* * *
Skärarkarsliv tänktes som en uppföljare till den sympatiska Hemsöborna. Nu har emellertid en skarpare svärta letat sig in i skildringarna från skärgården. Vi möter allehanda lite tragiska figurer och det berättas om hur det sker okända ting ute på öarna, ting som man inte pratar om.
Många av huvudpersonerna i berättelserna är minnesvärda.
Vi har till exempel den fördrömde Alrik Lundstedt, som tänker sig en vacker organisttjänst och blir klockare på Rånö. Där ute lever han ett excentriskt liv, fyllt med fantasier som nästan tar konkret form. Så indragna i den unge fantastens föreställningsvärld blir vi, att man till sist tvekar om vad som är verkligt och inte.
Och så har vi prästen Norström. För honom är älgjakten en av årets höjdpunkter. Ett år visar det sig dock att prinsen önskar komma och jaga på ön. Det innebär ju stor ära, men också att pastorns egen näring hotas.
En mörk historia är den om Andreas Ek, som ställs inför rätta för att ha slagit ihjäl sin hustru. Han vägrar försvara sig, men vi anar snart att det ligger en annan historia bakom: den är Ek inte villig att vittna om. Man håller tyst ute i skärgården.
Eviga bekymmer och stort kiv råkar Höjer ut för. Han tar över en liten gård efter modern när styvfadern flyttar därifrån. Han och styvfadern ligger i ständiga bråk. Men Höjer har svårt att få tjänstefolket att lyda och skaffar sig en arrendator, som han själv gör dagsverken för. Och det går utmärkt väl; arrendatorn tar över kampen mot styvfadern, till dess de istället går i allians och allt blir ännu svårare för Höjer.
Ja, det var uppläggen i några av historierna i Skärkarlsliv. Allesammans, dessa och de icke nämnda, är skrivna naturtroget, som om det rörde sig om skrönor som berättas i en bygd om verkliga personer som en gång levt där.
Trots de många tragiska ödena ligger det en viss folklig mustighet över novellerna. Man får intrycket att Strindberg vet precis vad han skriver om; åtminstone har han lyckats frammana känslan av att – jo, så här skulle det nog kunna gå till där ute på öar och kobbar.
* * *
Tydligen väckte boken visst uppseende genom sitt naturalistiska språk. Novellen ”Flickornas kärlek”, som finns med i nutida upplagor, fick från början inte alls vara med. Gissningsvis tog den för lätt på kärlek och kärleksyttringar.
Annat som dock kom med stötte tydligen tidens recensenter för bröstet. Svenska Dagbladets recensent, som också ger beröm åt boken, skriver till exempel om en scen i inledningsnovellen, att den är "[o]sannolik och sårande", nämligen att prästen ger själavård vid ett toddyglas.
Även novellen om en skräddare som ställer till kalas, väcker Svenska Dagbladet-recensentens djupa ogillande:
"Vi förstå icke hur man kan sätta sig öfver all hänsyn för det anständiga så som Strindberg här gjort. Han uträttar med sådan cynism ingenting annat än att han skrämmer bort en del af den publik, som eljest skulle läsa honom."Så vad har Strindberg skrivit som framkallar en sådan reaktion? Jo, han berättar om hur skräddaren dagen efter festen går omkring på sin tomt och sin stuga, och konstaterar hur fulla gästerna måste ha varit – själv däckade han på vinden. I stugan har man "spytt som kattor" och när skräddaren kommit ut i trädgården utbrister han: "… ha de inte varit och pippat i ärtsängen!"
Ja, det som idag bara verkar som en genuin skildring av ett rejält sjöslag, stack visst i ögonen åtminstone på somliga när det begav sig. Så blev, enligt den textkritiska kommentaren till Skärkarlsliv (red. Nils Åke Sjöstedt), visst pippandet i ärtsängen senare också för en tid utbytt till ”trampat i ärtsängen”, och ”spytt som kattor” blev ”burit sig åt”…!
Jag föredrar Strindbergs original.
– – –
Skärkarlsliv: Berättelser, August Strindberg. P A Norstedt & Söners förlag 1971. 185 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar