Bokrecension: En dag i Ivan Denisovitjs liv | Alexander Solsjenitsyn

En dag i Ivan Denisovitjs liv (ry. Один день Ивана Денисовича) är en långnovell av Alexander Solsjenitsyn (1918-2008).

Berättelsen utkom första gången 1962. Jag har läst en svensk översättning av Hans Björkegren (1933-2017) i en upplaga utgiven 1970.

* * *

Ivan Denisovitj Sjuchov sitter i ett sibiriskt fångläger i början av 1950-talet. Han är en arbetsfånge som förväntas arbeta på befallning tillsammans med sina olycksbröder. Och Sjuchov har suttit fängslad, inte bara i det nuvarande lägret, sedan 1942.

Brottet? Han blev tillfångatagen av tyskarna under kriget, rymde, återvände till Röda armén och dömdes för fosterlandsförräderi som spion till tio års fängelse.

Lägret verkar mest hysa dylika politiska fångar. Sjuchov kan ändå glädjas åt att han fängslades så tidigt: senare dömda fick i allmänhet tjugofem års fängelse istället.

Livet i lägret är mycket strängt reglerat. De är hundratals där. De räknas, visiteras, skickas hit och dit på olika arbeten. Under en enda dag av de 3653 dagar Sjuchov sitter fängslad följer vi honom. Från klockan fem på morgonen när reveljen går, till sängdags kvällen.

Och det är en dag som alla andra: de tusentals dagarna måste flyta samman. Upp, äta, i väg till arbete i den bitande kölden, arbeta, tillbaka, äta, lite fritid och så sova. Däremellan räknas om och om igen.

Dagen består av en kamp i att försöka utnyttja den fritid man ändå får, att skydda sig mot kylan, att försöka få i sig mat.

* * *

Det mest förvånansvärda är att Sjuchov har lyckats att acklimatisera sig. Efter omkring åtta år som fånge har han förlikat sig med sitt öde. Han känner till att när han väl släpps ut kommer han nog inte att få återvända hem till familjen. Han kommer sannolikt att förvisas.

Men Sjuchov fyller sina timmar med den dagliga verksamheten: han slöar inte i arbetet. Under dagen som vi följer honom är han och hans arbetsbrigad satt att mura. Och han gör det kvickt och med stolthet och längre än han behöver.

Han drömmer inte om friheten eller om något annat: bara att fungera inom den mall som fängelsesystemet utgör, med små avvikelser som att gömma undan en särskilt bra murslev istället för att lämna in den efter arbetet, så att han kan vara säker på att kunna använda den igen. Eller att gömma en avslagen bit av ett sågblad, som han - trots att det är helt förbjudet - kan göra om till en liten kniv.

Och åter och åter igen: jakten efter mat. Man kan kanske överleva på den dagliga ransonen, men med lite flit kan man utöka den. Kanske genom att mygla i matsalen, kanske genom att göra någon tjänster så att man får dennes ranson eller del av dennes matpaket hemifrån. Det gäller att hushålla: att gömma överblivet bröd och ta vara på varje droppe vattning soppa.

Sjuchov skapar sig ett liv innanför stängslen, i fångenskapen, i relation till de andra som sitter där: en yngling, en kommendörkapten, en innehavare av hedersutmärkelsen Sovjetunionens hjälte. Och många fler, alla inordnade i informella och formella hierarkier.

* * *

Solsjenitsyn satt som bekant själv i Gulag. Han dömdes 1945 till åtta års fängelse för att ha skrivit nedsättande om Stalin till en vän. Han släpptes ut 1953. År 1962 publicerade han En dag i Ivan Denisovitjs liv, först i tidskriftsform, sedan i bokform. År 1970 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, men bara några år efteråt tvingades han i exil. Först efter Sovjets fall återvände han till Ryssland.

En dag i Ivan Denisovitjs liv är rimligen delvis baserad på hans egna erfarenheter. Liksom Sjuchov i berättelsen ägnar sin arbetsdag ut murande, hade också Solsjenitsyn bland annat arbetat som murare under fångenskapen.

Och fastän Gulag-lägren i dag är borta, fungerar Solsjenitsyns långnovell som en kraftfull illustration av behandlingen av återkomna krigsfångar och dissidenter i Sovjetunionen. Och ur ett större perspektiv varnar den för hur en inhuman stat kan te sig, där yttrandefrihet och respekt för människan som individ krackelerat.

Visst är En dag i Ivan Denisovitjs liv skönlitteratur, men fiktion kanske man ändå inte bör kalla den, åtminstone inte helt konsekvent. Den är också en illustration.
– – –
En dag i Ivan Denisovitjs liv (ry. Один день Ивана Денисовича), Alexander Solsjenitsyn. Övers. Hans Björkegren. Whalström och Widstrand 1970. 131 sidor.