Bokrecension: Ingen människa är en ö | Sture Linnér

Ingen människa är en ö är skriven av Sture Linnér (1917–2010). Boken utkom år 2007.

* * *

För att en bok som Ingen människa är en ö ska kunna sättas in i ett sammanhang är det rimligt att känna till något om vem Sture Linnér var. Därför först några ord om honom.

Sture Linnér är nog i dag mest ihågkommen som en stor vän av Grekland. Han kunde dess historia och kände dess nutid och var dessutom periodvis bosatt i landet. Linnér blev professor i grekiska språket och litteraturen. Och så var han gift med en grekisk kvinna, Clio. 

Kort sagt: Sture Linnér kunde Grekland. 

Men det är inte allt. Linnér kom också att ägna sig åt internationellt arbete. Dels i Röda korset, och dels för FN, där han under Kongokrisen blev Dag Hammarskjölds närmaste man. 

Redan av det nu sagda kan vi förstå att Sture Linnér hade mycket stora kontaktytor. Han träffade grekiska bönder under den tyska ockupationen. Han kände Dag Hammarskjöld personligen. Han var med på ett hörn under Vita rosens verksamhet genom att dela ut en del flygblad. Och han var kompis med Barbro ”Bang” Alving. 

I Ingen människa är en ö skriver Linnér några texter för att hylla en del av sina vänner och bekanta, personer som han uppenbarligen imponerats av i någon mån, eller personer som gjort stort intryck på honom. 

Det är ofta människor som gjort motstånd eller som stått mot strömmen. Linnér skriver att de samtliga ”ägde något gemensamt: en inre rikedom, en andlig storhet, ett lugnt vilande i sig”. Han menar också att dessa personer ”förmådde dela med sig av denna sin själsliga styrka”.

* * *

Så vilka är det som Linnér berättar om? De är av högst olika typer. 

Vi har generalmajoren Gösta Törngren. Då Linnér var inkallad på Gotland under andra världskriget fann han gemenskap över gradnivåer med den botaniskt intresserade och bildade militären, som en gång blivit degraderad och befordrad direkt efter vartannat av marskalken Mannerheim.

I ett annat porträtt berättar Linnér om en kambodjansk flicka som han en gång mötte i ett gästhem i Kambodja. Hon har lidit svårt under Röda Khmererna och satt nu och läste ett kambodjanskt urval av Aristoteles-texter. Linnér bestämde sig för att hjälpa henne och smugglade henne över gränsen till Thailand. Han skulle senare oväntat träffa henne igen i ett flyktingläger i Somalia. Där stod hon och delade ut mjölk i sin tjänst för Röda korset.

Givetvis berättar Linnér också om sin vän Dag Hammarskjöld, en person som det nog inte alltid var så lätt för utomstående att komma nära. Linnér verkar emellertid ha kommit in i Hammarskjölds privata sfär och blivit en vän på riktigt, samtidigt som de jobbade tillsammans. Linnérs hågkomster är naturligtvis ovärderliga. 

Värt att notera är ju att det först var tänkt att Linnér och Hammarskjöld skulle sitta båda två i det flygplan som kraschade, varvid Hammarskjöld dog. Generalsekreteraren hade dock precis innan avfärd uttryckt att det var onödigt att de båda lämnade Leopoldville. Linnér steg av, och det räddade hans liv.

Det är knappast långsökt att Linnér dessutom lärde känna Giorgos Seferis, nobelpristagare i litteratur 1963. Om denne man skriver han också inkännande och varmt. Likaså om Allan Edwall, vars teknik som skådespelare vi får stifta viss bekantskap med.

Och Linnér skriver också om ytterligare fler personer som han träffade under kortare eller längre tid av sitt liv.

* * *

Olika kapitel i Ingen människa är en ö är skrivna på olika vis. Ibland berättar Linnér sina minnen på mer traditionellt vis, ibland återger han långa avsnitt ur brev han skickat och fått. De senare gör ju att läsaren upplever att man kommer alldeles särskilt nära de porträtterade. Man läser ju faktiskt deras privata budskap till en vän. Dessutom citerar Linnér gärna ur dikter.

Porträtten skiljer sig från vanliga biografiska framställningar på så vis, att de förra i de flesta fall är vänporträtt. De är avsedda att vara hyllande, men de är likväl inte måttlöst, ogrekiskt berömmande. Linnér ska också ha en eloge för att han undviker att ställa sig själv i strålkastarljuset på narcissistiskt vis; han finns med, eftersom han själv är den röda tråden mellan skildringarna, och vi förstår att han många gånger varit viktig, men han är inte huvudsaken: det är hans vänner, de porträtterade, som är det centrala, och de människor som de var.
– – –
Sture Linnér, Ingen människa är en ö. Stockholm: Norstedts, 2007. 167 sidor.