Bokrecension: De sista bödlarna | Isak Lidström

De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning är skriven av Isak Lidström (f. 1988), historiker. Boken utkom år 2023.

* * *

Mellan åren 1855 och 1910 avrättades omkring 70 personer i Sverige. Alla utom en av dem halshöggs med bila, alltså med yxa. Den siste halshöggs med giljotin.

Vanligen gick det till på följande vis. 

Bödeln hade förberett en schavott, en slags plattform där den livdömde kunde ligga ner och åtminstone ytterligare några personer, bland dem bödeln, kunde stå. På schavotten fanns en stupstock, som var en träbjälke som på tvären urholkats för att den livdömde där skulle kunna placera in halsen. Den livdömde fick ta av sig ytterkläder, fick lägga sig ner och fick kragen nervikt. Och så högg skarprättaren omgående med sin bila, med resultatet att huvudet genom ett eller i värsta fall flera hugg skildes från kroppen.

Det fanns alltså i Sverige långt ända in på 1900-talet en yrkeskår, till sist representerad enbart av en person, vars yrke innebar att utövaren på uppdrag av det offentliga skulle döda brottslingar som dömts till döden. 

I allmänhet åtnjöt den utsedde skarprättaren en fast lön, oavsett hur ofta hans tjänster anlitades. För vissa skarprättare kunde det gå åtskilliga år mellan tjänsteuppdragen och åter andra kunde få flera avrättningar att ombesörja på ett enskilt år. Varje län hade att skaffa sig sin skarprättare, och det blev allt vanligare att flera län anlitade en och samma tjänsteman. Till sist fanns enbart en kvar, och Anders Gustaf Dalman blev Sveriges riksskarprättare.

Detta berättar Isak Lidström om i sin intressanta De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning.

* * *

Fokus i Lidströms bok är tvåfaldigt. Dels handlar den om skarprättarna själva, vilka de var och vad de gjorde, och dels handlar den om de sägner och myter som uppstod om dem, deras arbetssätt och de förrättningar de tjänstgjorde vid. 

Lidström kallar de utbroderade historierna om skarprättarna och avrättningarna för mästermannaminnen. Till de vanligare hör skrönan om att folk som kommit för att se avrättningen, ofta pojkar, och klättrat upp i träd vid bilans hugg svimmade och föll ner. En annan skröna är att bödeln  inmundigade en dryck som gjorde honom mordisk för att klara av sitt hanterande. Fick han då inte snart döda någon, till exempel eftersom transporten med den dömde dröjde, kunde man bli tvungen att ta en tupp till honom att halshugga för att inte han skulle bli tokig.

Den verkliga historien är ofta mer prosaisk. 

Skarprättaren må vara anställd och ha sin fasta lön att leva på, men uppdraget var i praktiken en bisyssla och lönen en extrainkomst utöver vad han förtjänade genom annat yrke. Men då och då kallade man på honom, och han hade att se till att infinna sig. Och landets brutalt utförda yttersta påföljd för brott, som först och främst träffade mördare, kom att återigen utföras. 

Den som vill lära sig mer om personer som Per Steineck, Johan Fredrik Hjort, Olov Wilhelm Bergendahl, Magnus Svensson Ferm, Anders Gustaf Dalman och de andra i samma skrå gör rätt i att studera Isak Lidströms De sista bödlarna. Lidström söker där inte sensationella effekter och tar inte till överord i någon riktning, utan ger oss helt nyktert och sakligt skarprättarnas historia, under det sista seklet som de var verksamma i Sverige.
– – –
Isak Lidström, De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning. Stockholm: Natur & Kultur, 2023. 207 sidor.