Bokrecension: Handbok i livets konst | Epiktetos

Handbok i livets konst har sitt ursprung hos den stoiske filosofen och frigivne slaven Epiktetos (55—135 e.Kr.). Epiktetos uttalanden skrevs sedemera ner av lärjungen Arrianus. I min upplaga av Handbok i livet konst finns även en bilaga, som innehåller lite sprida yttringar av Epiktetos. Översättningen till svenska är gjord av översättaren och poeten Nino Runeberg (d. 1934).

Huvudskriften är indelad i helt korta kapitel, varför jag vad gäller Handbok i livets konst anger kapitelnummer istället för sidnummer.

* * *

Det ska nämnas, att jag inte är någon hängiven beundrare av stoicismen. För mig framstår den i mycket som omöjlig att separera från kristen asketism, förutom att stoikernas begrepp om gud inte var så dogmatiskt fastslaget som hos de kristna. Det är kroppsförakt, det är osjälviskhet, det är hukande under sitt eget öde. Det är att döda sitt kött.

* * *

Några huvudpunkter i Epiktetos skrift kan nämnas.

För Epiktetos är det grundläggande att acceptera livet såsom det kommer till oss, och att med saktmod och jämnmod ta emot allt, lidande såsom glädje. Det enda människan ändå kan påverka, är det som rör henne själv. Det yttre som är utanför hennes kontroll är det onödigt att slösa sin energi på. Man ska älska sitt öde.

En viss romersk kärvhet kan anas i denna mycket hårdkokta hållning, som försöker att eliminera lidandet helt enkelt genom att tänka bort det:

"Om du tycker mycket om en lerkruka, så säg: 'det jag tycker om är en lerkruka'; — går den då sönder, så förlorar du inte besinningen. — Är det ett barn eller en kvinna du håller av, så säg: 'den jag håller av är en dödlig människa'; — om hon dör, så förlorar du inte besinningen."

(Kap. 3)

Det är alltså inte själva händelserna i sig som kan hota oss, utan hur vi väljer att se på händelserna. Händelserna i sig är inte bedrövande, utan hur människan uppfattar händelsen. En tanke som för övrigt finns tydligt hos filosofkejsaren och stoikern Marcus Aurelius långt senare. Döden, berättar Epiktetos, är inte nåt hemskt, utan det som är hemskt, är hur vi föreställer oss döden: att vi tänker oss den hemsk, gör den hemsk. Lösningen är givetvis, att helt enkelt acceptera döden och ta emot den med — jämnmod.

"Ingen annan kan skada dig om du inte själv vill det, och du blir aldrig sårad förrän du tycker att du har anledning att bli det."

(Kap. 30)

Råd i bästa självhjälpsanda...

* * *

Men det är inte nog med att ta emot händelserna såsom de träffar oss. Det är även fåfängt att ens önska att de skulle träffa oss på något annat vis. Samma sak här: älska ödet, amor fati. Förmodligen så starkt uttryckt, för att vi inte ska göra oss besvikna, genom att inte nå fram till en förändring. Man ska nämligen veta sin plats också, något som borde vara lättare för en tidigare slav i romarriket att föreställa sig, än för en upplyst västerlänning av idag.

Genom att hålla sig på sin plats, uppfyller man sin roll i det kosmiska dramat. Och nån sorts ödmjukhet ska man ha: man ska ha ett objektivt sätt att se på världen, och inte döma sina medmänniskor.

Man ska aldrig ge sken av att vara filosof, utan låta gärningarna tala för sig själva. Det ska vara nog att man själv vet hur det ligger till med den egna övertygelsen. Anden i mäniskan är det viktiga, kroppen är underordnad. Epiktetos skriver till och med att det "är ett tecken på slött förstånd" om man ger för stor akt på hur man sköter sin kropp. (Kap. 41)

När det gäller religionen ska man vara from. Man ska vara förvissad om att gudarna finns, och att deras försyn styr allt som händer. Särskilt dogmatisk är Epiktetos dock inte, utan uppmanar till att var och en ska offra enligt sitt folks seder.

Stoikerna hade ju som bekant ett ganska flytande, holistiskt gudsbegrepp. Trots att Epiktetos ofta skriver om Zeus, så skriver han lika gärna om den mer odefinierade "gudomen", av vilka alla själar är "manifesterade delar". (Bilagan, sid. 71)

* * *

Epiktetos ger även en samling mer koncisa råd i det trettiotredje kapitlet av Handbok i livets konst. Jag återger ett sammandrag:

"Tig så ofta du kan. [...] Skratta inte länge eller ofta eller omåttligt. Undvik att avlägga ed [...] Undfly måltidsbjudningar [...] Avskaffa vad din kropp behöver [...] i den mån det är nödvändigt för din själ [...] Håll dig ren från alla kärleksnjutningar ända tills du ingår i lagligt äktenskap [...] Ursäkta dig aldrig gentemot beskyllningar [...] Att ideligen besöka cirkusspelen är onödigt. [...] Sök föreställa dig huru Sokrates eller Zenon skulle ha uppträtt vid varje särskilt tillfälle [...] Undvik att ofta och länge utbreda dig över egna stordåd och bragder. [...] Avstå också från att vara sällskapets rolighetsmakare. [...] Likaledes är det farligt att inlåta sig på ohöviskt tal."

(Kap. 33)

Nietzsche skrev att Platon var en tråkmåns. — Nåväl, jag skriver att Epiktetos var detsamma...

* * *

Ja, det var således lite av den tankevärld vi stöter på hos Epiktetos i hans Handbok i livets konst. Vad gäller språket är det lakoniskt och klart. Romarna är ju ofta sådana. Översättningen kan jag inte bedöma som sådan, men svenskan fungerar utmärkt.

Trots att jag inte ställer upp på mycket av Epiktetos grundläggande tankar, finns det dock en del yttranden som kan fungera som goda citat — även för en epikuré. Jag avslutar med ett sådant:

"Den som har intagit sin rätta plats i det inre livet, tittar inte omkring sig efter bifall i det yttre."

(Bilagan, sid. 79)

— — —
Handbok i livets konst, Epiktetos, övers. Nino Runeberg, Björck & Börjesson 1963. 80 sidor.