Bokrecension: Vilhelm Moberg – en vänbok | Gunnar Karlsson (m.fl.)

Vilhelm Moberg. Målning av Dick Beer. Nationalmuseum.

Vilhelm Moberg – en vänbok är en samling texter utgivna till Vilhelm Mobergs minne av Albert Bonniers förlag 1973.

* * *

Vilhelm Moberg gick i sjön på morgonen den 8 augusti 1973.  Han valde att avsluta sitt liv efter att ha lidit av en depression. Depressionen gjorde att han inte kunde skriva, och när han inte kunde skriva mådde han ännu sämre. — Jag var inte med då, men händelsen måste ha skakat om i en nation där den snart sjuttiofemårige författaren räknades som en fixstjärna, både i kraft av sin person, sina verk och sin verksamhet.

Samma år som han dog utgav Albert Bonniers förlag en vänbok till minne av Moberg, som under en stor del av sin författarbana utgett böcker hos dem. I boken skriver tio vänner till Moberg om sina minnen av honom och om hans liv. Innehållet faller huvudsakligen inom ett eller flera av dessa fyra olika ämnen:

• Vilhelm Moberg som person
• Vilhelm Mobergs författarskap
• Vilhelm Moberg som dramatiker
• Vilhelm Moberg som aktivist

För mig framstår glimtarna av Mobergs person som de allra mest intressanta: hans författarskap, dramatik och verksamhet som krigare för den enskildes kamp mot överheten torde vara nogsamt beskrivet på allehanda håll: hans person beskriven av närstående är av mer unikt slag.

* * *

Naturligtvis är texterna hållna i varm ton, det rör sig trots allt om en nyligen död vän för dem som skriver. Men de är också uppriktiga, precis som Moberg var känd för sin uppriktighet. Således överslätas det inte att Vilhelm Mobergs vulkaniska humör inte torde ha varit alldeles lätt att hantera. Inför oförrätter verkar Moberg ha reagerat instinktivt med ilska och utskällningar.

Samtidigt blir det lika uppenbart att Moberg var en mycket känslig person; det är väl också hans känslighet som ligger bakom det svallande temperamentet. Han är inte sen att ta tillbaka sina ord, om han själv tycker att han förilat sig. Och han kunde också vara mycket glad, dansade gärna, och spelade gärna munspel. Överlag framstår han som en monumental personlighet. 

Under hela Mobergs varelse verkar pojken från soldattorpet finnas kvar: han som sett fattigdomen och arbetande folk och satte sig på tvären mot all oginhet och elakhet och orättvisa från maktens sida gentemot de mindre privilegierade i samhället. Författaren Artur Lundkvist beskriver Mobergs hållning:

"Individuell bondeanarkist, det är vad Vilhelm Moberg förblivit. En idealistisk utopism är vad han i själva verket ständigt bekänt sig till."

Och Ivar Öhman, chefredaktör på Folket i Bild, återger Mobergs ord under ett samtal med statsminister Erlander: "Ja, egentligen har jag alltid ansett mig vara Sveriges ende Socialdemokrat. En socialdemokrat av den äldre, avlagda modellen."

Öhman skriver också, på tal om klichébilden av Moberg:

"...visst var han åren igenom i uppror – mot samhället, mot auktoriteter och, inte minst, mot sig själv. Men han gjorde också uppror mot själva livet, mot alla stelnade former, mot det tunga svenska allvaret. Vilken glädje han kunde strö omkring sig!"

Man kan kanske använda ordet rigid i samband med den personlighetsbild som bokens olika texter tillsammans målar av Moberg. Rigid i den meningen, att för honom var rätt helt enkelt rätt och fel helt enkelt fel. Och såg han något som fel var han inte villig att kompromissa: han drev sin princip så långt det var möjligt. 

Herbert Tingsten skriver om hur Moberg förvisso kunde förlåta den han ansåg hederlig en hel del, men för den som "tummade med sitt samvete för att vinna fördelar eller anseende hade han det djupaste förakt."

* * *

Vilhelm Moberg kan inte alltid ha varit en lätt människa att ha med att göra. Man kan inte undgå att uppleva att det inom honom fanns starka spänningar: det explosiva, vredgade, rättfärdighetspatoset tillsammans med det glada, uppsluppna. Och mot slutet det svårt depressiva. 

Allt detta gör honom till en högst mänsklig gestalt, om än en människa med ovanliga krafter och ovanligt driv; krafter som han förmådde omsätta i konstnärligt skapande av ett förblivande värde, och som sätter honom där han nu står, som en av Sveriges, vid sidan av Strindberg, allra mest kanoniserade författare genom alla tider.

Vilhelm Moberg – en vänbok låter oss se Moberg ur några av hans vänners perspektiv, från tidiga ungdomen till den sista tiden, genom dramatiskt skapande, författarskap, rättsrötekamperna och personliga sammanträffanden. Den är, inte minst genom de personliga intryckens förmedlande, mycket värdefull.
– – –
Gunnar Karlsson (m.fl.), Vilhelm Moberg – en vänbok. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1973.