Bokrecension: Förrädarland | Vilhelm Moberg

Förrädarland: En berättelse om människor som historien har glömt är en historisk roman skriven av Vilhelm Moberg.

Huvuddelen av berättelsen utspelar sig på 1520-talet, när Gustav Vasa nyss intagit Sveriges tron, och kriget med danskarna böljar fram och tillbaka i södra Sverige. Det är ett gäng personer i gränstrakterna som boken handlar om, i synnerhet prästen Niklas, munken Jakob, knekten Lars, den enfaldiga ungmön Ingela och ett antal ytterligare.

Jag drar slutsatsen, att Moberg hade en särskilda avsikter när han skrev Förrädarland. För det första att belysa det vettlösa i att broderfolk strider mot varandra, och där ett landområde där danskarna regerar en dag och nästa dag svenskarna, ständigt förmodas byta sida i striden och kriga mot sina grannar och släktingar, som händelsevis befinner sig på fel sida gränsen.

Vidare anlägger Moberg ett perspektiv som är nog så ovanligt: skurken i berättelsen är barbarkungen Gustav Vasa, som nedgjort den ganska sympatiske Kristian Bondekär — annars mest känd som Kristian Tyrann. Moberg poängterar hur Kristian hållit unionstanken och den därmed vidhängande freden högt i aktning, medan Gustav Vasa får stå för provinsialism och nationalism.

Ja, och det är väl goda syften.

Emellertid griper mig in berättelsen. Personerna förefaller platta och alls inte intagande. Den ljuva ungmön Ingela verkar så inskränkt och enfaldig att man anar att allt inte står rätt till i hennes huvud. Det mest upprörande med den bisarrt vanställde knekten Lars, som mist näsa, några fingrar, öga och ena örat, är när han som barn stänger in ekorrar som flytt från honom in i små hålor, och sedan hör dem pipande emotse sin död. Den enda figuranten som jag på något sätt kan känna sympati för, är den klartänkte franciskanermunken Jakob, som framstår som förhållandevis levande, och inte bara som konturerna av en människa.

Moberg har dessutom i Förrädarland en förmåga att metakommentera sin egen text, med kommentarer som anger, att nu är det sista gången den här personen förekommer i berättelsen, och nu är det sista gången detta förekommer i berättelsen. Det bryter av från realismen i det skildrade. Det känns som att man, för att rädda realismen, antingen fått göra framställningen till en ren krönika, och så distansera sig än mer från det skildrade, eller skippa distansen helt, och bli ett med det som händer.

Förrädarland är en pessimistisk och hård skildring av några liv framlevda i armod och lidande. Mig når den dock inte helt fram till.
– – –
Förrädarland: En berättelse om människor som historien har glömt, Vilhelm Moberg, Albert Bonniers förlag 1967. 299 sidor.