Bokrecension: Horatius satirer och epistlar i urval | Horatius

Horatius satirer och epistlar i urval. Originaltexter och översättningar av Arvid Andrén är en samling texter av den romerske poeten Quintus Horatius Flaccus (65–8 fvt), översatta och försedda med förklarande ordlista av antikvetaren Arvid Andrén (1902–1999), som även skrivit företal och en introduktion.

* * *

Det är kanske inte i första hand för den poetiska skönheten som man vänder sig till Horatius i översättning, men väl för den utsökta och nyanserade bild texterna förmedlar dels av den romerska privatpersonen Horatius eget liv, dels av det romerska livet i allmänhet. 

Horatius skänker perspektiv från sin egen omgivning, både från gatunivå och från miljön kring aristokraten, vännen och beskyddaren Maecenas. Genom texterna passerar dessutom mängder av människor förbi, kvickt karaktäriserade och använda av poeten, ofta historiskt identifierbara. Horatius står mitt i den romerska världen i den första kejsartiden, och skriver om det han ser.

Så urvalet av Horatius satirer och epistlar ger förvisso en historisk vy över Rom såsom det var för över tvåtusen år sedan. Men det ger också en uppfattning av den livshållning som poeten själv vill förmedla, och som i huvudsak går ut på den gyllene medelvägen. — Inte vill han vara utfattig, men inte heller vill han vara rik med alla de omsorger, bekymmer och den oro det innebär. Bäst verkar han trivas med att själv kunna röra sig som han vill i staden, utan att behöva besvära sig med ståt.

Horatius skriver till exempel om hur han inte behöver bekymra sig om att utöka sin rikedom eller springa på visiter, inte behöver försörja ett stort hushåll. Ska han ut och resa klarar han sig med sin mula. Horatius beskriver hur han kan ta en kvällsrunda på Forum innan han återvänder "hem till min tallrik med purjo, / ärtor och tunnbröd", som förvisso ställts i ordning av hans tre slavar. 

När han sovit ut kan han på morgonen dra sig i sängen, läsa och skriva som det honom lyster och sen ge sig ut på stan igen, och så vidare. Det blir en mycket charmig beskrivning av ett förhållandevis bekymmersfritt liv, icke anfäktat av vare sig fattigdom eller rikedom.

Den rike, skriver han om i ett annat sammanhang, måste hålla koll på sina ägor, oroa sig för "ondsinta tjuvar och bränder", eller rentav vara beredd på att slavarna gör uppror. Dessutom riskerar han att inte vara särskilt avhållen, eftersom han själv bryr sig mer om sina pengar än om dem som finns i hans omgivning.

* * *

Den stora förmånen med att läsa dessa texter av Horatius är därmed den direktkontakt – visserligen förmedlad genom en översättning – som läsaren får med det romerska livet såsom det verkligen förefaller ha varit: det romerska stadsmyllret, maten man åt, det man bekymrade sig över och kopplade av med. Åtminstone verkar Horatius i detta urval i första hand dikta nästan självbiografiskt: han skriver, så ser det ut, om det som finns omkring honom och om det som han upplever.

Ett exempel på det är den resa han ger sig ut på och skriver om. 

Man reser från Rom ut till Forum Appi, där man får trängas med "båtfolk", "krogvärdar och slödder". Dit tog det två dagar att ta sig. Emellertid blir Horatius på denna plats illamående av det dåliga vattnet. På dåligt humör ser han de andra äta. 

De reser vidare per färja och plågas av insekterna i träsket de befar. De möter senare upp Maecenas och en hel rad andra bekanta, bland dem Vergilius. Längre fram får vi veta att Maecenas ägnar sig åt bollspel, medan Horatius själv, fortfarande med magproblem, tillsammans med Vergilius tar en tupplur.

På en krog ytterligare längre fram på resan lyckas krogvärden sätta eld på stället, och Horatius påpekar hur folket räddade maten och först därefter gav sig på elden. Och på en gård utanför Trivicium väntar tydligen poeten på en flicka som aldrig dyker upp, men han möter visst någon i drömmen, "som blev av smutsiga drömmar så full att den gav mig förlösning, / medan jag låg på min rygg och fläckade mage och nattdräkt." — Efter en lång rad orter når man till sist Brundisium, och så är resan slut.

Man får onekligen en bild av resan Horatius företog sig på klaraste och det mest realistiska sätt: inte minst intagande är scenen då den stormrike Maecenas spelar boll samtidigt som Horatius och Vergilius, två av världshistoriens mest välkända skalder, hellre sover en stund.

* * *

Nog blir Horatius lite snårig att läsa i översättning. Men innehållet kommer fram, även om jag —  trots att denna upplaga faktiskt har den latinska texten parallellställd med tolkningen — inte kan bedöma i vilken grad Andrén kompromissat med originaltextens överförande för att få till sitt valda versmått på annat tungomål.

I Horatius dikter hörs den romerska pulsen slå än i dag, långt efter att imperiet förgått och dess byggnader lagts i ruiner. Poeten framstår, trots sin lyriska genialitet, som en mycket mänsklig människa, kvick och iakttagande, förnöjd med lagom mycket av det mesta, intet i överflöd eller brist. 

Vi möter detaljer och en hel levnadsstämning. Naturligtvis är det en helt annan tid och helt annan kultur än vår (slaveriets självskrivenhet är ett exempel på något för oss svårsmält, så klart), men det är likväl slående hur djupt mänsklig Horatius framstår: en av oss i människosläktet, en man från relativt enkel bakgrund som fått utbildning och genom sin begåvning lyfts till gemenskap med aristokratin, men som inte mister ögat för vardagen, för gatulivet och lantlivet, för atmosfären i vardagens Rom.
– – –
Horatius, Horatius satirer och epistlar i urval. Originaltexter och översättning av Arvid Andrén. Övers. Arvid Andrén. Göteborg: Paul Åströms förlag, 1988. 100 sidor.

Bokrecension: Rymd och Människa | R. R. Eklund

Rymd och Människa. Dikter, aforismer, småprosa är en samling texter av den finlandssvenske författaren Ragnar Rudolf Eklund (1895–1946), i urval av J. O. Tallqvist (1910–1993) och Per Erik Wahlund (1923–2009), varav den senare även försett boken med en fyllig inledning till Eklunds liv och tankevärld. Boken utkom år 1950.

* * *

Någonstans jämför R. R. Eklund sig med en pipa som enbart spelar en enda ton, och som inte har med en orkester att göra. Nåväl! — Litterärt skulle jag snarare vilja jämföra honom med en ensam pianospelare, som spelar sina vemodiga, lätt drömska melodier för sig själv. Han sitter där och spelar sig in i sitt eget hjärta och tillbaka till sitt eget förflutna, förvisso skygg för orkestern.

Må den liknelsen gälla så långt den räcker. Men det utpräglat nostalgiska draget hos R. R. Eklund är tydligt. Han erinrar sig sin barndom och barndomsmiljö, återskapar den och låter den förbli levande: för honom står det gångna i direkt samband med hans liv i nuet. 

Ett annat markant drag i Eklunds texter är individualismen: framförallt aforismerna som vid sidan av dikterna utgör samlingen Rymd och Människa kännetecknas av introspektion, och en viss trötthet vid det mänskliga.

* * *

R. R. Eklund är månne en föga läst författare i dag. 

Wahlund beskriver i sin inledning hur Eklund hamnade något vid sidan av de finlandssvenska modernistiska författarna, även om han var engagerad i strömningen i dess begynnelse. — Kanske är Eklund emellertid inte modernistisk i traditionell mening. 

Jag menar att vi märker något av detta i urvalet: dikterna är inte modernistiskt svåra, och aforismerna inte modernistiskt gåtfulla: det är klart vatten som gäller för Eklund, en klarhet som med sig tar en äldre tids naturlyrik och fin de siècle-känsla in i en senare tids villrådighet och vilsenhet, där maskinernas tidsålder börjar göra sig påmind i utkanten av ängarna.

Eklund färdas i minnet tillbaka. Han vandrar återigen på mormors gård, han hör återigen modern ropa in honom för att äta. Han minns bäcken där han doppat sin fot. Och han diktar om ett djupt, men ibland skimrande, vemod. Det finns utrymme för döden, för leda, för ensamhet. Rentav för en dödslängtan, där döden ses som den stora rogivaren.

Det vore nog inte rimligt att kalla Eklund en religiös diktare eller författare, men han ger utrymme för en närvaro av något stort och mäktigt – skuggan av Gud, uppfattad på personligt vis, drar sig ibland över texterna. I en aforism talar om ”den Väldige, den Okände och Fruktansvärde.”

* * *

Intressantast tycker jag just aforismerna och fragmenten är. De har av redaktörerna samlats ämnesvis, till skillnad från dikterna som samlats kronologiskt. 

Aforismerna andas skepticism: mot världen, andra, författaren själv. De är släkt med Vilhelm Ekelunds stramare texter, men på något vis mer blodfyllda, mer vibrerande, mot Ekelunds ofta mer marmorplana, svala formuleringar. Intressant nog skriver faktiskt Eklund om Ekelund i en aforism. Han ser honom som en författare som kan bringa till hälsa om det vill sig väl; han erbjuder medikamenter, om han än är sträng. 

R. R. Eklund förefaller förorda det jordnära. Vi märker det i dikterna som är väl planterade i myllan. Vi märker det också i aforismerna, som verkar sky förkonstling, både till utformning och budskap. Skenbart enkelt iakttar han och noterar vad han iakttagit. 

"Där tvekan och sjukdom river upp hål ser man bäst." — Eklund har ingen idealiserad syn på människan: hon är lite skabbig och egoistisk och knappast heroisk. Vad hon förmår alstra av styrka förmår hon i allmänhet alstra på grund av yttre omständigheter, ty "[v]i äro kärl, speglar, instrument." Och nog finns där något av stoicism: "Att kunna somna på stupstocken! Göra ett örngott av det oundvikliga."

Men han dikterar få imperativ. Han är observatören, inte någon som oftare än nödvändigt ordinerar.

* * *

Efter läsningen av detta urval R. R. Eklund-texter upplever jag vad han skrivit som djupt sympatiskt; jag kan känna igen mig i den nostalgiska känslan inför det förflutna. Genomskådandet av yttre prakt och grannlåt är också mycket tilltalande, även om dysterheten ibland kan tangera det kvävande. 

Klart är hur som helst att R. R. Eklund otvetydigt genom sin litteratur förtjänat en mer framskjuten plats än vad jag tror han äger hos nutida läsare. Han har fortfarande något att säga oss.
– – –
R. R. Eklund, Rymd och Människa. Dikter, aforismer, småprosa. Urval av J. O. Tallqvist, Per Erik  Wahlund. Inledning av Per Erik Wahlund. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1950. 157 sidor.

Bokrecension: Metamorphoser (vol. I) | Ovidius

Metamorphoser (vol. I) rymmer de åtta första böckerna av Publius Ovidius Nasos Metamorphoses, i översättning av Harry Armini (1885–1957) och under redaktion och med inledning av Tönnes Kleberg (1904–1984). 

På latin utkom verket första gången omkring år 8. Denna översättning utkom första gången 1969. 

* * *

Det är lätt att bli hypnotiserad av Metamorphoser. Jag märker det gång på gång när jag långsamt läser de gamla sagorna och myterna, hexameterrad efter hexameterrad, förvisso i översättning, men ändå följande vad Ovidius författade för över tvåtusen år sedan.

Med Ovidius förs vi i de åtta första böckerna genom mängder av historier och hänsyftningar på historier, och det är inte utan att man som läsare suggereras att plötsligt befinna sig på ett antikt Sicilien eller i ett lika antikt Athen eller för all del olika grekiska öar, omgiven av gudar, halvgudar, nymfer, heroer, människor och andra varelser. 

Ja, Ovidius var romare, men vad han berättar om är företrädesvis grekiskt, även om gudarna får romerska snarare än grekiska namn. Metamorphoser är ett romerskt återberättande av grekiska legender, myter och sagor. Den röda tråden är vad titeln anger: metamorfoser, alltså förvandlingar av olika slag. 

Givetvis hjälper det läsningen om man är någorlunda välbekant med grekisk-romersk mytologi och den grekiska sagokretsen, men även om man aldrig hört talas om Jason eller Hermaphroditus eller Minotaurus torde läsningen av Metamorphoser vara givande: dels som kulturhistoria, dels som kvickt berättade historier, mättade av våld, åtrå, sex och intriger. — Detta är inte kost för barn, utan för någorlunda härdade litterära magar.

Ovidius tillgänglighet är förvånande. Trots de kulturella barriärer som måste finnas mellan det augusteiska romerska imperiets delvis grekiskbaserade kultur och vår egen tid, är det bara undantagsvis som man ställs inför rena obegripligheter i berättandet. Tvärtom är det i allmänhet helt tydligt och klart vad som åsyftas; kanske kan åtminstone en del av förklaringen till det ligga i att det antika arvet trots allt ligger kvar under ytan hos oss än i dag, även om man inte är närmare bekant med det eller dem som Ovidius skriver om.

* * *

Det kan nog vara på sin plats med ett referat av en av de många historierna i Metamorphoser. Jag väljer då historien om Procne och Philomela.

Kung Terevs var gift med Procne, och Procne hade en syster som hette Philomela. Terevs förälskar sig i sin svägerska med stark lidelse.

"Intet brott är så stort, att han ej i sin lidelse skulle
våga det."

Det vill sig så illa, att Terevs kidnappar, våldtar och gömmer Philomela. För att hon inte skall kunna berätta för någon vad som hänt skär han av henne tungan. Men Philomela lyckas meddela sig med sin syster genom att väva en väv där ett budskap kan utläsas; hon förmår en slav att överlämna den åt Procne. Procne läser väven och befriar systern. 

Nu börjar den Philomela och den ursinniga Procne planera hämnden mot Terevs. Vedergällningen blir fruktansvärd.

För att skada Terevs maximalt kväver Procne sin moderskärlek och sticker ner sin egen och Terevs son Itys. Han styckas — och sedan:

"En del av hans kött får koka i vatten,
en del stekes på spett. Blod rinner i strömmar på golvet."

Maken undfägnas med människoköttet. När han ätit ropar han efter sin son. Då avslöjar hustrun att den han ropar på – "finns inne i dig!" När Terevs inte förstår vad hon menar slänger hon gossens huvud på honom. Han förkrossas.

Så är tragedin förd till sin final. Och de tre huvudpersonerna förvandlas till fåglar.

Denna saga kan tjäna som exempel på den grafiska åskådlighet av lidande som Ovidius kan låta komma till uttryck i sitt verk. Naturligtvis finns också exempel på kärleksfulla händelser. Men det tragiska draget är inte ovanligt i sagorna.

* * *

Den första volymen av Metamorphoser i Harry Arminis översättning täcker originalets första åtta böcker. Men med finns också en fyllig inledning av Arminis vän Tönnes Kleberg, som var den som efter Arminis död fick i uppgift att färdigställa och redigera översättningen. 

Inledningen ger en bra bild både av Ovidius själv och den tid vari han var verksam, dessutom får läsaren stifta bekantskap med Metamorphosernas receptionshistoria genom seklerna. Det är ändå rätt hissnande att som läsare i dag indirekt sätta sig i förbindelse med läsare genom tjugo sekler. —

Vad jag efter läsningen av denna första del av Ovidius förvandlingssagor kan konstatera, är att de är synnerligen läsbara än i dag. Inte är det alltid sympatiska händelseförlopp som presenteras; men inte heller är ju livet som sådant med nödvändighet sympatiskt alla gånger. Här möter kärlek och värme. Här möter svärd och blod.
– – –
Ovidius, Metamorphoser (vol. I). Övers. Harry Armini. Red. och inledning Tönnes Kleberg. Malmö: Allhems förlag, 1969. LVIII + 291 sidor.

Bokrecension: Antikvan och vetenskaperna | Nils Nordqvist

Antikvan och vetenskaperna. Svensk typografi omkring åren 1703, 1743 och 1783 är skriven av boktryckarhistorikern Nils Nordqvist (1904–1999). Boken utkom år 1965.

* * *

Under 1700-talet fördes en typografisk fråga av särskild betydelse fram på dagordningen. Det gällde vilka bokstäver man lämpligen borde använda för svensk tryckt skrift. Striden stod mellan den gamla svenska eller tyska frakturen och den latinska antikvan som användes mer söderut. Den förra ansågs folk i allmänhet kunna läsa bättre, den senare ansågs renare rent grafiskt. 

I dag vet vi hur det gick; med tiden kom antikvan att bli totalt dominerande, även om frakturen hängde kvar här och var ända in på 1900-talet. Dagstidningarna övergav i allmänhet frakturen under andra hälften av 1800-talet.

Det är först och främst om några led i denna process: hur frakturen fick vika för antikvan, som Nils Nordqvists Antikvan och vetenskaperna handlar, ja, om hur antikvan stegvis vann insteg som föredragen stil.

* * *

Nordqvist gör tre nedslag i 1700-talet. Det första år 1703. Det är då Karl XII:s bibel kommer från trycket, ett riktigt praktverk. Det är tryckt med frakturstil, men Nordqvist påpekar hur proportionerlig typografin blivit, hur klar den är. 

Nästa ämne som Nordqvist tar upp är hur den vetenskapliga litteraturen, skriven på latin, trycktes i antikva och hur stegvis även svenskspråkig vetenskaplig litteratur kom att tryckas på detta vis. Visst hade det hänt att enskilda svenskspråkiga verk redan under 1600-talet tryckts i antikva, men frakturen dominerade.

Den år 1739 grundade Vetenskapsakademien, med Carl von Linné i spetsen, kom att röja väg. Sällskapet utgav vetenskapliga rön i sin kvartalsskrift. Och det uppstod tydligen ganska livliga diskussioner kring huruvida man i skriften skulle begagna den svenska stilen eller den latinska. Målet verkar ha varit klart: man skulle med tiden trycka i antikva, men hur snart? — I praktiken övergav Vetenskapsakademien frakturen 1743.

Nordqvists tredje nedslag rör den progressive boktryckaren Henric Fought, som bland annat vistades i England och därifrån tog med sig ett antikvatypsnitt av familjen Baskerville. 1782 trycker Fought Gustaf Fredrik Gyllenborgs Samling af Svenska Skalde-Stycken. På bilderna av sidor ur denna som återges i Antikvan och vetenskaperna kan man tydligt se den luftiga, mycket tydliga antikvatypografin, helt väsensskild från en äldre trycksvärtetung frakturstil. Fought trycker också Bellmans Bacchi Tempel året efter, och samma sak där: luftigt, tydligt, rent.

* * *

Vi vet att frakturen emellertid kom att hänga kvar, särskilt i typiskt folkliga och religiösa sammanhang. Almanackan, påpekar Nordqvist, trycktes i fraktur in på 1900-talet. Och religiösa uppbyggelseböcker trycktes också länge i fraktur, där möjligen också som ett uttryck för samhörighet med den tysk-lutherska kulturen och ett avståndstagande från den kontinentala-katolska kulturen.

För egen del är jag svag för frakturen, som alltså är något annat än det som populärt kallas Old English eller liknande. Frakturen är tunnare, mindre överlastad. Typsnittet kan näppeligen tävla med antikvan rörande klarhet och tydlighet, men det äger otvetydigt sin egen skönhet, även om vi nu framförallt möter det i tidningshuvuden eller i böcker tryckta förrförra seklet eller än tidigare. 

Införandet av antikvan som standardtyp för tryckbokstäver var onekligen en stor välgärning, och en del av stegen mot detta berättar Nordqvist om. Men — ett visst nostalgiskt skimmer kvarstår för min del kring de gamla bokstäverna.
– – –
Nils Nordqvist, Antikvan och vetenskaperna. Svensk typografi omkring åren 1703, 1743 och 1783. Stockholm: Bokvännerna, 1965. 61 sidor.

Bokrecension: Frändskaper | Per Erik Wahlund

Frändskaper. Aderton essayer är skriven av Per Erik Wahlund (1923–2009). Boken utkom år 1979.

* * *

Per Erik Wahlund är vad jag tycker om att kalla en lärdomsaristorkat, och det av bästa slag. Med det åsyftar jag att det hos honom finns en aktning för och en vilja att förmedla lärdom; detta inte på ett sätt som förminskar den mindre kunnige läsaren, utan på ett lustfyllt sätt, där författaren uppenbarligen finner ett stort nöje i att beskriva och lyfta fram mer eller mindre obskyra saker och personer att berätta om. 

Stilen, själva sättet att skriva, är dessutom utsökt: en aning konservativt och mycket vårdat, utan rädsla för att nyttja en eller annan glosa som fallit ur vardagsbruket, men helt lättflytande ändå, aldrig uppstyltat eller utklätt.

Wahlund skriver helt enkelt en vacker svenska, perfekt för essayformatet

Texterna är befriande rena från dagspolitiska eller ideologiska inskott. Här står den nyfikna lärdomen som går genom sekler i centrum, här gäller det bildning och kultur som omistliga mänskliga värden! Det dagliga viker för det bestående, men det bestående kan bli synligt också i det dagliga. Det bestående behöver inte vara det väldiga; således hör en hyllningsessay om en guldhamster till de allra mest charmerande texterna i Frändskaper. 

Men det finns ett markant undantag från ideologifriheten. 

I ett tal hållet inför Uppsalamoderaterna 1978 analyserar och kritiserar Wahlund det moderata idéprogrammet. Själv vill han kalla sig partilös, men talar emellertid om sin ”allmänt borgerliga och framför allt antimarxistiska livshållning” och godtar Gunnar Ungers i essayen citerade omdöme om honom såsom företrädare för en partiobunden ”kulturkonservatism av engelskt märke”. 

Trots denna borgerliga lutning är Wahlund inte sen att kritisera det moderata idéprogrammet ur allehanda aspekter, därigenom manifesterande sitt oberoende, likväl som han lyfter fram sådant som han ger sitt gillande. Wahlund blir inte en partigängare.

* * *

Den väldiga lärdomen klänger sig inte anemiskt fast vid de jättelika begreppen: Liv, Död, Sanning, Skönhet, Kärlek och så vidare. Lärodomsdriften kan hos Wahlund lika gärna uppehålla sig vid bästa materialet för guldhamstern att tillverka sig ett gryt av. Eller för all del vid det personligt upplevda livet i den uppländska skärgården, med givet medvetet historiskt perspektiv bakåt, som gör att Wahlund är helt på det klara med och kan utlägga betydelsen genom tiderna av den kallkälla som finns vid det torp han tagit över efter Jan Fridegård.

Med aldrig vikande lust till vetande refererar Wahlund till författare – gärna av äldre datum – som har något att säga om det han för tillfället skriver om. Det är givet att han därigenom kommer levnadsöden och fenomen på spåren som eljest tiden dragit sina höljande dimmor kring. Så blir till exempel i en essay den olycksföljde men framåtblickande jordbruksinnovatören och språkmannen Samuel Schultze (1698–1778) satt i ljuset.

Ett namn av något nyare datum som Wahlund också tar upp till behandling är Ragnar Rudolf Eklund (1895–1946); det rör sig då om en äldre inledning till en antologi med texter av denne finlandssvenske författare. Wahlund skriver att han nog hade formulerat sig annorlunda numera, men essayen får mig strax mycket nyfiken på Eklunds författarskap, som tydligen till en icke ringa del bestått av kortare betraktelser och aforistik.

* * *

Det är märkligt hur vissa författare förmår skriva så att det blir intressant att läsa, även när inte ämnet i sig är något som man personligen känner sig engagerad i annars. Svarta vinbär är goda att äta och saften god att dricka – men det vittnar om Wahlunds smittsamma nyfikenhet och pedagogiska handlag att han lyckas göra en essay om dessa bär till direkt driven läsning. Det är som att författaren tar oss med till dem som en gång skrivit om bärets egenskaper, pekar i böcker som luktar så ljuvligt som gamla böcker gör, och visar oss delar av en hel fördold historieskrivning.

Det är en av de många styrkor Wahlund har som författare och lärdomsaristokrat. Till hans böcker går man inte enbart för att man vill extrahera data och kunskap om något specifikt, utan än mer för den rena njutningen att ta del av lärdom såsom just Wahlund skrivit fram den.
– – –
Per Erik Wahlund, Frändskaper. Aderton essayer. Stockholm: Bonniers, 1979. 224 sidor.

Bokrecension: In Candidum | Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund

In Candidum är en diktsamling av Vilhelm Ekelund (1880–1949). Boken utkom första gången 1905. Jag har läst Litteraturbankens eboksversion från 2020.

* * *

Under året 1904 företog sig Vilhelm Ekelund en resa i Europa, och besökte då bland annat Berlin och Venedig; på den senare platsen stannade han under tre månader. Dessa två orter finns med som miljöer i dikter i den samling som utgavs året därefter, In Candidum.

Läsningen av In Candidum skänker en mycket vemodig känsla. Ekelund skriver en poesi som är skir, känslig, utomordentligt längtande och nostalgisk. Åter och åter befinner sig diktjaget i aftonljus och själslig smärta:

"mitt bröst:
stelnad gråt
och brännande sveda."

Och nog finns där längtan efter den Andre, en annan människa. Dikterna är inte erotiska till sin natur, men sensuella: i en blick finner diktaren tröst och behag; ja, blickarna är något av det mer framträdande motivet i de många texterna.

 * * *

Det har ofta påpekats att In Candidum rymmer mycket av homoerotik. Det stämmer att det inte är svårt att läsa in diktarens sensuella idealisering av ynglingen-gossen. Även samtiden såg detta drag,  trots att Ekelund använde sig av vissa halvt förklädande koder, förklarade av Jonas Ellerström i kommentarsdelen till Ekelunds Samlade dikter II. 

Så heter en av dikterna "Daphnis", efter den grekiska myten, och däri prisar han herdens skönhet, "kindens dårande kontur". Och så heter hela samlingen "In Candidum", uttytt "Tillägnad Candidus", den rene, strålande. 

Om Candidus skriver diktaren att han sträcker sig förgäves efter honom, den skygge, vars "ungdoms / sorgsna fråga" stod skriven i ansiktet; själv känner sig diktaren oren i hans närhet, och blir förstummad inför "den / heliga skönheten" hos honom som hyllas så. Allt sker visst under några minuter; diktaren fortsätter mot sin död, men den hyllades stjärna skall "blicka ned" på honom "i vemodig förebråelse."

Candidus som gestalt bör vara upplevd av Ekelund själv; ekelundkännaren Algot Werin skriver: "Candidus har han mött i trappan till ett ödsligt hyreshus i Berlin, innan han såg honom i en pelargång i Venedig."

Eljest och överlag är dikterna olika framställningar av stämningar. Där är främlingskapet i skymningen och främlingskapet i staden, bland andra människor, fastän en blick emellanåt bryter igenom det grå. Diktaren förblir oförlöst, ständigt längtande, tyst själsligt trånande, en fånge inom sitt eget väsen vid flyktiga möten med skönheten. 

Ekelund är ultraestetisk i sina dikter. Deras ömtålighet upplevs av läsaren som det tunnaste glas. Det finns inget sliskigt i det Ekelund skriver, enbart långt drivna, djupt kända känslolägen, stämningar. 

* * *

In Candidum blev Vilhelm Ekelunds femte diktbok. Några år senare skulle han på det stora hela lämna poesin; han kunde inte längre med dess känslofullhet. Resten av livet skriver han i första hand prosa och aforistik. 

Kritiken stod tydligen förhållandevis tveksam inför In Candidum, så till exempel den berömde litteraturkritikern Oscar Levertin. Men Ekelunds gode vän Bengt Lidforss är desto mer översvallande. Han skriver i en recension:

"Det lilla fåtal av publiken, som lärt sig att förstå och beundra hans diktning, skola även här med hänförelse återfinna Elegiernas skald, endast ännu mera förfinad och förandligad än förr; och den stora majoriteten skall med samma entusiasm som förr göra bruk av sin heliga rättighet att inför denna lyrik stå oförstående som en åsna."

Ja, det är förandligade dikter läsaren än i dag möter i samlingen; det är själslig längtan och skönhetsdyrkan, vemod och aftonstämningar, icke utan en drömska associationer till antiken.
– – –
Vilhelm Ekelund, In Candidum. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1905. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Tio ordspråk ur Penu Proverbiale (1665)

Christopher Larsson Grubbe (1593–1681) sammanställde i Penu Proverbiale (1665) en stor mängd svenska ordspråk. Här följer tio av dem. Originalets "/" har ersatts med kommatecken.

Dhen som taar, han haar.

Dhen Steen man intet kan lyffta, dhen låter man liggia.

Fråga och lähra, sätter mången till ähra.

Ingen lefwer uthan lyte.

Jämmer och nödh, är hwardags brödh.

Lijten hwijla är altijdh godh.

Nödh bryter Laag.

Owaan giärning är altijdh tung.

Prijsa waahrligh, lasta spaarligh.

Spee och spott, giör ingen gott.

Sällan wann rädder man.

Ångra aldrigh wälgiordt.

Den hågade kan botanisera bland bokens hundratals, ja, väl tusentals ordspråk hos Litteraturbanken.

Bokrecension: Historia och utopi | E. M. Cioran

Historia och utopi (fr. Historie et utopie) är skriven av E. M. Cioran (1911–1995). Boken utkom på franska första gången 1960. Jag har läst verket i svensk översättning av Jon Milos (1930–2015), i en upplaga från 1992.

* * *

Egentligen är Historia och utopi en samling essäer. I dessa angriper Cioran olika aspekter av människan och samhället. Det är, som det alltid är när det gäller Cioran, bittert och skärskådande. Där Nietzsche ställer sig affirmativt till livet och Schopenhauer avvisande undslipper sig Cioran ett pfh följt av en kvävd kräkning.

Cioran är misantropen och samhällskritikern framför andra i den västerländska litteraturen. Men han är samtidigt en mycket god stilist; det är en glädje att läsa framförallt hans aforistik. När texterna blir längre, som i Historia och utopi, blir de vindlande och mindre stringenta än de knytnävsslag som fragmenten utgör.

Men Cioran kommer in på åtskilliga aspekter av det mänskliga, och berör också sitt eget förflutna. Han är ständigt illusionslös, desillusionerad.

Hos människorna ser han få försonande drag: de drivs av sina lidelser, av grymhet och avund. Aldrig någonsin verkar där finnas möjlighet för dem att motståndslöst agera utifrån altruism. Egenintresset kombinerad med kortsynthet regerar dem. Likväl behöver de sina utopier: 

"I längden blir ett liv utan utopiska drömmar outhärdligt, i varje fall för den stora massan; för att inte bli helt förstelnad behöver världen en ny hänförelse."

Behovet av drömmarna gör dem emellertid inte möjliga att förverkliga. Cioran ser igenom dem: ser både behovet av dem, och deras tomhet, vare sig det nu rör sig om religiösa utopiska mål eller politiskt-ideologiska. 

* * *

Ett samhälle har med nödvändighet destruktiva mänskliga drivkrafter inom sig. Och det är tolerant enbart i samma utsträckning som det är kraftlöst: "friheten kan endast existera där övertygelser saknas", och: "tolerans och vanmakt är synonyma." 

Det innebär givetvis inte att Cioran förordar absolutism; han diagnosticerar, han propagerar inte. Själv kallar han sig ”omedgörlig liberal”, utan att försöka radera ut sin ungdoms hängivenhet åt fascismen. Jag tror man får tolka hans självförståelse, som att hans förra fascism var ett uttryck just för hängivenheten åt en ideologi, en sådan som han i alla dess former nu genomskådar som chimärer, fastän de är ett djupt känt behov hos alla människor: 

"Allt hos människan kan utrotas utom hennes behov av det absoluta, som kommer att överleva även om kyrkorna rivs och till och med om religionen utplånas här på jorden."

I en text om Ryssland , som citatet ovan kommer ifrån, lyfter Cioran också fram hur tsarerna och kejsarna i Rom inte nödvändigtvis är några abnorma personligheter, utan tvärtom människor som har positionen att låta blomma ut det som hos många människor måste förbli latent. Därför "avslöjar [de] oss för oss själva, de förkroppsligar och belyser våra innersta hemligheter."

Cioran utesluter möjligheten att människan skulle engagera sig för att åstadkomma gott; tvärtom skriver han: "människan skrider inte till handling annat än för att göra andra illa." Man ska nog inte uppfatta det som en lat karaktärisering, utan som ett erkännande av hur människan i grunden regeras av destruktiva drifter. På ett annat ställe skriver han: 

"Behovet att mörda ligger oss i blodet, men vi har lyckats överföra det till tanken; denna akrobatik allena förklarar hur samhället kan finnas till och bestå."

Likväl kan det destruktiva driva handling i ett samhälle: "En värld utan tyranner skulle vara lika långtråkig som en zoologisk trädgård utan hyenor." Återigen knappast en lat kvickhet, utan en diagnos. Han förutser dessutom från sin utsiktspunkt, markerad av Kalla kriget, ett framtida tyrannvälde. 

Och det destruktiva fungerar också som drivkraft i det personliga livet. Han skriver om hur "ädel oegennytta" inte förmår åstadkomma mer än vad "snikenhet och avundsjuka" gör. Människans "fel och brister" är i själva verket produktiva. 

Människan drivs, menar sålunda Cioran, i första hand av sina destruktiva drifter. Kanske ligger häri något av förklaringen till Ciorans personliga tendens att dra sig tillbaka, att vara samhälleligt improduktiv.

* * *

Cioran är antifilosofen och antimänniskan. Han uttrycker genom hela sin produktion ett explicit "nej" till mänskligheten. Han skriver "Att föröka våra medmänniskor gränsar till det obscena och plikten att älska dem till det barocka." Det är givetvis en legitim om än vid första anblicken obehaglig hållning. Men i grunden ligger väl frågan kring huruvida människans liv är värt att leva. Cioran svarar där inte ryggmärgsreflexartat "ja", utan tar sig rätten att ifrågasätta och riva ner alla tänkbara stöd till "ja"-uppfattningen.

Om Cioran har rätt är mindre intressant. Vad hans nedrivande av illusioner i bok efter bok, också i Historia och utopi, kan lära oss om mänskligheten och om oss själva är desto mer intressant. Vågar vi egentligen skåda så skarpt in på oss själva, att vi står där helt avklädda ädla intentioner, tankekonstruktioner och helt råa? Och vad ser vi då? Ser vi "en kättare, ett vaket monster, ensamheten personifierad"? — Och hur hanterar vi i sådant fall den upptäckten, där i avgrunden av oss själva?

Cioran förmår att provocera och utmana ännu. Han är lut på fördrömda tankar.
– – –
E. M. Cioran, Historia och utopi. Övers. Jon Milos. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB, 1992. 169 sidor.

Bokrecension: Vinterresa i Norrbotten | Eyvind Johnson

Vinterresa i Norrbotten är skriven av Eyvind Johnson (1900–1976). Boken utkom första gången 1955.

* * *

Vinterresa i Norrbotten är inte en tjock bok, den är verkligen i fickformat och rymmer de resebrev som Eyvind Johnson skrev i samband med en resa till Norrbotten år 1954. Resebreven publicerades först i tidningar, men samlades därefter i bokform. 

Trots det ringa omfånget är likväl verket en litterär ädelsten. En boks värde består ju knappast i antalet sidor. — Tonen är påtagligt stillsam, och medan Johnson färdas järnvägen fram, eller med bil, och passerar orter varifrån han har barn- och ungdomsminnen, ser han miljöerna samtidigt i nutid och dåtid: ja, det är nästan som att den nuvarande miljön är drömsk, och den historiska miljön, hans minnens miljö och människor, är mer verkliga. 

Johnson kom som bekant från Norrbotten, även om hans föräldrar stammade söderifrån. Han tillbringade sina första nitton år långt uppe i norr, och när boken skrivs har det hunnit gå runt trettiofem år sedan han lämnade landskapet. Likväl ligger landskapets avtryck som något självklart inom honom själv. Johnson reflekterar i sina brev om hur människor eller drag av människor han en gång mött mycket väl kan ha flutit in i hans berättelser, som utspelar sig på helt andra platser.

Breven tar sin början när författaren passerar Älvsbyn. Därefter passeras ort efter ort. Johnson minns människor som bott i de olika hus han ser, och ibland kommer han in på hela episoder som han bevarat i sitt minne. Just från Älvsbyn minns han ett möte med en kamrat och hur han där som ung biografmaskinist skulle ombesörja en filmvisning, som emellertid misslyckades på grund av att ljuset i maskinen inte fungerade.

När tåget rullar över glacimuren som håller samman banvallen i Boden erinrar han sig hur hans far och fosterfar var med om att bygga den, hur Eyvind själv tillsammans med systern bar mat till arbetsplatsen. Och där det förr var vildmark ser han nu hus.

Så fortsätter berättandet, lugnt, stillsamt. Minnen och fragment av minnen, skymten av människor och fragment av skymten av människor passerar den resande, tillfälligt åter i hembygden i vintertid. Johnsons minnesfokuserade djupseende är suggestivt. Han skriver när han reser över en myr, på väg mot Murjek:

"Ingenting annat än snö att se, och inga skidspår i den, och ändå ser jag /dem/ och /det/ bättre, tydligare än någonsin."

Han syftar på dem och det han en gång sett där.

Vi förstår hur mycket av Norrbotten och dess särskilda karaktäristika som Johnson fortfarande bär med sig, och knappast vill vara utan. Själv skriver han:

"Eftersom jag är född här och först levde i Norrbottensvärlden i nästan två decennier, så är jag präglad av den till livets slut."

Men han blir inte sentimental, det skriver han själv, det han känner kanske "är en rest av melankoli". Ungefär som kanske de flesta av oss känner, som inte längre bor kvar där vi vuxit upp, när vi vandrar omkring där vi en gång var barn och unga: där varje väg och varje bäck bär sina betydelser och har sina ekon av människoröster som på denna plats inte längre hörs utanför våra huvuden. 

Vinterresa i Norrbotten är en skildring av det som inte längre finns kvar, men som författaren ändå ser, hör — minns. Och det är mycket vackert skrivet.
– – –
Eyvind Johnson, Vinterresa i Norrbotten. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1955. 130 sidor.

Mordet i Mossebo 1850

På fredagsförmiddagen den 26 augusti 1853 halshöggs i Svenljunga Eric Johansson från Mossebo. Han var 24 år gammal. Brottet han dömts för var mord. Han hade skjutit ihjäl sin husbonde, klockmakaren Anders Johansson från småländska Näs i Båraryd. 

    I detaljerna skiljer sig berättelserna om vad som egentligen hände, men i det följande skissas fram vad som kan tänkas vara de huvudsakliga dragen.

    Eric Johansson hade en kamrat som kallades Eric i Grälebo. I Grälebo hade Eric Johansson varit dräng och kamraten Eric var son på platsen. Och de två verkar ha ägnat sig åt allehanda mer eller mindre kriminella aktiviteter, där Eric i Grälebo sägs ha varit drivande. Till sist hade drängen Eric Johansson fått lämna sin plats där på gården, för att få ett slut på stöket. Då fick han istället tjänst som dräng på andra sidan landskapsgränsen, hos klockmakaren Anders Johansson i Småland.

    Men nog verkar Eric i Grälebo och Eric Johansson haft fortsatt kontakt. De sade till klockmakaren att de kände till en man från Marks härad som tjänat stora pengar på postrån, men att denne nu inte vågade använda de heta pengarna. Men om klockmakaren kunde tänka sig att betala tusen riksdaler, så kunde han för det få den större summa pengar som rånaren själv inte vågade nyttja. Och jodå, det gick klockmakaren med på.

    Klockmakaren Anders Johansson tog ett lån för att få ihop beloppet och begav sig den 14 oktober 1850 åstad med sin dräng mot Svenljunga gästgivargård, där rånaren skulle möta upp och utväxlingen ske. Klockmakaren hade med sig en bössa, som Eric Johansson fick bära åt honom. 

    När de vikit av från en större väg för att ta sig fram på en stig mellan Bållsjö och backstugan Sandbrinken i Mossebo blev det allt besvärligare att ta sig fram. Eric Johansson befarar att husbonden skall vilja vända om. Det är då han skjuter honom i ryggen. Och så gömmer han kroppen under granris, ett stycke in i skogen. Men Eric Johansson blir trots den uttänkta planen förskräckt och tar sig från platsen. Man tror att Eric i Grälebo senare gick dit och tog hand om pengarna.

    När Eric Johansson på eftermiddagen kommer hem frågar klockmakarens hustru vart hennes make tagit vägen. Hon hade ju sett dem ge sig i väg tillsammans. Eric Johansson svarade att bonden fortsatt mot Halland och skulle förbli borta några dagar. 

    Man var misstänksam. Man upptäckte att Eric Johansson hade sin husbondes vita vantar, som bar spår av blod, och inte heller hade någon sett de två färdas på de vägar som Eric Johansson uppgett att de tagit. Eric häktades medan man undersökte vad som blivit av klockmakaren.

    Dagarna gick, och den försvunne kom inte åter. Man letade, men hittade honom inte. 

    Det hela började rullas upp när Eric i Grälebo försökte få femhundra riksdaler växlade hos en handlande. Denne tyckte det var märkligt mycket pengar, och undersökte saken. Sedeln kom från de pengar som klockmakaren lånat sig.

    Rättegång hölls vid Kinds häradsrätt. Eric Johansson erkände allt. Eric i Grälebo dömdes mot sitt nekande  till tre års fästning. Vart pengarna tog vägen berättade han aldrig. Eric Johansson, som ju avfyrat det dödande skottet, dömdes till döden. När hans huvud skildes från kroppen blev det den sista avrättningen som genomfördes i Svenljunga. 

    Om avrättningen skedde uppe på galgbacken utanför samhället eller vid det centralt belägna tingshuset har källorna olika uppgifter om, men det förefaller sannolikt att galgbacken vid detta tillfälle övergivits: i Borås Tidning (1/9 1853) omnämns ”afrättsplatsen wid Swenljunga tingsställe”. — Men Eric Johanssons kropp kom att begravas utanför kyrkmuren i Mossebo. I kyrkboken står antecknat:

”Drängen Eric Johansson
för mord och rån afrättad.”

I spalterna för dödsdag och begravningsdag står samma datum.

    Eric i Grälebo kom efter avsutten tid på fästningen i Karlsborg åter hemåt. I Mossebo ville först ingen ta honom i sin tjänst, men han fick omsider bli dräng på gården Hallåsen, bara några hundra meter från den plats där hans gamle vän Eric Johansson begravts utanför kyrkogården vid Mossebo kyrka.

* * *

KÄLLOR:

Jönköpings Tidning 23/10 1850 (länk)

Borås Tidning 31/10 1850 (länk)

Tidning för Wenersborgs Stad och Län 6/11 1850 (länk)

Borås Tidning 1/9 1853 (länk)

Rötter (länk)

Mossebo kyrkarkiv, Födelse- och dopböcker, 1827–1860

Alf Jernlind, Ingemar Herngren, Svenljunga. En bok om dess historia och utveckling. Svenljunga: Svenljunga Hembygdsförening, 1994.

Mossebo bygdekommitté, Mossebo socken. Kyrkan - Bygden - Folket. Mossebo: Mossebo bygdekommitté, 1994. 

Bokrecension: Sånger | Theokritos

Sånger är en utgåva av Theokritos lyrik, tolkad till svenska av Ingvar Björkeson (f. 1927), som även försett upplagan med kommentarer. Sture Linnér (1917–2010) har skrivit en inledning. Verket utkom år 2004.

* * *

Theokritos var verksam under första delen av 200-talet före vår tideräkning och stammade från det då grekiska Syrakusa. Han räknas som upphovsmannen till den så kallade bukoliska poesin, det vill säga herdediktningen. — Och visst tas herdemotivet upp i flera av de sånger som bevarats efter honom, men där finns också andra inslag, såsom öm och passionerad kärlekslyrik och mer lättsam och humoristisk lyrik.

I Björkesons tolkning finns samtliga sånger av Theokritos med, som allmänt anses äkta. Det rör sig då om tjugotvå stycken. 

Det som slår mig vid läsningen är hur påtagligt tillgängliga texterna är. Visst hjälper kommentarerna förståelsen, men texterna är långt ifrån så enigmatiska som till exempel Pindaros vindlande oden ofta kan vara. De mytologiska allusionerna är tydliga, och sångerna håller sig till en röd tråd som gör det lätt att följa med i tankegången. 

Björkeson har som alltid, lyckats överföra den antika poesin till välklingande svenska, och samtidigt bevarat en hög poetisk potens i texterna: texterna är njutbara på svenska inte bara som litteraturhistoriskt intressanta skildringar, utan också som poesi i sin egen rätt: något av den arkadiska naturskönheten, Eros verkningar i människorna och själva känslan av grekiska idyller som Theokritos frammanar överlever även på vårt tungomål och suggererar läsaren.

Människorna kommer nära. Vi kan till exempel i den fantastiskt charmiga och humoristiska ”Adonisfesten”, som enligt kommentaren utspelar sig i Alexandria år 272 f.v.t., praktiskt taget höra stadsvimlets ljud och känna knuffarna från dem som rör sig på gatorna. Theokritos berättar rappt och mycket medryckande, inte utan humor.

Ett inslag som återkommer i sångerna är kärleken och erotiken mellan man och yngling. Det är vad jag förstår diskutabelt huruvida det vid denna hellenistiska tid var ett utbrett fenomen i sinnevärlden, eller främst ett litterärt motiv. Men en mans prisande av den unge mannens eller pojkens skönhet, hans plågsamt förtärande och svartsjuka kärlek till honom, den finns i samlingen tydligt manifesterad, på liknande sätt som passionerad kärlek mellan man och kvinna kommer till uttryck.

* * *

Theokritos skriver en poesi som fortfarande förmår beröra, även efter att den överförts till ett annat språk. Och för den som behärskar grekiskan finns i denna upplaga sångernas text på detta språk återgivet parallellt med den svenska. Därigenom kan den som det förmår jämföra tolkningen med originalet. Det förmår nu inte jag, och jag litar därför till Björkesons omvittnat känsliga språköra.

Med honom far vi från herdarnas sångtävlande via mytologiska motiv till hyllande av Ptolemaios II Filadelfos. Vi möter Polyfemos och vi möter ett extatiskt firande av Dionysos i en parallell till Euripides Bacchanterna. 

De kulturhistoriska upplysningarna är mycket värdefulla vid sidan av de rent estetiska behag som texterna äger i all den fräschör som de äger åtminstone i svensk språkdräkt, som i sin hexameterform lockar till högläsning. Den milda förfrämligande effekt som de exotiska platsnamnen skänker ökar bara kraften i det beskrivna.

Ja, Theokritos arkadiska värld förmådde inspirera poeter långt efter hans egen tid, och än i dag äger de kraft att trollbinda.
– – –
Theokritos, Sånger. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Förord: Sture Linnér . Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur. 229 sidor.

Bokrecension: Tankar till tidsfördriv | Olle Holmberg

Olle Holmberg

Tankar till tidsfördriv är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), litteraturhistoriker och författare. Boken utkom år 1962.

* * *

Olle Holmberg ägnade lärd möda åt att forska kring författare såsom Viktor Rydberg, Gustaf Fröding, Carl Jonas Love Almqvist och Erik Johan Stagnelius med flera. Men han skrev också essayer och den slags tankeprosa eller prosapoetiska stycken som bland annat samlats i Tankar till tidsfördriv.

De texter som i denna bok indelats under olika vida temata spänner från små skönlitterära skisser och dialoger till renodlad aforistisk. Holmberg leker och vrider på välkända troper om döden och skönheten och livet och gör så något helt eget, ofta kännetecknat av lätt humor, ironi eller något som förefaller en aning blasé visavi det annars så högtidligt tagna.

Holmberg inför mängder av anspelningar och fyller gamla mytmotiv med nytt innehåll, som till exempel skildringen av ett samtal mellan ormen och Adam. Kristna associationer kan man göra legio, men det kristna finns med som resonansbotten för det nya som Holmberg formulerar.

* * *

Vilket allvar skall man då ta dessa prosapoetiska stycken på? Ja, det varierar: somliga är allvarliga nog, andra mer en intellektuell dans att delta i, som mycket väl kan mynna ut i något slags västgötaklimax. 

Vid läsningen passerar helgonet som föraktfullt skänker bort pengar han ändå inte ser något värde i. Och i en berättelse låter Holmberg tre typer av författare utkristalliseras: den genialiske, som skapar nytt, kopisten, som går i redan röjda spår, och så de som sätter samman, och tar av andra, kallar det sitt eget, men där egentligen blott klistret stammar från dem.

I åter en annan berättelse blir berättarjaget, som står och funderar på ett prydnadsföremåls ytterliga oanvändbarhet, upplyst om att det likväl har ett värde — ett estetiskt värde.

Hjärnan hos djuren, får vi vidare veta, sägs vara det smakligaste hos djuren. Således också hos människan; men människoätaren hade inte kunnat skilja Franciskus från Göring, ty tankarna är flydda, när materien förtärs: en nypa salt betyder då mer för smaken än de tankar hjärnorna en gång hyst.

Och i ett möte med döda skalder i den fjärde himlen får vi lära oss om de tre dödarna, som de glömda skalderna nu genomlidit: ”ungdomens död”, ”livets död” och ”minnets död”, när de som lever kvar inte längre minns dem; först efter dessa tre genomlidna dödar är de verkligen döda.

Det var några exempel på de reflexioner som uttrycks i de många små styckena i Tankar till tidsfördriv. Man anar allvar under den inte sällan frivola behandlingen av ämnena. Och nog tål de allra flesta av småstyckena att diskuteras och analyseras med viss utförlighet! 

Och en sak till: boken är utsökt vacker. Den är i litet format, framsidan luftig och ledig, liksom även brödtexten fått lov att inte bli alltför sammanpackad. Boken är inte lång, men som fysiskt objekt av utmärkt format, både estetiskt och praktiskt. — Men denna lilla bok med sin lediga typografi rymmer slitstarka tankar och tankeställare som alls inte bara, titeln till trots, behöver tjäna till endast tidsfördriv.
– – –
Olle Holmberg, Tankar till tidsfördriv. Stockholm: Bonniers, 1962.

Bokrecension: Vilhelm Moberg – en vänbok | Gunnar Karlsson (m.fl.)

Vilhelm Moberg. Målning av Dick Beer. Nationalmuseum.

Vilhelm Moberg – en vänbok är en samling texter utgivna till Vilhelm Mobergs minne av Albert Bonniers förlag 1973.

* * *

Vilhelm Moberg gick i sjön på morgonen den 8 augusti 1973.  Han valde att avsluta sitt liv efter att ha lidit av en depression. Depressionen gjorde att han inte kunde skriva, och när han inte kunde skriva mådde han ännu sämre. — Jag var inte med då, men händelsen måste ha skakat om i en nation där den snart sjuttiofemårige författaren räknades som en fixstjärna, både i kraft av sin person, sina verk och sin verksamhet.

Samma år som han dog utgav Albert Bonniers förlag en vänbok till minne av Moberg, som under en stor del av sin författarbana utgett böcker hos dem. I boken skriver tio vänner till Moberg om sina minnen av honom och om hans liv. Innehållet faller huvudsakligen inom ett eller flera av dessa fyra olika ämnen:

• Vilhelm Moberg som person
• Vilhelm Mobergs författarskap
• Vilhelm Moberg som dramatiker
• Vilhelm Moberg som aktivist

För mig framstår glimtarna av Mobergs person som de allra mest intressanta: hans författarskap, dramatik och verksamhet som krigare för den enskildes kamp mot överheten torde vara nogsamt beskrivet på allehanda håll: hans person beskriven av närstående är av mer unikt slag.

* * *

Naturligtvis är texterna hållna i varm ton, det rör sig trots allt om en nyligen död vän för dem som skriver. Men de är också uppriktiga, precis som Moberg var känd för sin uppriktighet. Således överslätas det inte att Vilhelm Mobergs vulkaniska humör inte torde ha varit alldeles lätt att hantera. Inför oförrätter verkar Moberg ha reagerat instinktivt med ilska och utskällningar.

Samtidigt blir det lika uppenbart att Moberg var en mycket känslig person; det är väl också hans känslighet som ligger bakom det svallande temperamentet. Han är inte sen att ta tillbaka sina ord, om han själv tycker att han förilat sig. Och han kunde också vara mycket glad, dansade gärna, och spelade gärna munspel. Överlag framstår han som en monumental personlighet. 

Under hela Mobergs varelse verkar pojken från soldattorpet finnas kvar: han som sett fattigdomen och arbetande folk och satte sig på tvären mot all oginhet och elakhet och orättvisa från maktens sida gentemot de mindre privilegierade i samhället. Författaren Artur Lundkvist beskriver Mobergs hållning:

"Individuell bondeanarkist, det är vad Vilhelm Moberg förblivit. En idealistisk utopism är vad han i själva verket ständigt bekänt sig till."

Och Ivar Öhman, chefredaktör på Folket i Bild, återger Mobergs ord under ett samtal med statsminister Erlander: "Ja, egentligen har jag alltid ansett mig vara Sveriges ende Socialdemokrat. En socialdemokrat av den äldre, avlagda modellen."

Öhman skriver också, på tal om klichébilden av Moberg:

"...visst var han åren igenom i uppror – mot samhället, mot auktoriteter och, inte minst, mot sig själv. Men han gjorde också uppror mot själva livet, mot alla stelnade former, mot det tunga svenska allvaret. Vilken glädje han kunde strö omkring sig!"

Man kan kanske använda ordet rigid i samband med den personlighetsbild som bokens olika texter tillsammans målar av Moberg. Rigid i den meningen, att för honom var rätt helt enkelt rätt och fel helt enkelt fel. Och såg han något som fel var han inte villig att kompromissa: han drev sin princip så långt det var möjligt. 

Herbert Tingsten skriver om hur Moberg förvisso kunde förlåta den han ansåg hederlig en hel del, men för den som "tummade med sitt samvete för att vinna fördelar eller anseende hade han det djupaste förakt."

* * *

Vilhelm Moberg kan inte alltid ha varit en lätt människa att ha med att göra. Man kan inte undgå att uppleva att det inom honom fanns starka spänningar: det explosiva, vredgade, rättfärdighetspatoset tillsammans med det glada, uppsluppna. Och mot slutet det svårt depressiva. 

