Liksom första boken innehåller berättelser och noveller, gör även andra boken det. Vi finner således tio berättelser av klassiskt Lagerlöf-slag, väl förankrade i värmländsk mylla och sagoberättartradition. Men i samlingen finns också sex texter som satts under rubriken "Stämningar från krigsåren". Dessa texter är också små berättelser, men är möjligen anslagna i en något mer personlig stil, och har världskriget som fond.
Och så finner vi tre texter under rubriken "Till minnet", de två första anknutna till Svenska Akademien, där ju Lagerlöf var ledamot. Där finner vi således Lagerlöfs tal över sin avlidne förträdare i Akademien, nämligen Albert Theodor Gellerstedt, ett tal över avlidna kronprinsessan Margareta, men även en dikt till minne av Gustaf Fröding.
* * *
Som vi är vana vid blandar Lagerlöf i sina prosaberättelser det naturliga med det övernaturliga, eller nästan övernaturliga, på ett fenomenalt vis. Mitt in i böndernas och torparnas skogsomvärvade liv sänder hon helgon och folktrons väsen, på ett så självklart vis, att inget annat hade varit att vänta: med Lagerlöfs berättarkonst passar väsendena helt naturligt in i den naturliga världen.
Så möter vi en vred tomte, av sant folktroslag, i berättelsen om officeren på Töreby som håller på att spela bort hela sin gård, men får hjälp av tomten att vinna den tillbaka — till ett mycket svårt och högt pris.
Vi möter prästdottern som i prästgårdens tomma rum hör adjunktens gråt, för att hon försmår honom, vilket väcker henne till medlidande. Och vi möter den milda och goda unga Lucia, uppkallad efter helgonet, som lyckas motstå ränker från en släkting genom sin namnes benägna bistånd.
Men även i de berättelser där inget övernaturligt sker, är vi upplagda för att det mycket väl hade kunnat komma en tomte förbi, eller att strömkarlens fiol skulle höras från en närbelägen å, eller vad det månde vara. Så blir berättelsen om Ödekyrkan i skogen, fastän inget alls övernaturligt skildras i den, likväl vibrerande av något annorlunda.
Ödekyrkan som övergavs under medeltiden sägs, tillsammans med ovanliga blommor och en hälsobringande källa, finnas någonstans i den stora skogen, men på mycket länge har ingen lyckats återfinna den.
Berättarjaget säger att hon väl gärna hade hittat källan och blommorna, men att hon först nu, när kriget dånar i världen, känt en längtan efter att hitta kyrkan, som redan en gång genomlevt en världsbrand, nämligen Digerdöden.
* * *
De två talen och den avslutande dikten har emellertid inte överlevt det senaste seklets gång lika väl som berättelserna. De är fångna i sin tids överdådigt prisande stil, och blir väl i dag främst exempel på hur man tänkte sig att hyllningar skulle utformas under 1910- och 1920-talet.
* * *
Selma Lagerlöfs sagoberättelser är något enastående i svensk litteratur. Genom sin enkelhet och naturlighet förmår de gripa tag i och föra läsaren in i Lagerlöfs värmländska skogar där vi möter de gestalter som fått liv av författarens välbalanserade penna och skarpa syn för det djupt mänskliga.
– – –
Troll och människor. Andra samlingen, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1921. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar