Bokrecension: Otrons artiklar | Vilhelm Moberg

Otrons artiklar är en samling texter av Vilhelm Moberg, utgiven 1973 — samma år som Moberg valde att gå i sjön.

Jag skrev i något sammanhang att Mobergs texter doftar karl och torparjord. Det gör de. Vad jag menar med det, är att det finns något mystiskt ursprungligt i hans sätt att skriva; det är inte en uppstyltad, akademisk prosa, utan en den prosa som en synnerligen begåvad soldatson frambringar. Det är rakt på sak. Det är fritt från krusiduller. Det är fritt från skitsnack. Och det tycker jag mycket om, även om jag inte alltid håller med Moberg i sak.

I Otrons artiklar far Moberg ut mot en mängd fenomen i sin tid. Han irriteras över att inte historikerna tar emigrationen till USA på allvar, han kritiserar svenska statens kryperi inför kungliga överheten (inte minst Palmes kryperi), han far ut mot miljöförstöringen på en landsbygd han har svårt att känna igen, han framställer Richard Nixon som en blodtörstig krigsherre och så vidare.

Fastän mycket av det som behandlas i Otrons artiklar numera, nästan fyrtio år senare, känns och är passé, så är det en fröjd att ta del av Mobergs stil och upprördhet. Och jag förstår att Moberg var en kulturpersonlighet man nog gjorde bäst i att försöka vara på samma sida som.

* * *

Några detaljer ur artiklarna:

Kungakryperiet är Moberg föraktligt. Han försöker framställa hjältekonungarna av hävd, Gustaf II Adolf och Karl XII som folkförstörare. Han lägger fram belägg för att Gustaf II Adolf nog inte hade försvaret av den protestantiska rena läran som främsta motiv i sitt deltagande i trettioåriga kriget. Karl XII för försvarskrig i främmande land — och sätts därmed i paritet med Richard Nixons krig i Vietnam.

Gustaf III förklarade Ryssland krig, varigenom 50 000 svenskar dog i strid eller umbäranden. Och när han lyckades utverka fred med ryssarna, blev han hyllad som fredens återställare och fick en staty; en ironi som för Moberg verkar synas fullkomligt outhärdlig, "som om man hyllade en mordbrännare för att han släckt den eldsvåda, som han själv hade anlagt."

Dagens monarki står inte heller högt i gunst. Han kallar den en "moralisk förorening", och skriver dessutom:

"Vårt 430-åriga ärftliga kungadöme, enligt vilken även en idiot äger rätt att bestiga tronen, har ju ingenting med vett och förnuft att göra."

Moberg framhåller, att de kungliga bör känna sig förnedrade, av den uppmärksamhet de får i media. Samtidigt ser Moberg hur gamla revolutionärer och ledare för folket tacksamt sitter till bords med de kungliga, efter att de nått ställning. Socialdemokraterna har republikkravet på sitt program, men har aldrig försökt förverkliga det: "Man bekänner sig till en princip, men fasar inför tanken att den kunde bli verklighet."

* * *

Vad gäller det akademiska livet, hålls det inte särskilt högt i lov och ära av Moberg.

"Akademiska grader är ingen mätare på någons omdöme och kunskaper. Vilket jag ju heller aldrig ett ögonblick har trott sedan jag var barn och trodde på katekesen."

Det kan synas vara en väl hårt omdöme. Men Moberg levde som han lärde. Efter att två gånger ha föreslagits som hedersdoktor vid Lund respektive Göteborgs universitet, men blivit stoppad av interna universitetsbråk, blev han föreslagen hedersdoktorat i Uppsala. Men det betackade sig Moberg för med besked.

Dock framhåller Moberg, att han läst kopiöst mycket under sin levnad. Och dessutom höll han sig med fem dagstidningar. Det är inte bildningen han verkar ha något emot; dock dess tjänstemän, så länge de inte gör samma prioriteringar som han själv finner rimliga.

* * *

Det kyrkliga stod inte heller särdeles högt i aktning hos Moberg, förefaller det. Även om ingen av otrons artiklar märkligt nog direkt handlar om kyrkan. Men i samband med talet om emigrationen, slår Moberg fast, att

"[v]id mitten av 1800-talet var religionsförföljelserna i Sverige så allvarliga, att starka protester emot dem framfördes från Förenta Staterna och flera länder i Europa. De kan jämföras med de protester från demokratiska länder som i dag sänds till regimen i Sydafrika."

Återigen — Moberg spär inte på orden. Protestantismens grundare, Luther, som annars fått något av en renässans i våra dagar, varvid han tappat något av sin något oförtjänta träbocksrykte, ja, denne Luther får sig också en skopa, eftersom han vid det stora bondeupproret i sin tid ställde sig på maktens sida, och fördömde de förtvivlade böndernas kamp för bättre villkor.

* * *

Mobergs Otrons artiklar är i mycket en produkt av sin tid. En hel del goda citat och argument går dock att hämta ur boken ännu, och använda i den samtida debatten. Men framförallt är texterna ett vittnesbörd om sin begåvade författare; en kulturpersonlighet med en resning som vi väl ändå dessvärre saknar nu. Mobergs penna var vass, men jag beskriver den hellre som en slägga än som en kniv. Han var en man som tog kraftigt avstånd för bördsstolthet och konservatism, men ändå inte drar sig för att kritisera dem i sin samtid som framhåller sin enkla bakgrund liksom en egen form av adelskap, eller för all del det socialdemokratiska partiet och dess ledare Olof Palme.

Vilhelm Moberg var den fria skriftställaren. Och nog har vi sentida läsare mycket att lära av honom. Inte minst vad gäller hans sätt att svinga sin penna.
– – –
Otrons artiklar, Vilhelm Moberg, Författarförlaget 1973. ISBN: 91-7054-099-3. 155 sidor.