Allt detta gör honom till en högst mänsklig gestalt, om än en människa med ovanliga krafter och ovanligt driv; krafter som han förmådde omsätta i konstnärligt skapande av ett förblivande värde, och som sätter honom där han nu står, som en av Sveriges, vid sidan av Strindberg, allra mest kanoniserade författare genom alla tider.

Vilhelm Moberg – en vänbok låter oss se Moberg ur några av hans vänners perspektiv, från tidiga ungdomen till den sista tiden, genom dramatiskt skapande, författarskap, rättsrötekamperna och personliga sammanträffanden. Den är, inte minst genom de personliga intryckens förmedlande, mycket värdefull.
– – –
Gunnar Karlsson (m.fl.), Vilhelm Moberg – en vänbok. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1973.

Bokrecension: Dikter och fragment | Sapfo

Byst av Sapfo

Dikter och fragment är en samling tolkningar till svenska av texter bevarade efter Sapfo (sent 600-tal – tidigt 500-tal f.v.t.). 

Tolkningarna har gjorts av Vasilis Papageorgious (f. 1955) och Magnus William-Olsson (f. 1960). Boken publicerades första gången 1999, jag har läst en upplaga från 2006.

* * *

Sapfo är en central poet från den grekiska antiken, trots att så lite av hennes produktion har överlevt till våra dagar — endast en komplett dikt, och därutöver längre eller kortare fragment, somliga fragment enbart på ett eller något enstaka ord. 

Dessutom gör sig, utöver det fragmentariska, ytterligare barriärer för läsningen påminda: hur är det ens möjligt att ana något av poesins ursprungliga kraft, när vi dels är så långt borta från tiden då den tillkom, med allt vad det innebär av kulturskillnader, och dels inte talar det språk varpå poesin skapats?

Personligen är jag av den uppfattningen att det överhuvudtaget är tveksamt om poesi går att översätta, ens i vår tid: en dikts språk uppfattar jag som så intimt samverkande med diktens budskap, att man knappast kan skilja dem åt utan att göra våld på helheten.

Med detta sagt — något av vad Sapfo faktiskt uttryckte då, för längesen, kan ändå överföras till oss, särskilt som hon ofta uttrycker känslor som är oss så innerligt välbekanta, främst kärleken. Det bevisar Papageorgious och William-Olssons ansträngningar.

Den utförliga kommentarsdelen är därtill ovärderlig. Papgeorgious och William-Olsson motiverar där de olika val de gjort i tolkningsarbetet och förser läsaren med nödvändiga historiska upplysningar. Också det hjälper till att borra åtminstone titthål genom de redan nämnda barriärerna.

Förutom kommentarsdelen och själva tolkningarna har verket också av översättarna försetts med ett gediget förord, också det till stor hjälp för förståelsen av dikterna. 

Vi kan, inser jag, veta endast föga om Sapfos personliga biografi: de källor vi har tillgång till är de egna dikterna, och uppgifter av senare författare. Inte heller kan vi veta närmare när hon faktiskt levde, utöver att det handlar om slutet av sexhundratalet och början av femhundratalet före vår tideräkning.

Men de uppgifter vi med relativ säkerhet kan sluta oss till redogörs för, till exempel att hon var aristokrat, kanske hade hon en dotter, och hon umgicks i något slags kvinnlig gemenskap. Dikterna berör homosexuell kärlek mellan kvinnor, men översättarna menar att det är vanskligt att slå fast hur dessa inslag skall förstås. 

Berättelsen om Sapfo är uppenbarligen belagd med många, många lager, och hon har fått fungera som objekt för olika tolkningar: från en viktoriansk läsning till en annan tids queerteoretiska läsningar.

Det vi till sist har kvar är emellertid texterna, en till största delen suggestiv samling rester av en helhet. Som om dikterna vore sönderslagna, rikt dekorerade kärl, där bitar i högre eller lägre grad saknas, får vi för att ana mönster och bilder försöka att, med översättarnas hjälp, treva oss fram till möjliga sammanhang: anar vi kanske ett kultsammanhang här, en varm kärlek där?

* * *

Sapfos dikter förblir till största delen något undflyende, som skuggan av en doft eller känslan av det där stora skeppet som glider förbi ute i mörkret utan att riktig kunna ses, mer kännas. Vi som älskar antiken bör vara tacksamma gentemot Papageorgious och William-Olsson som försett oss med ett så rikhaltigt urval, som möjliggör dessa aningar av annan tid och tidlösa känslor.
– – –
Sapfo, Dikter och fragment. Övers., inledning, kommentarer Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson. Stokcholm: Ordfront, FIB:s Lyrikklubb, 2006. 132 sidor.

Bokrecension: Det gamla riket | Vilhelm Moberg

Det gamla riket är en roman av Vilhelm Moberg (1898–1973). Boken utkom första gången 1953. Jag har läst en upplaga från 1973.

* * *

Som bekant var Vilhelm Moberg, i dag väl mest känd för sitt fantastiska Utvandrarepos, en engagerad samhällskritiker. Det är han även i den satiriska roman som han gav namnet Det gamla riket, med en nickning åt Strindbergs Det nya riket (1882). 

I satirens, ironins och humorns tecken kan Moberg hänsynslöst gissla allehanda samhällsföreteelser, och främst slå mot de rättsskandaler han själv var med och åstadkom: Haijbyaffären och Kejneaffären, vars underlag än i dag framstår som dunkla. 

I Det gamla riket reser den småländske tingsnotarien Urban Secretessius i studiesyfte till det sydeuropeiska landet Idyllien, som i romanen fungerar som skrattspegel för det svenska samhället. Secretessius blir knappast en hjälte i läsarens ögon: han är självgod, hycklande, och utan ett uns av kritik märks hos honom visavi etablissemanget i Idyllien. Han är den perfekte karikatyren av en ämbetsman, lojal enbart mot det system han är satt att tjäna.

Idyllien är å andra sidan den perfekta karikatyren av en genombyråkratiserad stat. Den är så effektiviserad att ett effektivt liv nästan omöjliggjorts, om man nu får med ämbetsverken att göra. Som exempel kan nämnas hur det går till när Secretessius önskar besöka chefen för Riksbyrån för Brottsligheten. 

För att åstadkomma detta behöver han ett identitetsbevis från Riksståthållarämbetet, för att på Identifieringsbyrån kunna få ett intyg som krävs för att på Blankettbyrån få en blankett som behövs för att på Formulärbyrån kunna ansöka om ett formulär där han ansöker om att få träffa den önskade personen. — För Secretessius löser det sig när den högt aktade jurist han bor hos under sin vistelse får veta om hans önskan och genom ett telefonsamtal ombesörjer mötet.

Vilhelm Moberg kan inte ha gillat byråkrati. Inte heller det hyckleri som kan rymmas också inom en byråkrati.

* * *

Men byråkratin är enbart en av måltavlorna i romanen. 

En annan är hur hela statsapparaten skapat ett nät av lagar och sekretess för att hålla kung Alexander XVI:s många homosexuella äventyr hemliga. Komme de ut, befarar man, hade hela folket i sin kärlek till konungen efterliknat honom i detta och så hade hela landet riskerat att gå under på grund av uteblivna födslar.

För att inte dessa känsliga uppgifter om kungen ska spridas till allmänheten, är utpressning inte illegalt: hade sådana brott beivrats hade ju hemligheten kunnat bli publik. I stället kan utpressare uthämta arvode, och i särskilda fall förmås att fara utomlands eller avhysas till mentalsjukhus. Det är som synes Haijbyaffären som spökar här.

* * *

Vilhelm Moberg förklär sina agerande i pseudonymer som sällan är alldeles lätta att se igenom såhär ett sjuttiotal år senare. Spelplanen i rikets styrelse har ändrats om många gånger sedan det som Moberg driver med utspelade sig. Men åtminstone tidningar som Nattens Nyheter och Kvällskvisten är förhållandevis genomskinliga. Vem den åldrige kung Alexander XVI syftar på behöver man inte heller vara särskilt osäker om.

Men hur står sig då romanen som litteratur? 

— Jo, emellanåt är den onekligen lustig. Och att den måste svidit illa när den utgavs är lätt att förstå. Synen på homosexualitet kan förstås problematiseras. Vad som egentligen låg bakom skandalerna med Haijby- och Kejne-affärerna är inte klarlagt än i dag.

Men kritiken mot den genombyråkratiserade staten som likväl dignar av genvägar för den med kontakter förblir ett varningsrop att ta på allvar, även när man är långt ifrån det problem som uppstått i Idyllien: byråerna saknar ämbetsmän, för det föds för få medborgare i landet. 

Också rationaliseringsivern får sina törnar. Chefen för Ämbetsverket för utredning av myndigheternas utredningar förklarar:

"Det är vår strävan att förenkla och rationalisera som kräver så mycket folk och som åsamkar oss en sådan växande arbetsbörda, att vår arbetsdugliga personal dagligen minskas."

Och de två idéer som det sedan länge makthavande partiet i Idyllien vilar på klingar väl inte alltför obekant för polemiskt inriktade debattörer:

"1. Partiet skall komma till makten.
2. Partiet skall hålla sig kvar vid makten."

* * *

Nog är Det gamla riket fast bunden vid sin tillkomsttid. Men verket är fortfarande intressant som utopi-dystopi och naturligtvis som ett stycke litteraturhistoria. Vi får konstatera att Vilhelm Mobergs vredgade satir icke torde varit behaglig att drabbas av.
– – –
Vilhelm Moberg, Det gamla riket. Göteborg: Författarförlaget, 1973. 168 sidor.

Bokrecension: Vilsna fåglar | Per Hallström

Per Hallström

Vilsna fåglar. Berättelser är en novellsamling av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1894. Jag har läst en upplaga från 1910.

* * *

Den 10 november 1894 recenseras Per Hallströms Vilsna fåglar i Vestmanlands Läns Tidning. Recensenten skriver:

"Den som i literaturen vill finna lefnadslust och lifskraft, solsken och välgörande majregn gör klokast att ej studera Hallströms nya bok."

Och ja, det ligger onekligen något dystert över de flesta berättelserna i Vilsna fåglar. Man kan inte undvika att känna med de människor i boken som hamnat lite vid sidan av, stötta av livet och världen, fattiga, men likväl ständigt fortlevande, om än ibland haltande genom tillvaron. Dessa är de vilsna fåglarna.

Novellerna är inte egentligen handlingsdrivna enligt modellen först händer det ena, som leder till det andra, som leder till det tredje. — Snarare målar Hallström upp en situation av mer eller mindre tragisk natur, och stannar kvar i tragiken, utan upplösning annat än vid några tillfällen i döden. 

Vi, som läsare, tas med och betraktar något, och sedan, efter att vi fått en nästan smärtsam klar och osentimental bild, avslutas skildringen. Den börjar lugnt, den avslutas lugnt, men kan äga stark inre spänning.

