* * *
Till skillnad från de tidigare essaysamlingar av Bengtsson som jag läst (Sällskap för en eremit, Litteratörer och militärer) har För nöjes skull ett avgjort större personligt inslag.
Bengtsson berättar om hur han fiskade som ung, om en ek i trädgården där han bor, första gången han skräckslagen fotograferades och mycket annat. I detta avseende låter han essäerna emellanåt få en snarast självbiografisk karaktär. Dock sällan utan höglitterära referenser, som sömlöst finns med i texterna som indikationer på Bengtssons med litteratur sammansmälta själsliv.
Men annat finns också bland de arton essayerna och det tryckta radioföredrag som ryms i För nöjes skull. Ett försvarligt utrymme – nästan femtio sidor – ägnas till exempel åt Duke Wellington, som Bengtsson skildrar som en ideal fältherre under Napoleonkrigen.
Ehuru mycket av det historiska innehållet i denna Wellington-essay rent substantiellt kunde upphämtas ur ett gediget uppslagsverk, lyckas dock Bengtsson som vanligt utforma berättelsen med sin osvikliga känsla för att göra allt han skriver om till högstående litteratur. Essayen är helt och hållet Bengtssonsk, den bär hans vattenmärke, äger hans ton. Och är ohämmat underhållande att läsa.
De texter som inte utgörs av självbiografiska funderingar tar ofta avstamp i en bok som Bengtsson läst. Hans läsande och hur han förhåller sig till det han läst föder fram den litteratur som han skapar. Som i texten om god sömn, där han både polemiserar med och håller med en författare till en bok om sovande. Men också i texten om konsten att läsa, där han återigen tar spjärn mot en då nyutkommen bok, som gisslar samtidens studenter för deras bristande förmåga att läsa och förstå vad de läser. Refererande den boken skriver han vad som förefaller instämmande:
"Det ojämförligt viktigaste som en skoluppfostran kan skänka på det intellektuella planet är dels förmågan att genom läsning nå verklig kontakt med andra människors tankar, dels förmågan att i tal och skrift redigt formulera sina egna."Det är omöjligt att inte hålla med om det. Som Bengtsson sedan påpekar, blir ju alla vidare studier i allmänhet meningslösa, när inte förmågan finns att tillägna sig text.
* * *
Bengtssons egen beläsenhet blir uppenbar inte minst i essayen om engelsk litteratur, där han i texten fullkomligt briserar av författarnamn. Dessa skriftställare får fungera som jämförelser med varandra, och görs emellanåt symptomatiska för sin tids högsta litteratur. Och högst bland dem alla står för Bengtsson Shakespeare.
Särskilt bör också "Människan och hennes lycka" nämnas. Den är ett slags översiktligt historiskt åskådliggörande av människans eviga sökande efter lycka, från det att hon reser sig på två ben, intill dess att hon i nutiden nått ekonomisk framgång och kan ha anställda som pysslar om henne, men likväl "förvånande sällan [...] jublande hoppa jämfota i morgonsolen."
Resignerat menar Bengtsson att jakten på lyckan är ett sisyfosarbete, att man inbillar sig att den perfekta lyckan nås – bara man än en gång vältrar stenblocket upp på bergets topp... Receptet på lycka à la Bengtsson är måhända att helt enkelt sätta sig på Sisyfos sten och inse att jagandet efter än den ena eller än den andra bekvämligheten bara lägger grunden för nya begär som man tror kan uppnås – bara man vältrar stenen än en gång, upp på bergets krön.
* * *
För nöjes skull låter oss något lära känna människan Frans G. Bengtsson. Det är en angenäm bekantskap. Han är intelligensaristokratisk, lärd och mycket litterär. Han synes andas litteratur, fastän han också ger uttryck för att känna trötthet inför att producera litteratur.
Det personliga draget i För nöjes skull är framträdande. Men sen är ju också Bengtssons personliga, en aning konservativa och ofta strävt humoristiska stil närvarande i allt han skriver. Även om det rör sådana saker som antikens slut eller en blodig tronföljdsstrid i Byzantium.
– – –
För nöjes skull, Frans G. Bengtsson. Illustrationer av Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1962. 227 sidor.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar