Dikt: Första natten i kyrkogården | Verner von Heidenstam

Första natten i kyrkogården

Nu tystnar klockeklangen och den sista spaden,
och inga grannar vaka i den tysta staden.
   Jag kan ej sova som de andra lugnt.
   Här ligger jag av alla övergiven.
   Det låga taket är så trångt och tungt.
   För människor är jag till fasa bliven.
Mitt öga ser ej mer, när dagen återvänder.
Jag kan ej bedja, kan ej knäppa mina händer.

Du jord, du maskars moder, har mot dig förbrutit
det hemska stoft, där livets yra purpur flutit,
   som grymt du kramar till din kalla barm?
   Var det ej nog, att år och krämpor härjat,
   att lutad blev min gång och svag min arm,
   och vissen sjönk den kind, som rosor färgat?
Omkring mig darra livets stackars minnen skrämda,
som fåglar i sin bur så tysta och förstämda.

O ångest utan nåd, ur mina arma flikar
jag trevar efter ljus och såras av de spikar,
   som på min hårda bädd mig innelyckt.
   Jag reser mig, jag välter bort de snåla
   och svarta plankor, som min panna tryckt
   bland mull och kvalm i dödens unkna håla.
Jag vill stå rak, jag vill på nytt se stjärnor tindra.
Ej port, ej mur min lätta gång kan längre hindra.

Jag fladdrar sakta bort och når med nattens vindar
min forna gård, som sover under höga lindar.
   Här flöt mitt liv och sökte ro min själ.
   Här har jag sått och satt och hälsat vänner.
   Var liten buske känner mig så väl,
   som lammet i en hjord sin herde känner.
En lucka knarrar och från blecket frosten sopar.
Nu tändas ljus, och hör, en vredgad stämma ropar:

"Där smyger något mörkt på tassar eller vingar
och letar av och an på snön i vida ringar,
   en vilsekommen hund med lurvigt hår,
   som under parkens frusna grenar
   på skaren söker ett förlorat spår.
   Driv honom bort med slag och stenar!
Nu kryper han ihop, och som en syn ur sagan
försvinner han och flyr med lång och hemlös klagan!"

Verner von Heidenstam
ur Nya dikter