkorporerat dessa element i sina kulter, men de äger icke dem.

Alltså: bara för att vi kastat religionernas metafysiska inslag och dogmer på soptippen, behöver vi inte göra oss av med de aspekter av desamma som kan komma oss till gagn och kan göra nytta.

Vilka är då dessa element, dessa idéer och koncept, som även en ateist och sekulariserad människa kan dra nytta av? de Botton skissar på ett antal förslag till svar i boken.

Ett exempel: Vi kan försöka finna vägen tillbaka till gemenskap med människor även utanför vår egen, närmare krets, så som mässan samlar människor av alla slag och klasser i en gemenskap kring sakramentet.

de Botton föreslår att särskilda restauranger kunde fungera som sådana mötesplatser, där man icke får sitta bredvid personer man känner. Hur välbesökt en sådan restaurang skulle bli må vi väl låta vara obesvarad... Själv kallar de Botton ett sådan experimentellt förfarande som

"förklädda lektioner i etik."

* * *

de Botton ser en stor fördel i den ritualisering som religionerna i allmänhet lärt sig bemästra. Det som vi andra månne ser som förstenade ceremonier som upprepats i hundratals eller tusentals år, menar han kan lära oss något om upprepningens vikt och det fasta programmets betydelse som stöd för människan.

De instruktioner som de religiösa institutionerna ger för vad som ska sägas och när i kulten kan för oss, skriver de Botton, framstå som "sublimt tvångsmässiga, men samtidigt rogivande grundliga".

I helgonkulten ser de Botton också potential för sekulära motsvarigheter, eftersom vi därigenom lär oss betydelsen av goda föredömen, som på något vis kan förkroppsliga dygder som mod och skepsis.

* * *

Utbildningssystemet får några rejäla törnar av de Botton.

Han ser hur de humanistiska inriktningarna på universitetet inte alls ägnar sig åt att besvara människors existentiella bryderier, utan sätter högre vikt vid sakkunskap. Hur man bedriver vetenskap på det som svårligen låter sig forskas kring berör han icke, men att sätta till exempel texter i sin historiska kontext är för de Botton uppenbarligen av underordnad betydelse.

Det viktiga för honom är, vad de kan säga den sökande människan i dag, och hur utbildningens resultat kan omformas till etiska och terapeutiska funktioner i samhället.

Jag håller med de Botton om att vi i litteraturen kan finna mycket tröst, vägledning och inspiration, på samma sätt som de kristna i sin Bibeln kan finna detsamma.

Jag ställer mig emellertid frågande inför hur universiteten skulle kunna göras till existentiella uttolkare av denna tröst, vägledning och inspiration, snarare än att skapa förutsättningarna för en sådan läsning, genom att sätta texterna i sin kontext, lyfta fram rimliga tolkningar och så vidare.

Men de Botton provocerar. För att komma till rätta med vad han ser som problemet: en intellektuell värld som inte besvarar "själens mest angelägna frågor", skriver han att det är...

"...ingen dum idé att börja med en grundlig översyn av våra universitet genom att skrota ämnen som historia och litteraturvetenskap, i slutänden ytliga ämnesområden som, även om de behandlar värdefullt material, inte i sig ägnar sig åt de frågor som mest plågar och talar till våra själar."

Just så gör vi universiteten ovetenskapliga och låter dem sjunka ner i livsåskådningsavvägningar och frasmakeri. Inställningen är avskyvärd. Det är inte universitetens sak att vara terapeuter; det är möjligen dess utbildade klientels uppdrag.

* * *

Jag reagerar starkt mot de Bottons ständiga förminskande av människorna. Det är inte mycket som skiljer de Bottons beskrivning av oss, från psalmistens ord:

"Men jag är en mask, inte en människa,
hånad och föraktad av envar."

Således menar de Botton att vi motsätter oss allt krävande tankearbete. Att vi flyr från att knyta djupare vänskapsband. Att vi i allmänhet är förskräckligt själviska och ångestridna av krav. Att vi är högmodiga. Att friheten vi åtnjuter inte bara är positiv för oss, eftersom vi inte är kloka nog att använda den rätt. Att vi har en moraliskt fördärvlig natur. Att "hela mänskligheten är förtvivlad".

Istället för att utmåla starka krafter som vissa av de här nämnda som laster, såsom religionerna i regel haft för vana, kunde de med fördel omvandlas till dynamiska drivkrafter, ett ånglok för personligheten, och som ett sådant farliga i skenande tillstånd, men fantastiska under någorlunda kontrollerade former.

Jag tror inte att det i allmänhet är så illa ställt med människorna som de Botton utmålar det. Jag är övertygad av att många av de problem som de religiösa institutionerna bemöter är problem som de själva skapat. Ingen skulle känna ångest över helvetet och så söka frälsning därifrån, om inte helvetet först uppfunnits som ett straff för dem som icke söker frälsningen, till exempel.

* * *

Överhuvudtaget andas de Bottons bok moralism. Han återkommer gång på gång till de möjliga brister som människor har, istället för att fokusera på de fantastiska varelser som människor kan vara. Vi får lära oss att vi "innerst inne" lider av att ingen längre "uppmuntrar oss att bättre oss och anstränga oss."

Liksom kristendomens inneboende logik förutsätter att människor först känner sig i behov av en frälsare på grund av sin oförmåga att hjälpa sig själva, verkar de Botton arbeta enligt samma linje: att vi ska upptäcka hur usla vi är, hur "störda och villrådiga" vi är så att sekulära religiösa metoder får lov att råda bot på oss.

Därför är det heller inte förvånande att de Botton menar att "föreställningen om arvsynden fortfarande är så tilltalande och användbar", eftersom den utmålar människan som "bortom all räddning" och vidare att han hyllar den kristna etiken för att den inte bara attackerar "grava och uppenbara laster", utan också sånt som oförskämdhet, som enligt de Botton kan vara lika nedbrytande för samhället "som rån och mord", hur han nu får ihop det.

* * *

Nå, Alain de Bottons bok föll inte mig i smaken. Den doftar för mycket av religion för att passera som postreligiös, inte bara genom de förslag den uppställer för vägen framåt för ateister, utan också genom hela dess problembeskrivning.

Men det finns poänger.

Jag tror till exempel att det på sikt vore bra, om helt livsåskådningsneutrala men utmärkt värdiga lokaler skaffades eller byggdes i varje kommun, för att kunna tjänstgöra som rum för sådant som icke-religiösa bröllop, namngivningsceremonier, begravningar, fester, konserter, föreläsningar, läs- och samtalsgrupper, kulturevenemang och liknande.

Och ju mer sådana lokaler nyttjades, desto starkare skulle dess karaktär av värdig lokal befästas hos dem som nyttjar den. Rummets helgd (om nu ordet tillåts) kan förstärkas med sådant som vi annars varit vana vid från det religiösa fältet, men som de religiösa icke äger ensamrätt till: levande ljus, utmärkta ljudanläggningar, suggestiv konst på väggarna, skulpturer, tilltalande arkitektur, rymd, ljus och frisk luft.

Men nog kan vi vara utan nymoralistiska uppläxningar i dessa lokaler. Vi behöver inte en tyngande hand på axeln så mycket som en stödjande hand under armbågen.

Avslutningsvis skriver de Botton:

"Religionerna är emellanåt alldeles för användbara, effektiva och intelligenta för att överlåtas enbart till de religiösa."

Nåväl. Det må vara att det finns det i religionerna som kan komma ateister till nytta. Men man må se upp, att man inte, likt de Botton, så attraheras av de religiösa idéerna att man plötsligt står där med en religiös ateism som har all likhet med religionen, blott att den saknar en gud.
– – –
Religion för ateister: En icke-troendes handbok i religionens användningsområden, Alain de Botton. Övers. Nille Lindgren. Brombergs 2012. ISBN: 978-7337-456-9.

Betraktelse 9: Om dogmtänkande

När du diskuterar med någon bör du försöka avgöra vad det är för en typ av person du har med att göra. Därmed får du en uppfattning om vad för typ av diskussion du kommer att hamna i.

Märker du att det är en dogmtänkande person, gör du rätt i att inte ödsla tid, skyndsamt avlägsna dig från diskussionen och istället ta en Gin & Tonic och njuta livets goda.

Argumenten kommer att slå emot varandra som värja mot värja, men de kommer inte att smälta samman till något nytt, de kommer inte att ge dig förtjänstfulla insikter - utöver att människan är omöjlig att nå.

Det är få av oss som inte har något dogmtänkande.

Men att ha dogmer är inte detsamma som att ha uppfattningar om vad som är sant och riktigt. Att ha dogmer är att ha blyklädda uppfattningar om vad som är sant och riktigt. Blyklädda åsikter är onåbara för all kritik, all perspektivförskjutning, alla invändningar — oavsett hur svaga, motbjudande eller uppåt väggarna uppfattningarna är i sig själva.

Med karikatyrens tydlighet möter vi dogmtänkandet hos religiösa människor av fundamentalistisk art. Men inte bara där. Det kan lika gärna röra sig om människor med politiska uppfattningar eller i princip vilka uppfattningar som helst.

Dessa människor finns. Det kan vi inte göra något åt. Men vi kan lära oss att förhålla oss till dem. Lämpligen genom att hålla armlängds avstånd. Och istället för att diskutera ta en Gin & Tonic.

Bokrecension: Jourhavande historiker | Dick Harrison

Jourhavande historiker är en samling texter i historiska ämnen av professorn i historia Dick Harrison (f. 1966).

* * *

Jag uppskattar Dick Harrisons många genuint folkbildande insatser. Han har en häpnadsväckande produktionstakt, och i denna produktion hinner han vardagligen med att skriva inlägg i sin blogg hos Svenska Dagbladet, under rubriken Historiebloggen. Inläggen, skriver Harrison själv, tar ofta avstamp i frågor som skickats till honom eller ställts under föreläsningar.

Det är från Harrisons historieblogg som texterna i Jourhavande historiker hämtats. De utgör ungefär en tredjedel av de inlägg som hunnit publiceras när boken sammanställdes, en kvarts tusende.

Inläggen rör alla möjliga ämnen, högt och lågt, stora och små perspektiv, tidsmässigt avlägsna och nära händelser. Läsaren kastas mellan olika länder och världsdelar, mellan personer och skeenden. Och det är oavbrutet intressant och fascinerande och oupphörligen bildande.

Den röda tråd som ändå finns boken igenom, är att texterna är ställda i en grov kronologisk ordning: texter som i synnerhet behandlar forna tider kommer först, och texter som i synnerhet behandlar mer närliggande tider kommer sist.

* * *

Så vad får vi lära oss? Låt oss göra några nedslag!

Vi får veta att de första kända tårarna som beskrivs i litteraturen återfinns i orientaliska dikter från tiden 2000-1200 f.v.t, vari gudinnan Inanna gråter. Vi får veta att den mäktiga Kiviksgraven i själva verket är mindre nu än när den uppfördes omkring år 1300 f.v.t, vid samma tid som Tutankhamun regerade i Egypten.

Vi får också lära oss om det äldsta mossliket som återfunnits i Sverige, nämlöigen Barumkvinnan i Skåne, som torde ha dött på 6700-talet f.v.t. Och så berättar Harrison, att germaner och kelter i själva verket började särskiljas som grupper först under Caesars tid, och då inte som olika typer av folk, så mycket som folk som höll till på olika geografiska platser.

Och på tal om Rom, så kan det vara intressant att känna till, att man återfunnit romerska artefakter ända borta i Vietnam, vilket väl tyder åtminstone på visst varuutbyte mellan fjärran östern och imperiet, om än med många mellanhänder.

Och så får vi veta att Dalby kyrka kan vara en av de äldsta byggnaderna som ännu står i det nuvarande Sverige. Den uppfördes omkring år 1060. Och i den ligger för övrigt minst en dansk kung begravd.

Och inte visste jag om att fridslagarna, förutom att reglera sånt som kvinnofrid, tingsfrid, kyrkofrid och hemfrid, även i städerna upptog en sådan sak som hemlighusfrid. Slog du ihjäl nån som satt på dass straffades du således extra hårt.

Inte heller visste jag om att det "i särklass vanligaste" vid svenska avrättningar under medeltiden, var att målsäganden personligen exekuterade den dömde.

Och nog kände vi till att slaveriet avskaffades i USA på 1800-talet, men mer okänt för mig, var att slaveriet var utbrett i arabvärlden in på 1950- och 60-talet; det avskaffades 1962 i Saudiarabien och Jemen, i Förenade Arabemiraten 1963 och i Oman 1970.

* * *

Det bör också särskilt framhållas, att Harrison avlivar historiska myter på löpande band. Till exempel den om att vikingar skulle ha drogat sig med flugsvamp för att uppnå ett slags stridsrus, och den om att påvar kontrolleras, för att avgöra om de har testiklar, så att ingen kvinna blir vald till ämbetet.

Ja, och så detta med Erik XIV och ärtsoppan. Nog blev exkungen förvisso mördad med arsenik, men då troligen, enligt Harrison, genom att han inmundigade det med vinet han drack.

* * *

Till Dick Harrisons fördelar hör förmågan att skriva på ett populärt sätt med utmärkt språk, utan att göra avkall på den intellektuella integritet som en historiker bör ha. Han är inte rädd för att presentera sina egna uppfattningar och hypoteser, men drar sig inte heller för att understryka när det är fråga om spekulationer eller när källäget är för svagt för att säga något med säkerhet. Sådant är mycket förtroendeingivande.

För den som är allmänt historieintresserad och för den som vill bättra på sin allmänbildning rekommenderas Dick Harrisons Jourhavande historiker varmt.
– – –
Jourhavande historiker, Dick Harrison. Norstedts 2013. ISBN: 978-91-1-305227-4.

Betraktelse 8: Om pessimism

Gudarna skall veta att jag vandrat genom dödsskuggans dal och trivts rätt bra där. Instängd och skyddad i mörka dalar finns ändå en viss trygghet: där pessimismen är tillvarons väggar väntar inga överraskningar, och det är lätt att bemöta vad som än händer: med ledsnad, med hat, utan förväntningar.

Då, efter uppbrottet från religionen och innan jag funnit mig tillrätta i en mer genuin självkänsla, älskade jag vad Cioran skrev, den rumänske filosofen som är mer svartsynt än någon annan. Schopenhauers verbala slungskott passade också in i den världsbild där jag vandrade, omgiven av nedbrunna ideal, tomma ödemarker.

Den som ständigt är desillusionerad blir sällan upprörd av besvikelser, den som håller till på botten har ingenstans att sjunka. Att kapitulera inför livet har en viss bitter sötma...

Men den verkliga pessimisten är också en person utan dynamik och framåtrörelse. Pessimisten vet att livet tar slut och att det i sig inte har ett metafysiskt värde, men missar möjligen att livet inom sig självt kan bära mening, och att det är betydligt behagligare att tillbringa livet i ett normaltillstånd av tillfredsställelse och glädje, än att andas i semidöd, i väntan på den reella döden.

Jag kom loss ur pessimismens sjögräs och fick möjlighet att återigen bryta ytan och andas frisk luft. Jag lärde mig mycket av svartsinnet, och det gjorde mig till en mognare människa. Men hellre än i dödsskuggans dal lever jag nu i solen och värmen. Och även om solen en dag skall gå ned, så känner jag mig nu förmögen att njuta av dess värme så länge den finns där.

Bokrecension: Den moderna homofobin | Eva Borgström (red.)

Den moderna homofobin är en antologi med texter om homofobi, beskriven ur en mängd olika skribenters perspektiv. Redaktör för boken är Eva Borgström.

* * *

Den uppenbara homofobin är mer sällsynt i samhället nu, än vad den var för något decennium sedan. Flera av texterna i Den moderna homofobin ger belägg för det. Men det innebär inte att förvånansvärt vulgära yttringar för homofobi fortfarande visar sig. Andra gånger är den mer subtil, och finns kanske i det outsagda, när någon förutsätter heteronormativitet, och helt enkelt inte låtsas om homofrågor och homomänniskor.

Till de mer vulgära uttrycken hör den homofobi som motiveras utifrån religiösa skäl.

Jag har flera gånger fått höra att det var rätt av Gud att i Tredje Moseboken befalla judarna att döda män som ligger med män. Och en präst i utbrytarorganisationen Missionsprovinsen förklarade för mig att homosexualitet är den värsta av alla synder.

Dessa homofober är inte ursäktade på grund av sina religiösa motiveringar. Snarare tvärtom, enär de på så viss frånsäger sig eget ansvar för de uppfattningar de hyser och de ord de formulerar, som fördömer kärleken och skadar, genuint skadar, människor omkring dem. De är kräk. Och det håller nog de flesta med om.

Subtilare är kanske den homofobi som yttrar sig som kommentarer av slaget: "Det är helt okej att du är bög, så länge du inte stöter på mig" – men inte mindre kränkande.

* * *

Den moderna homofobin tar upp olika slags yttringar av homofobi ur många olika perspektiv, när personer med olika expertiser får möjlighet att ganska fritt berätta om ämnet utifrån sina utgångspunkter och intressen. Det samlade intrycket av boken efter läsningen är, att det svenska samhället hunnit långt, men att det är väg kvar att gå.

Och man bör vara vaksam på det som Stephen Fry uttryckte i sin utmärkta dokumentärserie "Out there": rättigheter som vunnits hastigt, kan hastigt tas tillbaka. Ryssland kan månne vara ett avskräckande exempel på detta.

Eva Borgström skriver i förordet:

"Homofobin har inte upphört att existera bara för att det i de flesta sammanhang inte längre är politiskt korrekt att ge uttryck för den."

Det kan också vara värt att nämna, att "homofobi" i detta sammanhang inte bara syftar på dess rent etymologiska betydelse av "en omotiverad rädsla för homosexuella", utan begreppet har muterat och vidgats till att beteckna alla typer av negativa attityder och yttringar gentemot HBT-personer. Somliga religiösas försvar för att de inte är homofober, enär de inte hyser någon rädsla för homosexuella, är alltså ovidkommande och blir ett försök att blanda bort korten från den homofientlighet som de ger uttryck för.

Eller med Sune Innalas kärnfulla beskrivning:

"Homofobin visar sig som känslor inför, attityder till och beteenden riktade mot homosexuella personer."

* * *

Eftersom jag ägnat en tid i konservativa kristna sammanhang, är det av naturliga skäl skildringar av religiös homofobi som fångar mig mest. Inte minst prästen Lars Gårdfeldts beskrivning av hur han gick från en "glad liten smygbög till en "argbigga" allteftersom hans engagemang växte i kyrkliga hbt-frågor.

Gårdfeldt tar inte avstånd från Svenska kyrkan. Han är verksam inom den, och det är hans och hans meningsfränders progressiva uppfattningar som steg för steg vunnit insteg i Kyrkoordningen och blivit Svenska kyrkans officiella hållning.

Men dessa segrar är häpnadsväckande nykläckta. Den organisation som borde ha värnat om samhällets utsatta, har istället kränkt dem, och fortfarande i dag har den inte gjort upp med sitt homofoba förflutna: fortfarande avlönar den många, många präster som genom sitt agerande och sina ställningstagande skadar sin nästa: sin homosexuella nästa.

Gårdfeldt beskriver hur staten i mitten av nittiotalet inför partnerskapslagen. Kyrkliga bröllop var det definitivt inte möjligt för troende bögar och lesbiska att få: den som förrättade partnerskapets ingående måste vara en borgerlig officiant.

Biskoparna i Svenska kyrkan sände 1995, samma år som partnerskapslagen trädde i kraft, ett brev till alla sina präster. Däri slogs fast vad välsignelse över deras ingångna partnerskap skulle komma att innebära. Akten skulle icke likna en heterosexuell vigsel. Släkt och vänner till paret fick icke närvara.

Gårdfeldts reaktion var, att han "som präst aldrig skulle kunna utsätta ett par för något så förminskande och förnedrande som den tacksägelsebön som biskoparna föreslog."

Så när ett gaypar sökte Gårdfeldt för att officiera vid en ceremoni som var av traditionellt slag: med släkt och orgelspel och hela alltet, agerade han mot biskoparnas råd, och tillät det i hemlighet. Det blev "sagolikt", skriver han. De två männen hade fått tillgång till något som de flesta svenskkyrkliga medlemmar tar för en given rättighet: ett bröllop av traditionellt snitt.

Men saken kom till medias kännedom, när paret som skulle gifta sig efter gayparet kom tidigt till kyrkan, och bevittnade en stor del av ceremonin. Tydligen kände de sig kränkta över vad de sett och genomlidit, och noterade dessutom att de vid sitt bröllop fick ha samma blommor på altaret, som bögparet haft.

Och så fick den modige Gårdfeldt springa medialt gatlopp.

1999 skriver biskoparna ett nytt dokument, som prästerna har att läsa. Biskoparna slår då fast, att välsignelseakten över de ingångna partnerskapen icke fick vara vigselliknande, och de fick icke ha offentlig karaktär, även om kyrkan nu, i sin stora mildhet, lät anhöriga till paren närvara vid välsignelsen.

Då tar Gårdfeldt ännu ett modigt steg. När ett samkönat par ska välsignas av honom, bjuder han in den borgerliga vigselförrättaren till kyrkan. Gårdfeldt håller sen i hela ceremonin, förutom själva ingåendet av partnerskapet, som vigselförrättaren får sköta.

Gårdfeldt tillrättavisas av biskopen och 2001 uttrycker biskoparna i ett dokument, att borgerliga vigselförrättare icke får tillträde till kyrkolokalen. Dessutom förbjöds prästerna att närvara vid borgerligt partnerskapsingående.

Men Gårdfeldt står icke rådlös. Det må vara förbjudet att bjuda borgerlig vigselförrättare till kyrkan. Men näppeligen till kyrktrappan! Så 2001 håller han ett samkönat bröllop i en Stockholmskyrka. När det är dags för löftena tågar hela församlingen ut på kyrktrappen, och så sker själva den juridiska momentet där.

Nåväl! I maj 2009 legaliserades könsneutrala äktenskap i Sverige. Svenska kyrkan tog efter detta ett halvår senare och godkände samkönade äktenskap, bara några år efter att den så förnedrat samkönade par som sökte kyrkans välsignelse och tjänster, då de inte ens tillåtit parens närmaste anhöriga att närvara vid välsignelseakten.

Gårdfeldt är en riddare för sin sak, övertygad om det rättfärdiga i sin kamp, utan att i texten problematisera kring fiendens ideologi. Gunlög Fur är mer resonerande i sin text om i synnerhet frikyrklig homofobi. Hon beskriver på ett smärtsamt vis, hur snett kyrklig homofobi kan gå. Där Gårdfeldt gör en beskrivning av ett segertåg, gör Fur en beskrivning av de lidande och sårade i striden.

* * *

Kyrkan är en extrem miljö, där extrema uppfattningar finns. En del av dem var sanktionerade från kyrkans högsta ledning tills helt nyligen. Men Bettan Andersson beskriver även idrottsrörelsen som "en av vårt samhälles allra mest homofoba platser."

I manliga lagsporter, som enligt Bettan Andersson ofta rymmer den mest uttalade homofobin kan det handla om ideliga bögskämt från både ledare och lagkamrater i idrottssammanhang, där väl tanken näppeligen slagit någon, att en närvarande grabb skulle kunna gilla killar snarare än tjejer, och som genom ord och attityder skadas på allvar av de vänner och förebilder som är bland hans närmaste.

Vi vet till exempel, som Eva Tiby skriver, att

"[s]jälvmord och försök till självmord är mycket vanligare bland gay- och transungdomar än bland andra."

Eva Tiby har också påvisat, att uppskattningsvis omkring hälften av alla homo- och bisexuella personer i Sverige har "utsatts för våld eller hot om våld, enbart på grund av sexualitet och/eller genus."

Så en förminskande attityd mot hbt-personer kan få och har hiskeliga konsekvenser, som drabbar dels den enskilda personen, men givetvis också hela dennas familj och sociala nätverk. Eller, som Gunlög Fur beskriver vad homofobin kan göra:

"Den gör oss rädda, tysta och ensamma."

Så det duger inte att ledare helt enkelt duckar för frågan, genom att säga att det bara är idrotten som spelar någon roll, när de som utövar idrotten inte känner sig med på samma villkor som sina kamrater, när de hela tiden förväntas passa in i en heteronormativ mall och tala om heteronormativa ting.

Eftersom idrotten många gånger gör hbt-frågan till en icke-fråga, tror man sig vara exkluderad från problemet med homofobi, när man i själva verket bidrar till att befästa den.

Vad skulle till exempel hända om en fotbollskille i omklädningsrummet började tala om en pojkvän på samma självklara sätt som en kamrat kan prata om sin flickvän? Skulle det förresten ens vara möjligt att dela duschar? Att på samma sätt delta i den fysiska närhet som många idrotter innebär? Säkert är detta inget problem i vissa sammanhang. Men i andra vet vi att det är det. Och det är vad Bettan Andersson fokuserar på i sin text.

Hon råder idrottsledare: förutsätt inte att alla är heterosexuella. Och ha nolltolerans mot homoskämt.

* * *

Men det finns subtilare homofobi än den som ryms inom kyrkans murar eller i svettdoftande omklädningsrum.

Det kan handla om utfrysning på arbetsplatser. Flera kvinnliga textförfattare beskriver en unken miljö också i akademiska sammanhang, när genusfrågor och hbt-frågor började lyftas som forskningsfält: någon verkar ha framlevt åratal i forskningsprojekt, helt uteslutna från arbetskollegialitet.

Det talas också om hur författarna i sina tidigare yrkesliv mött homofobi, också från personer som varit högutbildade medicinare eller forskare; om hur fördomar har haft en tendens att leva kvar, fastän det finns tillgänglig forskning som dödat myter och gett ny information. Enligt Sune Innala finns det dessutom psykodynamiker som fortfarande har kvar "trosföreställningar och myter som forskningen sedan länge har avvisat."

* * *

Den moderna homofobin är en viktig bok. Den visar på att vi ju visserligen är långt ifrån situationen för hbt-personer i Uganda, och att fantastiska framsteg gjorts på bara ett tjugotal år, men att vi ändå inte är framme vid målet, om målet är ett samhälle där sexuell läggning inte utgör ett strukturellt eller mellanmänskligt problem för en människa, som avviker från heteronormen.

Artiklarna är genomgående mycket välskrivna, även om jag vid något enstaka tillfälle störs av en politisk agenda som sticker fram: det måste dock få finnas där, särskilt som författarna uppmanats att vara personliga, vilka flera verkligen är.

Så låt oss då avsluta med att konstatera, vad än trångbröstat folk må tycka om det, att homosexualitet inte är ett samhällsproblem. Det är däremot homofobi.
– – –
Den moderna homofobin, Eva Borgström (red.). Charlie by Kabusa 2011. ISBN: 978-91-979284-7-2.

Bokrecension: Dagar och händelser | Verner von Heidenstam

Dagar och händelser. Tal, inlägg och fantasier är en samling texter av Verner von Heidenstam (1859-1940).

* * *

Det är olika typer av texter av Heidenstam som presenteras i Dagar och händelser, mycket olika. De har sinsemellan olika karaktär: vissa är skönlitterära, vissa är facklitterära och åter andra återger tal som Heidenstam hållit.

Och mycket av det nedtecknade lämnar mig oberörd. Texterna känns märkligt daterade och främmande: de förmår inte nå fram till mig genom det sekel som gått sedan de publicerades.

Inte minst känns den storvulna midsommarnationalism både obekväm och svår att relatera till, såsom den gång på gång kommer till uttryck i Heidenstams högtidstal.

Men också sådant som Heidenstams prydhet när han håller ett tal inför Frisinnade klubben känns oändligt omodernt. Visserligen argumenterar han då mot en slags skärpning av Tryckfrihetsförordningen rörande sexualgestaltningar, enär lagförslaget framstår som alltför subjektivt och svävande. Det hindrar honom dock inte från att bli olidligt moraliserande.

Heidenstam vill inte att "de unga i fjorton-femtonårsåldern" skall "alltför tidigt få spela herrar framför bokhyllan", där de kan hitta "erotiska skildringar" med en myckenhet av kyssande...!

Nä, inte vill Heidenstam förbjuda den typen av litteratur. Men ändå på något vis beskärma den. Han tycker att vissa litterära verk inte bör stå "lätt tillgängliga på hemmets bokhylla", och "funnes det en möjlighet att förbjuda deras utsäljning till minderåriga, vore det för visso godt..."

Nåt säger mig, att hade Heidenstam rest sig ur sin grav och sett en enda amerikansk sitcom hade han förfärats av den myckenhet av kyssar och de många sexuella anspelningar som där är legio...

* * *

Men nationalismen är dock mer framträdande än prydheten i textsamlingen.

I högstämda, svajande ordalag beskriver han svenskarnas höghet, inte minst knuten till svensk historia. Så kan han idylliserande skriva om

"...den midsommarafton då portarna öppnades för alltid och Gustaf Vasas bondehär intågade med nysprungna björklöv i hattarna och hödoft kring vagnarna."

Vi får dessutom veta att den bönderna bestått av "äkta kärnkarlar". I ett annat tal berättar Heidenstam att "enstaka röster" hos grannländerna utropat "ni svenskar, ni äro ämnade att föra ledningen i Norden, varför taga ni den inte?" Och vägen till den ledningen, menar Heidenstam då, är genom "storsinta reformer", varigenom Sverige bygges "med ett ännu varmare hjärtelag än hittills, en fastare enighet, en skärpt viljekraft."

Vägen går dock i regel ej genom strid, får till Heidenstams försvar sägas:

"...freden är något heligt, som till det yttersta bör räddas."

Men samtidigt synes kriget inte i sig vara ett otänkbart medel:

"Fosterlandskärleken är att likna vid järnet i våra berg: det kan smidas både till svärd och plogar, det kan ingå som en beståndsdel både i den mjuka pennan och den vassa, både i fredsringningens klocka och den klocka, som ringer till resning."

Och så håller det på i nationalromantisk stil, eller möjligen skandinavistisk stil:

"Skandinaverna äro jordens kärnfriskaste folk, bara de hitta hem igen till sig själva!"

* * *

Till höjdpunkterna i Dagar och händelser hör dock en text kallad "Michelagniolos missöden". Heidenstam tänker sig där att Michelangelos Yttersta domen målats i våra tider. Han låter sedan stora kulturpersonligheter från sin egen tid – inklusive sig själv – kommentera vad man i all sin dar ska ta sig till med den stora målningen.

Detta gör Heidenstam med träffsäker humor som gör karikatyr av de olika skriftställarna och kändisarnas sätt att uttrycka sig. Är man lite bekant med vilka namn som var i ropet strax efter förra sekelskiftet, är texten direkt rolig.

* * *

Dagar och händelser har icke åldrats väl. I dag kan den väl främst fylla funktion som ett exempel på hur fosterlandskärlek kunde formuleras för omkring hundra år sedan, innan densamma solkats av två världskrig och fascism. För Heidenstam är definitivt inte en fascist eller kulturimperialist: han skriver uttryckligen att andra folk älskar sina länder, och att svenskarna måste göra sammalunda.

Kanhända kan hans nationalism jämföras med den hänförelse en supporter har för sitt hemmalag: han frånkänner ej supporters att heja på andra lag, men ser till att upphöja och stödja det egna laget så gott han kan.

Heidenstam är inte passé i vår tid. Men man bör kanske hellre läsa Folkungaträdet eller Karolinerna för att få inför ögonen litteratur som behåller fräschören på ett annat sätt än vad Dagar och händelser gjort.
– – –
Dagar och händelser. Tal, inlägg och fantasier, Verner von Heidenstam. Albert Bonniers förlag 1909. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Usla, elända och arma | Sofia Holmlund & Annika Sandén (red.)

"En tiggarpojke med korg", Ivan Tvorozhnikov 1886.

Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700 år är en antologi som består av ett antal essäer om några i Sverige marginaliserade samhällsgrupper genom tiderna. Antologin är sammanställd Sofia Holmlund och Annika Sandén, båda doktorer i historia. Essäerna är författade av, förutom redaktörerna själva, en samling historiker av olika inriktningar.

* * *

Vi är vana vid skildringar av konungar och adelsmän, dekorerade krigare och allehanda kända kulturpersonligheter. Dessa gestalters liv är icke i fokus för denna bok. Här kommer en helt andra människor till tals: de mest marginaliserade, de fattigaste, de över axeln sedda.

Dessa har sällan satt större avtryck i historieböckerna, men har utgjort stora befolkningssegment, och deras liv rymmer väl så mycket att fascineras inför, förskräckas inför och ta lärdom av, som någonsin en Karl XII eller en Christopher Polhem.

Usla, elända och arma spänner över flera sekel, men det som fångar mig mest är skildringarna av dem som väl är mest anonyma i källorna: de som levde före den moderna tiden. Dessa får här på sina döda ben det kött som de verkligen hade, för att parafrasera Gunnar Ekelöf.

Boken begränsar sig dock icke till det som skedde för sekler sedan. Här behandlas också samernas situation under 1900-talet, luffare och andra vandrare, ett upplopp mot tattare i Jönköping och hur resenärer betraktar personer de uppfattar som hemlösa i nutiden, med mera.

* * *

Den betydelse som tillhörighet mycket länge hade i samhället betonas tydligt i antologin. Med detta begrepp förknippas trygghet. Hörde man till en by- eller stadsgemenskap ökade möjligheterna betydligt till att hållas från den värsta svälten, även som fattig. Blev man anklagad för ett brott, fanns där förhoppningsvis människor som kunde stödja en och tala för en.

Var man däremot en främling kunde man inte räkna med sådan ynnest. Därför blev fördrivning från gemenskapen bland de värsta straff man kunde få. Svårigheterna att överleva utan en tillhörighet i lokalsamhället belyses av hur många förvisade människor som sökte sig tillbaka till den miljö de fördrivits ifrån, även när hot om dödsstraff hängde över dem, om de så skulle göra.

Livet som utesluten, som främling, som ensam var extremt hårt: vem anställde väl någon man inte visste om man kunde lita på? Vem stoppade mat i munnen på någon man kände främlingskap inför, när maten var knapp redan förut? Utan att leda eller tillhöra ett hushåll som familjemedlem eller arbetare beskärdes rättigheterna och livsmöjligheterna dramatiskt.

"Anonyma kringvandrande tiggare, löskonor och löskerkarlar, alla sågs de med mycket misstänksamma ögon av omgivningen."

Mången gång var kanske småstölder det enda alternativet som återstod. Men blev man påkommen med detta väntade stränga straff, vid upprepade stölder på medeltiden riskerade man dessutom att bli avrättad. Kvinnor skonades ofta från det ultimata straffet, men i boken berättas om ett exempel, där en från Finland inflyttad piga stulit ett rejält belopp pengar från sin husbonde: hon ska ha begravts levande. Desto vanligare var det att män avrättades för stölder: då genom hängning.

* * *

Sexualsynen var länge religiöst färgad och mycket sträng i Sverige, och olika essäer återkommer till ämnet. En man som våldtog en kvinna kunde dömas till döden. Det var inte ovanligt att män hade sex med sitt tjänstefolk, för vilket han sedan fick böta till kvinnans far eller målsman.

Men om det inte var fråga om våldtäkt hade männen möjlighet att återvinna sin plats i samhället, genom att tillstå sitt brott och betala sina böter. Det synes ha varit hedersamt att rakryggat stå för det man gjort. Kvinnan som begått äktenskapsbrott däremot kunde under medeltiden endast upprättas genom att hennes egen man förlät henne.

Men man ska också minnas, att helt frivilligt sexuellt samliv mellan två ogifta personer var olagligt.

Myndigheternas intresse för folks sexualliv förblir genom århundradena. Inte minst kom kyrkan att agera för att en sträng syn på dessa ting vidmakthölls. Mellan åren 1635-1644 ska häpnadsväckande 92 % av målen vid Göta hovrätt ha rört sedlighetsbrott. Och ändra fram till 1779 gällde dödsstraff för dubbelt hor: det vill säga samlag mellan två personer som på var sitt håll var gifta.

* * *

Ofta skildras i Usla, elända och arma misären genom någon eller några enskilda individers levnadsöden, som skickligt rekonstruerats genom anteckningar i kyrkoböcker, domböcker och andra källor.

Så skildras den i gemenskapen hemmahörandes fördel framför främlingen till exempel genom Per Svarts liv, och en händelse på 1620-talet. Svart hade då vid ett bråk stuckit en obeväpnad tysk råttfångare vid namn Aron Trappe, som nån vecka därefter avled.

Domstolen synes ha varit på det klara med att Svart orsakat Trappes död utan att det var fråga om nödvärn eller liknande. Svart kallas också uttryckligen "mandråpare" i domsprotokollet, och rimligen skulle han enligt tidens lag ha mist sitt liv för dråpet.

Men så blir det nog inte. Trappe hade ingen som talade för sig: han var främling. Domstolen konstaterar också, att ingen torde fråga efter Trappe i hans hembygd, eftersom han varit i Sverige så länge att dessa rimligen inte kunde veta om han var död eller levande ändå. Dessutom intygar en sjukdomskunnig karl att Trappe var sjuklig. Kanhända hade ha inte dött av sina sår utan av syfilis.

När domstolens åsikt skickas till högre instans vädjar den om att Svarts liv skall skonas. Vad resultatet blev vet vi inte. Men vi kan tydligt utläsa hemhörighetens vikt vid bedömningen av ett brott.

* * *

Utan att rekapitulera hela boken, vill jag dock särskilt lyfta fram essän "Stormaktstidens lemlästade soldater" av Erik Petersson. Denna text belyser ödet för de soldater som stridit för kronan men lyckats överleva och skadade tagit sig hem till fädernelandet och en ofta oblid framtid.

Trots ett system där den så kallade roteindelningen skulle styra vem som togs ut till krigstjänst av männen mellan 15 och 65 år, var det i praktiken ofta de egendomslösa som drog iväg. De hade alltså rimligen icke mycket att återkomma till, om deras liv nu räddades genom krigets monumentala risker.

För majoriteten av de personer som uttogs till krigstjänst var det en dödsdom. Enligt en beräkning togs omkring 600 000 man ut i krig under hela stormaktstiden. 500 000 av dessa kom aldrig hem. Över 80 % dog under sin krigstjänstgöring. Och de flesta av dessa dog ej i drabbningar utan av sjukdomar och med fältlivet sammanhörande slit.

Det synes därför inte märkligt, att många rymde när de utsetts till soldater. På ett ställe omtalas att så många som närmare en tredjedel av rekryterna inte inställde sig.

Men det bör alltså ändå varit omkring 100 000 man som faktiskt tog sig hem igen, mer eller mindre märkta och skadade av sin tjänstgöring. Det uppskattas att sex av sju personer var skadade i någon utsträckning. Dessa behövde tas om hand, i synnerhet de som nu var oförmögna att försörja sig själva.

Många av soldaterna var hänvisade till sig själva för sin överlevnad ännu på 1640-talet, men i viss mån kom kronan att försöka kompensera de hemkomna.

Svårt skadade hade en liten, liten chans att komma in på Krigsmanshuset som organiserades i Vadstena (25 soldater bodde där 1644), fler fick möjlighet att få visst ekonomiskt understöd av Krigmanshuskassan som Gustaf II Adolf skapat. Mot senare delen av stormaktstiden försörjdes drygt 5000 soldater av denna kassa. Åter andra med egendom kunde få skattefrihet.

Att vara soldat under stormaktstiden var uppenbarligen inte en behaglig sysselsättning. Och att överleva sin tjänstgöring och komma hem märkt till fysik och psyke var ingalunda heller det en lätt sak.

* * *

Usla, elända och arma är en i stora delar gripande samling texter av svenska människoöden och samhällskrafter. Inte minst blir man genom läsandet av boken tacksam för hur allt blivit bättre — åtminstone för de allra flesta jämfört med hur det var under långliga tider.

Ingen vettig människa ser nu ner på en kvinna som föder ett barn utanför äktenskapet. En dödlighet på upp mot 45 % för utomäktenskapligt födda barn under deras första levnadsår, såsom det var under 1800-talets första decennium är här tack och lov något i det förflutna.

Ingen riskerar att bli utan dagligt bröd för att man fötts in i fattiga omständigheter. De fattiga var fattigare förr, och de hungriga mer hungriga, när man fick förlita sig på kyrkans välvillighet, grannarnas givmildhet och fattigstugans möjligheter.

Men, som också epilogen i Usla, elända och arma beskriver: fattigdomen och hungern kan vi fortfarande se hos dem som här icke har den tillhörighet som en nationalitet innebär.

* * *

Särskilt gripande blir Usla, elända och arma, genom att boken så många gånger lyfter fram verkliga människor ur historiens dunkel, och ställer dem framför oss, såsom de var, i sina eländiga situationer, i sin armhet. Må de alla vila i frid under vajande griftegårdsgräs.
– – –
Usla, elända och arma: Samhällets utsatta under 700 år, Sofia Holmlund & Annika Sandén. Natur & Kultur 2013. ISBN: 978-91-27-13718-9.

Dikt: The Challenge of Thor | H. W. Longfellow

H. W. Longfellow 1868

The Challenge of Thor 

I am the God Thor,
I am the War God,
I am the Thunderer!
Here in my Northland,
My fastness and fortress,
Reign I forever!
Here amid icebergs
Rule I the nations;
This is my hammer,
Miölner the mighty;
Giants and sorcerers
Cannot withstand it! 

These are the gauntlets
Wherewith I wield it,
And hurl it afar off;
This is my girdle;
Whenever I brace it,
Strength is redoubled! 

The light thou beholdest
Stream through the heavens,
In flashes of crimson,
Is but my red beard
Blown by the night-wind,
Affrighting the nations!
Jove is my brother;
Mine eyes are the lightning;
The wheels of my chariot
Roll in the thunder,
The blows of my hammer
Ring in the earthquake! 

Force rules the world still,
Has ruled it, shall rule it;
Meekness is weakness,
Strength is triumphant,
Over the whole earth
Still is it Thor's Day! 

Thou art a God too,
O Galilean!
And thus singled-handed
Unto the combat,
Gauntlet or Gospel,
Here I defy thee! 

H. W. Longfellow (1807-1882)

ur Tales of a Wayside Inn (1863)

Betraktelse 7: Om julen

"Glade jul", Viggo Johansen.,1891.

Det är advent, en tid som i kyrkoåret kännetecknas av väntan på honom som skall komma. Men få av de allmänna jultraditionerna har ursprungligen något med den kristna religionen att göra.

Julgranen fanns i forn tid som utomhusdekoration i Norden. Dess betydelse är osäker, men den fanns där, möjligen i magiskt syfte.

Seden med de inomhusjulgranar vi känner igen i dag har sitt ursprung i medeltidens Tyskland, men fick mer allmänt bruk i Sverige först på 1900-talet. Då utan religiös betydelse, och snarare som en avkomling till förkristna, magiska föreställningar. Och rimligen som en stämningshöjare.

Julklapparna fungerade först som ett skämt. Ungdomar klappade på stugan och slängde in något i stil med ett vedträ, ibland kombinerat med en elak vers. Senare sköttes julklappsutdelningen av julbocken, en funktion som jultomten övertog, även om julbocken fortfarande är juldekoration i många svenska hem.

Jultomten började märkas av i Sverige på 1800-talet, och blev en blandning av folktrons gårdstomte och den amerikanske Santa Claus, som i sin tur är en mutation av det turkiska 300-talshelgonet Sankt Nikolaus, vilken började figurera i amerikanska sammanhang mot slutet av 1700-talet, importerad av holländarna.

Även själva julskinkan, huvudpersonen på julbordet, har rötter som många menar kan spåras ner i förkristen tid, då den möjligen fyllt en religiös funktion.

Och som alla vet, är själva tidpunkten för julen allt annat än en kristen uppfinnig. I Norden firades julblot under midvintern, i Rom firades den märkliga saturnaliefesten och där firades även den obesegrade solens födelsedag 25 december.

Så när någon kristian frågar varför en ickekristen firar jul är genmälet enkelt: Varför vi firar jul är självklart, vi gör som vi alltid gjort.