Bokrecension: Historia och utopi | E. M. Cioran

Historia och utopi (fr. Historie et utopie) är skriven av E. M. Cioran (1911–1995). Boken utkom på franska första gången 1960. Jag har läst verket i svensk översättning av Jon Milos (1930–2015), i en upplaga från 1992.

* * *

Egentligen är Historia och utopi en samling essäer. I dessa angriper Cioran olika aspekter av människan och samhället. Det är, som det alltid är när det gäller Cioran, bittert och skärskådande. Där Nietzsche ställer sig affirmativt till livet och Schopenhauer avvisande undslipper sig Cioran ett pfh följt av en kvävd kräkning.

Cioran är misantropen och samhällskritikern framför andra i den västerländska litteraturen. Men han är samtidigt en mycket god stilist; det är en glädje att läsa framförallt hans aforistik. När texterna blir längre, som i Historia och utopi, blir de vindlande och mindre stringenta än de knytnävsslag som fragmenten utgör.

Men Cioran kommer in på åtskilliga aspekter av det mänskliga, och berör också sitt eget förflutna. Han är ständigt illusionslös, desillusionerad.

Hos människorna ser han få försonande drag: de drivs av sina lidelser, av grymhet och avund. Aldrig någonsin verkar där finnas möjlighet för dem att motståndslöst agera utifrån altruism. Egenintresset kombinerad med kortsynthet regerar dem. Likväl behöver de sina utopier: 

"I längden blir ett liv utan utopiska drömmar outhärdligt, i varje fall för den stora massan; för att inte bli helt förstelnad behöver världen en ny hänförelse."

Behovet av drömmarna gör dem emellertid inte möjliga att förverkliga. Cioran ser igenom dem: ser både behovet av dem, och deras tomhet, vare sig det nu rör sig om religiösa utopiska mål eller politiskt-ideologiska. 

* * *

Ett samhälle har med nödvändighet destruktiva mänskliga drivkrafter inom sig. Och det är tolerant enbart i samma utsträckning som det är kraftlöst: "friheten kan endast existera där övertygelser saknas", och: "tolerans och vanmakt är synonyma." 

Det innebär givetvis inte att Cioran förordar absolutism; han diagnosticerar, han propagerar inte. Själv kallar han sig ”omedgörlig liberal”, utan att försöka radera ut sin ungdoms hängivenhet åt fascismen. Jag tror man får tolka hans självförståelse, som att hans förra fascism var ett uttryck just för hängivenheten åt en ideologi, en sådan som han i alla dess former nu genomskådar som chimärer, fastän de är ett djupt känt behov hos alla människor: 

"Allt hos människan kan utrotas utom hennes behov av det absoluta, som kommer att överleva även om kyrkorna rivs och till och med om religionen utplånas här på jorden."

I en text om Ryssland , som citatet ovan kommer ifrån, lyfter Cioran också fram hur tsarerna och kejsarna i Rom inte nödvändigtvis är några abnorma personligheter, utan tvärtom människor som har positionen att låta blomma ut det som hos många människor måste förbli latent. Därför "avslöjar [de] oss för oss själva, de förkroppsligar och belyser våra innersta hemligheter."

Cioran utesluter möjligheten att människan skulle engagera sig för att åstadkomma gott; tvärtom skriver han: "människan skrider inte till handling annat än för att göra andra illa." Man ska nog inte uppfatta det som en lat karaktärisering, utan som ett erkännande av hur människan i grunden regeras av destruktiva drifter. På ett annat ställe skriver han: 

"Behovet att mörda ligger oss i blodet, men vi har lyckats överföra det till tanken; denna akrobatik allena förklarar hur samhället kan finnas till och bestå."

Likväl kan det destruktiva driva handling i ett samhälle: "En värld utan tyranner skulle vara lika långtråkig som en zoologisk trädgård utan hyenor." Återigen knappast en lat kvickhet, utan en diagnos. Han förutser dessutom från sin utsiktspunkt, markerad av Kalla kriget, ett framtida tyrannvälde. 

Och det destruktiva fungerar också som drivkraft i det personliga livet. Han skriver om hur "ädel oegennytta" inte förmår åstadkomma mer än vad "snikenhet och avundsjuka" gör. Människans "fel och brister" är i själva verket produktiva. 

Människan drivs, menar sålunda Cioran, i första hand av sina destruktiva drifter. Kanske ligger häri något av förklaringen till Ciorans personliga tendens att dra sig tillbaka, att vara samhälleligt improduktiv.

* * *

Cioran är antifilosofen och antimänniskan. Han uttrycker genom hela sin produktion ett explicit "nej" till mänskligheten. Han skriver "Att föröka våra medmänniskor gränsar till det obscena och plikten att älska dem till det barocka." Det är givetvis en legitim om än vid första anblicken obehaglig hållning. Men i grunden ligger väl frågan kring huruvida människans liv är värt att leva. Cioran svarar där inte ryggmärgsreflexartat "ja", utan tar sig rätten att ifrågasätta och riva ner alla tänkbara stöd till "ja"-uppfattningen.

Om Cioran har rätt är mindre intressant. Vad hans nedrivande av illusioner i bok efter bok, också i Historia och utopi, kan lära oss om mänskligheten och om oss själva är desto mer intressant. Vågar vi egentligen skåda så skarpt in på oss själva, att vi står där helt avklädda ädla intentioner, tankekonstruktioner och helt råa? Och vad ser vi då? Ser vi "en kättare, ett vaket monster, ensamheten personifierad"? — Och hur hanterar vi i sådant fall den upptäckten, där i avgrunden av oss själva?

Cioran förmår att provocera och utmana ännu. Han är lut på fördrömda tankar.
– – –
E. M. Cioran, Historia och utopi. Övers. Jon Milos. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB, 1992. 169 sidor.