»När jag inte fann vad jag sökte höjde jag mina förfärade ögonlock högre, och ännu högre, tills jag fick syn på en tron av mänskliga exkrementer och guld, på vilken — med idiotisk stolthet, och svept i smutsiga sjukhuslakan — han satt som kallar sig själv för Skaparen! I sin hand höll han ett liks ruttnande torso och han förde den, i tur och ordning, från ögonen till näsan och från näsan till munnen: när den väl hamnat i hans mun kan man gissa vad han gjorde med den. Hans fötter var nedstuckna i en väldig pöl av kokande blod, där två eller tre vaksamma huvuden ibland stack upp över ytan som binnikemaskar i ett fyllt nattkärl, men bara för att pilsnabbt dyka ner igen: en välriktad spark på näsbenet var den välbekanta belöningen för regelbrottet som orsakades av behovet att andas i ett annat element — för när allt kommer omkring var de här människorna ju inga fiskar!« (sid. 93)(Maldoror: Samlade verk, övers. Elias Wraak, Alastor Press 2008.)
fredag 1 januari 2010
Lite från Maldorors sånger
– Jag läser emellanåt den utomordentligt märkliga texten »Maldorors sånger«, av Comte de Lautréamont (Isidore Ducasse), skriven 1869. Hela texten är prosapoesi i längre och kortare stycken, ofta med en svidande misantropi och ett hårt gudsförakt. – Så några rader ur den andra sången:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
den där boken måste jag ha tag i!
Den är märklig. Har inte läst ut den ännu, men hittills är den rätt förbluffande...
Observera att översättaren Elias Wraak är en pseudonym.
http://www.alastorpress.com/utgivna_bocker.html
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9189633156
Fastnade oxå för det citatet, underbart.
Indeed.
Skicka en kommentar