* * *

Till de mest drabbande novellerna måste nog ”Olles mor” räknas. Berättarjaget befinner sig där efter många års bortavaro på en gästgivargård i sin hemtrakt och ser en man han känner igen. När han råkar få höra mannens namn erinrar han sig ett barndomsminne. — En vän försvann den gången från hemmet. Ingen har sett honom på timmar. Man räds det värsta, letar. Pojken hittas drunknad. Fadern bär gossen hem, lämnar honom till modern. Och fadern visar sig vara den man som berättarjaget långt senare ser på gästgiveriet, och han hör honom berätta där att hans hustru dött denna morgon.

Det är som synes en mycket tragisk historia. Det i sig gör den drabbande. 

Men Hallström har förmågan att spänna denna berättelse än hårdare, genom hur han mästerligt skriver om slaget mot familjen, faderns prosaiskt–praktiska lynne, moderns ångestfyllda förtvivlan och tillbakahållna sorg den där dagen för längesedan, som nu knyts ihop med nutiden och en ny sorg, som den fortfarande lika prosaiskt–praktiska fadern inte riktigt vet hur han ska hantera, och därför begivit sig i väg för att arbeta.

* * *

Döden är också på ett särskilt sätt närvarande i ”Två lif”. Där möter vi den när en gammal skjutshäst får dö efter några sista svindlande minuter på en äng. 

Åter en annan historia handlar om en fyraårs flicka och hennes dödskamp. Hennes paradisvisioner visar sig vara drömmar, och när döden till sist verkligen kommer, kommer den som en köld:

"... döden grep henne helt och kväfde henne och pressade de mjuka lemmarna till stelhet och kylde snålt hennes hy, som redan var så blek, och andades frost öfver ögonens glans, öfver hårets stackars tofviga ringlar och låg så kvar, fast man ej längre förnam honom, när ingen sprattlade mot hans grepp, dröjde som en tunn, orolig tystnad, som en stel köld för de lefvande och drack deras gråt och blödande ord."

Det är inte tröstande ord. Men varför skulle de tvingas vara tröstande? Det kan också vara en befrielse att sjunga ut om elände, och beskriva det med de ord som bäst representerar vad man faktiskt erfar och ser.

I detta ligger en av Per Hallströms största styrkor i Vilsna fåglar: att se förnedring, bedrövelse och elände rakt i synen, utan att vika undan och — acceptera. Illusionslöst acceptera. Hänsynslöst acceptera.

* * *

Per Hallström skriver en välklingande, vårdad och möjligen något vindlande prosa. Här blir den instrumentet för melodier i moll. Det passar den mycket väl för. 

Och, jag bekänner: för mig äger 1800-talssvenskan sin alldeles naturliga charm och skönhet, som gör språket i sig till en källa för språklig tillfredsställelse. Redan där finns en anledning att läsa Vilsna fåglar, men många fler finns: den illusionslöse världsbetraktaren kan nog finna ackord i verket som går i harmoni med drag i den egna livsstämningen.
– – –
Per Hallström, Vilsna fåglar. Berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1910. 156 sidor.

Omläsning: Ett år på sextiotalet | Olof Lagercrantz

Ett år på sextiotalet är en självbiografisk bok av Olof Lagercrantz (1911–2002). Boken utkom första gången 1990. Jag har läst Litteraturbankens eboksupplaga från 2021. 

Jag har tidigare recenserat boken år 2011.

* * *

Mellan åren 1951–1960 var Olof Lagercrantz kulturchef på Dagens Nyheter. Därefter blev han tillsammans med Sven-Erik Larsson tidningens chefredaktör mellan åren 1960–1975. Det är framförallt, men långt ifrån uteslutande, om sitt liv som tidningsman Lagercrantz skriver i Ett år på sextiotalet, som också rymmer åtskilligt mer än den period 1967–1968 som väl titeln syftar på, och som ändå hamnar mest i fokus. 

Det finns lager i Lagercrantz berättelse. 

Han skriver från slutet av 1980-talet, och nämner händelser och  personer i sitt vardagliga pensionärsliv på Drottningholm. Genom att han så uttryckligt skriver ut sin nutidssituation blir det tillbakablickande perspektivet desto tydligare: det är uppenbarligen en man som dragit sig tillbaka från offentligheten och det yrkesverksamma livet som erinrar sig vad han varit med om och människor han träffat.

* * *

Särskilt personbetraktelserna tycker jag är intressanta. 

Som en av chefredaktörerna på Dagens Nyheter, med särskilt fokus på kulturfrågor, och dessförinnan som samma tidnings kulturchef, stod Lagercrantz givetvis i nära förbindelse med många av tidens främsta svenska kulturpersonligheter, inte minst författare, som då uppenbarligen hade en mer framträdande plats i samhällssamtalet än vad som senare blivit fallet. 

Beskrivningarna av personer han mött är inte minst givande, eftersom Lagercrantz alls inte ägnar sig åt något hagiografiskt skrivande: hans till synes naturliga begåvning för polemik bryter stundom ytan också i dessa erinringar. 

Inte ens en så aktad nära vän som Gunnar Ekelöf lindas in i bomull; Lagercrantz gör klart att poeten kunde vara elak. Lagercrantz' vittnesbörd om vänner och mindre såta vänner skänker dessa personer djup och kontraster.

* * *

Lagercrantz förefaller ständigt hamna i konflikter. För eftervärlden omsusas väl hans namn delvis av föreställningen att han var med om att vrida Dagens Nyheter åt det engagerade, mer radikala, hållet. Delvis verkar det ha uppfattats så också när det begav sig, även om det också verkar funnits de som inte uppfattade honom som nog tillvänd den radikala strömningen.

För tidningens ägare har han inte mycket till övers, ens ett tjugotal år senare: Bonniers maktutövning ser han inte med blida ögon på, till exempel vad beträffar påtryckningar att utforma tidningens åsikter i den ena eller andra riktningen. För Lagercrantz är det synnerligen viktigt att opinionsjournalistiken står fri från sådan inblandning: att tidningen får lov att ha sin egen röst.

Lagercrantz har emellertid inte enbart att navigera genom dessa ägarsammanhang, utan också mellan de starka personligheter som skriver på de sidor han har att styra över. Författare kan vara ett känsligt släkte, förstår vi. Vilhelm Moberg var en av dem som han hamnade på kollisionskurs med efter en refusering, men de försonades efter en tid. 

Ett tvetydigt omdöme får Ingemar Hedenius, den stridbare filosofen:

"Han var den barnsligaste människa jag träffat. Han sa öppet vad vi andra håller tyst med. Däri låg en stor del av hans charm."

Lagercrantz nämner också de tre skribenter vid namn som oftast utsattes för hans refuseringar: Sara Lidman, Jan Guillou och Per Gahrton. Den första vad jag förstår för att hon var alltför provocerande, de två senare för vad Lagercrantz uppfattade som överdrivet pro-palestinska och pro-arabiska tendenser som ledde till onödig polarisering. Samtidigt erkänner han att han ofta kände sig feg för att han "av opportunistiska skäl sa nej" till dessa två.

Särskilt bekymmer hamnar Lagercrantz i när han försöker tacka nej till en beställd artikelserie om Paulus som författaren Lars Ahlin skrivit. Anledningen till avböjandet skall ha varit att texterna var alltför svårbegripliga. Men Ahlin måste gjort ett enastående intryck, ty Lagercrantz beskriver honom så:

”Han tycktes mig som en hingst med rest kön som stegrade sig och jag och alla andra i landet var ängsliga ston som inte vågade låta sig betäckas av denna väldighet."

Ahlin fick in två av sina sex artiklar.

* * *

Naturligtvis står där också en hel del om Herbert Tingsten, Dagens Nyheters legendariske chefredaktör på den tid då Lagercrantz var kulturchef. Inställningen till honom förefaller vara minst sagt ambivalent. 

Lagercrantz förminskar inte hans begåvning, men framställer honom som något obsolet, en kalla krigets man, med svart-vitt tänkande. Han skriver:

"Herbert Tingstens hela gärning går i det kalla krigets tecken. Atmosfären av strid och korståg passade honom precis."

Det känns inte alltför vågat att postulera att Lagercrantz omvänt ser sig som en fredens man, som inte önskade det svartvita, utan som tvärtom kunde tänka sig att se den stora konflikten mellan väst och öst på ett nyansrikare sätt än föregångaren. 

* * *

Trots Lagercrantz spetsiga formuleringar i allehanda ämnen och de konflikter han ständigt hamnar i, så ger han i Ett år på sextiotalet inte intryck av att trivas med bråk; tvärtom ger bråken honom ingen tillfredsställelse alls. Det verkar stundom på honom som om stridigheterna helt enkelt drabbar honom, på samma sätt som man kan drabbas av en regnskur när man är ute och går. Man blir våt och eländig, men det går näppeligen att styra över.

Ett år på sextiotalet är ett viktigt historiskt dokument, som skildrar en av det förra seklets mer betydande kulturpersonligheternas egna perspektiv på de händelser och sammanhang som han var en del av. 

Dessutom skriver Lagercrantz en utmärkt prosa, om än metaforernas styrka någon gång kunde tonats ner. Många år efter att han pensionerats från det dagliga tidningsarbetet skriver han fortfarande texter med sting i, som ger en uppfattning om hur irriterande han måste ha varit att ha som fiende, och hur skrockande förnöjd man måste ha varit som åsiktsfrände, när han var med och formade opinionen i Sverige under sin tid på Dagens Nyheter.
– – –
Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1990. Eboksupplaga via Litteraturbanken 2021.

Bokrecension: Olympiska och pythiska oden | Pindaros

Brottare

Olympiska och pythiska oden är en samling segerhymner av Pindaros (c. 518 – c. 438 f.v.t.), i översättning och kommenterade av Ingvar Björkeson, samt med en inledning av Sture Linnér. 

Boken utkom år 2008.

* * *

Vilhelm Ekelund levde med sin ande förankrad i den antika världen, och till hans högst hållna verk därur hör den arkaiske lyrikern Pindaros texter, som fantastiskt nog bevarats i ovanligt hög utsträckning ända till vår tid. I Antikt ideal (1909) skriver Ekelund om Pindaros:

"Han är lyriska konstens främste man i Hellas, han har Musernas gunst mer än någon — det döljer han ej!"

Nu har jag läst Pindaros fjorton olympiska och tolv pythiska oden i välklingande tolkningar av den legendariske översättaren Ingvar Björkeson. Björkeson får på något vis de mycket gamla texterna att låta väl på svenska; svenskan ligger inte som en tvångströja runt stroferna, utan som välsittande kläder runt det gamla innehållet. 

Hur nära Björkeson kommer de grekiska originalen är jag fullkomligt okvalificerad att bedöma, men Sture Linnér, som vet vad han talar om, prisar vad Björkeson åstadkommit i sin inledning.

* * *

Odena fungerar som hyllningssånger till segrare i de olympiska och pythiska spelen, eller till dem som sponsrat segrarna. Det kan röra sig om kappkörning eller brottning eller annat. 

Likväl är motiven i hymnerna föga fokuserade på det rent idrottsliga. Istället fungerar de dels som hyllningar till den tävlandes egenskaper, bakgrund, hembygd, och dels som hyllningar till olika gudar.

I hymnerna infogas svårdechiffrerade hänsyftningar till och sammanfattningar av olika myter och legender, liksom till framgångsrik krigföring. Detta gör dem ofta nästintill obegripliga för en nutida läsare som inte är mycket väl inläst på den grekiska gudavärlden, dess genealogi och de grekiska myterna. 

Den omfattande kommentarsdelen på över fyrtio sidor underlättar givetvis förståelsen, men det labyrintiska framställningssättet i själva hymnerna gör dem ändå mycket främmande till sitt innehåll, fastän språket gjorts så tillgängligt. Och eftersom kommentarsdelen finns sist i boken skulle det bli ett oavbrutet bläddrande fram och tillbaka om man ville undersöka allt. Det kunde med fördel ha undvikits genom användandet av ett fotnotssystem, även om det inneburit att den grafiska framställningen av sidan blivit tyngre.

* * *

Det ligger också ett starkt drag av ödmjukhet i segerhymnerna: ödmjukhet inför gudarna. Till sist är det ändå deras och ödets gunst som det beror på, huruvida man når framgång och lycka eller inte. I den meningen är hymnerna att betrakta som fromt undergivna de högre makternas majestät. Det är också påfallande hur nära kopplade spelen är med olika religiösa ceremonier.

De pindariska odena i denna samling förmår näppeligen skänka mig några större poetiska skönhetsupplevelser, utom i gyllene glimtar här och var. De har helt enkelt oftast blivit alltför kryptiska och otillgängliga för att vara omedelbart intagande. 

För en dåtida publik, mycket mer insatt i den sfär av gudar, heroer och legendariska gestalter än vad jag ens kan komma i närheten av var det sannolikt helt annorlunda. Dessutom hade man ju på den tiden också musiken integrerad med själva upplevandet av hymnerna. 

Men några odödliga rader som jag hämtar från Pythia 8:95–98 kan jag inte låta bli att anföra:

"Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet."

Hade dessa rader varit allt som stod i boken, hade bokens höga värde redan där varit motiverat till fullo. Att där står så mycket mer bör vi bara vara tacksamma över, tacksamma över den kontakt dessa mycket gamla strofer med en förfluten tid och en försvunnen kultur.
– – –
Pindaros, Olympiska och pythiska oden. Inledning: Sture Linnér. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och Kultur, 2008. 203 sidor.

Bokrecension: Profiler | Barbro Alving

Profiler är en samling intervjuporträtt skrivna av Barbro Alving, signaturen Bang (1909–1987). 

Boken utkom första gången 1983. Jag har läst Litteraturbankens e-boksupplaga från 2021.

* * *

Bang torde vara en av 1900-talets mer berömda journalister, och hennes verksamhetstid spänner över åtskilliga decennier. Det innebär givetvis att hon med tiden lärt känna många, många celebriteter, både svenska och utländska. 

Det är också påfallande i den samling intervjuporträtt som samlades i Profiler, att flera av dem som hon här skriver om har hon också en personlig vänskapsrelation med, säkert genom att förut ha intervjuat dem. Det gör att hon visserligen står i ett speciellt förhållande till dessa intervjuobjekt, som möjligen kan äventyra en journalistisk objektivitet, men som nog också innebär att intervjuobjekten många gånger sänker garden och kanske talar lite öppnare än de eljest gjort inför en helt okänd journalist. 

Porträtten i Profiler är många. De intervjuade är organiserade i bokstavsordning och blir således ställda i en intressant blandning. Det rör sig framförallt om kulturella — ofta litterära — och politiska gestalter, många av dem framstår i våra dagar som mer eller mindre legendariska: de var för Bang dagsaktuella personer, nu är de historiska figurer. 

Bang påpekar i sin inledning att texterna var skrivna just för dagen, ”dagsländor”, som hon själv skriver. Men nu, med många års perspektiv, framstår de som historiska dokument, som låter oss andas lite av den luft som sedan länge blåst undan, se leenden som blixtrat i en annan tid.

Några namn förtecknande de som Bang skriver om må nämnas: Frans G. Bengtsson är först i raden:

"Cigarrettröken lägger sig som en impertinent gloria kring Frans G:s tvåvåningspanna, vittra anekdoter hugger varann i svansen, gammal fin konjak glimmar mahognybrun i silverpytsar, det doftar av hemplockad svamp."

Ja, i ungefär sådan miljö vill man väl tänka sig denne författare och essayist. 

Vidare möter man i samlingen, för att göra ett urval, Bo Bergman, Ingrid Bergman, Gunnar Ekelöf, Karl Gerhard, Per Hallström, Sven Hedin, Harry Martinson, Vilhelm Moberg — som tar sitt liv innan publiceringen —, Gustav Möller, Agda Rössel och Elin Wägner. Samt alltså åtskilliga fler.

* * *

Porträtten är inte kritiska enligt modellen att ställa någon mot väggen. Det är välvilligt förstående skildringar av människor och stillsamma och resonerande samtal. 

Visserligen polemiserar Bang mot Harry Martinsons tal om Elin Wägner när Martinson tar sitt inträde i Svenska Akademien, men annars attackerar hon aldrig dem hon intervjuar. Det är nog i allmänhet ett bra recept för att få dem att tala öppet och avslappnat. Resultatet blir sympatiska målningar i text, med många fina detaljer medtagna.

Bang skriver en tillgänglig och en aning slängig prosa, som stundom kunde varit en aning stramare, om jag själv får ta mig fräckheten att ytterligt försiktigt framföra någon kritik. Men det blir aldrig tråkigt eller torrt, inte heller i de fall då jag inte alls eller knappt känner till de personer som får sina porträtt skrivna. 
– – –
Barbro Alving, Profiler. Stockholm: Gidlunds, 1983. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken 2021.

Bokrecension: Gunnar Ekelöf | Carl Olov Sommar

Gunnar Ekelöf. En biografi är skriven av Carl Olov Sommar (1918–2002). Boken utkom första gången 1989. Jag har läst en upplaga från 1991.

* * *

Carl Olov Sommars biografi om diktarfursten Gunnar Ekelöf får nog benämnas som den definitiva skildringen av Ekelöfs liv. Den är ytterligt rik på detaljer, och berikas av intervjuer med människor som stod Ekelöf nära, till exempel hustrun Ingrid. Sommar har också baserat sin skildring på en mycket stor mängd brev, både av Ekelöf själv, och av personer omkring honom. 

Sommar låter oss följa Ekelöf från hans födsel och dandyartade ungherrtid, över utlandsvistelser och utbildning, genom tiden med tidskriften Spektrum och hans allt fler diktböcker och upphöjelse till parnassen via allehanda priser, stipendier och så omsider ledamotskap i Svenska Akademien. 

Ekelöf framstår som en ytterligt känslig person, både vad beträffar känslan för ordens rätta valörer och kombinationsmöjligheter, och för yttre stimuli. Rastlös bosätter han sig på ställe efter ställe, men förblir sällan på en plats någon längre tid, även om Sigtunahemmet mot slutet av hans liv ändå verkar bli något av en fast punkt. 

Ytterligt framgångsrik förblir Ekelöf den outsider som han beskriver sig själv som. Det ligger något blygt över hans kynne, något komplicerat över hans personlighet. 

* * *

Sommar citerar ymnigt i sin mäktiga biografi: där finns citat ur brev, intervjuer, många dikter. Han skönmålar inte det besvärliga, och till exempel Ekelöfs hatkärlek till sin moder är en av de röda trådar som löper genom hela diktarens liv och därmed också genom hela biografin. På samma sätt tar det ymniga alkoholbruket sin plats, men dess inverkan överdrivs inte i något slags puritanskt nit.

Ett starkt inslag är annars hur Ekelöfs yttre erfarenheter, inte minst insamlade under de många resorna, främst till medelhavsområdet, gör avtryck och skildras i den egna diktningen. Det Ekelöf ser, hör och känner låter han inflyta i dikterna; han gör konst av vad han möter. Inte minst får han inspiration av antiken, och på senare år den bysantinska kulturhistoriska sfären.

Sommar återkommer också till Ekelöfs svårfångade livshållning, som tangerar någon form av mystik, grundad på via negativa: det icke utsagda såsom det egentliga, det egentliga såsom icke utsägbart.

Ekelöf är absolut inte doktrinärt religiös, men förefaller ha en öppenhet för vad vi kanske kan kalla ett religiöst behov, även om konsten och det religiösa hos honom smälter samman till ett uttryck för något likartat. Kanske är det inte helt fel att hävda, att för Ekelöf är konsten religion och religionen konst. Och den konst som han som konstnär skapar är ju dikter. Så blir dikterna uttryck för en mystik hållning — något som uttrycker något djupt allmänmänskligt, men också något svårfångat, det som knappast låter sig ringas in och definieras.

Det kan vara så. Samtidigt förstår vi av Sommars biografi, att Ekelöf också diktar om det mycket mänskligt tydliga: om kärlek, utanförskap, individualitet, obekvämhet i det kollektiva, lidande, livet. Ekelöf är en svår poet och en enkel poet. Båda dessa påståenden är sanna utan att strida med varandra.

* * *

Jag undrar om någon svensk författare eller diktare haft ett sådant språkligt gehör som Gunnar Ekelöf hade. Han förefaller haft en exceptionell förmåga att känna varje ords täthet, luftighet, tyngd, lätthet; och han mättar dem med associationsmöjligheter, rika nog att sysselsätta litteraturhistoriker och litteraturteoretiker i sekler. Ekelöfs dikter besitter makten att suggerera läsare av alla slag. 

Genom Sommars gedigna biografi får läsaren möjlighet att se något av dikternas tillkomstomständigheter, man anar människan bakom dikterna och sammanhang vävs ihop. 

Detaljskärpan är stark, men en sak har jag svårt att förlika mig med. Boken gör sig själv skada genom att inte rymma en notapparat. Sommar själv skriver om att en sådan hade gett verket alltför  ”överdriven prägel av vetenskapliga aspirationer” och att en notapparat av den omfattning som hade krävts hade stört ”den löpande framställningen”. 

Jag tillåter mig att ha en avvikande uppfattning. 

Visserligen finns en omfattande källförteckning och en litteraturförteckning med, men det hade varit oerhört värdefullt att kunna se varifrån varje enskilt citat hämtats, särskilt som Sommar haft tillgång till en mycket omfattande mängd brev, hämtade inte bara från Uppsala Universitetsbibliotek, utan också från många enskilda personer. 

Sommar skriver förvisso att han avser deponera ett exemplar av boken i Uppsala Universitetsbibliotek med införda referenser, men det hade varit praktiskt om dessa funnits med redan i tryckta upplagor.

Med detta sagt är Gunnar Ekelöf. En biografi en utomordentligt välskriven bok som vittnar om mycket god förtrogenhet med Ekelöf själv, hans verk och den tid och miljö varuti han verkade. För den som vill lära känna och kanske lite bättre förstå denne en av Sveriges mest framstående konstnärer är Sommars bok omistlig.
– – –
Carl Olov Sommar, Gunnar Ekelöf. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1991. 632 sidor.